Filmrecension

Korsett
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Marie Kreutzer
Medverkande Vicky Krieps, Colin Morgan, Finnegan Oldfield m fl.

Något av det mest plågsamma jag sett. En lång plågsam resa mot ett ytterst förutsägbart slut.

Kejsarinnan Elizabeth av Österrike, även kallad ‘Sisi’, är dessutom drottning av Ungern. Hon är avgudad för sin skönhet och känd för sitt inspirerande mode. År 1877 fyller hon 40 är och de räknas som officiellt som en gammal kvinna. Hon är inte längre ung och vacker. I början kämpar hon för att upprätthålla sin image genom att knyta sin korsett hårdare och hårdare. Eller nja, hon gör ju inte detta själv. Hon har förstås tjänstefolk som går knyta hårdare och hårdare – och tjänstefolk som får stå ut med hennes temperament. Hon är en kvinna helt fast i bilden av att en kvinnas värde bara sitter i skönheten.

Det liksom helt omöjligt att tycka synd om henne eller att sympatisera med henne. Hon är gynnad. Enormt gynnad. Hon äger egna slott att resa till. Hon är bulimiker och anorektiker, det är uppenbart. Hon är dessutom heroinmissbrukare. Det är svåra tillstånd som kräver stöd och hjälp. Men då hon samtidigt är så jag-fixerad och helt struntar i att finnas till för sina barn är det helt omöjligt för mig att identifiera mig med att eller känna sympati för ‘Sisi’.

Hon är trots allt en stenrik kvinna som har alla möjligheter att göra bra saker. Istället deppar hon ner sig totalt, bland annat för att hennes själsfrände och nära vän, en manlig kusin, inte vill ha sex med henne, eftersom han är homosexuell. Visst är det en tid då kvinnor inte släpptes in i maktens rum men det fanns ändå mycket hon skulle kunna engagera sig i. Jag tycker det är ointressant att följa en så gynnad kvinnas situation. Om en sådan film ska engagera mig måste det finnas något allmängiltigt i berättelsen, men det kan jag inte hitta.

Jag vet att på sina håll är filmen uppskattad. Den var nominerad till Un Certain Regard vid Cannes filmfestival 2022 och vinnare av Un Certain Regard för Bästa skådespelare till Vicky Krieps 2022 och dessutom bästa film på London filmfestival 2022.

​

En vacker dag
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Mia Hansen-Løve

En varm och väldigt mänsklig berättelse om en ung änka, Sandra, som bor med sin åttaåriga dotter och ställer upp väldigt mycket på sin sjuka pappa.

Det är två olika berättelser som snirklar runt varandra, vilket är både positivt och negativt. Sandras pappa är en pensionerad professor i filosofi som drabbats av en slags demens-sjukdom som gör att han tappar förståelse för vad saker är och han tappar sitt språk. Det är en förfärlig sjukdom och ännu värre för en man som honom som var så intellektuellt kunnig och älskade att läsa. Hans bibliotek är imponerande och när han måste flytta till ett vårdhem måste böckerna flytta eftersom familjen inte har råd att betala för hans lägenhet samtidigt som de ska hjälpas åt att betalas hans plats på vårdhemmet.

Berättelsen om honom är berörande och jag skulle gärna ha ännu mer fokus på den. Istället är huvudberättelsen Sandras kärlekshistoria. Av en slump mötet hon en gammal vän, Clément, som också var en nära vän till Sandras avlidne make. En gnista tänds och Sandra tar sig tid att träffa Clément. Väldigt fint skildrat växer deras förhållande. Eftersom de känt varandra så länge verkar de känna att det är lite konstigt att ta steget till ett kärleksförhållande. Efter ett några träffar börjar de att ha sex med varandra. Men hur mycket är det ett förhållande? Det är en svår situation eftersom Clément är gift och har en son i ungefär samma ålder som Sandras dotter. Clément vacklar fram och tillbaka mellan sina känslor för Sandra och sin samhörighet med sin fru och sin son.

En av filmens stora styrkor är att skildrar människor som känns äkta, realistiska. Sandra liksom hennes syster, deras mamma och pappans nya kvinna och övrig släkt hjälps åt med att besöka och stödja pappan. Det är inte överdrivet gulligt skildrat men mänskligt och inte Ingmar Bergman-hysteriskt. I dagens film och tv-serie-sammanhang är det nog en dominans av kriminalhistorier av olika slag med brott och mord. Det är skönt med en film som varken skildrar en mängd av våld och inte heller skildrar en överklass som aldrig behöver bry sig om ekonomin. Här är en normal kvinna som har ett arbete för att försörja sig och som gör sitt bästa på jobbet, för sin dotter och sin pappa. När hon nu möter en kärlek ställs hon inför att välja och prioritera. vad är viktigast, plikten mot andra eller att få leva i en passion.

Ett minus är att filmen är ihopklippt lite rörigt. Det pendlar lite väl snabbt i tiden och i rummet emellanåt. Plötsligt har det gått ett par månader eller ett halvår eller så plötsligt byts scenrummet ut och de befinner sig på en plats. Jag tycker sexscenerna är lite långtråkiga, lite för gullepluttiga, som om regissören ville visa hur vackra de två är. Känns övertydligt.

Filmen spretar lite åt olika håll – fast å andra sidan är det ju precis sådant livet är. Om ens föräldrar blir svårt sjuka händer det ofta samtidigt som annat pågår i livet.

En av styrkorna i filmen är att det sägs en del under ytan. Sådant som kräver att man kan sitta och koncentrera sig. Så det är inte en film man för se med Zara Larsson i publiken (ni vet hon som vill att man ska få skrika och störa varandra under filmvisningen).

Ett exempel på det små detaljerna som berättar om det som rör sig i det inre är hur Sandra som är sympatisk och verkligen bryr sig om sin dotter ändå beter sig osympatiskt vid ett par tillfällen. Som när de sett en film på bio och Sandra helt mosar sönder och trampar på dotterns glädje över filmen eller när de hälsar på Sandras pappa på vårdhemmet och deltar i sångträff. Dottern och hennes morfar har kul och mysigt och Sandra får panik och bara måste gå därifrån och tvingar med dottern. Det är som att det bara är mot dottern Sandra kan bete sig missunnsamt, kanske för att de står varandra så nära.

En berörande film om äkta människor.

Andra akten
Betyg 2
Biopremiär 24 Februari 2023
Regi Mårten Klingberg

Vanligtvis i konst, media, reklam och ja kultur i allmänhet som syns utåt i samhället är ungdomen den eviga källan till inspiration och avbildning. Kanske för att det förknippas med det rena, obefläckade, medan äldre förknippas med döden och en obehaglig påminnelse om att allt en gång ska ta slut – något många inte vill tänka på i onödan. Eller ens ta i med tång. Men någonting håller på att hända där också. Det är inte längre enbart unga med i stort sett nystartade liv med alla möjligheter framför sig utan nu börjar även äldre ta plats i såväl reality serier som film. Andra akten är senaste tillskottet där livet inte tar slut vid pensionen utan snarare är mer utav en nystart.

I huvudrollerna har vi två giganter inom svensk film; Rolf Lassgård som med en lång karriär bakom sig kanske ändå blivit mest känd för sin insats i ”En man som heter Ove” som nyligen Hollywoodifierades med Tom Hanks i spetsen i ”A Man Called Otto”, och hans motspelare Lena Olin som själv har haft en karriär i USA där höjdpunkten kanske var ”The Unbearable Lightness of Being” som gav henne såväl en Oscarsnominering som en Golden Globe. Men nu spelar de alltså mot varandra på hemmaplan och de är båda två varsina urkrafter som kolliderar till och från. Tyvärr görs inte mycket med det, något som kan klandras såväl regi som klippning utan mycket elektricitet utan det känns oftast som de är egna öar som verkar för sig själva och aldrig riktigt drabbar varandra utan endast i ett par scener finns någon som helst spänning mellan dem.

Dialogen känns inte heller speciellt inspirerad. Målet har väl varit vardaglig och ledig men svajar mestadels till det direkt fåniga. Men å andra sidan är väl målgruppen för den här filmen kanske livsbejakande äldre som kanske inte söker något större djup eller tyngd, och för dem kommer filmen antagligen fungera mycket bättre. Så ett till i betyg för dem antar jag. Kanske kan de också uppskatta den ofokuserade genreblandningen romantisk komedi och drama, som mest känns som ett billigt sätt att jaga tårar på genom att kopiera Norska mästerverket ”The Worst Person in the World” där det lättsamma avbryts av plötsligt mörker i och med ett cancerbesked. Sämre inspiration finns väl förstås att vända sig till, men här känns det mycket plastigare och opersonligt då relationen personerna i denna filmen är mycket ytligare och mindre uppbyggd och fungerar därför inte på samma plan eller tyngd. Precis som resten av filmens problematik alltså.

Lena, som spelar fysioterapeuten Eva, är också väldigt lite sin egen person. Hon bor granne med sin före detta man som strulade med grannkvinnan – som han nu alltså flyttat ihop med – och när hon inte tampas med sitt vårdyrke eller krångliga (men obefintliga) kärleksliv tar hon hand om sin son som flyttat ut men fortfarande behöver hjälp med att handla och tvätta kläder. Vilket känns som en gammal och unken bild av en son som aldrig växer upp och blir självständig. Enbart när han träffar en flickvän (som till Evas oförståelse är vegan, hennes problematik känns väldigt 2005) nekar han hennes hjälp. Det är som att han ersätter sin moder snarare än engagerar sig i ett romantiskt förhållande och bara byter ut sin hemhjälp. Desto finare avrundning får då Eva som genom hela filmen pratat om att resa, men fått förhinder av allehanda män och livspussel, och äntligen tar tag i det och blir fri. Inte genom någon annan, utan för sin egen skull. Det är aldrig försent att ändra vanor och ta sig ur sina egna bojor. Det är aldrig försent att börja leva.