Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Fungi – njae

by

Fungi
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Björn Engström, Ove Valeskog, Sofia Brattvall och Lottie Johansson

En thriller om ett hot från naturen som har potential att bli tankeväckande men som faller på stor brist på realism, usel dialog och inte särskilt trovärdig handling.

Mänskligheten står inför ett fruktansvärt hot: sporer från en svamp sprids och tar sig in i människor där de växer och ger människor en plågsam död. Forskare bedömer att minst 80 procent av alla människor kommer att dö innan ett botemedel hunnit hittas och framställas.

Regeringen har utsett ett specialteam som ska finna botemedlet. Detta team håller till i en topphemlig bunker. Men nja, om världen stod inför ett sådant här gigantiskt hot skulle ett team inte bestå av några få människor i en bunker i Sverige. Det skulle finnas massor av forskare som både fanns i ett stort laboratorium och troligen också i flera utspridda forskningsstationer. Redan där faller trovärdigheten för berättelsen. Även när det är en påhittad historia måste grunden vara något så när realistisk.

Forskarna kämpar mot tiden, för att försöka rädda så många människor som möjligt. Inte bara svampen och dess sporer är farliga. Människor är våldsamma och rädda och det är med fara för livet de ger sig ut för att leta botemedel.

Det finns aspekter i filmen som är intressanta men alldeles för mycket känns som förutsägbart och inte direkt överraskande. Alldeles för stor del av komplotten bygger på situationer och reaktioner som inte är trovärdiga. Ett exempel är slutjakten där en man jagar forskarna för att döda dem fast han vet att enda chansen att överleva är att hålla forskarna vid liv.

Fungi har skapat genom ett samarbete mellan fyra regissörer: Björn Engström (Tangent Room, kortfilmen Enhälligt beslut) , Ove Valeskog (Mareld, Huldra – Lady of the Forest), Sofia Brattvall (Sammankomst, En Hjälpande Hand och Hopp) och Lottie Johansson (Andra Åket, Inga Lindström och Drugdealer). De har skrivit manus, regisserat och producerat tillsammans. Kanske det är för många kockar för soppan? Jag vet inte, men helt klart skulle denna berättelse kunnat bli mycket bättre om den bearbetades mer.

Filmrecension: The Killer superbt foto, tight regi och påtaglig spänning – men ytligt

by

The Killer
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi David Fincher

Även om det inte hade varit David Fincher som stått som avsändare hade det varit omöjligt att inte känna sig en aning snuvad på konfekten vad gäller The Killer. Trots att hämnd, lönnmördare och sammanbitna huvudpersoner är rena rama klyschor inom action-thriller-genren förblir det oemotståndliga ingredienser, i alla fall då de presenteras någotsånär professionellt. David Fincher kan i sina bästa och mest geniala filmer trollbinda publiken och ta dem vart han än önskar. Då han nått sina största stunder – i filmer som Seven och The Social Network, är upplevelsen obeskrivlig. Sättet spänning, intensitet och kompromisslöshet träffar tittaren – som en murbräcka av solitt stål, är i det närmaste omöjligt att förklara. Men då Fincher inte får tretton rätt på tipset blir resultatet oftast en stilig axelryckning. Tillskillnad mot de fabulösa topparna är filmer som The Curious Case of Benjamin Button och Gone Girl jättelika semikolon, snygga men med ytterst begränsad funktion.

Tyvärr är The Killer inte något utropstecken för Finchers karriär. Även om flera av de beundransvärda attributen är på plats; superbt foto, tight regi och påtaglig spänning, kan vi ha att göra med Finchers mest ytliga och ihåliga film hittills. Dock är detta inte ett resultat av tafatt regi, istället är det berättelsen – som bygger på en grafisk novell, som blir till ett hämmande ankare. Fincher har visat att han kan göra guld av de mest menlösa premisser, vem hade kunnat ana att en juridisk dispyt om en hemsida skulle kunna bli till en av det förra årtiondets mest nervpirrande filmer? Men i fallet med The Killer vägrar planet att lyfta, berättelsen är så pass mager att den är i behov av akut dropp för att ens överleva. Händelseförloppet och den övergripande dramatiken är så outvecklad och rudimentär att man kan fråga sig om vi har att göra med ett embryo. Det blir inte bättre av att Fincher själv inte tycks överdrivet inspirerad, förvisso sköts det filmtekniska med samma skärpa och kompetens som alltid. Det numera igenkännbara fotot – med en diskret grönton, och en skärpa som får en Gilette-fabrik att framstå som uddlös, är fortfarande på plats och lika slående som alltid.

Men det räcker inte särskilt långt då det narrativa gång på gång misslyckas med att imponera eller intressera. Den genomgående känslan av rutin och ointresse är närmast tragisk då filmens introduktion ger ett smakprov på en mer utvecklad produkt. Där vågar Fincher utmana tittaren genom ett chockartat långsamt tempo, det görs också en rad stiliga vinkningar till Francis Ford Coppolas mest underskattade film Avlyssningen. Här fångas en helt annan sida av de vanligtvis actionpackade lönnmorden, här tvingas publiken till väntan och tristess, något som må vara prövande att uppleva men samtidigt imponerande vad gäller att förmedla en känsla. Men när hämndturnén väl drar igång är filmen satt på räls och avviker inte en millimeter från en ohyggligt förutsägbar bana. Den enkla berättelsen kunde ha öppnat upp subtila möjligheter att skapa ett maskerat och diskret narrativ som – under ytan, hade erbjudit mer tuggmotstånd, men det är uppenbart att Fincher inte har intresse av några som helst subtila inslag. Allting lagas efter de mest standardiserade recept och överraskningar verkar vara tabu.

Kritiken ovan må låta hårdför, men då det kommer till en regissör som har briljerat är duglig alldaglighet inte tillräckligt. Vad som får The Killer att inte bli fullkomligt irrelevant är en ständigt närvarande spänning som gör det omöjligt att någonsin ha tråkigt. Detta är också Finchers mest actionpackade film och även om det inte är tal om revolutionerande action vad gäller koreografi finns det en rå brutalitet som imponerar. Men då eftertexterna väl rullar är det svårt att inte fråga sig vad som var poängen. I en intervju från 2014 då Fincher marknadsförde Gone Girl gjorde han en lång – och inte särskilt ödmjuk, utläggning om att majoriteten av de filmer som produceras kan liknas med industriell snabbmat som Big Mac, innehållslöst dravel. Fincher menade samtidigt att han aldrig skulle kunna tänka sig att servera något så pass menlöst eller likblekt. Därför är det ironiskt då The Killer i omgångar känns som den mest ytliga och karaktärslösa film Fincher någonsin gjort, och man kan sannerligen fråga sig om vi inte har att göra med en rätt smaklös frysburgare.

Filmrecension: Miraklet i Gullspång – stående ovationer

by

Miraklet i Gullspång
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Maria Fredriksson

Wow. Stående ovationer. Vilken debutfilm regissör Maria Fredriksson har åstadkommit. En dokumentär som är som en thriller, en nagelbitare, en betraktelse över livets gåtor. En film om hemligheter och om tillhörighet och familjeliv. Och hur har regissören fått alla dessa äldre kvinnor att medverka?

Två äldre kvinnor som är systrar var på nöjesfältet Skara sommarland och förlustade sig. Den ena bor i Nordnorge och den andra i Sverige, i Gullspång. Systern från Norge skadade sig på nöjesfältet och måste stanna kvar ett tag i Gullspång. Då systrarna är religiösa på ett speciellt vis tolkade det händelserna som att systern som bor i Norge kanske skulle köpa en lägenhet eller ett hus i Gullspång.

När de tittade på en lägenhet som var till salu fanns där tre tavlor i köket som de två systrarna tolkade som ett tecken att det var just den lägenheten de skulle köpa. När de var hos mäklaren för att göra klar köpet och träffade kvinnan som sålde lägenheten fick de en chock. Kvinnan var en exakt kopia av deras äldre syster som dött trettio år tidigare i något som sades vara ett självmord. Hur kan den döda systern har en exakt kopia?

Detta blev starten på en lång kedja av händelser, DNA-prover, polisutredningar och släktträffar och gräl och mycket, mycket mer.

Dokumentären är helt fantastisk. Välgjort foto. Berättelsen är spännande, fascinerande och tankeväckande. Och överraskande. Jag kan inte skriva på mycket om handlingen för den måste ses. Filmen väcker många frågor kring vad som är viktigast: blodsband eller miljö och vem är ärlig och vem ljuger? Under ytan bubblar också teman som klassfrågor, religion och hur polisen undersöker dödsfall. En del svar får vi nog hitta på själva.

Hur kunde regissören få alla dessa kvinnor i sjuttio års-åldern och uppåt och alla deras släktingar att ställa upp och avslöja så mycket om sig själva? Starkt, skickligt.

Filmrecension: Paradiset brinner – guldet blev till sand

by

Paradiset brinner
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Mika Gustafson

London Film Festival är en fantastisk tillställning som ofta blir medialt åsidosatt bredvid höstfestivaler som Toronto och Venedig. Men för den som inte är journalist – eller världskändis, är festivalen i den brittiska huvudstaden en utomordentlig tillställning med fabulös service, ett spektakulärt program och gäster i världsklass. Därför ställer jag mig ytterst frågande till hur denna vanligtvis sansade och förståndiga festival kunnat tilldela Paradiset Brinner pris för bästa debut.

För det gör ont på alla sätt och vis, mentalt och kroppsligt att konstatera att Paradiset Brinner är tomma kalorier. I en tid då den svenska filmen befinner sig i kristillstånd, med en filminstitut som inte vet in eller ut, är det än mer smärtsamt att bevittna något såhär pass substanslöst. Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är konceptet. Att skapa svensk diskbänksrealism, visa upp det vanligtvis städade Sverige som något som hämtats ur en film av Mike Leigh. Detta är långt ifrån det idylliska samhälle som projicerats mot omvärlden i decennier. Detta är det land där ginikoefficenten rusar och där tankarna om ekonomisk jämlikhet fullkomligt kollapsat.

Därför känns en blek och rå film oerhört lämplig för att ge oss denna alternativa – men behövliga inblick. Men förhoppningarna om ett intelligent, väl berättat och empatiskt drama imploderar på nolltid. Att visa upp misär och karaktärer som är både råbarkade, ovänliga och långtifrån sympatiska är inget problem om berättelsen och regin är engagerade. Se bara till The Florida Project som gav oss en inblick i baksidan av Disneyland, där ekonomisk desperation och drogmissbruk ersatte de soliga och glada paraderna med Musse Pigg och Kalle Anka. Förutom Willems Dafoes hotellchef fanns det få karaktärer som kunde ses som fungerande eller tilltalande, trots det var The Florida Project en strålande inblick i samhällets smutsigaste och mest tragiska delar.

Det fundamentala problemet med Paradiset Brinner är att det saknas någon som helst trovärdighet eller återhållsamhet vad gäller att porträttera fattigdomen och desperationen. Filmens tre unga protagonister är alla gapiga, mestadels osympatiska och dessutom svårlästa. Huvudpersonen Laura spelad av Bianca Delbravo är tänkt att vara en kompromisslös och farligt handlingskraftig person, men då Delbravo inte har tillräcklig kapacitet att tillföra någon sorts mänsklighet – eller genuin sårbarhet, framstår karaktären som en outhärdlig bråkstake vars agerande många gånger är så hjärndött och destruktivt att det är svårt att bry sig om filmens narrativa kärna, där socialtjänsten är på väg att omhänderta hennes två systrar. Det blir inte bättre av att de ’’vuxna’’ karaktärerna också saknar tillstymmelse till kredibilitet, mängden apatiska och känslolösa individer når rekordnivå och det känns snart inte som ett viktigt samhällsinlägg utan en sjuk parodi. Till och med den – medvetet, djupt parodiska och satiriska Falling Down har en högre procentsats realism än något som vi får se här. Förtvivlan och hopplöshet kan dock skildras med värme, detta genom att skapa en inbjudande gemenskap mellan karaktärerna, där det outhärdliga mildras genom vänskap och kärlek. Även om det görs ett par försök till detta är de fullkomligt misslyckade. Förutom Mitja Sirén i rollen som aspirerande karaoke-sångare finns det inget och ingen att varken tycka om eller glädjas åt.

Och någonstans mot mitten går narrativet bärsärkargång. Det innebär helt gräsliga exkursioner där publiken tvingas bevittna, och finna det lustigt, att se människor inleda en ren brottsvåg. Det hela presenteras också utan någon berättarmässig substans, härifrån rämnar precis allt. Det kastas in surrealism, förkastlig sång och en upplösning som får publiken att skrika efter smärtstillande. Trots en oerhört marginell speltid på drygt 100 minuter rör sig filmen i ultrarapid och känns många gånger mer stillastående än kollektivtrafiken i rusningstid.

När allting väl tar slut har absolut ingenting uträttats, all sund eller livsviktig observation gällande vårt nuvarande – och djupt problematiska, samhälle har sedan länge förpassats till soptunnan. Berättelsen kulminerar i att vara lika intressant som gårdagens tidning och publiken lämnas varken klokare eller mer empatisk för samhällets mest marginaliserade. Paradiset Brinner må ha ett koncept som kunde ha blivit guld i rätta händer, nu har allting istället blivit till sand.

Filmrecension: Ingeborg Bachmann: Resa genom öknen – förförande vackert om språk och passion

by

Ingeborg Bachmann: Resa genom öknen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Margarethe von Trotta

En förförande vacker film om språk, om kultur och vad det är att skriva. Det är också en film om svårigheterna, utmaningarna, med att följa sin övertygelse. Om de olika krafter som drar åt olika håll inom en människa, om kampen mellan frihet och trygghet. Det är också en film om en omöjlig passion.

Filmens handling startar i Paris, sommaren 1958. Den österrikiska poeten Ingeborg Bachman (spelas av Vicky Krieps) står på toppen av sin karriär. Hennes rebelliska poesi lockar många läsare och hon samlar många åhörare när hon har uppläsningar. Hon är en föregångare till och banar väg för mycket av den sexuella frihet som blommade ut under 1960-talet. Hon tror inte på äktenskap, egentligen. Hon vill inte gifta sig och hon vill utveckla sitt skrivande. Så möter hon den schweiziske dramatikern Max Frisch och de faller pladask för varandra. Ingeborg som älskar staden Rom går ändå med på att lämna den vackra staden Rom och flytta till Frisch i Wien.

Ingeborg är en sådan levande människa, spontan och fylld av kärlek till att skriva och till människor att det blir outhärdligt för henne att sättas i fast relation. Inom Max Frisch växer misstänksamhet och svartsjuka. Dessutom är hans världsbild målad av övertygelsen att hans jobb och hans skrivande är det viktigaste och även om han dras till Ingeborgs självständighet vill han ändå egentligen helst att hon ska stanna hemma och sköta köket. Det blir, förstås, en svår situation för Ingeborg. Hon slits mellan sin passion för Max och den hon är. Hon vill skriva men skrivlusten försvinner då hon är i relationen med Max. Hon vill vara en fri människa som kan umgås med vänner och också ha andra sexuella relationer men samtidigt är det något inom henne som dras till tvåsamheten, till trygghet och en långvarig relation. Jag tror många som varit i en relation som är nedbrytande kan känna igen sig i Ingeborgs kluvenhet.

Filmen följer två tidslinjer: relationen med Max Frisch och en resa genom Egypten tillsammans med en yngre man, Adolf Opel. Adolf är en friare själ än Max Frisch och är öppen både för att ha sex med kvinnor och män. Resan genom öknen öppnar ögonen för Ingeborg på flera sätt och hon börjar hitta tillbaka till sig själv och vågar vara den hon är.

Filmen bygger på biografiskt material om Ingeborg Bachmann. Hon är född 1926 och dog 1973 i sitt älskade Rom. Hon var en österrikisk författare, poet och översättare, även känd under pseudonymen Ruth Keller. Hennes mest spridda verk är romanen Malina från 1971. Det är fascinerande att se en film om henne och efter att ha sett den måste jag läsa något hon skrivit. Wikipedia berättat att hon 1953 beslutade sig för att leva på sitt författarskap och flyttade till Rom, där hon under följande år skrev dikter, essäer, operalibretton och noveller vilka snart gav henne berömmelse och flera priser.

Skådespelerskan Vicky Krieps är så bra i rollen som Ingeborg Bachmann. Men små medel kan hon säga otroligt mycket om vad som far runt inom Ingeborg. Vicky Krieps har redan tidigare imponerat i filmer som Phantom Thread och Korsett. Nu tar hon ytterligare ett stort steg framåt och är helt enastående.

Filmen har dessutom ett imponerande foto. Ökenbilderna talar till mig på flera nivåer. Ljud och musik samverkar till denna filmiska helhet som är en av de mest imponerande filmer jag sett på länge. Och som skrivande person blir jag helt tagen av tankarna och dialogerna om skrivkonsten, om poesi, om dramatik, om språket.

Regissören Margarethe von Trotta är en av Tysklands ledande regissörer och också en av de mest intressanta filmregissörerna i nutid. Hon är född i 1942 i Berlin och är filmregissör, manusförfattare och skådespelare. Från wikipedia:
Hon var en av de regissörer som förde fram den tyska filmen som en av Europas mest spännande under 1970-talet. Tillsammans med regissörer som Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder var hon delaktig i ”Den nya tyska filmen”, das neue Kino, i Västtyskland på 1960- och 1970-talet.
Några av hennes filmer:
1975 – Katharina Blums förlorade heder, tillsammans med Volker Schlöndorff) (regi och manus)
1976 – Nådaskottet (manus med Jutta Brückner och Geneviève Dormann)
1978 – Christa Klages stora förtvivlan (regi och manus)
1986 – Rosa Luxemburg (regi och manus)
2013 – Hannah Arendt (regi och manus)