Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

by

100 årstider
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Giovanni Bucchieri
Medverkande Giovanni Bucchieri, Louise Peterhoff, Karin Franz Körlof, Lia Boysen, Stina Ekblad

Om drömmar, om livet, om kärlekshistorier vi aldrig kan glömma och om att leva med bipolär sjukdom. Filmen talar till våra känslor och tränger ner långt in i det undermedvetna, den är suggestiv och berättar på flera tidsplan samtidigt. Delvis fungerar det bra men delvis blir det lite för mycket av allt – och i fullt fart, som det kan vara när den som har en bipolär sjukdom är på väg uppåt mot det som förr kallades maniskt tillstånd. Det är en hybridfilm där dokumentära klipp blandas med dramatiserade spelscener trettio-fyrtio år senare och till detta blandas drömlika scener som kan vara drömmar eller fantasier. Det är väldigt gripande men också för mycket emellanåt.

Giovanni Bucchieri är en snart 50-årig före detta balettdansör och han har fått chansen att göra en spelning – och den tänker han ska bli storslagen och en gigantisk succé som ska ge honom hans genombrott som musiker. Av en tillfällighet träffar han en gammal bekant som bokar band och artister till spelningar och hon lovar att fixa en spelning åt honom. Giovanni spolar ned sina mediciner för han upplever att de hindrar hans kreativitet att flöda fritt. Men när läkare eller andra vänner och bekanta frågar honom om han tar sin medicin ljuger han och försäkrar att han tar dem. Han lurar väl egentligen mest sig själv.

I en inledningsscen ser vi honom som ung på en projektion på väggen där han bestämt hävdar att han aldrig kommer att dö. ”Mitt hjärta kommer aldrig att sluta dunka”, säger han. Det är på det underliggande temat för filmen. Dunkar gör det, på många sätt och ofta i full fart. Det kan vara svårt att hänga med.

På sin promenad hamnar han vid en korsning där han ser reklam för regissören Louise Peterhoffs kommande uppsättning av Romeo och Julia på Dramaten. Louise Peterhoff är hans ungdomskärlek och vi får både se gamla filmklipp med deras sockersöta över-romantiska genomgulliga kärlekshistoria och vi får följa Louise Peterhoff som medelålders då hon regisserar Romeo och Julia och har en tonårsdotter. För mig känns de gamla filmklippen som förljugna nostalgiska bilder. I den dramatiserade framtiden är Louise Peterhoff en komplicerad karaktär som inte är särskilt snäll mot sina skådespelare och hon spionerar på sin dotter.

Filmens styrka är också dess svaghet. Att den blandar tid och filmtekniker med ljud och musik talar till oss som publik på flera nivåer och till flera sinnen. Vi känner det som om vi är inne i Giovannis känslor emellanåt. Det är starkt och unikt och genuint. Samtidigt är det för mycket, för spretigt och det gör lite för ont att se hur han ljuger både för omgivningen och mest av allt för sig själv. Med tanke på de jag känner som har nära och kära med bipolär sjukdom vet jag hur utmanande, hur svårt det kan vara som anhörig.

Men ett tema som filmen också berättar om, fast jag inte ens vet om det är medvetet från filmens skapare, är beskrivningen av vår tids fokus på att endast den som är ung, rik och vacker har lyckats. Vår tid präglas av stort förakt för ålderdom och att många blundar för det faktum att vi är bara här en kort tid om vi jämför med mänsklighetens historia. Alla dör, förr eller senare. Att leva medveten om att vi alla dör och alla åldras förändrar människor och får dem att inte fastna i nostalgi kring när de var tonåringar. Och när vi kan acceptera av vi är en del i livets gång kan vi se skönheten i att åldras också. Huvudkaraktärerna i denna film kan ju inte acceptera att tiden går. Redan i inledningen ser vi Giovanni som medelålders betrakta sig själv som ung dansare och man känner att det är den unge dansaren han vill vara fortfarande. Han kan inte släppa att tiden gång.

Giovanni Bucchieri är intressant som regissör. Detta är hans debutfilm och jag kan absolut se honom skapa kommande mästerverk om han lämnar det mest privata som jag känner att de dokumentära filmerna med hans ungdomskärlek är.

Filmrecension: Syndabocken – hopplös film

by

Foto: Josua Enblom

Syndabocken
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Axel Petersén

Idén att göra en svensk gangsterfilm borde vara något att applådera. Inte för att försök inte har gjorts, dock är alla ursäktade om de glömt bort praktfiaskot Gangster med Mikael Persbrandt. Dessutom väljer regissören Axel Petersén att inte låta filmen utspela sig i vårt nordliga land utan i Malta, en plats vi – alltför sällan, får se på film. Inledningsvis finns ett molekylärt hopp, fotot drar tankarna åt den skickligt dramatiserade TV-serien om Lasermannen, där den fantastiska Hoyte Van Hoytema stod som fotograf. Dessutom verkar Petersén – som också står som manusförfattare, vilja visa den oerhört tveksamma affärsverksamheten bakom online-casinon. Den internationella prägeln gör det också omöjligt att inte tänka på Tarik Saleh och dennes ambitiösa projekt som mer än gärna rör sig i genrer som svenska filmer inte vill närma sig.

Dock raseras det hela så fort gummit möter asfalten. Vad som snart uppenbarar sig är en katastrof som många gånger saknar motstycke. Det är genuint svårt att förklara vad som får det hela att blir till filmvärldens motsvarighet till zeppelinaren Hindenburg. Men efter en kort introduktion där Malta och karaktärerna -slarvigt, presenterats, får publiken träda in i en skärseld av inkompetens. När huset står i lågor är det svårt att peka på var elden är som värst. Men dialogen och skådespelet som ackompanjerar är ett inferno som kan smälta bort ytterligare lite av vår älskade polar-is. Det som framförs verbalt befinner sig på en nivå bortom ord. Tanken är att röra sig bort ifrån strukturerad, förfinad och traditionell filmdialog – som inte har mycket med verkligheten att göra. Idén må vara god men det som förekommer här kan få de mest tålmodiga pacifister att inleda fysiskt uppror.

Att kategorisera dialogen som kass är en underdrift, men den är i alla fall i gott sällskap då den framförs av skådespelare som alla lär önska att varenda kopia av filmen sov med fiskarna. För de involverades – och mitt eget, välbefinnande kommer ingen att benämnas specifikt som det primära felet, detta är en kollektiv attack på allt som symboliserar bra skådespel. Och när sångaren Tommy Nilsson gör entré måste jag sluta ögonen och be om att eländet snart skall ta slut.

Tyvärr är så inte fallet, Syndabocken fortsätter i evigheter. Trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som den längsta sittningen jag genomlidit sedan ett tåg blev stående på Borlänge station i timtal på grund av ett strömfel. ’’Berättelsen’’ som presenteras är också ett virrvarr som inte går att begripa i och med usel berättarteknik och dramaturgi. Försöken till spänning är lika hopplösa, då det hela skall kulminera i lite pulshöjning är jag övertygad om att Gösta Ekmans Papphammar kunde gjort mer imponerande stunts. Det hela är också täckt av en plastig slöja där Petersén försöker applicera en forcerad och överspänd attityd, där det görs horribla försök att projicera en hård image, vilket resulterar i ofrivilliga och plågsamma skratt. Det är sammanbitet och nödigt bortom parodi.

Syndabocken är en av årets mest hopplösa filmer och mer eller mindre omöjlig att titta på. Titeln är dock nära målet, men istället för Syndabocken borde den heta Gävlebocken, hela åbäket brinner nämligen lika lätt som då alltför förfriskade individer bestämt sig för att iscensätta en majbrasa i december.

Filmrecension: Napoleon – njae

by

Napoleon
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2023
Regi Ridley Scott

Med Napoleon som är två och en halv timme lång har filmbolaget troligen ambitionen, eller förhoppningen, att landsätta en av julens och vinterns storfilmer. Njae. Jag är skeptisk till att den kommer att dra stora horder av publik. Den spretar för mycket åt två olika håll, trots att den förstås är tekniskt skickligt storslagen, med en så erfaren regissör som Ridley Scott vid spakarna. Ridley Scott, skaparen av bland annat storslagna Gladiator.

Att en film om soldaten Napoleon som blev kejsare i Frankrike innehåller flera överdådiga krigsscener är givet. Men samtidigt vilar filmen på hans kärlekshistoria med, eller kanske ska vi kalla det beroende av, Joséphine de Beauharnais som han gifte sig med. Blod och en komplicerad kärleksrelation är filmens två teman.

Det blodiga temat sätts redan i inledningsscenen är vi får se avrättningen av Marie Antoinette, den franska drottningen som dömdes till döden under den franska revolutionen. Vi får mycket noga se hennes huvud huggas av med giljotinen och hur huvudet med blodet droppande lyfts upp för att åskådarna ska jubla.

Kärlekshistorien framställs i filmen som en fixering där Napoleon är en löjlig karaktär som inte kan tillfredsställa en kvinna sexuellt. Napoleon är helt beroende av Joséphine som i sin tur mest känner sig låst av hans beundran. Det är en del i hur filmen är rätt fast vid att framställa Napoleon som en udda figur och ganska korkad. I filmens slut påpekas att hans krig kostat 3 miljoner soldater livet. Det är fruktansvärda siffror och visar hur makthavare genom historien offrat sina underlydande. Lika tragiskt är det än i vår tid. Men det filmskaparen blundar för eller undviker att peka på är att Napoleons motståndare givetvis offrat minst lika många människoliv i sitt försvar av sin överklass och sina kungars rätt att leva utsvävande liv på bekostnad av de fattiga.

Filmens mest intressanta aspekt som jag tycker fuskas bort är just Napoleons anknytning till den franska revolutionen. Att en ung man som föddes på Korsika och inte ens var hundra procent av fransk börd och inte från överklassen ändå kunde ta sig till högsta toppen är en spännande berättelse. Han kan omöjligt ha varit puckad. Revolutionen i Frankrike då folket svalt medan kungen och hovet levde lyxliv har påverkat den europeiska historien på flera sätt även om demokratin tappade sin makt till nya kungar har revolutionen ändå haft stor påverkan på hela Europa, på ideologier och filosofier som började gro. Tyvärr känns det som att filmen är så starkt påverkad av den segrande alliansen av engelsmän, österrikare och ryssar med flera att den sopar sina länders problem under mattan. Det var ju inte några storslagna demokratier som vann heller.

Men trots att filmen spretar åt olika håll och känns tillrättalagd har den flera grandiosa stridsscener och en lång rad duktiga skådespelare. Joaquin Phoenix är bra som Napoleon och känns trovärdig. Rupert Everett som den engelska härföraren är en bra skådespelare som det alltid är spännande att se. Tsar Alexander spelas av unga stjärnskottet Edouard Philipponnat som är av fransk-finsk börd, född 1999 och talar fyra språk flytande: finska, svenska, engelska och franska.

Fast lite konstigt känns det att en fransk soldat som blev kejsare spelas av en amerikan och att alla roller talar engelska. Live skevt blir det och ganska uppenbart att berättelsen om Napoleon skrivs av de engelsmän som besegrade honom för att de var hotade av hans frammarsch.

Visst är det en underhållande storfilm men jag är ändå skeptisk till en hel del. Det finns ju ett stort skäl till att England med flera länder gick samman för att stoppa Napoleon. Han hade ju visat en man som inte är född i överklassen kan ta sig till högsta toppen, ett budskap som engelsmännen absolut inte ville skulle sprida sig till deras befolkning. Det perspektivet fuskas bort och det är inte konstigt eftersom det är representanter från England och USA som ligger bakom denna filmatisering. I Frankrike har den ju fått en hel del kritik.

Filmrecension: Pojken och hägern – storslagen, spännande, skrämmande, rolig, gåtfull

by

Pojken och hägern
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Hayao Miyazaki

Magi och mystik i en skimrande och samtidigt skrämmande, spännande hemlig värld. Anime-mästaren Hayao Miyazaki har skapat ännu en underbar film. 2003 vann han Oscar för bästa animerade långfilm med Spirited Away. Tillsammans med förmodligen världens mest framstående anime-filmbolag, Studio Ghibli, har Miyazaki skapat en storslagen film ännu en gång. Pojken och hägern har mycket av samma gåtfullhet som Spirited Away. Vi får följa med den elvaårige pojken Mahito in i en hemlighetsfull och mystifik värld med övernaturliga fenomen, i ett möte mellan människa och andevärld.

Handlingen utspelas i slutet av andra världskriget. Elvaårige Mahito förlorade sin mamma i en brand. Hans pappa har gift om sig med mammans yngre syster, Natsuko. Mahito flyttar tillsammans med sin pappa från Tokyo till Natsuko. Hans pappa arbetar på ett företag som tillverkar delar till stridsflygplan. Krigets skugga hänger över berättelsen.

Mahito är inte glad över att hans pappa hittat en ny mamma åt honom. Han är tvär mot Natsuko. På gården där de bor finns också sju gamla gummor som är tjänstefolk i huset. De är småväxta och breda, som en slags japansk version av de sju dvärgarna i Snövit. Filmen är fylld av symbolik och figurer och varelser med både tydliga och lite dolda betydelser. Det ger filmen ett djup som gör att jag tänker se den minst en gång till, precis som jag gjort med Spirited Away och några till av Hayao Miyazakis fantastiska filmer.

På taket till gården sitter en gråhäger och har utkik över Mahito. Det är någon konstigt, något oroväckande med denna gråhäger, känner Mahito. Gråhägern lockar honom till ett torn som är övergivet och nästan omöjligt att ta sig in i. Det visar sig också att gråhägern kan tala. När hans styvmamma försvinner är Mahito övertygad om att hon fångats av något inne i tornet och han tar sig in i tornet. Där dras han in i en övernaturlig värld där undulater kan vara större än människor och vara ute efter att ta över världen. Det är en fantasifull, sprakande berättelse, av och till nästan för mycket. Ibland tänker jag att det vore bra om det var lite mindre fart och lite mindre överraskande nya konstigheter. Men det binds samman helt suveränt i slutet, ändå.

Wikipedia berättar att Hayao Miyazaki vid en presskonferens efter premiären av Det blåser upp en vind i Venedig i september 2013 meddelande att han tänkte gå i pension. Miyazaki (som är född 1941) ändrade sig dock och bestämde sig för att trots allt regissera ytterligare en film. Pojken och hägern har självbiografiska inslag. Huvudfiguren Mahito Makis framtoning har utformats i enlighet med Miyazaki själv under uppväxten. Miyazakis far var i likhet med Mahitos pappa anställd i ett företag som tillverkade delar till stridsflygplan, och även Miyazakis familj tvingades evakuera och flyttade ut på landet under kriget.

Några av Hayao Miyazakis filmer där han står för både regi och manus:
1979 – Slottet i Cagliostro
1984 – Nausicaä från Vindarnas dal
1986 – Laputa – Slottet i himlen
1988 – Min granne Totoro
1989 – Kikis expressbud
1992 – Porco Rosso
1997 – Prinsessan Mononoke
2001 – Spirited away
2004 – Det levande slottet
2008 – Ponyo på klippan vid havet

Filmrecension: Kalla mig Lucia

by

Kalla mig Lucia
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Estibaliz Urresola

Jag har lite svårt för tanken att det är stor skillnad mellan pojkar och flickor. Om en flicka har full fart i sin och gärna spelar fotboll och klättrar i träd måste hon vara pojkflicka och kanske till och med queer. Det är så dumt. Om en pojke tycker om att vara mjuk och är intresserad av omvårdnad och dockor – måste han nödvändigtvis vara flicka då istället?

Denna film kretsar kring ett barn som fått namnet Aitor av sina föräldrar och som av omgivningen betraktas som en pojke men som en del anser vara skum eftersom han/hon/hen vill ha långt hår och sitter ned när han/hon/hen kissar och inte vill leka som omgivningen menar en pojke ska göra.

När familjen förutom pappan reser till för att tillbringa sommaren på den baskiska landsbygden kommer familjens alla hemligheter att explodera. Där finns konflikter och hemligheter i mängder, var och en har något med sig i bagaget när familjen samlas; komplicerade föräldrarelationer, ouppklarade konflikter, delade meningar om barnuppfostran och en förestående skilsmässa. Alla har åsikter och är pressade och ingen har tid att lyssna på Aitor utom gammelmoster Lourdes som uppmuntrar Aitor att ge sig själv ett namn som passar bättre.

Varenda människa, vartenda barn, bör ha rätt att få vara precis som han/hon/hen är. Det jag reagerar på är att måste ett barn kallas flicka för att barnet inte gör sådant som för i tiden kallas pojklekar. Kan vi inte sluta kalla vissa kläder för pojkkläder eller flickkläder, kan vi inte sluta kalla lekar för pojklekar och annat för flicklekar. Är det inte äntligen dags att låta alla vara människor? Måste ett barn som föds med XY-kromosomer och en penis kallas flicka om detta barn inte känner sig bekväm med att spela fotboll, till exempel. Är det inte dags att ta bort stämplar på kläder och lekar och annat och acceptera att alla människor är människor.

På något sätt ställer ju filmskaparen upp på att om man är mer omvårdnad då är man flicka. På något sätt ställer ju filmens regissör upp på fördomarna om vad som är pojkaktigt och flickaktigt.

Regissören Estibaliz Urresolasäger i ett pressmeddelande:
– Om något inte har ett namn existerar det inte. Jag tror att inget större våld kan göras mot en person än att förneka deras rätt att existera som de är.

Fast det är ju vad regissören gör, regissören menar att Aitor måste vara flicka för att han/hon/hen inte är som sin bror.

Tioåriga Sofia Otero fick Silverbjörnen för Bästa skådespelerska i Berlin 2023 för sin fenomenala rolltolkning av 8-åriga Aitor som alla tror är en pojke, men som själv är helt säker på att det inte stämmer. Sofia Oteros rolltolkning är helt suverän liksom alla skådespelarna som är mycket äkta. Det är skälet till att filmen trots allt får betyg 3.

Kalla mig Lucia – trailer from Folkets Bio on Vimeo.