• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Ryuichi Sakamoto | Opus – starkt, mäktigt, berörande

21 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Ryuichi Sakamoto | Opus
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Neo Sora

Går det ens att recensera eller betygsätta en sådan film? Det är mer än en film. Det är en stor gåva från en mästare. Sakamotos sista gåva till världen, som det står i pressmeddelandet.

Det är vackert filmat, mästerligt ljussatt, fantastisk musik att lyssna och sjunka in i och låta den föra tankar och känslor långt ut i universum och djupt in i mitt inre.

Ryuichi Sakamoto var världsberömd pianist och kompositör, skivproducent, skådespelare och medgrundare till bandet Yellow Magic Orchestra. Han gick ur tiden 71 år gammal i mars 2023, i cancer. Före sin död spelade han tillsammans med sin son, filmskaparen Neo Sora, under en vecka in ett sista framträdande.

Ensam vid pianot spelar Ryuichi Sakamoto stycken från sin karriär. Det är skickligt och lyhört ljussatt och inspelat. Sakamotos uttryck och fingrar tillsammans med ljussättning fångar hans känslor och stryker under och lyfter fram vad musiken förmedlar.

Det är musik och stycken från Merry Christmas, Mr. Lawrence och The Last Emperor och låtar från Yellow Magic Orchestra och Sakamotos mer experimentella samarbeten med Alva Noto. Det är starkt, det är djupt berörande, det är mäktigt.

Det är en fantastisk skänk av Sakamoto. Den som lyssnat på hans musik och är hans fans har en enastående film att avnjuta men filmen ger en stor upplevelse till alla som älskar musik.

Hans son Neo Sora säger i en intervju med Kulturnyheterna i SVT:
– Hade det varit en dokumentärfilm hade vi kunnat komplettera med fakta om hans liv och hans sjukdom. Men det gjorde vi inte. Här lyssnar man på musiken och för mig berättar den storyn om hans liv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Musik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ryuichi Sakamoto

Filmrecension: Kung Fu Panda 4

21 mars, 2024 by Elis Holmström

Kung Fu Panda 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Mike Mitchell, Stephanie Stine

DreamWorks börjar alltmer acceptera sin – numera, givna plats som nummer tre vad gäller de stora amerikanska animationshusen. Pixar och Illumination fortsätter sin intensiva konkurrens och går i strid med spektakulär teknik med filmer som har potential att nå den himmelska drömmen för biointäkter på 1 miljard dollar. DreamWorks ljusa stunder har varit få i jämförelse under de sensate åren, de har gradvis blivit mer och mer irrelevanta och spelat andrafiol – om inte tredje. Men med Mästerkatten 2 för två år sedan lyckades studion tända till igen, detta med en film som var genuint överraskade och som besatt en makalös energi och lika fyndig humor.

Och eftersom studion stött på patrull med flera av sina nya satsningar väljer de istället att gå tillbaka till sina mest pålitliga ankare, detta i hopp om att försöka behålla sin relevans. Därför har en femte Shrek-film länge varit diskuterad och planerad, men innan dess är det dags för DreamWorks att gå tillbaka till en av de mer pålitliga filmserier de har tillgång till.

Då den första Kung Fu Panda hade premiär för 16 år sedan var animerad film fortfarande något av en lyxvara. Konceptet var dessutom spännande och som om det inte räckte till utrustades filmen med en stjärnspäckad ensemble. Tre filmer senare är serien långtifrån lika fräsch, glamorös eller unik som då. Och för Kung Fu Panda 4 är det inte tal om några nya knep eller knåp. Förutom ett par välkomna nytillskott som Awkwafina – som bidrar med lika mycket energi som en hel pall med Red Bull, och den underbara Ke Huy Quan, är det mesta sig likt. Det går inte undkomma att det råder ett visst mått av slentrian över allting. Berättelsen besitter inte en enda originell eller inspirerad fiber, detsamma kan sägas om den verbala humorn som nog aldrig varit såhär pass trött. Vad det rent tekniska beträffar är loppet slut innan det börjar, DreamWorks har fortfarande inte en suck gentemot de två regerande titanerna. Animationen är på sin höjd duglig men saknar den förundransvärda teknik som hänförde i exempelvis Super Mario Bros.-filmen. Dock har Kung Fu Panda 4 fortfarande en sak till sin fördel, det rent scenografiska är oerhört inbjudande med de fagra östasiatiska miljöerna – hur klyschigt realiserade de än må vara. Detta ger filmen en gemytlig aura trots sin något bristfälliga teknik.

Men trots en stor igenkänningsfaktor och brist på innovation visar sig grundformeln vara oväntat motståndskraftig. Även om mer eller mindre allt är som brukligt är det fortfarande fungerande. Det är gladlynt action, gulliga djur och en Jack Black som stortrivs i huvudrollen. Även om det aldrig når samma fantastiskt hektiska och underhållande nivå som Mästerkatten 2 är det vida överlägset majoriteten av det DreamWorks har erbjudit de senaste åren. Att det också passerat hela åtta år sedan sist gör att repetitionen känns aningen mer dräglig. Filmen besitter också en inneboende charm som är svår att värja sig ifrån, allting är närmast fånigt tillrättalagt, ingenting är avsett att avvika från idén att vara helt harmlös och hundraprocentigt universell.

Kung Fu Panda 4 är ungefär lika nyskapande som IKEAs 2024 års version av bokhyllan Billy, men precis som denna möbelklassiker är det funktionellt, oförargligt och mestadels solitt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Lars är LOL – väcker många tankar och känslor

20 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Lars är LOL
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Eirik Sæter Stordahl

En film som påverkar mig, dröjer kvar inom mig länge efteråt, både känslomässigt och i tankar. Jag tror ingen kan se den utan att bli berörd.

Amanda ska börja i sjätte klass och det ser hon fram emot. Varje sjätteklassare blir tilldelad en förstaklassare att vara fadder åt. Amanda pratar med sin bästa vän om hur roligt det ska bli att få vara fadder åt en söt liten elev i första klass. Besvikelsen blir stor när Amanda och hennes klasskamrater tilldelas sina fadderbarn. Amanda blir nämligen fadder åt Lars, en ny pojke i hennes klass. Lars har Downs syndrom.

Amanda är en snäll tjej och absolut ingen mobbare. Men hon ville inte bli fadder åt någon i sin egen klass. Hon ville ju vara fadder åt en söt nybörjare i första klass.

Amanda är villrådig. Lars bjuder hem henne och det visar sig att han är kul att leka med. Han och hans föräldrar är fantasifulla och lekfulla. Men samtidigt finns det ett tjejgäng i klassen vars ledare driver med Lars och till och med postar videoklipp i en blogg med honom där han förlöjligas. Bloggen är hemlig och för att kunna se dem måste man ha ett lösenord, så det är ingen som lärare eller andra vuxna känner till.

Amanda får chansen att hänga lite med tjejgänget men snart för det med sig att hon kommer i en jobbig situation: antingen bli retad av tjejgänget eller att hjälpa till att svika Lars.

Filmen väcker många tankar och känslor. Jag är verkligen kritisk till Amandas lärare som tvingar Amanda att ta på sig uppdraget. Amanda är rätt tydlig att hon inte vill. Dessutom har läraren inte tid att lyssna på Amanda när hon vänder sig till henne för att få hjälp. Läraren tycks ha en uppfattning av sig själv som väldigt klok och bra. Men nja, jag är kritisk till henne. Det fick många sådana människor här i världen som anser sig vara rättrådiga och goda men skrapar man på ytan är det inte direkt perfekta. En av filmens många styrkor är just att människor, varken de vuxna eller barnen, utmålas som enbart goda eller enbart onda. God eller ond är en konstig indelning av människor. Varenda individ har mycket olika egenskaper inom sig och kan göra bättre och sämre handlingar beroende på omgivning och situation. Det fångas väldigt bra i denna film utan att det skrivs oss på näsan.

Jag är väldigt imponerad av alla dessa underbara duktiga barnskådespelare som är med i filmen. De är så äkta i sina roller. Detta är en varm film, en film om både dumheter och solidaritet och värme, om fördomar och om fördomsfrihet. En vacker film som ger hopp.

Filmen är baserad på boken med samma namn som är utgiven av Lilla Piratförlaget i Sverige. Den utsågs till bästa barnboksdebut 2016, och var den mest sålda barnboken i Norge samma år.

Lars är LOL – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Downs syndrom, Filmkritik, Filmrecension, Folkets bio, Fördomar

Filmrecension: Ur mörkret – en ovanligt intelligent skräckfilm

19 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Ur mörkret
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Philip da Silva
I rollerna Oscar Skagerberg, Rakel Benér Gajdusek, Peter Mörlin, Archana Khanna, Amanda Kipeläinen Arvidsson, Thomas Hedengran, Lennart B Sandelin, Lars Adsten

En ovanligt intelligent skräckfilm. En av de mest intelligenta i kategorin skräck på länge. Oftast är skräckfilmer väldigt orealistiska och går inte att relatera till i verkligheten. Det är förmodligen huvudsyftet också men många skräckfilmer: att kittla skräcknerven på ett underhållande men att vara så omöjlig att tro på att det aldrig känns farligt på riktigt, att det kan vara spännande och skräckfyllt att se på men samtidigt helt bortblåst när eftertexterna rullar.

Handlingen utspelas i ett naturreservat under vintertid, mest nattetid. Redan det är en miljö som kan vara skrämmande. På natten mister saker sina konturer och kan se läskiga ut. Angelica jobbar som parkförvaltare. En kväll hittas en övergiven bil långt inne i naturreservatet. Det finns skäl att misstänka att en kvinna försvunnit. Kvinnans son försvann två år tidigare inne i reservatet och hittades aldrig, varken levande eller hans kropp. Angelica bestämmer att starta en sökgrupp då hon känner att det är bråttom. Vinterkylan är farlig för någon som går vilse.

Angelica övertalar sin före detta pojkvän Viktor att följa med och söka. Viktor är hundförare och har en duktig sökhund. Eftersom naturreservatets chef inte godkänt sökgruppen blir den inte så stor. Utöver Angelica och Viktor och hunden är det bara två deltagare till, Johan och Aisha. Desto djupare in i skogen spåret leder desto mer skrämmande blir allt och mycket verkar kretsa kring en nedlagd gruva där myter berättar att en skrämmande väsen, ett gruvrå härskar.

Förutom mörker, kyla och skog som kan vara skrämmande nog har Angelica och Viktor demoner inom sig, det vill säga att de har skuldkänslor från skolpojkens försvinnande två år tidigare när de misslyckades med att hitta honom. Vad är det som spökar och vad är det som händer? Är det deras undermedvetna? Är det gruvrået?

Ur mörkret är spännande och dessutom på ett trovärdigt, realistiskt sätt. Välspelad och bra inspelade med mörker och ljus som samspelar för att sätta igång känslor av spänning.

En av Sveriges minst seriösa tv-kanaler är väl den kommersiella TV4 som skrämmer människor med det högst ovederhäftiga skräckhistorier om hemsökta hus i serien Det okända. Det finns forskning som visat att inget av de medium som nu känner storkovan på att jaga spöken gjorde det innan de var med i tv. Innan tv-programmet hjälpte de sörjande att uppleva att de hade kontakt med anhöriga som gått ur tiden men de jagade inga farliga eller elaka spöken. Girighet och önskan att bli berömd kan driva människor till allt möjligt. Jag träffade en av de medium som rankas som världens främsta. Hen bor i Storbritannien och var inbjuden att delta i brittiska BBC:s motsvarighet till spökjakt i Det okända. Detta medium berättar att hen gick runt i dessa så kallade hemsökta hus i Storbritannien och upprepade: Jag känner inget. Här finns ingen ond ande, här finns inget spöka som fastnat.– Det är nämligen de levande människorna som är farliga, inte de andar som varit människor. Det är människor som är farliga och människor kan ha energier som sätta igång fenomen och som kan skrämma både sig själva och omgivningen.’

Detta har kanske med Ur mörkret att göra eller så har det inte det. Men oavsett är Ur mörkret en av de absolut smartaste skräckfilmer på länge och dess enorma styrka sitter i att den utspelas i en miljö som i sig kan vara läskig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm, Ur mörkret

Filmrecension: Passage – en ömsint hyllning till människors rätt att vara unika

18 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Passage
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Levan Akin

En kärleksfull skildring av människor som letar efter något. Kanske är det en mening med sitt liv eller förlåtelse de söker, eller att hitta sig själv och sin plats i livet. Eller att förstå sig själv. Regissören Levan Akin tar med oss till på ett unikt besök i en del av Istanbul som inte syns i turistbroschyrerna. Vi förs in ett färgsprakande gatuliv på bakgator där transpersoner lever tillsammans med hemlösa barn. Passage är en skildring av en värld som inte många besökare i Istanbul hittar till. Filmen är gripande, den är fascinerande, den är vacker och visar på skönheten mellan människor som vågar sträcka ut en hand från sitt ensamma hjärta till ett annat ensamt hjärta.

Berättelsen börjar i Batumi, en lantlig plats i Georgien. Lia är en medelålders kvinna från Georgien som arbetar som lärare. Hon besöker sina grannar för att fråga om de vet något om hennes systerdotter Tekla som försvunnit. Den som bestämmer i huset hos Lias grannar är en överviktig burdus man som förtrycker både sin yngre bror Achi och övriga familjemedlemmar. Samtliga kallar han för okunniga idioter. Men Lia har han stor respekt för. Hon är ju utbildad.

Grannens yngre bror Achi har hört att Tekla gett sig av till Istanbul. Tekla lämnade sitt hem i Batumi, efter att hon kommit ut som transkvinna. Georgien är inget lätt land att leva i som transkvinna. Lia bestämmer sig för att bege sig till Turkiet. När hon lämnat grannens hus blir hon ikappsprungen av Achi som lyckas övertala henne att få följa med. Han påstår att han kan både turkiska och engelska och han visar att han har Teklas adress i Istanbul. Den medelålders kvinnan Lia och den unge mannen Achi blir ett udda par och i Istanbul omtalas de som kvinnan som tillsammans med sitt barnbarn letar efter sin systerdotter som är transkvinna.

Mzia Arabuli är så bra i rollen som Lia. Hon är erfaren skådespelare men inte känd i västvärlden och det är en styrka i denna roll, det gör att hon känns mänsklig och inte skådespelad då hon inte associeras med tidigare roller. Hon känns äkta. Lia och den unge mannen Achi (som spelas mycket bra av Lucas Kankava) följs åt till Istanbul och i sökandet efter Tekla. En udda vänskap växer sakta fram trots deras stora olikheter och olika förväntningar på Istanbul och livet. Lia är i övre medelåldern, hon är strikt och kunnig medan Achi är ung, energisk och nyfiken på livet och är redo att göra vad som helst för att slippa livet i en georgisk by. Dynamiken mellan dessa två är magisk och spännande. De skildras mycket mänskligt och med djup i karaktärerna, både är så mycket mer än vad de kan verka vid en första anblick. En gammal tant kan vara duktig på att dansa, en mjuk ung man kan vara mogen och beskyddande.

I Istanbul möts de av en stad som spritter av liv och färger, av fattigdom sida vid sida med rikedom, med gatubarn och katter överallt. Achis adress till Tekla tar dem till bakgator där transkvinnor lever. Men att hitta någon som inte vill bli hittad är inte lätt och ännu svårare är det för den som inte kan göra sig förstådd på turkiska.

Parallellt med att vi följer Lia och Achi får vi följa transkvinnan Evrims äventyr. Evrim är en advokat som kämpar för transpersoners rättigheter. Hon har lärt sig att ta sig fram i en värld av fördomar. Att Lia och Achis öden ska stråla samman  i ett möte med Evrim är förstås förutsägbart. Det är nog det enda som är förutsägbart i denna unika mästerliga hyllning till människors rätt att vara unika.

Under färden och sökandet möter de olika människor. Vi får en inblick i livet för många olika transpersoner genom Evrim och många av de som lever i denna del av staden. Vi får en inblick både i sammanhållning, vänskap och i svek och motgångar. När de strövar på dessa bakgator med myllret av färgstarka personligheter känner Lia att hon börjar komma närmare Tekla.

På ytan handlar det om att tillsammans söka efter Tekla men under ytan söker de egentligen mest sig själva. De söker sin plats i livet och respekt för sig själv och kanske förlåtelse.

Det är en vacker och samtidigt vemodig berättelse där vi får känna och se fattigdomen och utsattheten många lever under, både på Istanbuls bakgator och georgiska byar. En film som känns långt in i hjärteroten. Unika människor möts och hittar en väg till sig själva, utspelad med storslagna vyer från Istanbul.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Istanbul, Levan Akin, Transkvinnor, Turkiet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in