Filmrecension

Punk Rock Vegan Movie
Betyg 4
Världspremiär på Slamdance Film Festival 20 januari 2023 och kommer finnas tillgänglig gratis för nedladdning och stream via Slamdance efter premiären och via alla streamingplattformar från och med 30 januari 2023.
Manus och regi Moby

Punkmusikern och djurrättsaktivisten Moby sätter näven i bordet och visar på ett övertygande sätt varför det är fel att döda djur för att äta. Moby visar hur punkrock går hand i hand med att vara vegan och stå upp för djurens rätt. Ja filmen är en aktivist-film, den är skapad för att övertyga. Och det gör den tydligt och klart. Jag undrar om någon djurägare och jägare ens klarar att se denna film.

Filmen stressar inte med förfärande bilder från djurfabriker och slakterier, men de bilder som finns är talande nog. Filmens styrka är att den är mer diskuterande, mer samtalande. Det är som att sitta ned en stund och prata med en god vän.

Med I filmen är flera av de stars namnen från punk- och rockscenen, som Dennis Lyxzén (Refused, INVSN) och Inge Johansson (The (International) Noise Conspiracy, Refused, Totalt Jävla Mörker) och också många andra kända namn som Joaquin Phoenix, Ian Mackaye, HR, Dave Navarro, Sergio Vega, Toby Morse, Davey Havok, Rob Zombie, John Joseph och många fler.

Jag är själv vegetarian och nästan vegan, sedan många, många år. Men att jag själv håller med om budskapet i en film eller teaterföreställning gör inte att jag automatiskt ger den bra kritik eller hyllar den. Tvärtom är jag oftast mer kräsen när jag bedömer något som tar upp ett ämne jag är engagerad. Jag blir blir noga och granskar med på djupet. Det är ofta tvärtom att jag blir mer kritisk när det är budskap som förmedlas som jag själv kan stå för också. Men denna aktivist-film om punkrockens och djurrättsaktivismen gemensamma historia är engagerande och har både humor, hjärta och skärpa.

Ett avsnitt visar hur omständigt det kunde vara för band med veganer som var på turné i början 1980-talet. Maten kunde bestå av pasta utan något till eller bjöd och grönsaker. Det fanns inte alls samma urval av veganska eller vegetariska alternativ som idag. Jag minns det själv när jag bodde i Göteborg. Om jag gick på restaurang med min klass var mitt enda möjliga alternativ oftast en råkosttallrik. Så mycket har hänt sedan dess.

Filmen tar upp många synpunkter kring varför människor väljer att vara vegan men grunden är inställningen till djuren. Djuren som föds upp för att slaktas har sällan värdiga liv. Slakteriernas transporter sker oftast på nätter, eftersom de inte vill visa vad de gör.
Det är rätt få av de människor som äter kött som själva skulle klara att se kon eller grisen i ögonen innan de dödar den för att få sin mat.

Ja jag håller med om filmens budskap. Men Moby genomför temat på ett engagerande sätt som jag tror många kommer att ta till sig.

All the Beauty and the Bloodshed
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Laura Poitras

En fascinerande, inspirerande skildring av konstnären, fotografen och aktivisten Nan Golden, skapad av den Oscarsbelönade regissören Laura Poitras. En dokumentär som är fantastiskt snyggt berättad, uppdelad i olika avsnitt och med många underbara foton som var och en för sig är så enastående. Bitvis bygger dokumentären på att betraktaren har en del förkunskap om Nan Goldin och framför allt om opiod-krisen.

Konstnären och fotografen Nan Goldin driver en stark internationell kampanj mot familjen Sackler och dess företag Purdue Pharma som tjänat miljarder på opiod-krisen i USA (som mycket starkt skildrats i tv-serien Dopesick). Familjen Sackler har byggt sig ett respekterat namn genom att sponsra kulturvärlden runt om i världen och skänkt konst och annat för enorma summor till konstmuseer med mera. Nan Goldin kämpar tillsammans med en grupp aktivister för att få konstvärlden att sluta ta emot vad hon kallar ”blodspengar”.

För mig känns det som att vi får möta en mycket ärlig och öppen skildring av Nan Goldin. Hon berättar att hon själv i samband med en operation fick opioider och blev beroende direkt. Hon har konkret egen upplevelse om hur farliga dessa piller är. Gruppen hon kämpar tillsammans med har alla på något sätt egna upplevelser av dessa oerhört farliga piller: en del har anhöriga som är fast i beroende eller som dött av överdos.

Denna dokumentär skildrar inte bara denna viktiga kamp mot familjen Sackler, vi får också veta mycket om Nan Goldins uppväxt och liv som barn och ungdom. Hon växte upp i en familj där föräldrarna inte kunde visa ömhet utan bara visade upp en falsk yta. Hennes storasyster dog i självmord efter att hon lämnats bort till psykiatrin för att hon var lesbisk.

Vi får också följa hur Nan Goldin redan som tonåring lämnade sitt barndomshem för att hitta vänner som hon kände mer ärlig samhörighet med. Jag känner att denna dokumentär på det sättet också kan ge styrka åt andra som känt liknande, som också upplevt att de inte fått vara sig själva i sin familj utan sökt gemenskap med vänner istället.

Filmen vann Guldlejonet på Venedigs filmfestival. Till viss del har Nan Goldins kamp mot familjen Sackler gjort att deras kulturella gloria slutat skina. Men egentligen är problemen mycket större än familjen Sackler. Det finns många andra som upprätthåller en bild, ett sken, av att vara framstående men som byggt sitt sken på olika former av blodspengar. Det finns många som dör av både vapenindustrin och andra narkotiska medel. Men det kan skildras i andra filmer. För mig är denna dokumentär mycket sevärd, stark och berörande och känns oerhört ärlig.

A Man Called Otto
Betyg 3
Svensk premiär 13 januari 2023
Regi Marc Forsberg

En amerikansk remake av den svenska filmsuccén En man som heter Ove.
En film som liknar originalet i handling men i amerikansk miljö. Här har
Tom Hanks ersatt Rolf Lassgård och spansktalande Marisol ersätter iranska Parvaneh.

Tom Hanks i rollen som den alltid arge ordningsmannen i kvarteret är precis lika ilsken som sin föregångare. De flesta episoderna är med i nya filmen men hans bakgrund skildras inte på samma vis. Kanske därför känns Hanks rollfigur mindre sympatisk och bara otroligt jobbigt grinig. Ett stort hjärta ursäktar inte allt. Särskilt inte när man inte förstår bakgrunden. Den som däremot är roligt charmig är Marisol (Mariana Trevino).
Hennes runda mage, hennes matlådor och ivriga utspel charmar publiken och får Hanks att vekna.

Historien är bra, en man som Otto kan många känna igen hos andra om än inte hos sig själva. Han brukar finnas i de flesta bostadsområden. Fredrik Backman historia passar oavsett land. Men har man sett den svenska versionen känns den mer gripande. Kanske på grund av Rolf Lassgårds tolkning eller att de svenska förhållandena är mer välbekanta. Eller helt enkelt att den svenska versionen är mer sentimental och känslosam. Den nya filmen har inte samma feelgoodkänsla trots sina poänger.

Men den är ändå rolig och ger också hopp om att människor kan ändra sig genom möten med andra.

M3gan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Gerard Johnstone

Jason Blum och hans produktionsbolag Blumhouse har sedan Paranormal Activity varit lite av ett unikt fall i filmindustrin. Med måttlig budget har studion skapat filmer som många gånger gett tiofaldig utdelning. M3gan är ytterligare ett steg i denna närmast osannolika förmåga att med små medel skapa ekonomiska framgångar. Även om James Camerons Avatar-uppföljare fortsätter att dominera har M3gan smugit upp bakom kolossen och presterade oväntat väl då den hade premiär i USA, något som förtydligar hur Blumhouse gång på gång hittar tillvägagångssätt att attrahera biopubliken.

Men även om det finansiella trolleriknepet fortsätter att imponera kan detsamma inte sägas om M3gan och dess berättelse. Efter cirka tio minuter är det lika tydligt att filmen är överfylld med klyschor och schabloner som en vattenpöl är våt. Inte ens en blodhund skulle kunna sniffa sig fram till någon form av originalitet under filmens dryga 90 minuter. Överhuvudtaget är det svårt att förstå varför Blumhouse valt att producera en film med en så pass uttjatad premiss som mördarrobotar, framförallt då studion vågat sig på mer vågade koncept, i synnerhet med storsuccén Get Out.

Men det finns ett par stunder då M3gan i någon mån kompenserar på sin brist på originalitet, detta genom en oväntat träffsäker samhällskritik gällande vårt alltmer ohälsosamma förhållande till teknologi. Det görs också en rad ironiska utfall mot konsumtionssamhället. Den mest imponerande sektionen är utan tvekan en iscensatt reklamfilm som trots sin absurditet känns skrämmande autentisk och träffsäker. I stunder som dessa kan den jämngrå premissen ursäktas. Det inger hopp om vi kanske kan få uppleva en både intellektuell och skarpsinnig film. Men det här visar sig vara en rent temporär illusion.

Utan att ha full insikt i filmens anatomi är det uppenbart att Jason Blum brottats med sin medproducent James Wan, som förutom framgångarna med The Conjuring-serien, har utsatt biopubliken för oanständigt usla filmer som Aquaman och Malignant de senaste åren. De mentalt stimulerande inslagen får snart ge plats för Wan och hans fantasilösa filmskapande. Filmens regissör Gerard Johnstone är inte heller rutinerad nog för att tillföra någon personlig vinkel. Istället lutar han sig mot Wans registil, med allt vad det innebär av tröttsam skräck och forcerade klimax.

Då Wans mentalitet får kontroll över filmen är det slut med den underhållande satiren och dess tydliga gliringar till människans teknikberoende. Efter den förutsägbara – men hoppfulla intrigen, följer ett löpande band med uttjatade och fantasilösa skräckinslag. Där inledningen intresserar med sin satir blir filmens andra halva en fysisk kamp vad gäller att hålla ögonen öppna. Det är också rent oförståeligt varför Johnstone väljer att regissera filmen som ett sammanbitet kammardrama. En film som M3gan hade mått bra av stora doser självdistans och humor, men inte ens i sina mest löjeväckande stunder visar Johnstone på någon som helst vilja att dra på smilbanden. Och då klyschorna haglar över publiken som ett novemberregn blir det omöjligt att inte sucka djupt.

Än värre blir då det filmen försöker skapa ett känslomässigt djupt genom en forcerad relation mellan filmens två huvudpersoner. Här erbjuds rent skrattretande repliker som är fullkomligt infantila och avsevärt mer hårresande än några av filmens skräckinslag. Även om flera relationer är avsedda att vara frostiga är personregin så obefintlig att samtliga mänskliga karaktärer framstår mer artificiella än den titulära robotdockan.

Manusförfattaren Gary Whitta, som assisterade med manuskriptet till Rogue One: A Star Wars Story, menade i en podcast att produktioner med en mindre budget har möjlighet att ta större risker i och med de lägre ekonomiska insatserna. Men denna teori slås sönder och samman av M3gan. Istället för att vara en vass skräcksatir retirerar filmen och söker sig till lägsta gemensamma nämnare. Man kan bara skaka på huvudet då potentialen till något riktigt vasst har blivit fullkomligt spolierad.