En vacker dag
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Mia Hansen-Løve
En varm och väldigt mänsklig berättelse om en ung änka, Sandra, som bor med sin åttaåriga dotter och ställer upp väldigt mycket på sin sjuka pappa.
Det är två olika berättelser som snirklar runt varandra, vilket är både positivt och negativt. Sandras pappa är en pensionerad professor i filosofi som drabbats av en slags demens-sjukdom som gör att han tappar förståelse för vad saker är och han tappar sitt språk. Det är en förfärlig sjukdom och ännu värre för en man som honom som var så intellektuellt kunnig och älskade att läsa. Hans bibliotek är imponerande och när han måste flytta till ett vårdhem måste böckerna flytta eftersom familjen inte har råd att betala för hans lägenhet samtidigt som de ska hjälpas åt att betalas hans plats på vårdhemmet.
Berättelsen om honom är berörande och jag skulle gärna ha ännu mer fokus på den. Istället är huvudberättelsen Sandras kärlekshistoria. Av en slump mötet hon en gammal vän, Clément, som också var en nära vän till Sandras avlidne make. En gnista tänds och Sandra tar sig tid att träffa Clément. Väldigt fint skildrat växer deras förhållande. Eftersom de känt varandra så länge verkar de känna att det är lite konstigt att ta steget till ett kärleksförhållande. Efter ett några träffar börjar de att ha sex med varandra. Men hur mycket är det ett förhållande? Det är en svår situation eftersom Clément är gift och har en son i ungefär samma ålder som Sandras dotter. Clément vacklar fram och tillbaka mellan sina känslor för Sandra och sin samhörighet med sin fru och sin son.
En av filmens stora styrkor är att skildrar människor som känns äkta, realistiska. Sandra liksom hennes syster, deras mamma och pappans nya kvinna och övrig släkt hjälps åt med att besöka och stödja pappan. Det är inte överdrivet gulligt skildrat men mänskligt och inte Ingmar Bergman-hysteriskt. I dagens film och tv-serie-sammanhang är det nog en dominans av kriminalhistorier av olika slag med brott och mord. Det är skönt med en film som varken skildrar en mängd av våld och inte heller skildrar en överklass som aldrig behöver bry sig om ekonomin. Här är en normal kvinna som har ett arbete för att försörja sig och som gör sitt bästa på jobbet, för sin dotter och sin pappa. När hon nu möter en kärlek ställs hon inför att välja och prioritera. vad är viktigast, plikten mot andra eller att få leva i en passion.
Ett minus är att filmen är ihopklippt lite rörigt. Det pendlar lite väl snabbt i tiden och i rummet emellanåt. Plötsligt har det gått ett par månader eller ett halvår eller så plötsligt byts scenrummet ut och de befinner sig på en plats. Jag tycker sexscenerna är lite långtråkiga, lite för gullepluttiga, som om regissören ville visa hur vackra de två är. Känns övertydligt.
Filmen spretar lite åt olika håll – fast å andra sidan är det ju precis sådant livet är. Om ens föräldrar blir svårt sjuka händer det ofta samtidigt som annat pågår i livet.
En av styrkorna i filmen är att det sägs en del under ytan. Sådant som kräver att man kan sitta och koncentrera sig. Så det är inte en film man för se med Zara Larsson i publiken (ni vet hon som vill att man ska få skrika och störa varandra under filmvisningen).
Ett exempel på det små detaljerna som berättar om det som rör sig i det inre är hur Sandra som är sympatisk och verkligen bryr sig om sin dotter ändå beter sig osympatiskt vid ett par tillfällen. Som när de sett en film på bio och Sandra helt mosar sönder och trampar på dotterns glädje över filmen eller när de hälsar på Sandras pappa på vårdhemmet och deltar i sångträff. Dottern och hennes morfar har kul och mysigt och Sandra får panik och bara måste gå därifrån och tvingar med dottern. Det är som att det bara är mot dottern Sandra kan bete sig missunnsamt, kanske för att de står varandra så nära.
En berörande film om äkta människor.