
Paradiset brinner
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Mika Gustafson
London Film Festival är en fantastisk tillställning som ofta blir medialt åsidosatt bredvid höstfestivaler som Toronto och Venedig. Men för den som inte är journalist – eller världskändis, är festivalen i den brittiska huvudstaden en utomordentlig tillställning med fabulös service, ett spektakulärt program och gäster i världsklass. Därför ställer jag mig ytterst frågande till hur denna vanligtvis sansade och förståndiga festival kunnat tilldela Paradiset Brinner pris för bästa debut.
För det gör ont på alla sätt och vis, mentalt och kroppsligt att konstatera att Paradiset Brinner är tomma kalorier. I en tid då den svenska filmen befinner sig i kristillstånd, med en filminstitut som inte vet in eller ut, är det än mer smärtsamt att bevittna något såhär pass substanslöst. Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är konceptet. Att skapa svensk diskbänksrealism, visa upp det vanligtvis städade Sverige som något som hämtats ur en film av Mike Leigh. Detta är långt ifrån det idylliska samhälle som projicerats mot omvärlden i decennier. Detta är det land där ginikoefficenten rusar och där tankarna om ekonomisk jämlikhet fullkomligt kollapsat.
Därför känns en blek och rå film oerhört lämplig för att ge oss denna alternativa – men behövliga inblick. Men förhoppningarna om ett intelligent, väl berättat och empatiskt drama imploderar på nolltid. Att visa upp misär och karaktärer som är både råbarkade, ovänliga och långtifrån sympatiska är inget problem om berättelsen och regin är engagerade. Se bara till The Florida Project som gav oss en inblick i baksidan av Disneyland, där ekonomisk desperation och drogmissbruk ersatte de soliga och glada paraderna med Musse Pigg och Kalle Anka. Förutom Willems Dafoes hotellchef fanns det få karaktärer som kunde ses som fungerande eller tilltalande, trots det var The Florida Project en strålande inblick i samhällets smutsigaste och mest tragiska delar.
Det fundamentala problemet med Paradiset Brinner är att det saknas någon som helst trovärdighet eller återhållsamhet vad gäller att porträttera fattigdomen och desperationen. Filmens tre unga protagonister är alla gapiga, mestadels osympatiska och dessutom svårlästa. Huvudpersonen Laura spelad av Bianca Delbravo är tänkt att vara en kompromisslös och farligt handlingskraftig person, men då Delbravo inte har tillräcklig kapacitet att tillföra någon sorts mänsklighet – eller genuin sårbarhet, framstår karaktären som en outhärdlig bråkstake vars agerande många gånger är så hjärndött och destruktivt att det är svårt att bry sig om filmens narrativa kärna, där socialtjänsten är på väg att omhänderta hennes två systrar. Det blir inte bättre av att de ’’vuxna’’ karaktärerna också saknar tillstymmelse till kredibilitet, mängden apatiska och känslolösa individer når rekordnivå och det känns snart inte som ett viktigt samhällsinlägg utan en sjuk parodi. Till och med den – medvetet, djupt parodiska och satiriska Falling Down har en högre procentsats realism än något som vi får se här. Förtvivlan och hopplöshet kan dock skildras med värme, detta genom att skapa en inbjudande gemenskap mellan karaktärerna, där det outhärdliga mildras genom vänskap och kärlek. Även om det görs ett par försök till detta är de fullkomligt misslyckade. Förutom Mitja Sirén i rollen som aspirerande karaoke-sångare finns det inget och ingen att varken tycka om eller glädjas åt.
Och någonstans mot mitten går narrativet bärsärkargång. Det innebär helt gräsliga exkursioner där publiken tvingas bevittna, och finna det lustigt, att se människor inleda en ren brottsvåg. Det hela presenteras också utan någon berättarmässig substans, härifrån rämnar precis allt. Det kastas in surrealism, förkastlig sång och en upplösning som får publiken att skrika efter smärtstillande. Trots en oerhört marginell speltid på drygt 100 minuter rör sig filmen i ultrarapid och känns många gånger mer stillastående än kollektivtrafiken i rusningstid.
När allting väl tar slut har absolut ingenting uträttats, all sund eller livsviktig observation gällande vårt nuvarande – och djupt problematiska, samhälle har sedan länge förpassats till soptunnan. Berättelsen kulminerar i att vara lika intressant som gårdagens tidning och publiken lämnas varken klokare eller mer empatisk för samhällets mest marginaliserade. Paradiset Brinner må ha ett koncept som kunde ha blivit guld i rätta händer, nu har allting istället blivit till sand.