Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Holdovers – lyfter till fantastiska höjder

by

The Holdovers
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Alexander Payne

Att se Alexander Paynes senaste film är som att träda in hos en gammal vän. Vad som följer efter entrén till den bekanta bostaden är en klassisk middag, där varje tillbehör är tillagat med kopiösa mängder kärlek. Menyn må inte vara särskilt originell eller nyskapande, men genomförandet och kärleken som kryddat den lyfter det hela till fantastiska höjder.

Likt andra prominenta filmskapare som figurerat på biograferna under 2023, väljer Alexander Payne att gå tillbaka i tiden- visuellt, narrativt och strukturellt. Paynes filmer har mestadels rört sig i nutida miljöer, där tematiken berört den moderna människan och de många livskriser som kan drabba. Men efter att ha försökt ta ut svängarna med ren och skär absurditet och science-fictioninslag med Downsizing gick allt snett. Filmen med en krympt Matt Damon i huvudrollen förblir ett fiasko, men The Holdovers känns som – tack och lov, som en enda lång och kraftfull motreaktion.

Payne går nu tillbaka, bokstavligt talat, genom att göra en film som behandlar både unga och gamla, samt en tidsera som till synes verkar skild från vår samtid, men som successivt visar sig ha alltför många likheter både vad gäller bristen på tolerans och förståelse och även svårigheterna att hantera trauman. Men inledningsvis känns presentationen av det unga 1970-talet närmast ansträngt. Allt ifrån filmstudion Universals retro-logotyp till artificiella bildartefakter känns påklistrat och inte det minsta behövligt. Det digitala fotot – som trots behagligt analogt filmgryn, känns tyvärr anakronistiskt i och med alltför modern komposition.

Men dessa tekniska felsteg är snabbt glömda eftersom Alexander Payne är i högform, inspirationsnivån är rekordhög vilket leder till en av regissörens absolut bästa filmer på flera år. De amerikanska filmskapare som är fascinerade av det vardagliga och nästintill menlösa, har alltid haft nära till surrealismen, detta för att skapa humor och en sorts behövlig självdistans för att ge publiken andrum. Frågan är dock om någon har hittat ett bättre sätt att blanda ironi, lätt surrealism, självdistans och värme än Alexander Payne då han är i sitt esse.

Tematiken och berättarstrukturen må vara familjär men istället för att kännas typisk eller tradig framstår den istället charmigt traditionell. Även om det finns igenkännbara karaktärer – som tangerar att vara stereotyper, samt händelser som setts tusentals gånger förut, så presenteras allt med en sådan ödmjukhet och omtanke att det är svårt att inte svepas med. Det må vara köttbullar och lingon som ligger på tallriken med då det smakar ljuvligt kan ingen klaga.

Payne är också vågad då det kommer till att röra filmen genom en rad olika och – ibland, oväntade faser. Då de mesta essentiella spelpjäserna tycks på plats vänds allting upp och ned för att sedan införa ett nytt berättarparadigm. Karaktärer som verkade vara centrala försvinner för att inte ses till igen. Denna aggressiva avpollettering kan tyckas vara grovhuggen men det blir istället ett oerhört stilfullt sätt att successivt ta sig in i filmens emotionella kärna, som på ett sympatiskt sätt studerar faran och tragiken att inte våga – eller hoppas, på något bättre. Lager för lager skalas bort, och till slut återstår bara de mest centrala personerna och händelserna.

Återföreningen med Paul Giamatti har också gett hög avkastning. Giamatti spelar förvisso en klassisk charmerande kuf i samma anda som Jack Nicholsons Melvin Udall från Livet Från Den Ljusa Sidan. Men Giamatti gör ett fantastiskt jobb genom att balansera mellan fullkomlig sadism och djup tragedi. Bredvid sig har Giamatti den unga Dominic Sessa som lyckas kanalisera samma ungdomliga nativitet och dumdristighet som Ethan Hawke i Döda Poeters Sällskap. Sessa och Giamattis relation må inte vara revolutionerande rent kreativt, men genomförandet är fullkomligt klanderfritt. Överlag är skådespelet på hög nivå och även Da’Vine Joy Randolph som bestämd och empatisk skolkock blir minnesvärd. Sedan tillkommer Paynes klassiskt tokiga humor som blandar högt och lågt men som alltid framstår som smakfull och helt i enighet med sitt berättande.

The Holdovers må inte vara det mest originella som gjorts men den är makalöst familjär och trygg. Det är en åktur som är utmärkt från början till slut och en av Alexanders Paynes allra bästa filmer.

Filmrecension: Liv – en modig och mycket berörande dokumentär

by

Liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 december 2023
Regi Kristina Levin Vinter, Finn Vinter

En modig dokumentär om att förlora barn men ändå trots alla utmaningar våga hoppas på livet. Kristina Levin Vinter och Finn Vinter är två dokumentärfilmare som verkar ha med sig kameran överallt, både i sängkammaren, köket och hos läkaren och med vänner. Vi får följa deras längtan efter ett barn men den som ska bli deras första baby dör i livmodern och Kristina måste föda fram ett dött barn.

Det går att fundera på hur personlig en dokumentär ska vara. Var går gränsen mellan det personliga som ger film ett djup och ett värde och det privata som kan bli för nära, för enskilt. Kristina och Finn lyckas upprätthålla den gränsen trots att en del scener är väldigt nära filmade och gränsar till det alltför privata, men också då är det personligt på ett berörande sätt som absolut ger tittaren en insikt. Jag är full av beundran av hur de visar sin förtvivlan och sorg. Scener som jag tror är starka och till en slags tröst för andra som gått igenom samma sak.

Vi får se redan första gången stickan visar att Kristina väntar barn. Då är hon inte helt säker på vad hon känner. De är båda så unga när hon blir med barn. De träffas när hon är 19 år och han 22 år. Det jag saknar i filmen är att jag inte vet tidsperspektiven. Hur gamla de är när deras första barn är på väg berättar filmen inte. Vi får följa hur det första barnet verkar må bra i magen men sedan får hjärtfilm inne i livmodern och dör. Barnet är så långt gånget att det måste födas fram. När sedan ytterligare ett barn dör i magen förlorar de nästan hoppet. Det är bra att vi redan från filmens start ändå vet att de till slut får ett barn. Det gör det lättare att se och följa berättelsen. Mycket bra komponerat.

Ibland undrar jag hur de filmat allt. Finns det någon tredje person eller till och med en fjärde som tillsammans filmar och sköter ljud eller har de alltid en kamera stående för att filma sig själva? Nå, det spelar inte så stor roll, i och för sig. De filmar både de stora omvälvande ögonblicken men också mer vardagliga scener och där är också några lite drömlika scener med stora ballonger som sakta rör sig över en träsk eller vattning mark i skogen. Ibland ser vi ballongerna på nära håll och ibland ser det ut att finnas något där inne som vill ut.

Denna dokumentär är starkt berörande. Egentligen får vi alltför sällan se sådana här berättelser som är så ärliga.

Med denna dokumentär visar Kristina Levin Vinter och Finn Vinter att de är duktiga filmskapare och jag ser fram emot att se en film som inte är dokumentär av dem. Jag räknar med att de är två framtida stora svenska namn inom filmkonsten.

Filmrecension: Wonka – en av årets bästa

by

Wonka
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 december 2023
Regi Paul King

Regissören Paul King gör rätt för sitt efternamn… Det är svårt att föreställa sig en bättre regissör vad gäller att bjussa på den perfekta familjefilmen. Efter framgångarna med Paddington väljer nu King att ställa in siktet på ytterligare en barn- och ungdomsklassiker – Kalle Och Chokladfabriken, med särskilt fokus på bokens mest minnesvärda karaktär, den excentriska Willy Wonka och dennes unga år. Dock är det svårt att föreställa sig att slutresultatet kunde ha blivit så här lyckat utan Paul Kings regi. Att backa det narrativa bandet och studera älskade karaktärer är sannerligen inget nytt. Det finns något – på pappret, cyniskt och utstuderat med att välja något oerhört omtyckt och skapa en artificiell prolog, även om delar av Wonkas tidiga år har behandlats i den bortglömda uppföljaren Kalle Och Den Stora Glashissen.

King besitter dock inte en enda cynisk eller illvillig fiber i sin kropp, istället omfamnar han konceptet som om det vore ett av hans egna barn. Precis som med hans Paddington-filmer finns en blåögd naivitet och barnslighet som aldrig ter sig tillgjord. Inte ens i de mest sentimentala och sockersöta stunderna av pannkaksplatt patos och dråplig romans går det att bli upprörd.

Faktum är att detta är ett fenomenalt exempel vad gäller förmågan att fängsla en publik och få den att acceptera de mest absurda ting. Det spelar ingen roll att Hugh Grants inhopp som Oompa-Loompier är bortom det skrattretande, med förkastlig digitalteknik och en minst lika löjeväckande rolltolkning. King dräper alla möjligheter till ordinarie reflektion då han omfamnar publiken med samma värme som sin berättelse, det går helt enkelt inte att opponera sig innan något gemytligt serveras. Wonka är nämligen oemotståndligt charmig, godhjärtad och härlig.

Även jag som har en kraftfull allergi mot allt som kan benämnas som musikal kan svälja de stunder då ensemblen brister ut i sång, detta eftersom filmen är så pass varm och inbjudande. Detta lättsamma behag förstärks också av en rad imponerande tekniska aspekter. Först och främst det visuella och mer exakt det scenografiska. Genom oerhört attraktiv scenografi och ett stilfullt komponerat foto påminner Wonka om de två första Harry Potter-filmerna av Chris Columbus, något som – för många, inte associeras med något positivt, men Columbus Potter-tolkning har visuella meriter som successivt försvann i de många uppföljarna. Framförallt hade digitala specialeffekter inte hunnit utvecklas till den grad att de kunde ersätta modeller, trickfilmningar och faktiska kulisser. Detta skapade en värld som var taktil och lätt att förlora sig i. Denna intima känsla är ständigt närvarande. Rekvisitan är också rent fascinerande, här påminner det hela om ett rent hyllningsbrev till studion Aardman, som briljerat med bland annat Wallace och Gromit. Samma känsla för detaljer och uppfinningsrikedom – vad gäller prylar och pinaler, blir till ett rent nöje att bevittna då filmen introducerar den ena mer avancerade mackapären efter den andra.

Men precis som i filmerna om den godhjärtade björnen från Peru är det ensemblen som King har satt ihop som får filmen att lämna marken och lyfta mot skyarna. Timothée Chalamet har sedan sin insats i Little Women blivit alltmer flexibel och villig att visa på en bredd bortom att vara svårmodig och mumla fram sin dialog. Chalamet är här otroligt sympatisk, karismatisk – men framförallt energisk. Till skillnad mot det förvridna och bisarra porträttet av Willy Wonka som regissören Tim Burton bjöd på – med en märkligt obehaglig Johnny Depp i rollen som konfektmästaren, är detta en Wonka som är lätt att tycka om och som är oerhört entusiasmerande. Men inte ens en kompetent aktör som Chalamet kan undvika att överglänsas av de fantastiska birollerna. Dock är det ingenting att skämmas över då vi har att göra med skådespelare som Olivia Colman, Jim Carter och Sally Hawkins.

Wonka är en av årets största och mest positiva överraskningar. Genom oupphörlig värme, entusiasm och ambition blir det årets kanske bästa familjefilm. Det är svårt att tänka sig ett bättre julnöje än en stund i biomörkret med en film av den här kalibern.

Teaterkritik: Kretsen – vackert, magiskt och mänskligt

by

Foto: Sören Vilks

Kretsen
Av Emy Stahl
Regi och koreografi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi Anders Granström, PXLFLD
Videodesign
Andreas Skärberg, PXLFLD
Musik och ljudproduktion
Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Hilma af Klint Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel Frida Hallgren
Sigrid Hedman Tova Magnusson
Gusten Andersson Beata Hedman
Mamman Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december 2023 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

Vackert, magiskt och mycket mänskligt om två år i Hilma af Klints liv, om hennes närmaste vänner och hennes andliga utveckling och hennes skapande. Föreställningen bygger till stor del på dans och kroppsrörelser och har suggestiv musik, som framför allt är rytmiskt och påminner om shaman-trummor. Vi tar till oss föreställningen med flera sinnen.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908, under de år då konstnären Hilma af Klint målar några av sina mest kända verk. Hon målade under dessa år 111 av totalt 193 målningar som ingår i verket Målningarna till templet.

Hilma af Klint var en pionjär inom abstrakt måleri men det upptäcktes inte förrän många år efter hennes död. 2013 uppmärksammades hennes konstnärskap i en retrospektiv på Moderna Museet som blev den mest uppmärksammade utställningen i museets historia. Efter det har hennes konst visats över hela världen.

Hon var konstnärligt utbildad och studerade både på nuvarande Konstfack och 1882-1887 utbildade hon sig på Konstakademien. Det konventionella måleriet gav henne en inkomst men alla de målningar som gjort henne internationellt känd, de som hon menar att hon skapade genom andlig inspiration, de höll hon för sig själv. Hon menad att världen inte var redo för det konstverken ville förmedla.

Föreställningen handlar inte så mycket om henne som konstnär utan är mest fokuserad på hennes inspiration från det andliga. Hon var intresserad av spiritualism och var övertygad om att det gick att kommunicera med de som gått ur tiden. Hon och hennes vänner höll seanser där de kommunicerade med andevärlden, de andar eller själar som gått ur tiden. Under en seans får Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden.

Först har Hilma af Klint svårt att få fart på det målande andevärlden vill att hon ska göra. Hennes närmaste vän, Anna Cassel, som också ofta kan betala för allt, känner sig förbigången. När då kvinnorättskämpen Gusten dyker upp blir Hilma uppfylld av kreativitet. Men då gror avundsjukan mellan vännerna och en dag måste Hilma också välja mellan sina relationer och konsten. Det är ett val som känns igen från många konstnärers liv.

Avundsjukan som växte fram mellan Hilmas vänner: var det kärleksförhållanden eller vänskap? I filmen Hilma av Lasse Hallström skildras hon som homosexuell. Men om man läser biografier över hennes liv finns det olika uppfattningar, det finns de som berättar om en kärlekshistoria hon hade som ung med en man. Men det spelar ingen roll för vad denna pjäs berättar. Konflikter och avundsjuka och konkurrens om relationer förekommer mellan vänner lika väl som mellan älskande.

En liten sidoberättelse om relationen mellan Hilma och hennes mamma berättar en del om den tidens situation för kvinnor. Trots att Hilma hade en bror var det så självklart för omgivningen att just Hilma, dottern, skulle ta hand om sin mamma.

Dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl berättar hur hon tog sig an manuset:
– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör.

Om upphovspersonerna
Emy Stahl examinerades från Stockholms Konstnärliga högskola 2019. Hon har sin bas på Kulturhuset Spira/Smålands Musik & Teater i Jönköping där hon är biträdande konstnärlig ledare för Freja Musikteater.

Anna Ståhl har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) och medverkat i bland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma av Klint säger i ett pressmeddelande:
– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder. Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med.

Att låta dans och rytm vara lika viktiga som ord fungerar perfekt. Det är helt rätt sätt att kunna berätta om Hilma af Klints arbete, om hennes andliga sökande, hennes inspiration till sin kreativitet. Oavsett om man vill tro på andevärlden eller vill tro att det är hennes egna kreativitet så förmedlar föreställningen något som går mer på djupet än enbart ord kan göra. Och jag ger stående ovationer till de fem skådespelarna som alla är så duktiga och så samspelta. Föreställningen förmedlar magi och är vacker och skildrar något högst mänskligt: konkurrens om kärlek eller vänskap och en inre konflikt mellan driften att skapa och behovet av sociala relationer.

</caption]

Filmrecension: Maestro

by

Maestro
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 december 2023
Regi Bradley Cooper

Efter braksuccén med sin nyversion av A Star Is Born har Bradley Cooper höjt sina regissörsambitioner till nya nivåer. På pappret är Maestro en renodlad utveckling – eller förhöjd version, av föregående film. Ännu en gång är kreativa artister i centrum, samt förhållandet mellan dem. Men denna gång är det inte tal om popstjärnor i relationskris, istället har Cooper ställt in siktet på en av de mest ansedda och respekterade amerikanska kompositörerna i modern tid, Leonard Bernstein. Och med producenter som Martin Scorsese och Steven Spielberg bakom sig är det inget tvivel om att den önskade slutdestinationen är långt bortom stratosfären.

Coopers iver och förhoppning att ta nästa steg leder till en rad nya exkursioner till tidigare outforskad mark. Bland annat väljer han att stirra sig blind på amerikanska filmklassiker. Bland annat verkar James Stewarts mest älskade filmer vara huvudsaklig inspiration, framförallt vad gäller filmens introduktion som uteslutande är fotograferad i ett utsökt svartvitt foto. Också det tempo som dialogen framförs i är så pass autentiskt och tidstypiskt för amerikansk 1950-tals film att det mycket väl skulle kunna misstas för att vara ett verk regissören Billy Wilder. Coopers tekniska färdigheter som regissör är märkbart förbättrade sedan sist, och visuellt är Maestro i samma klass som de nämnda producenternas filmer – Scorsese och Spielberg, med minutiöst vackra kostymer och klanderfria scenografier som känns autentiska ned till minsta cigarettfimp. Cooper är inte heller genant över att ta inspiration från Spielbergs breda, öppna och inbjudande – men samtidigt djupa, dramaturgi. Precis som Wilders bästa filmer är dramat och relationerna presenterade med en värme, öppenhet och bredd som påminner en amerikansk motorväg. Det är en återgång till en tid då dramatik inte bara handlade om ångest, sotsvart hopplöshet och sammanbitenhet.

Berättelsen är strukturellt enkel, den centrala relationen mellan Cooper i huvudrollen och Carey Mulligan – i rollen som Bernsteins hustru Felicia Montealegre Bernstein, har en simpel men medryckande öppenhet som engagerar. Försöket att skapa en biografisk film som känns bred och skapad för massorna måste applåderas och denna typ av publikfrieri har också visat sig vara effektivt inom genren – se bara till James Mangolds Walk The Line. Men försöket att efterlikna Spielbergs värme, kombinerat med dennes emotionella djup, blir i slutänden bara ett tappert försök. Cooper är så pass mån om det tekniska att han glömmer bort att skänka sitt berättande några betydelsefulla direktioner, något som är centralt för den publikfriande dramatik han eftersträvar. Bernsteins arbete må vara av stor vikt men det är hans komplexa – och inte helt enkla, förhållande till sin bättre hälft som är menat att vara filmens hjärta.

Även om både Cooper och Mulligan är oerhört kompetenta i sina roller saknas samma gnista och passion som den mellan Cooper och Lady Gaga i A Star Is Born. Relationen känns i flera lägen rent deterministisk och sättet förhållandet utvecklas är som bäst grovhugget. Till skillnad mot filmen om en annan celebritets hustru – Priscilla Presley, är Montealegre Bernstein en kvinna med personlighet, talang och ett liv värt att berätta på film. Detta gör att filmen faktiskt känns otillräcklig, framförallt då endast Bernstein artistiska gärning skulle kunna vara grund för ett antal dokumentärfilmer.

Denna otillräcklighet blir till slut hämmande för filmens narrativ. Centrala aspekter av Bernsteins liv förbises, exempelvis hans många sociala gärningar, där hand bland annat opponerade sig kraftigt mot Vietnamkriget och stod upp för medborgarrättsrörelsen. Bernsteins bisexualitet behandlas inte heller särskilt kompetent, det blir endast en berättarmässig kugge i maskineriet. Ju längre berättelsen löper desto mer uppenbar blir bristen på dramatiskt och emotionellt djup. Istället är de mer gråa perioderna och problematiska aspekterna av Bernsteins liv krampaktig presenterade. Filmens final är dessutom tårdrypande bortom all beskrivning. Det är så pass sentimentalt att det är svårt att överhuvudtaget beröras, trots starkt skådespel från framförallt Carey Mulligan. Vad som dock lyckas framhävas utan hysteriska försök att vrida om tårkanelen är Bernsteins briljans som dirigent. Genom ett par lysande sekvenser lyckas Cooper att förmedla skillnaden mellan en kompetent dirigent och en mästare som Bernstein själv. Överlag är sekvenserna då Bernsteins talang som orkesterledare framhävs fullkomligt trollbindande genom strålande skådespel från Bradley Cooper och genom Bernsteins musik som filmen lyckats säkra rättigheterna till.

Tanken att göra en bred biografi som kan appellera till massorna är beundransvärd. Det är också helt i linje med Bernsteins egen idé att göra symfonisk musik till ett medium för allt och alla. Men trots den vackra förpackningen och solida insatser från huvudrollsinnehavarna når Maestro aldrig bortom att vara kompetent men ihålig.