• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Lassie – Ett nytt äventyr – charmigt och gulligt och sockersött

6 april, 2024 by Rosemari Södergren

Lassie – Ett nytt äventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Släpps digitalt 5 april 2024

Lassie besöker Syd-Tyrolen tillsammans med sin unge husse Florian. Senast Florian reste bort med familjen rymde ju Lassie, som den förra filmen berättar. Nu har Florian vägrat att följa med resten av sin familj på semester på Kanarieöarna för att istället åka med Lassie till mostern i Syd-Tyrolen. Detta är den andra filmen sedan tyska filmskapare tagit över Lassie-filmerna. Totalt är det den trettonde filmen om den berömda collien Lassie.

Det är en charmig och gullig barnfilm fast lite för sockersöt emellanåt och rejält förutsägbar också, fast det gör den förstås trygg att se på med de minsta barnen. En besvikelse är att som köpfilm online släpps den endast med svenskt tal. Om man har äldre barn eller vuxna som ska se den skulle det varit trevlige med originalspråket och möjlighet att ha textat på svenska.

När Florian och Lasse anländer till moster Cosimas gård träffar han Cleo och Henry, hennes fosterbarn som därmed är hans nya kusiner. Där finns också Jack Russel-terriern Minna. Cleo är ungefär i Florians ålder, alldeles före att bli tonåring, medan Henry är lite yngre och barnsligare. Cleo håller distans, är mest sur och vill inte vara med på något. Hon litar inte på några sedan hennes och Henrys föräldrar dog för många år sedan har de två fått vandra runt mellan olika fosterhem.

När barnen tillsammans med mostern beger sig till ortens glasskafe får de höra att flera hundar försvunnit. Ganska snart blir Jack Russel-terriern Minna stulen av hundtjuvarna. Givetvis kan Lassie spåra upp vart tjuvarna är. Eftersom den lokala polisen inte ens har vett att försöka spåra tjuvarna tar barnen itu med att försöka rädda de stulna hundarna. Räddningsexpeditionen möter, givetvis, svårigheter. Att Lassie i slutändan fixar det mesta, det är själva meningen med alla Lassie-filmer. Under resans gång lär Florian och Cleo känna varandra och alla blir vänner och förstår varandra. En söt liten saga fast med spännande inslag. Spänning, charm, äventyr och supergulliga (på gränsen till för mycket).

Hundtjuvarna är riktigt löjeväckande, skrattretande. Det kan knappt skrämma någon. Så visst, det är inte något mästerverk till film men för hundälskare är den ändå värd att ägna tid åt. Scenerna där Lassie springer och springer och musiken stryker under colliens fantastiska karaktär – då smälter nog de flesta.

Lite bakgrundsfakta: Lassie ska föreställa en tik. Men hittills har hon endast spelats av hanhundar. Rollen som Lassie i denna film spelas av en collie med namnet Bandit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Lassie

Filmrecension: Smak av björnbär – överraskande fantastiskt bra

5 april, 2024 by Rosemari Södergren

Smak av björnbär
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Elene Naveriani

En rolig och varm skildring av kärlek och erotik i medelåldern, om frihet och frågan om hur det går att kombinera självständighet med djupa relationer. En hel underbar film som inte är lik någon annan film jag sett. I centrum för handlingen står Etero, en medelålders kvinna som är oskuld men efter en olyckshändelse bestämmer sig för att undersöka sexualiteten vilket för henne ut på en omvälvande livsresa. När jag läste om filmen tänkte jag först inte se den. Mina förväntningar var låga och jag hade förutfattade tankar om vad den skulle handla om. Men oj vad bedrog mig. Denna berättelse har djup i sig och berättar mycket utan stora åthävor, och den säger saker i flera nivåer.

Etero är 48 år och hon bor i en liten by i Georgien. Hon driver en butik och är mycket självständig och klarar sig själv. Hennes självvalda ensamhet provocerar de andra kvinnorna i byn. Hon är tydlig med att hon inte på något sätt vill binda sig eller leva med någon man. Hon klarar sig själv och är nöjd med det. – Hade jag velat gifta mig hade jag väl gjort det, deklarerar hon för omgivningen.

Butiken hon driver säljer shampo, tvål och tvättmedel, bland annat. Den har någon form av inrikting mot skönhetsvård. Det syns också att Etero är duktig på att vårda sitt utseende. Hon är något mullig men har en fin och välvårdad hud och perfekta ögonbryn och hon klär sig elegant utan att det är överdrivet.

En dag när plockar björnbär nära floden är hon nära att dö. Efter den händelsen bestämmer hon sig för att bli av med oskulden. Men utan att behöva binda sig. Hon hittar snabbt en lämplig kandidat, Murman som är medelålders, gift och har barnbarn och som länge varit intresserad av Etero.

Det är rätt ovanligt med filmer som har erotiska scener med två medelålders skådespelare som båda är lite överviktiga på sina ställen och inte är bildsköna utan ser ut som människor i allmänhet gör. Men berättelsen handlar om mycket mer än om sex. Etero vill inte binda sig men när hon får en nära relation med Murman förändras saker inom henne, fast hon inte vågar erkänna det för sig själv. Eka Chavleishvili i rollen som Etero är enastående. Hon är helt suverän och kan uttrycka så mycket med små medel, redan med blicken kan hon förmedla så mycket av vad som rör sig inom henne. Temiko Chichinadze i rollen som Murman är också ett mycket bra val. Han är en mjukare man än de flesta män i byn.

Jag lovar: denna film kommer att överraska dig.

Smak av björnbär är en samproduktion mellan Georgien och Schweiz och har vunnit den schweiziska motsvarigheten till Guldbaggen för bästa film, manus och klippning.

Regissören Eleni Naveriani säger:
-Eteros varje rörelse är mättad med sexuell spänning. Hennes vardag är laddad med erotik. Jag ville skildra henne just så, eftersom Eteros sexualitet och kropp är bilder och berättelser som saknas på filmdukarna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Georgien

Filmrecension: Möte i Rom – pratig, charmig och substanslös

5 april, 2024 by Elis Holmström

Möte i Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Niclas Bendixens

Även då det kommer till att göra en enkelspårig och sockersöt dramakomedi har det danska filmundret en kapacitet som vi i Sverige endast kan drömma om. Men till skillnad mot de mest omtalade och kritiskt omhuldade filmerna från vårt sydliga grannland är Möte i Rom inte någon svårtuggad eller seriös historia. Här är allting fixat, kanterna rundade och försedda med hörnskydd. Regissören Niclas Bendixens har inga tankar på att tillföra något vidare allvar, det är – mestadels, lekande lätt och fyllt med humor som ständigt rör sig mellan högt och lågt.

Att filmen är befriad från originalitet är därför inte någon större överraskning, berättelsen där gamla minnen återbesöks och där det etablerade livet rivs upp tillföljd av en katalysator från förr är lika nyskapande som varma vinterkläder. Spelar det här någon större roll? Inte det minsta, eftersom det tidigt står klart att allting är menat som en lättsmält bagatell. Introduktionen summerar alltför väl vad vi har att vänta oss av resterande film, det är en pratig, charmig och substanslös sekvens där filmens två huvudrollsinnehavare snackar strunt och käbblar på ett sätt som endast omaka par kan.

Den eviga filmstaden Rom presenteras inte heller med någon ny infallsvinkel, den italienska huvudstaden känns som hämtad ur en reklamfilm från en resebyrå. Vartenda turistmål prickas av och dessutom passar man på att nämna de mest älskade platserna gång på gång, invånarna är i sin tur hysteriska stereotyper som hade framstått överdrivna även i den mest spralliga av Federico Fellinis filmer.

I de flesta fall hade detta lett till en plågsamt naiv och juvenil film, men Bendixens lyckas – trots alla klyschor, och sin fumliga dramatik, charmera tittaren. Detta sker framförallt genom att låta humorn vara närmast skogstokig, till skillnad mot så många andra filmer som delar genre med Möte I Rom vågar Bendixens verkligen ta ut svängarna då det blir dags för det stora humoristiska anfallet att sättas i rullning. Dock finns en förståelse vad gäller precis implementering vilket gör att de mest högljudda och överdrivna momenten inte blir malplacerade utan snarare passande crescendon.

Ensemblen som filmen har till sitt förfogande visar sig också oerhört effektiv. Kristian Halken och Bodil Jørgensen är båda stabila som filmens centrala par, att också få se ett narrativ som inte förlöjligar äldre karaktärer utan anammar dem, är i sig något av ett mindre mirakel. Sedan har vi Rolf Lassgård som inleder aningen för bombastiskt men som blir filmens viktigaste emotionella ankare. För någonstans mot finalen ändrar filmen form temporärt och blir oväntat mörk och sammanbiten. Märkligt nog är detta den mest minnesvärda sektionen, detta då Bendixens demonstrerar en betydligt större fallenhet för trauma och emotionella ärr än rent myspys. Tyvärr så vågar berättelsen inte avsluta i mollton utan försöker styra upp ett onödigt simpelt och dessutom förvirrat slut som känns oerhört otillfredsställande.

Även om Möte I Rom saknar finessen och den kreativa briljans som genomsyrar så många danska produktioner är det en full godtagbar stund av fånig humor och ytlig eskapism.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: De oönskade – visar Frankrikes baksida

5 april, 2024 by Elis Holmström

De Oönskade
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Ladj Ly

Något är ruttet i staten Frankrike, för att parafrasera William Shakespeare. Det Frankrike vi vant oss vid att se på film, Rivieran, det glittriga Paris eller den idylliska landsbygden har den senaste tiden börjat ersättas av något helt annat. Även om skräckfilmen Vermin av Sébastien Vanicek var vanvettigt usel fanns det en ambition att gå till hårt angrepp mot det moderna franska samhället, där rasism och polisbrutalitet är alltför ofta förekommande. Dock var denna samhällskritik inte särskilt effektiv då plattformen den tog sats ifrån var förkastlig. Ladj Ly har en helt annan erfarenhet och kompetens vad gäller att ta sig an det franska samhällets baksida. Det började med Les Misérables från 2019 och fortsätter nu i De Oönskade som är nästa steg vad gäller att demolera ett samhälle som endast kan kategoriseras som fördärvat.

Likt Vermin är skådeplatsen ett förfallet bostadskomplex, det är inte tal om några fagra bilder menade att attrahera turism. Istället framstår det bildsköna Frankrike, där det förtärs kaloririk mat, som en ren Potemkinkuliss, ett retuscherat och falskt kamouflage menat att få omvärlden – men även lokalbefolkningen, att vända bort blicken från de massiva samhällsproblemen.

Diskrepansen mellan de vackra och det förfallna används också effektivt i själva berättelsen. De gånger vi får lämna de nedgångna lägenheterna blir en andningspaus samtidigt som ett djupt obehag infinner sig i och med vetskapen om att misären och fattigdomen bara är ett par fotsteg borta. De Oönskade har stora ambitioner och väljer därför att efterlikna samma berättarstruktur som David Simons fullkomligt mästerliga TV-serie The Wire. Detta genom att följa och studera olika delar av samhället. Vi får – givetvis, följa de boende men också delar av polisen samt det politiska spelet där maktbegär och egoism inte har några större problem att köra en ångvält över medmänsklighet och anständighet. Denna övergripande bild är ambitiös men leder också till att filmen saknar en – behövlig, mittpunkt, det påminner istället om ett diorama där alla delar tydligt markerats men där någon form av emotionell koppling saknas.

Filmens oerhörda ambitioner leder till att berättelsen många gånger ter sig som fragmenterad. Flera spännande stickspår introduceras och kunde ha blommat ut och gjort filmen till ett genuint epos, men dessa stoppas snabbt i lådan för att aldrig mer komma tillbaka. Och de gånger som Ly vill skapa en känslomässig laddning blir resultatet mest platt och i värsta fall plågsamt forcerat, eftersom så få personer är något annat än kugghjul i det massiva maskineriet.

Även om omfånget många gånger verkar lova ett oerhört avancerat stycke film är berättelsens kärna en klassisk saga om ont och gott. Och då det kommer till att skapa starka kontraster mellan det rent ondskefulla och hoppfulla lyckas Ly utmärkt. Detta genom två mycket minnesvärda skådespelarinsatser. Anta Diaw i huvudrollen som orubblig och målmedveten aktivist är alldeles lysande och har både utstrålning och karisma. Hennes ’’ärkefiende’’ den brutala, hänsynslösa och mer eller mindre genomusla borgmästaren som spelas av Alexis Manenti är lika minnesvärd, detta genom ett skådespel som alltför väl speglar den hjärtlöse och närmast illvillige byråkraten som får sin vilja igenom oavsett hur många lik som måste staplas. Detta gör striden mellan ont och gott betydligt mer intressant än den hade varit utan dessa två skådespelare som båda gör sina – oerhört, klyschiga karaktärer till något mer än sina beståndsdelar.

Tragiskt nog så lyckas Ly ställa till det rejält för sig själv i ett ofärdigt avslut som lyckas med konsten att sumpa det mesta. Här dundrar risig dramaturgi in som en försupen – och oinbjuden, gäst och lever rövare. Allt leder fram till ett horribelt melodramatiskt avslut som sticker i ögonen och underminerar de oerhört viktiga budskap filmen önskar hamra in i publiken. Viljan må vara på plats men i slutänden lyckas De Oönskade bara vara stabil, något som måste ses som aningen menlöst då Ladj Ly ställt in siktet på stjärnorna med sina oerhörda ambitioner.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Frankrike

Filmrecension: The First Omen – väldigt förutsägbar

4 april, 2024 by Rosemari Södergren

The First Omen
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Arkasha Stevenson

Ondskan är en förutsättning för det goda, eller åtminstone en förutsättning för de som vill kalla sig goda. De ”goda” skapar ondskan för att bli behövda. Det är filmens tema.

The First Omen är en prequel, en efterföljare som skildrar tiden före en annan film eller berättelse. Den berättar om vad som hänt före den första filmen i Omen-serien. Omen släpptes av 20th Century Fox i juni 1976 och fick blandade recensioner från kritiker men var en kommersiell framgång och spelade in över 60 miljoner dollar på den amerikanska marknaden och blev en av de mest inkomstbringande filmerna 1976.

Omen, den första filmen i serien, hade stora skådespelare med som Gregory Peck, Lee Remick, David Warner, Harvey Spencer Stephens (i sin filmdebut), Billie Whitelaw, Patrick Troughton, Martin Benson och Leo McKern. Filmens handling följer Damien Thorn, ett litet barn som vid födseln ersätts av sin far utan att hans fru vet det efter att deras biologiska barn dör strax efter födseln. När en serie mystiska händelser och våldsamma dödsfall inträffar runt familjen och Damien går in i barndomen får de veta att han faktiskt är den profeterade Antikrist. Nu bjuds vi in till berättelsen om vad som hände innan Gregory Pecks rollkaraktär blev utvald att bli far till världens Antikrist.

Filmskaparna av denna föregångare har lyckats behålla mycket av samma sjuttiotalsstämning som den första filmen i serien. Jag tror att många som gillar Omen-serien kommer att vara nöjda med denna också. Filmskaparna är dessutom smarta nog att ge den ett så pass öppet slut att den öppnar upp för fler efterföljare. Vilket väl gläder de kommersiella krafterna likaväl som Omen-nördar.

I denna prequel får vi följa en Margaret, ung amerikansk kvinna, som vill bli nunna. Hon har blivit inbjuden att komma till Rom för att där bli invigd som nunna. Eftersom hon inte har avgett sina löften som nunna ännu får hon inte bo på klostret utan enbart vistas där på dagtid för att på kvällar på någon annanstans. På sitt boende blir hon vän med en annan ung kvinna som ska avge sina löften som nunna. Denna andra unga kvinna övertalar henne att följa med ut på nattklubb för att ändå uppleva sådant innan hon avger sina löften. Vad som händer denna natt minns hon sedan ingen av efteråt.

På klostret där hon vistas på dagarna reagerar hon på hur illa en del av barnen behandlas. Speciellt är det en liten flicka som blir inlåst en hel del, vilket Margaret protesterar emot. Sakta börjar hon inse att det är något som inte stämmer på klostret. Där finns något skumt och illavarslande som pågår.

För min del är handlingen dels lite för rörig och för uppenbar, för förutsägbar, för att jag riktigt ska engagera mig. Jag har ett bättre skräckfilmer. Men jag är överlag en person som kräver en del av skräckfilm. Det ska finnas något mått av trovärdighet och realism, vilket de faktiskt gör i en del skräckfilmer.

Rent teologiskt eller religionsvetenskapligt finns det mycket att fundera kring hur begreppet Antikrist används i denna film och denna serie. 1968 kom skräckfilmen Rosemarys baby, som också har samma tema som denna. Att mänskligheten skulle bli ondare genom att den paras med något djuriskt, nja, det är väl tveksamt. Finns det något djur som ens dödar tillnärmelsevis lika många av sina egna som människor? Finns det massförstörelsevapen uppfunna av djur?

För den som gillar Omen-serien är denna film absolut sevärd. Men för oss andra finns det annat som är bättre att spilla tid på. Den är visserligen spännande och den är otäck, men ändå väldigt förutsägbar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Omen, Skräckfilm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in