Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: En sommar – sätter igång många tankar

by

En sommar
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 december 2023
Regi Catherine Breillat

Vad är passion? Vad händer när den greppar tag i en människa? En berättelse om passion som gör att människor är beredda att skada både sig själv och föremålet för passion. En film som vrider och vänder på begreppet våldtäkt och sexuellt utnyttjande.

Anne är en medelålders kvinna och är en respekterad jurist. Hon lever med sin man Pierre och deras två adopterade tvillingdöttrar. När Pierres 17-årige son Theo fått stora problem med sin skola flyttar Theo till Anne och Pierre. Theo är en nonchalant tonåring som söker konflikt hela tiden. Till sin pappa förklarar Theo att han insett att pappan skaffat sina två adoptivdöttrar bara för att han har dåligt samvete för att han aldrig var någon bra pappa då Theo var liten.

Pierre jobbar mycket och är iväg på konferenser så det blir Anne som till stor del får ta hand om Theo. Anne och Theo hittar någon slags vänskap och har kul tillsammans och det växer snart till en flirt och de har sex tillsammans. Eftersom Theo är 17 år är det inte förbjudet att ha sex med honom men som styvmor måste det nog ändå anses som ett brott då hon ”utnyttjar” något som är beroende av henne, enligt samma regler som gör att lärare kan dömas för sexuellt utnyttjande av en elev eller en psykiatriker eller psykolog inte får ha sex med sina klienter.

Fast deras passionerade historia ligger väldigt nära våldtäkt eller sexuellt utnyttjande från andra hållet. Det vill säga Theos beteende gentemot Anne. Efter att de haft sex första gången säger Anne till Theo att det inte får hända igen. Och trots att hon säger nej så förför Theo henne igen och igen. Hon säger nej i början med ger sig sedan hän åt deras sex. Det är väldigt svårt att se för jag tänker på hur det skulle kunna hanteras i en rättegång. Hon sade nej men slutade säga nej efter en stund. Det blir en bekräftelse på myten att kvinnor säger nej fast de menar ja.

Men vad är deras relation för något? Det är knappast kärlek eftersom de försöker göra varandra illa och försöker skada varandra. Passionen förvandlas till hat. Filmen är svårt att riktigt tolka. Svårt att veta vad regissören vill säga. Även om regissören vänder på åldrarna och låter det vara en äldre kvinna som har sex med en tonårspojke så är det fortfarande mannen som är den drivande.

Regissören Catherine Breillat besökte Stockholm filmfestival i november för att motta Stockholm Visionary Award. Motiveringen till priset löd: Årets Stockholm Visionary Award tilldelas en fantastisk regissör som står för sina värderingar. En visionär som skapar stor filmkonst, bryter konventioner och belyser komplicerade ämnen. Med sin skarpa blick, mästerliga hantverk och tydliga filmspråk fängslar hon publiken.

Jag kan förstå den motiveringen. Filmen är absolut mycket välgjord filmiskt med duktiga skådespelare och berättelsen fångar in mig och sätter igång känslor och många tankar. Samuel Kircher som spelar Theo är bra i sin roll och har en stor utstrålning. Vi lär få se honom i fler filmer framöver. Han påminner om Timothée Chalamet som slog igenom internationellt i filmen Call Me By Your Name.

Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

by

Yorgos Lanthimos and Emma Stone on the set of POOR THINGS. Photo by Atsushi Nishijima. Courtesy of Searchlight Pictures. © 2023 Searchlight Pictures All Rights Reserved.

Poor Things
Betyg 5
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Regi Yorgos Lanthimos

Det är groteskt, rubbat, snuskigt … och fullkomligt oemotståndligt. Regissören Yorgos Lanthimos väljer att imitera det fiktiva bandet Spinal Tap och vrider upp volymen till 11. Resultatet blir 140 minuters obehindrad briljans. Allt leds av en självlysande Emma Stone som överglänser all konkurrens genom ett skådespel som går bortom det geniala.

Jag har ofta sagt att filmer av ytterst låg kvalitet lämnar mig mållös. Det superlativet har sällan använts – för egen räkning, då subjektet är av gränslöst hög kvalitet. Men då eftertexterna till Poor Things rullar är det det svårt att hitta ord. Den genialisk åktur, det fullkomliga vansinne som utspelar sig på duken, är mer eller mindre omöjligt att skriva ut i text.

Lanthimos är en av få regissörer idag som jobbar utan kompromisser men också utan något som helst ego. Där andra så kallade auteurer – exempelvis Wes Anderson, har en distinkt och patenterad stil, både dramaturgiskt och visuellt, är dennes filmer också sadlade med ett självgott högmod. Den personliga stilen känns inte intuitiv eller naturlig, snarare som ett forcerat hävdelsebehov som tar upp mer plats än det egentliga innehållet. Lanthimos må vara självsäker men hans vision känns fullkomligt genuin.

Detta gör att det ursinne av hysteri som angriper tittaren aldrig framstår sensationellt eller cyniskt. Poor Things är precis som mästerverket The Favourite utan några som helst hämningar. Fast denna gång går Lanthimos igenom ytterligare en barriär. De områden som nu besöks befinner sig bortom all beskrivning, både innehållsmässigt och visuellt. Där The Favourite följde vissa visuella grundregler – i och med att vara kostymdrama, är Poor Things ett potpurri av precis allt. Scenografin, som är närmast hypnotisk – med sina detaljerade viktorianska ornament, fusioneras ihop med ett bländande vackert foto som skapar en drömlik surrealism som genast drar tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk tillsammans med regissören Marc Caro, framförallt De Förlorade Barnens Stad. De fullkomligt absurda landskapen som målas upp är oförglömliga samtidigt som de förmedlar en bisarr känsla av autenticitet då städer som Paris och Lissabon porträtteras.

Men Lanthimos förstår att det inte räcker med visuella under. Utan en berättelse är det hela menlöst. Och precis som med The Favourite får vi storlaget berättande som bländar genom att kombinera kolsvart humor, sylvass dramatik och oväntat högt tempo. Dessutom lyckas Lanthimos också framhäva glödheta ämnena, som kopplingen mellan sekularisering och kvinnlig frigörelse, samtidigt som han skjuter till både komik och allvar. Berättelsen är lika förvriden och motbjudande som den är ungdomligt energisk. Tematiken är som ett vilddjur och tar sig an det mesta mellan himmel och jord. Det kan låta spretigt men Lanthimos tämjer detta vilddjur och bjuder på en show som äcklar, fascinerar och får publiken att vrida sig av skratt.

Makalöst nog slutar inte superlativen där. Poor Things är redan superb och oemotståndlig men som kronan på verket lyckas allt detta nästan överskuggas av Emma Stone. Benämning ’’en av sin generations bästa skådespelare’’, är lika tandlös och fånig som då varje gastronomisk institution i New York City påstår sig besitta stans bästa hamburgare. Denna gång lägger Oscarsvinnaren in en växel som får kollegor av alla åldrar och kön att tappa hakan. Där andra skådespelare – som medverkar i filmer med hög potential för prisceremonier och kritikerjubel, har ett utstuderat och cyniskt tillvägagångssätt visar Stone inga sådana tendenser.

Skådespelare som sålt sin integritet genom utstuderat lockbete för Oscarsgalor – däribland Renée Zellwegers porträtt av Judy Garland eller Sandra Bullocks förkastliga insats i The Blind Side, framstår som lågvattenmärken då Stone drar fram som en tornado. Sättet hon blandar komik, dramatik och hämningslöst agerande är fullkomligt hypnotiserande. Det är en insats som är genuin ned till minsta fiber och som – trots kolsvarta stunder, är hoppfull vad gäller potentialen för en ung kvinna att växa och befästa sin position i samhället. Vid sin sida har Stone också två ytterligare fantastiska skådespelare, Willem Dafoe och Mark Ruffalo, som båda tillför en minst lika stor entusiasm och precision.

Allt detta flyter samman i en extatisk gryta som aldrig slutar att hänföra eller förundra. Trots en rejält tilltagen speltid på nästan 140 minuter far tiden förbi snabbare än i de flesta actionfilmer.

Poor Things är en mer eller mindre fulländad film som aldrig slutar att hänföra, de mest fundamentala aspekterna av filmskapare, berättelse, berättarteknik, visuell flärd och skådespel uppnår närmast ofelbara nivåer här. Det är svårt att inte lämna salongen i full extas. Christopher Nolan må ha iscensatt sprängningen av den första atombomb i Oppenheimer, men Poor Things smäller högre än vilken kärnreaktion som helst.

Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

by

Reality
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Tina Satter.
Manus Tina Satter, James Paul Dallas.
I rollerna Sydney Sweeney, Josh Hamilton, Marchánt Davis, Benny Elledge med flera

En mardrömslik rysare där jag känner hur obeveklig makten kan vara. I synnerhet i det så kallade demokratiska landet USA. Filmen utspelas nästan helt i ett enda rum och ändå är det så mycket som händer, så mycket kan känner och tänker när jag följer dialogen. Det fruktansvärda är att det bygger på verkligheten. Dialogen är till och med rakt av från FBI:s inspelningar.

Reality Winner är en ung kvinna, född 1991, som hade arbetat inom flygvapnet och som arbetare som översättare på National Security Agency, NSA, i USA. Där upptäckte hon 2016 uppgifter från en amerikansk myndighet som hittat tydliga bevis på rysk påverkan på 2016 års presidentval i USA. Hon läckte denna information till journalister. För detta dömdes hon till fem års fängelse. Det är helt sjukt. Det visar vilket odemokratiskt land USA är. Jag kan inte så mycket om amerikansk yttrandefrihet och källskydd men i svensk lag är det förbjudet för företag och myndigheter att försöka få fram källor som läckt skandaler. Källskyddet finns inskrivet i svensk lag. Att Ryssland påverkat valet i USA borde vara viktigt att allmänheten får veta. Det borde inte vara hemligstämplat. Det borde inte vara möjligt att döma någon för spioneri för att den läckt detta till journalister så folket kan få veta sanningen.

I filmen får vi se när två FBI-agenter möter Reality då hon kommer med sin lilla bil till sitt lilla hus. De två FBI-agenterna är trevliga och visar sina legitimationer och ber att få prata med henne. De upplyser henne om att de har ett dokument som ger dem tillåtelse till husrannsakan av hennes hus, bil och henne.

FBI-agenterna uppträder vänligt och respektfullt. Samtidigt ligger hotet från deras makt ändå i botten. Efter att ha sett i hur många tv-serier som helst hur FBI kan komma klampande in till människors bostäder med skyddsvästar och k-pistar är det nästan ännu mer skrämmande när de kommer så här försåtligt hyggliga. Filmens dialog är ett ordagrant återgivande av förhöret FBI höll med henne. Det är otäckt på ett smygande sätt.

Små detaljer berättar så mycket. När Reality tillmötesgående vill hjälpa dem att låsa upp sin mobiltelefon ser vi hur de effektivt direkt avböjer, som om de misstänker att hon skulle kunna spränga en bomb genom att låsa upp mobilen åt dem.

Filmen bygger på en pjäs som regissören Tina Satter skrivit. Den är som en pjäs då den helt bygger på dialog. Jag kan tänka mig att den fungerar oerhört bra på scen men den är också mycket stark och effektiv som film. Det beror mycket på fotot som är lugnt och kommer nära och på de suveräna skådespelarna. Det är Tina Satters långfilmsdebut och jag har stora förväntningar på kommande filmer eller draman av henne.

Sydney Sweeney i rollen som Reality är så bra. Sydney Sweeney har bland annat varit med i The White Lotus och The Handmaid’s Tale där hon spelat helt andra karaktärer. Hon är så enastående rätt i denna film. I början av förhöret ger hon intrycket av att vara en vanlig ung tjej. Hon tränar crossfit och yoga, men FBI-agenterna styr obevekligt in samtalet mot annat där det kommer fram att hon har tre vapen hemma och hon talar farsi, dari och pashto flytande. Hon är uppenbart en ung kvinna med kunskap och som kan tänka självständigt. Inte så konstigt att hon inte stod ut med att den amerikanska befolkningen inte skulle ha rätt att veta att deras presidentval påverkades av Ryssland.

Reality som är hennes namn är ett bra namn på filmen också på grund ordets betydelse: ”verklighet”. Filmen ger obevekligt något att tänka på. Hur kan det vara fängelsestraff på att låta medborgare i ett land få veta att deras president valts med hjälp av ett annat land? Nutiden känns om dessutom väldigt nattsvart när jag också inser att USA dessutom är ledande i den militära organisationen NATO där ett medlemsland är Turkiet, vars president öppet hyllat terrororganisationen Hamas. Reality avslöjar maktens ohyggliga fula ansikte.

Wikipedia:
2018 dömdes Reality Winner till det längsta fängelsestraff som någonsin dömts ut för ett otillåtet släpp av statlig information till media efter att hon läckt en underrättelserapport om rysk inblandning i valet i USA 2016.

Filmrecension: Priscilla – vad är poängen?

by

Priscilla
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Sofia Coppola

Att Sofia Coppola fortfarande anses vara en regissör i världsklass måste ses som besynnerligt. Efter den närmast felfria och enastående Lost In Translation har Coppolas karriär befunnit sig på en nedåtgående kurva. Efter den fantastiska resan till Japan gick mer eller mindre allt fel. Marie Antoinette var på sin höjd intressant men i slutändan en parentes och en gruvlig besvikelse i och med de kolossala förväntningarna. Somewhere och The Bling Ring var inget annat än outhärdliga. The Beguiled, som var det senaste alstret var förvisso bättre, men det är en klen tröst att gå från katastrof till trist apati.

Det primära problemet med Coppolas filmer post 2003 är en uppenbar brist på entusiasm. Lost In Translation genomsyrades av passion, lekfullhet och ett energiskt engangemang. Något som gjorde att den stillastående berättelsen blev både oemotståndlig, tidlös och i det närmaste förtrollande. I filmerna därefter har Coppola känts obekväm och forcerad. Försöken att definiera sin identitet som regissör resulterade i mer och mer krystade gester och falska gimmicks. Karriären kan istället liknas vid ett tomtebloss, inledningsvis makalös glöd men samma uthållighet som snö i Sahara.

Därför är det tragiskt att se att då Coppola äntligen verkar ha vaknat ur sin dvala väljer hon ett subjekt som är osannolikt ointressant. Tragedin blir bara än mer påträngande då detta är första gången sedan Bill Murray och Scarlett Johansson möttes i den japanska huvudstaden som Coppola inte verkar bekymra sig om att framstå egensinnig eller märkvärdig. Istället verkar målet bara vara göra ett bra jobb utan udda fraseringar.

Det här gör att Priscilla bjuder på den mest avspända och mest trovärdiga personregin sedan – ja, den där filmen som utspelade sig i uppgående solens land. Till sin hjälp har hon också två mycket kompetenta insatser, med Cailee Spaeny i huvudrollen och Jacob Elordi som kungen av rock n roll. Elordi lyckas göra ett betydligt mer mänskligt porträtt av musikikonen än det vi fick se i Baz Luhrmanns film från i fjol. Spaeny och Elordi har också en god kemi och den mycket – moraliskt, tveksamma romansen framstår oväntat mänsklig och trovärdig.

Om det hade slutat vid denna naiva romans hade det hela varit en acceptabel men aningen tunn film. De primära bristerna är inte regi eller skådespel. Ju längre filmen och berättelsen lider desto mer uppenbart blir det att materialet – och personen Priscilla Presley är lika intressant som att se hur gräs växer. Det spelar ingen roll att det finns dramatiska och prövande stunder i hennes liv, i ett större perspektiv är händelserna fullkomligt irrelevanta för alla. Dessutom ligger det skrämmande liten emfas på de genuint allvarliga momenten, exempelvis negligeras det oerhört restriktiva liv Priscilla Presley tvingades leva under förhållandet. Andra intressanta moment, som den manipulativa översten eller missbruket som förstörde Elvis karriär, är endast klumpig berättarmekanik avsedda att röra filmen mot den oundvikliga skilsmässan. Priscilla själv utvecklas aldrig bortom att vara naiv och dumdristig, det görs inga allegorier till några av de mer problematiska aspekterna i hennes person som skulle manifestera sig senare i livet som anslutningen till scientologin. Konceptuellt ointressanta ämnen och personer kan dock bli fascinerande filmkonst om filmskaparen har en tydlig övertygelse, tyvärr kan Coppola inte ta det bortom att bara göra ett kompetent jobb vilket gör det ointressanta materialet menlöst.

Och då relationen mellan paret Presley går från en naiv och passionerad ungdomsromans till ett giftemål börjar filmen ta in vatten. Coppola vägrar att göra några intima studier av personerna, istället presenteras den problematiska relationen utan någon större omsorg, snarare som en artificiell hinderbana där relationsproblemen avverkas genom en iskall punktlista. Filmens utseende har också mer gemensamt med den tragiska och fallna hjälte som var Elvis sista år på scen, ett pannkaksplatt foto och en scenografi – som trots tidstypisk kostym och kuliss, misslyckas att övertyga och känns onödigt polerad och tuktad.

Då filmen närmar sig sitt klimax är ordet irrelevans och meningslöshet lika självlysande som valfri neonskylt i Las Vegas. Trots två goda skådespelarinsatser och en förhållandevis god personregi från Sofia Coppola lämnas publiken likgiltig och med en enda fråga, ’’vad var egentligen poängen med något av detta?’’

Filmrecension: Scrapper – lite för lättsamt ytlig

by

Scrapper
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Charlotte Regan

En ovanlig skildring av sorg. En film med mycket humor och värme men som ändå är lite för lättsamt ytlig kring temat djup sorg.

Huvudpersonen är tolvåriga flickan Georgie som nyligen förlorat sin mamma. Mamman har dött i cancer och pappan försvann från dem redan när Georgie var liten. Georgie är en finurlig tolvåring som lever ensam i lägenheten. Tillsammans med sin bästa och enda vän Ali försörjer hon sig genom att stjäla cyklar. Förutom Ali är spindlarna hennes enda vänner. Spindlar som hon till och med har namn på. För övrigt tycker barnen i området eller i skolan inte om henne.

Socialtjänsten lurar hon genom att en man i en närbutik har läst in några meningar i hennes mobil. Dessa repliker, typ ”Georgie mår bra”, använder hon för att lura socialtjänsten att hennes morbror bor hos henne och tar han om henne. Hennes morbror har hon gett namnet Winston Churchill.

Hon har några filmklipp på sin mobil där hon pratade med sin mamma. Vissa stunder ger Georgie sig själv tillåtelse att sörja och då sätter hon sig i ensamhet och ser på dessa filmklipp. Hon bygger också ett torn av skrot i mammans sovrum. Där tillåter hon sig också att sörja.

Men så dyker hennes pappa upp. Först tror hon inte ens att han är hennes pappa. Han berättar att han jobbat utomlands. Tillsammans med Ali försöker Georgie få bort honom. Hon vill inte ha någon vuxen i sitt liv, speciellt inte någon som aldrig brytt sig om henne förut.

Pappan är mer som ett barn är en vuxen. Det är väl nyckeln som gör att det kan växa fram en relation mellan dem. Att filmen inte får högre betyg av mig beror på att den till stor del ändå är väldigt förutsägbar, den överraskar inte särskilt mycket. Filmregissören har valt att låta filmen präglas av en varm humoristisk ton och därför blir den en feelgood-berättelse. Av någon anledning känns det som att filmskaparen inte själv upplevt en sådan total sorg som det är när en förälder förlorar ett barn eller när ett barn förlorar en förälder. Kanske har jag fel men denna finns känns som en något ytliga skildring. Den når inte upp till sådana mästerverk när det handlar om att skildra sorg som Manchester by the Sea, till exempel.

Om regissören:
Regissören Charlotte Regan var 15 år när hon började göra nollbudget musikvideos för sina rappande kompisar i Islington. Att bli regissör var inte hennes plan.
– Jag ville in i musikindustrin, men var inte tillräckligt cool för att rappa, säger hon.
Sedan dess har hon producerat över 200 musikvideos och ett antal prisbelönade kortfilmer.
När hon till slut började fundera på att göra en långfilm, visste hon att hon ville göra en annorlunda film om arbetarklassens England, en film som speglade hennes egen uppväxt.
– Jag ville göra en glad och rolig film. Jag har sett så många filmer i arbetarklassmiljö där huvudpersonerna tillåts max en minut av glädje i hela filmen, ingen har roligt eller är rolig och allt är bara eländigt. Men det var inte min erfarenhet, säger hon.