• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Beck – Quid pro quo

18 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Beck – Quid pro quo
betyg 3
Premiär på C More 17 mars 2023

En ny Beck-film har släppts och nu är Kristofer Hivju tillbaka som den norske superpolisen Steinar. Han är lika rå och envis som tidigare medan Martin håller en låg, eftertänksam profil. För övrigt är det inte mycket som är sig likt. Denna Beck-film är mycket mörkare än de tidigare och har tappat fokus på samhällskritik. Nu är det korruption på alla nivåer som är temat.

Steinar och Josef får i uppdrag att utreda ett dödsfall på en loppmarknad i Stockholms-förorten Vårberg. En immigrant från Belarus som kom i början av 1990-talet har blivit brutalt mördad eller så är det en olycka. Utredningen tar oväntade vändningar då Säpo blandar sig i och kräver att bli uppdaterade under utredningens gång. Utredningen påverkas under ytan av att polischefen Klas Fredén (som alltid suveränt gestaltad av Jonas Karlsson) troligen ska bli chef på Säpo. Påverkas mer än de utredande poliserna inser.

Filmen titel, Quid pro quo, är ett latinskt talesätt och betyder att byta tjänster. Hjälper du mig så hjälper jag dig. Ett uttryck väl använt om korrumperade sammanhang.

Handlingen är spännande och har en hel del oväntade vändningar men känns inte helt färdig. Den är aning rörig också, fast å andra sidan kan livet vara precis så okontrollerat viltväxande rörigt. Filmens styrka är de duktiga skådespelarna.

Det är den andra filmen av fyra i den senaste Beck-omgången. Det behövs en fortsättning. Det bara måste komma en uppföljning. Även om vi som tittare får en hel del svar så är det ändå alldeles för många frågor som händer i luften efteråt, som väntar på svar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck-film, Quid pro quo

Filmrecension: Boston Strangler – en lovsång till kvinnliga journalister

17 mars, 2023 by Rosemari Södergren

(L-R): Carrie Coon as Jean Cole and Keira Knightley as Loretta McLaughlin in 20th Century Studios’ BOSTON STRANGLER, exclusively on Hulu. Photo by Claire Folger. © 2022 20th Century Studios. All Rights Reserved.

Boston Strangler
Betyg 4
Premiär på Disney+ 17 mars 2023
Regi Matt Ruskin

På ytan är det en true crime-berättelse om jakten på Bostonstryparen i början av 1960-talet men egentligen är det en film om kraften i bra journalistik och en skildring av två kvinnors kamp för att ta plats på en tidnings redaktion under en tid då dessa arbetsplatser var patriarkatets mark. En film som visar hur viktig journalistik är, en film som behövs i dagens medievärld där ytlighet tar över allt mer.

De två huvudpersonerna, Loretta McLaughlin (suveränt spelad av Keira Knightley) och Jean Cole (enastående porträtterad av Carrie Coon), är två kvinnor som på var sitt sätt lyckas ta sig in till de prestigefyllda journalistuppdragen. Loretta var först förpassad till att skriva om vad redaktören ansåg vara kvinnliga ämnen som mat och kläder på livsstilsredaktionen.

Keira Knightley som Loretta McLaughlin och Chris Cooper som Jack MacLaine. Foto:  Claire Folger. © 2023 20th Century Studios.

Tidningsvärlden som skrildras i The Boston strangler präglas av en grabbig machokultur med nyhetsredaktörer som har whiskyflaskor i byrålådorna. Till en början stötte Loretta McLaughlin och Jean Cole på hårt motstånd när de ville gå till botten med fallen med kvinnor från arbetarklassen som hittats döda i Bostontrakten i början av 1960-talet.

Ur filmen:
– Detta är ingen story!, hävdar redaktionschefen Jack Maclaine (träffsäkert spelad av Chris Cooper).

Loretta sätter fingret exakt på rätt punkt för att få börja undersöka fallen, då hon svarar:
– Hur många kvinnor måste dö innan det är en story?

Filmen är en stark påminnelse om vad journalistik är och att den behövs idag mer än någonsin tidigare. I dagens medievärld där ytlighet syns och hörs mest, då bokförlag som Bonniers förlag väljer bort seriösa journalister för att hellre ge recensionsexemplar till influencers som tar foton på sig själva med en bok istället för att skriva något seriöst. Då skattefinansierade public service i form av SVT i Kulturnyheterna ägnar tid åt att sprida och diskutera Tiktok-videos med en pop-artist som skriker ut att den som vill kunna se en film utan att bli störd av höga skrik från publiken borde se film hemma istället. SVT prioriterade att lägga tid på ett ytligt Tiktok-klipp.

Missförstå mig inte. Filmen är inte dogmatisk på något sätt, den pekar inte finger. Det är en spännande och engagerande berättelse – med stilrent och konsekvent genomfört filmarbete. Fotot, miljöerna, kläderna – allt utstrålar 1960-tal. Och skådespelarna är enastående och berättelsen tar oväntade vändningar.

Alessandro Nivola som polismannen Conley. Foto Century Studios. © 2023 20th Century Studios.

Filmen bygger på verkliga händelser och personer. Loretta och Jean var två kvinnliga journalister som lyckades ta sig fram och som blev vänner för livet. I filmen skildras deras jakt på sanningen bakom Bostonstryparen. Loretta och Jean lyckades bevisa att det var en seriemördare som gick lös, trots att polisens ledningen länge försökte lägga ut dimridåer.

På en digital presskonferens med skådespelare och regissör från filmen säger Keira Knightley:
– The Boston strangler är en lovsång till kvinnliga grävjournalister.

Regissören Matt Ruskins säger att hans tanke med filmen var att göra ett slags revisionistisk true crime-film som skildrar 60-talets mest ökända seriemördarfall ur ett feministiskt perspektiv:
– Jag ville berätta historien ur de kvinnliga reportrarnas perspektiv – i stället för ur polisens eller mördarens synvinkel. Reportrarna Loretta McLaughlin och Jean Cole var de första som kopplade ihop de olika morden och de som faktiskt myntade begreppet ”Bostonstryparen”.

Trots att det var de två kvinnliga journalisterna som grävde fram de viktiga uppgifterna har deras insatser raderats. Carrie Coon berättade på presskonferensen hur chockad hon blev när hon fick reda på det. Carrie Coon tog upp detta på presskonferensen:
– Deras individuella berättelser om hur de kämpade för att bli journalister var mycket fängslande och gripande. Det påminde mig om min uppväxt i Mellanvästern under en tid då möjligheterna för kvinnor att bli annat än sekreterare var små.

Av personliga skäl är jag glad att många filmer idag går att se online. Men det är ändå något särskilt med en premiär på bio och en visning i en stor salong. Jag tycker det är lite synd att denna går direkt till streaming på Disney+ eftersom filmen är så skickligt filmad och berättad. Den är mångskiktad och skildrar kvinnors kamp för jämställdhet och kvinnors rätt till alla slags arbeten. Den berättar också om polisarbete under 1960-talet då ny teknik oftast inte fanns och polisledningar var skeptiska mot sådana metoder. Det är också en skildring av 1960-talet i en amerikansk stad som Boston och en skildring av förhållandet mellan polisväsendet och journalistiken, på gott och på ont.

Keira Knightley säger:
– Dramat belyser verkligen varför det är så viktigt att ha många bra kvinnliga journalister som kan berätta denna typ av historier. Det var våra rollfigurer, Loretta och Jean, som varnade Bostons kvinnliga invånare om att de var i fara och hjälpte dem att skydda sig – inte polisen. Detta var en händelse som hade ignorerats av det manliga etablissemanget.

Loretta slits i filmen mellan sina plikter i hemmer och sin starka drift att vara undersökande kriminalreporter. Både Keira Knighley och Carrie Coon är småbarnsmammor och kunde känna igen sig i sina rollkaraktärers dilemma:
På presskonferensen sade Keira Knightley:
– Det är något väldigt fint med att komma till en inspelning och stirra in i en annan kvinnas sömndruckna ögon och mötas av total förståelse: ”Det är ok, kompis. Jag har din rygg”.

Precis som i filmen, där de två journalisterna hjälps åt och stöder varandra. Missa inte denna underbara film om journalistik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Carrie Coon, Disney+, Keira Knightley, The Boston Strangleer, The Boston Strangler, True Crime

Filmrecension: Linjen

15 mars, 2023 by Elis Holmström

Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär: 17 mars 2023
Regi Ursula Meier

Där Terrence Malick gjorde den Tunna Röda Linjen har Ursula Meier gjort den spikraka linjen. För det är nämligen länge sedan vi fick något såhär enkelt och koncist. Meier har tydliga och helt klara intentioner att göra ett familjedrama där egoism, bitterhet samt fysisk och psykisk ohälsa står i centrum. Dessa koncept är inte bara enkla ledord utan filmens kropp, själ och hjärna. Att rikta in sig på ett mycket specifikt mål och vägra att avvika måste till viss del berömmas. I en tid då flera filmskapare försöker skapa komplexitet genom att överfylla sina filmer är Linjen snarare en form av spartansk minimalism vad gäller presentation och ambitioner.

Järnviljan, att inte röra sig en millimeter från den dramatiska kärnan, är dock inte oproblematisk. Förutom att vara strikt vad gäller tematiken verkar Meier satt upp lika hårda begränsningar vad gäller bearbetning och minutiöst detaljarbete. De bästa dramatiker dyker ned i sina karaktärer, vänder ut och in på dem som om de låg på ett dissikeringsbord. Men Meier tycks ha satt upp tydliga barriärer och gränser – inte av den positiva sorten. Filmens många konflikter och relationer tillåts aldrig blomma ut, de når en basal utvecklingsnivå för att plötsligt upphöra. De gånger som det verkar vara en emotionell raket i görningen stampar Meier på bromsen. Konsten att behärska sig är beundransvärd men den ständiga återhållsamheten blir i slutänden ett alltför stort hinder.

Ingenting tillåts att lyfta över medelnivån. Ensemblen är duglig och genomgående kompetent men det finns inget utmärkande eller minnesvärt. Manuskriptet är lika stoiskt och gör inte några försök att skapa ytterligare dimensioner, varken för berättelsen eller några av karaktärerna.

Men Meier lyckas inte alltid behålla lugnet och isen i magen. För även om Linjen är genomgående strikt förekommer det en rad inslag som gör kraftiga avbrott mot den stränga regin. De få gånger filmen eldar på konflikten mellan mor och dotter väljer Meier att presentera det med en överdriven absurditet som ter sig som ofrivillig komik. Ett annat genuint klavertramp – ordvits avsedd, är hur filmen väljer att porträttera förkärleken till musik. Flera gånger om vill Meier förmedla musikens inspirationskraft, hon vill även demonstrera musikalisk talang. Tyvärr blir flera av dessa sekvenser till ren och skär lustgas då de olika framförandena är katastrofala. Som relativt kompetent gitarrist skär det i både själ och öron då huvudrollsinnehavaren Stéphanie Blanchoud besudlar en rad fina Fender- och Gibson-gitarrer genom ett gräsligt gitarrspel som knappt skulle kunna accepteras på en nybörjarskola.

Hela avslutningen visar sig också vara en blindgångare av obeskrivlig magnitud. Istället för att vara spännande abstrakt eller tänkvärt serveras publiken en ofattbart tafatt final som skulle behövt marinera ett par årstider för att kännas det minsta genomtänkt.

Linjen är definitionen av fungerade, det finns ingen flärd eller överdriven entusiasm, samtidigt görs det inte heller några större misstag och filmen är lika funktionsduglig som
den är icke ordinär.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vernissage hos Gud

15 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Vernissage hos Gud
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Ossian Melin och Filip Aladdin
Medverkande Magnus Krepper, Isabelle Grill och Lisa Lindgren

En rolig uppgörelse med marknadskrafternas makt över konsten. Göteborgskollektivet KonstAB har släppt sin första långfilm. Den båda gott för kommande filmer. Denna är tyvärr lite för spretig, lite för fylld av klichéer och schabloner (den onde rike mannen, symbolen för marknadskrafterna var givetvis fet, iförd hög hatt, rökte cigarr och knullar gärna unga kvinnor och tvekar inte att döda någon).

I centrum för handlingen står två unga kvinnliga konstnärer som går på en konstskola och förbereda sig för en utställning: Irma och Madeleine. Irma blir kallad av Gud och får uppdraget att rädda konstvärlden och kanske rent av världen. Gud säger att eftersom människor är skapade till Guds avbild måste de kunna skapa konst som är riktigt bra. Hittills har ingen konstnär som utvalts av Gud för att bevisa att människan är Guds avbild lyckats. Madeleine däremot är en konstnär som tackat ja till att skapa konst för att få bra ekonomi.

På konstskolan presenterar sig en nytillträdd rektor (spelas av duktige Magnus Krepper). Rektorn är med i ett uråldrigt sällskap som vill kommersialisera konsten. När då Irma blivit utvald av Gud att skapa det perfekta konstverket blir det en konflikt. Irma får dessutom tillgång till en urgammal skrift som ska hjälpa henne att skapa det varm som Gud ska uppskatta. Det är för många spikar i soppan och det blir rörigt.

KonstAB skriver i ett pressmeddelandet att filmen är en uppgörelse med konstens existentiella kris och samtidigt en hyllning till ”det okommersiella flummandet”. Det är så klart ett viktigt ämne men det blir lite lamt när det är så tydligt svart eller vitt. Det är svårt att riktigt ta till sig ämnet. Jag tycker ämnet är värt att hanteras lite mer seriöst. Det är för spretigt med både Gud och existentiella frågor om varelser som är flera tusen år gamla. Att den korrumperade rektorn självklart också kan mörda utan att tveka och utnyttjar människor sexuellt, precis som den rike mannen, blir lite för övertydligt.

Visst, det är lite kul och rejält utflippat och kan sätta igång samtal och funderingar kring konst och kultur och förhållandet till marknadskrafter. Men jag har lite svårt att se frågan så svart eller vitt. Också konstnärer behöver betala hyra och dagisavgifter och behöver mat och kläder och någonstans att bo.

Upphovsmakarna till filmen säger att konsten idag är under attack och genomgår en existentiell kris.

Ossian Melin, en av KonstAB:s grundare och tillsammans med Filip Aladdin regissör av filmen, säger:
– Särskilt för den yngre generationen har konstnärskap i hög grad kommit att handla om att få göra ett företagssamarbete eller att bli sponsrad. Men vi hävdar att om ett verk är sponsrat kan det inte längre vara konst. Meningsmotståndare kanske ifrågasätter om konsten verkligen behöver vara fri, den kanske bara ska vara dekoration åt de välmående. Då är det inte konst längre, då tycker vi det är design.

Helt klart har detta kollektiv massor av skaparkraft, energi och fantasi. Även om denna film känns halvklar och väl utflippat rörig, ser jag ett intressant skapande som framöver kommer att kunna skapa mästerverk till film.

Bakgrundsfakta om KonstAB:
KonstAB är baserat i Göteborg och grundat av barndomsvännerna Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Aladdin men består numera av ett större, roterande persongalleri. Efter att ha börjat med musikvideor (bland annat åt Yung Lean) har kollektivet profilerat sig med de frisinnade teateruppsättningarna Total Trygghet, Total Fräschhet och Total Strukturalitet samt en omtalad uppsättning av Shakespeares ”Stormen” på Göteborgs Stadsteater och Dramaten.
För att finansiera har de filmen sökt sig utanför filmetablissemanget och hämtat medel från sin producent, välvilliga privatpersoner, olika stipendier och egna besparingar.
Nyligen vann KonstAB-produktionen ”Jörgen Hyltes svåger” publikens pris i tävlingskategorin Startsladden, Europas största kortfilmspris, på Göteborg Film Festival.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Shazam: Fury Of The Gods

15 mars, 2023 by Elis Holmström

Shazam: Fury Of The Gods
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 mars 2023
Regi David F. Sandberg

David F. Sandberg har inte legat på latsidan sedan Shazam hade premiär för fyra år sedan, något som blir extra uppenbart då uppföljaren visar sig vara mer energisk och inspirerad. Nu fanns det ingen anledning till att göra sig alltför bekväm. Den första filmen med Zachary Levi i huvudrollen må ha fått ett relativt varmt mottagande. Men det hade också att göra med det faktum att majoriteten av DC och Warner Brothers projekt som Batman v Superman: Dawn Of Justice och Aquaman utgjort en hälsofara för biopubliken. Shazam var inte någon uppenbarelse, det var ett spontant, lättsamt och aningen tramsigt äventyr. Den största meriten var befrielsen från regissören Zack Snyders döda stämning och vedervärdiga estetik som dominerat samtliga DC-projekt efter den urusla Man Of Steel.

De allmänna förväntningarna inför en uppföljare tycks ha varit ljumma. Att Fury Of The Gods också har försenats lovar inte heller särskilt gott. Samtidigt fortsätter DC och moderbolaget Warner att strukturera om sig själva. Detta har lett till ett smärre kaos där skådespelare och filmserier har torpederats och avförts i samma takt som vallöften. Men Sandberg låter sig inte påverkas av detta. Han har istället gjort sig mer bekväm med materialet och sina skådespelare. Resultatet är en förvånansvärt rolig och energisk film som är bättre än sin föregångare på alla sätt och vis.

Genom att ha klarat av den tradiga och typiska ursprungshistorien – som majoriteten av serietidningsfilmer inkluderar, kan Sandberg nu gå rakt på sak. Han har sett över läget, hittat berättelsens styrka och de inslag han brinner mest för. Tidigt klargörs det att Fury Of The Gods vill vara en kombination av 80-talets kultklassiker som The Goonies – vilket refereras genom en T-shirt i filmen, samt John Hughes The Breakfast Club. Det må förekomma gudar, superkrafter och odjur men Sandberg är snarare intresserad av den skojfriska relationen mellan de unga protagonisterna och deras diverse utmaningar i livet.

Denna dynamik blir än bättre av det tydliga band som finns mellan de unga aktörerna. Det barnsliga buset och syskonbråken kunde ha framstått alltför ordnat och polerat, men visar sig vara filmens största styrka. Humorn är överlag mer balanserad denna gång och det är svårt att inte le då grå skolvardag kolliderar med gudalika förmågor. Sandbergs uppenbara entusiasm inför uppföljaren smittar av sig på samtliga involverade. Det finns inga tankar på att göra något som tänkas ändra sättet vi ser på filmkonsten, istället är det en ren lek där målet är att ha så roligt som möjligt.

Som en renodlad ungdomsfilm med övernaturliga inslag lyckas Fury Of The Gods underhålla samt engagera på ett – acceptabelt, emotionellt plan. Som en polerad och episk actionfilm är resultatet inte detsamma. För även om Sandberg inte verkar känna någon rädsla inför en större budget än sist finns det tydliga inslag som endast verkar existera på uppmaning av bolagscheferna hos Warner. För då Sandberg lämnar staden Philadelphia och tvingas ta sig an de mer storslagna aspekterna förvandlas filmen till något av en julkalender på steroider.

Det hela når någon sorts kritisk massa då den grekiska mytologin och dess inslag ska göra entré. Den spjuveraktiga humorn har även en plats här, men sekvenserna som involverar Lucy Liu och Helen Mirrens två antagonister är mer eller mindre omöjliga att se på. Här transporteras publiken bort ifrån storstaden till fiktiva landskap med tveksamma visuella effekter och ett överflöd av evighetslång exposition. Detta är dock inte i närheten ett lika flagrant fel som det skådespel som serveras. Att Lucy Liu stapplar fram och visar på ett engagemang som känns igen från de stunder då tonåringar tvingas till rumsarrest må vara hänt. Men att den fenomenala Helen Mirren erbjuder sitt sämsta skådespel någonsin lämnar mig faktiskt mållös. Med tanke på att Mirren faktiskt medverkar med viss entusiasm i en rad Fast And Furious-filmer, där karaktären varit mer obetydlig vad gäller substans är häpnadsväckande. Mirren stirrar dött in i kameran och häver ur sig krystade repliker som bryter ny mark vad gäller pinsamhet.

Samma misär drabbar även allt som involverar action med stora doser digitala effekter. Förutom en visuellt snygg sekvens – mot filmens absoluta slut, är actionscenerna genomgående oinspirerade och genomförda utan någon känsla för komposition eller koreografi. Det känns flera gånger som om vi satts i en tidsmaskin – inte av den bra sorten, och tvingas uppleva den terror som var Tim Storys Fantastic Four-filmer. Hela slutet visar sig också vara en lång och menlös actionsekvens som vägrar att ta slut.

Shazam Fury Of The Gods må vara misslyckad som actionfilm, men det går att ha överseende med då resten av projektet lyckas underhålla genom fartfylld humor och en påtagligt glad regissör.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, shazam

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 150
  • Sida 151
  • Sida 152
  • Sida 153
  • Sida 154
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in