• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Back To Black – horribel sörja

11 april, 2024 by Elis Holmström

Back To Black
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Sam Taylor-Johnson

Man kan säga både det ena och det andra om Back To Black. Att vi – ännu en gång, har att göra med en biografisk film vars subjekt är en oerhört bejublad men samtidigt plågad musiker. Det går också att diskutera den kritik som förekommit innan premiären, där flera kritiska röster – bland annat från fans, har menat att det är exploaterande att göra film om Amy Winehouse turbulenta liv. Detta eftersom de aggressiva brittiska medierna förföljde henne och gjorde varje dag till ett oerhört trauma där minsta rörelse dokumenterades för omvärlden att se.

Dock bleknar alla de där kritiska fotnoterna då vi nu faktiskt mottagit själva filmen, och av helt fel anledning. Den allmänna oron som förekommit innan premiären visar sig inte bara vara befogad utan otillräcklig. Back To Black är en horribel sörja som misslyckas med precis allt den ger sig i kast med. Efter mer än tio år fortsätter diskussionerna om vem som bär det yttersta ansvaret för Winehouse alltför tidiga och tragiska bortgång. Media, hennes oerhört problematiska och parasitiska make Blake Fielder-Civil eller allmän mental ohälsa är bara några av de misstänkta som tas in för examination. Samma urvalsproblematik uppstår då det kommer till att hitta den som är ytterst ansvarig för filmvärldens motsvarighet till Gehenna.

Men kanske är det inte en fråga om en specifik faktor utan en rad olika som sammanfaller och resulterar i något som kommer orsaka mardrömmar för alla som tvingas uppleva filmen i fråga. Regissören Sam Taylor-Johnson har endast en ynka film bakom sig som kan anses vara duglig, Nowhere Boy om John Lennons tonår. Därför finns det hopp om att Taylor-Johnson skulle kunna återgå till en någotsånär duglig kvalitetsnivå då det finns delat DNA mellan Nowhere Boy och Back To Black. Men istället är det uppenbart att Taylor-Johnson numera har noll förmåga att manifestera något som kan uppfattas som uthärdligt. Sättet filmen är regisserad på får mig att ställa mig tvekande till filmmediet fortsatta existens, Taylor-Johnson har den mest klumpiga och buffliga regin som skådats. Att kalla det lika beklämmande som en elefant i en porslinsaffär är en underdrift, istället har vi att göra med en hel hord. Ord som subtilt, smakfullt och intelligens har lämnats på närmsta återvinningscentral och istället släpas rena clownkonster in. Strukturellt är filmen simplare än en fryst hamburgare med torrt bröd, trots det kan Taylor-Johnson och manusförfattaren Matt Greenhalgh inte ens skapa något som följer en någorlunda sund professions kurva. Inget av de många hinder och svåra moment Winehouse möter blir något annat än rent och skärt fluff som knappt hade accepterats i den sämsta av dokusåpor. Allting genomsyras av en cynism och inkompetens som gör att hela filmen ter sig som ett halvfabrikat som osar toxisk plast. Inte ens då filmen försöker skildra de oerhörda utmaningar Winehouse konstant brottades med blir det något annat än ett patetiskt skämt. Filmen saknar behövlig insikt och styrka för att gör missbruket tillräckligt smutsigt och frånstötande för att kännas äkta. Alla skeenden och personer är dessutom lika levande och autentiska som de färdiginredda rum som kan ses på IKEA.

Men tortyren slutar inte med kasst berättande, rutten regi eller ett manuskript som valfri AI hade kunnat springa cirklar omkring. På senare tid har en rad mindre produktionsbolag dykt upp som inte har några problem att dramatisera relativt närliggande händelser. För ett tag sedan släppte det ’’magnifika’’ bolaget Tubi en adaption av rättegången mellan Amber Heard och Johnny Depp. En film som bestod av kulisser som hämtats på en soptipp och skådespelare direkt ”från gatan”. Back To Black lyckas landa i samma helvetiska kategori som nämnda makabra dynga. Rent visuellt är filmen lika frånstötande som berättarmässigt, med ett grått och dött foto som får kraftigt budgeterade julkalendrar att framstå lika episka som Dune Part Two.

Och vad gäller skådespelet är det inte mycket bättre. Marisa Abela i huvudrollen må ha en fantastisk sångröst, men det faktiska skådespelet är alltför stelt. I sin desperation att efterlikna Winehouse nyckfulla manér känns porträttet mer som någon märklig charad. Men Abela behöver inte skämmas. För vid sin sida har hon Jack O’Connell som kommer behöva gå in i vittnesskydd för att överleva skammen han utsätter biopubliken för. O’Connell som började sin karriär med den hårdföra Starred Up bedriver nu ett skådespeleri som endast kan bevittnas vid stora turistmål, där ’’aspirerande aktörer’’ springer runt i undermålig cosplay och hoppas kunna tjäna in lunchpengar genom att posera med förbipasserande. Fantastiska skådespelare som Eddie Marsan och Lesley Manville är bara en eftertanke och har mer eller mindre ingenting att arbeta med.

Back To Black är en närmast unik uppvisning i ren och skär inkompetens. Det är ett skrämmande exempel på hur precis allting kan gå fel. Att filmen går hårt åt medias exploaterande och utsugande metoder känns närmast som ett hån då hela Back To Black är en perfekt gestaltning av allt som kan tänkas associeras med att besudla en människas integritet. Det här är rent skandalöst uselt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Amy Winehouse, Filmkritik

Filmrecension: Skärvor – en ström av tankar vävs samman med myter och upplevelser

11 april, 2024 by Rosemari Södergren

Skärvor
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Sara Broos

Tankar, drömmar, erfarenheter och händelser: fastrar som målar illrött nagellack på sin avlidna mamma som är regissörens döda farmor, väntrum på en psykiatrisk mottagning, vinterlandskap och kyla, människor som flytt, barndomens trygghet på en sommaräng – livets många olika bilder i en ström av tankar, vävs samman med myter.

Det är vackert och mycket poetiskt. Men ändå ganska förutsägbart. Lite för vackert, kanske? Det är en film som inte ha ren bestämd berättelse utan vänder blicken och känslor inåt, som börjar med att berätta om människor som har ett mörker inom sig och sedan tas vi med ut på en resa i både tid och rum, till Värmland, Bali, Balkan, Arizona, Sicilien, Österrike, Portugal, Syrien och till barndomen och ålderdomen.

Regissören berättar om sina tankar om denna dokumentär:
-Strukturen i Skärvor utgörs mer av resans dramaturgi än en tydlig berättelse. Jag ville använda den råa energi som finns i det där omedvetna, den öppna blicken, utan intentioner att förpacka det levda och betraktade in i en berättelse. I stället; ett fritt flöde av bilder med en på ytan oorganiserad ordning, men ändå kanske med någon slags osynlig logik. Jag bestämde mig för att försöka påminna mig om barnets blick och filmandet blev ett sätt att sakta komma ur mitt eget mörker och börja se världen på ett nytt sätt igen. Från att vara innesluten i en glaskupa där allt runtomkring är en kuliss, till att vara närvarande och uppleva verkligheten med alla sina sinnen.

Det är fint beskrivit av Sara Broos och visst är filmen meditativ. Men själv föredrar jag att själv meditera. Av en film vill jag ha mer av en dramaturgiskt arbete. Att nå det omedvetna eller det undermedvetna gör jag när jag mediterar själv. En film som vill göra det för mig stör snarare mitt inre flöde eller mitt icke-flöde. Meditation kan för mig lika ofta handla om att stoppa flödet, att vara stilla. Meditation kan hjälpa oss att vara mer närvarande i våra stunder, att uppleva verkligen med alla sinnen istället för att aldrig ha tid att vara i nuet. Att uppleva, lyssna och se och känna och lukta det som är för stunden. För mig är det var meditation hjälper mig att göra, men en film kan inte göra det. För även när det är en så poetisk film som Skärvor är det ändå ett flöde.

Vi är dock olika och för en del kan säkert denna film vara en ögonöppnare som leder människor in på att börja se och uppleva livet och fundera på och våga möta de existentiella frågorna.

Filmens titel är mycket bra: Skärvor. Den innehåller många fragment, många små skärvor – och var och en som ser filmen kommer helt klart att hitta minst en skärva, en scen, som talar till dem och säger dem något. Att få människor att möta de existentiella frågorna är inte bara bra, det är nödvändigt för att kunna hela människor.

Med både bilder från krig och förödelse men även stunder av lycka och ljus. En hoppfull sorgesång som tar avstamp i vår samtid men rör sig tillbaka i historien, upp i rymden och ner till havsbotten.

Med väl komponerat foto och ljud och tar filmen med oss ut på ett sökande efter sammanhang i vår splittrade värld. Filmen är en väv av tankar, erfarenheter och händelser, myter och drömmar. Sara Broos, regissören, har en enastående känsla för bildkomposition.

Något som är mycket bra är att filmen kommer att visas i samband med en samtalsserie. Publiken får möjlighet att vara med på samtal efter filmvisningen.

Om dessa samtal från ett pressmeddelande:
Publiken bjuds även in att delta i samtalet. Filmen riktar sig till en bred publik och har ett enkelt och direkt tilltal. En film för alla som någon gång funderat över vad man gör med sitt liv. Hur man ska förhålla sig till det mörka. Hur man ska hitta något att leva för och tro på. En film med både allvar och ljus.

Om regissören Sara Broos
Född och uppvuxen i Värmland. Bosatt och verksam i Östra Ämtervik och Berlin. Har gjort tre långfilmsdokumentärer (För Dig Naken 2012, Speglingar 2016, Skärvor (2024) och ett antal kortfilmer, varav den mest uppmärksammade är Hemland från 2015. Filmerna har visats på bio och SVT i Sverige samt på bland annat Netflix i ett tiotal länder.

Filmen hade världspremiär i tävlan Nordic Documentary Competition på Göteborg Filmfestival 1 februari 2024 och har därefter även deltagit i tävlan på Tempo Dokumentärfestival.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Civil War – spännande, välgjord, engagerande

10 april, 2024 by Rosemari Södergren

Civil War
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 april 2024
Regi Alex Garland

Ett inbördeskrig härjar i USA och fyra journalister, varav två är fotojournalister, försöker ta sig till Washington DC för att intervjua presidenten innan rebellstyrkor tar över. Det är en mäktig, intensiv skildring av krigets alla fasor. Enastående skickligt filmat och ihopklippt med bild, ljud och musik. Det känns som att vi är med där, mitt i kriget, bland bomber, granater, skjutande och blod. Det är mycket skjutande och bomber som exploderar och soldater och civilbefolkning som dör. Det är precis som krig är. Våldet och krigandet som visas i filmen är inte till för underhållning utan för att ta oss in där, föra oss in i en värld där våldet styr. Krig är våld i dess grymmaste form.

Kirsten Dunst spelar Lee som är en världsberömd krigsfotograf. Hon jobbar tillsammans med journalisten Joel (spelas av Wagner Moura). På sin färd genom det krigshärjade landet får de med sig en äldre, överviktig, erfaren journalist Sammy (spelas av Stephen McKinley Henderson) och en 23-årig ung kvinnlig fotograf, Jessie (spelas av Cailee Spaeny). Jessie har stora drömmar om att bli som Lee och lurar till sig en plats i bilen genom att flirta med Joel. Lee är inte glad över att ha en ung, oerfaren fotograf med sig på den farliga färden. Personkemin mellan dessa fyra skådespelare är en imponerande och träffsäker. Fantastiska Jesse Plemons har en liten biroll i en scen, med som allt han gör blir det pang-på-rödbetan, han är otroligt bra i denna ruskiga roll.

Exakt vilka och vem som krigar mot vem och varför blir inte klargjort. Det behövs inte heller. Det handlar inte om ett särskilt krig. Förutom att det tydligt är några rebeller strider mot den amerikanska presidentens styrkor tycks det finns flera olika rebelliska läger och dessutom är olika våldsamma grupper ute på egen hand och dödar. Att ta sig fram genom striderna gör journalisterna med livet som insats.

Det handlar inte heller speciellt om USA utan det är en berättelse om alla krig genom historien och i synnerhet de som pågår nu. Det kan handla om Syrien, om Ukraina, om Afghanistan, Irak, Jemen, Centralafrikanska republiken och Sydsudan.

Vi lever i ett krigstillstånd även om vi i Sverige, åtminstone för tillfället, sitter tryggare än i många andra länder. Där finns en talande scen i filmen där de fyra journalisterna hamnar i ett litet område där människor lever som om det inte finns något krig runt hörnet och journalisterna slinker in i en butik som säljer modekläder. De får en liten stunds avkoppling från den våldsamma, blodiga tillvaron genom att prova finklänningar och tuffa hattar.

Civil War är spännande, välgjord och engagerande. Filmtekniskt är den imponerande, den är i en klass för sig men det som gör filmen helt enastående är hur den lyfter två viktiga teman: journalistikens viktiga uppgift i samhället och krigens obevekliga ansikte. När det gäller krigsjournalistiken har jag dock lite svårt att tro på att journalister kommer så nära kriget att de bara befinner sig en meter från allt dödande.

Att det behövs oberoende vittnen som journalister är helt avgörande för demokratin i världen, för att människor runt om i världen ska kunna veta vad som pågår och vad som hänt. En viktig del i skildringen av journalisterna är hur de påverkas av det dödande och det våld de blir vittnen till.

Filmens starkaste budskap handlar om hur viktig objektiv journalistik är. Sorgligt nog är det mycket journalistik i dagens värld som är enögd och tar ställning för en sida i konflikter eller i alla fall bara skildrar det ur en synvinkel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Civil War, Journalistik, Kirsten Dunst, Krigsjournalistik

Filmrecension: One Life – omtumlande, fantastisk, storslagen och med ett stort humanistiskt budskap

9 april, 2024 by Rosemari Södergren

One Life
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi James Hawes
I rollerna Anthony Hopkins, Lena Olin, Jonathan Pryce, Helena Bonham Carter med flera

Oj vilken film. Det var många år sedan jag blev så omtumlad av en berättelse och grät av både lycka och olycka under en film. Så många känslor vällde genom mig. Det är en vacker berättelse från verkligheten. Vacker men också skrämmande och en stor varning för hur djävulsk människor kan vara.

One Life bygger på verkliga händelser, om en ung brittisk banktjänsteman, Nicholas Winton, som blev så berörd av att se alla flyktingar och barnen som levde under svåra omständigheter då de var på flykt från nazister. Då han besökte Tjeckoslovakien innan tyskarna ockuperade landet mötte han hjälparbetare och många flyktingar och många, många flyktingbarn. Nicholas Winton bestämde sig för att barnen åtminstone måste kunna räddas.

Winton hade ett stort hjärta för människor. Han lyckades få brittiska familjer att ta emot flyktingbarn och han lyckades få medhjälpare att samla in de pengar som behövdes och han såg till att vartenda barn fick ett visum så de kunde färdas med tåg från Tjeckoslovakien till Storbritannien. Det är en helt otrolig bedrift vad han och hans medhjälpare lyckades åstadkomma. 669 barn lyckades de rädda.

Imponerande är att Winton och hans vänner gjorde detta endast på grund medkänsla och medmänsklighet. De strävade varken efter någon ekonomisk vinning eller efter beröm. Vi får både följa Winton under räddningsaktionerna och som äldre många år senare. Hans familj känner förstås till vad han åstadkommit men i övrigt är det okänt. Lokalbefolkningen vet inte vilken hjälte som bor i deras bygd. Handlingen pendlar mellan 1980-talet och månaderna för 1939 då andra världskriget bröt.

En rolig del av filmen är berättelsen om vad som händer när han försöker ge bort sitt arkiv kring räddningsaktionen. Han vet han själv är gammal och han vill att det som hänt ska finnas tillgängligt för framtiden. Han träffar redaktören för den lokala tidningen som inte alls förstår storheten, förrän det senare blir nationellt och internationellt känt genom BBC. Hur agerar journalistiska medium idag? Hur mycket springer de alla efter samma nyhet nu som då?

Det här är utan tvekan en film med stort potential att knipa Oscarsstatyetter. I Frankrike och i Storbritannien har den visats på utsålda biografsalonger. Och med en lång rad duktiga skådespelare.

Denna film är omtumlande, fantastisk, storslagen och har ett stort humanistiskt budskap. Vad är människor redo att göra idag för att hjälpa alla som är utsatta  och i synnerhet hur får barn på flykt hjälp? Denna vackra film ger mycket att tänka på och sätter igång många känslor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Kalak – ger mig ont i magen

8 april, 2024 by Rosemari Södergren

Kalak
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Isabella Eklöf

Jan arbetar som sjuksköterska i Nuuk, på Grönland, och flyr från sig själv och sina inre trauman. Filmen är jobbig att se och jag får ont i magen av den. Jan har trevlig och förstående fru, Lærke, och två barn, alla ställer upp på honom men ändå väljer han att dra ut på krogen på nätterna och han söner sexuella relationer med ortsbefolkningen. Att Jan mår dåligt är ganska uppenbart, men jag kan inte släppa att han gör sin familj väldigt illa. Jag förmodar att det ligger en form av konstnärlighet att skildra någon som mår dåligt, men jag har är svårt att engagera mig i Jans berättelse, bland annat finns det oändligt många variationer av samma berättelse.

Jan har familj, fru och barn, och ändå föredrar han att fly ut på nätterna till krogar och sex med andra kvinnor, helst vill han ha sex med kvinnor från Grönland. Okey, det finns ett trauma från barndomen i botten men det är rätt svårt att sympatisera med honom. Hans fru Lærke (spelas mycket känslofullt och bra av Asta Kamma August) och barnen är oerhört fina och förlåtande. Filmen bygger på en Kim Leines självbiografiska roman med samma namn.

Jan är som förhäxad av längtan att bli en del av den grönländska kulturen. Ortsbefolkningen tycks mest reta sig på honom och ser honom som löjeväckande. Filmen har ambitioner att berätta om kolonialisering och dess följder men det fungerar inte riktigt så bra. En sådan berättelse skulle fungera bättre med andra huvudkaraktärer. Nu överskuggas allt av Jan fruktansvärda barndom och de vidriga övergrepp han utsatts för.

Kalak hade världspremiär på filmfestivalen i San Sebastian hösten 2023, där den hedrades med juryns specialpris och filmens fotograf Nadim Carlsen vann pris för bästa filmfoto. Filmfotot är en av filmens stora behållningar. Att Nadim Carlsen fick pris för filmfotot var välförtjänt. Jag skulle gärna se fler filmer som utspelas på Grönland.

Om regissören: Isabella Eklöf fick sitt genombrott som regissör med Holiday, och har även skrivit manus till Gräns tillsammans med Ali Abbasi och John Ajvide Lindqvist. Producent för Kalak är Maria Møller Kjeldgaard, och David Herdies samt Michael Krotkiewski från Momento Film är svenska samproducenter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in