Film

To The End
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Toby L.

I en scen tydliggör Blurs sångare Damon Albarn – med eftertryck, att bandets återförening 2023 inte fick vara någon dammig nostalgi-akt, därav behovet att spela in ny musik innan två gigantiska spelaningar inför åttiotusen personer på massiva Wembley Stadium. Även om Albarns intentioner må vara uppriktiga går det inte att undkomma att historien tycks upprepa sig. Lagom tills att To The End har premiär har vi fått beskedet att Oasis återförenas, med andra ord är de två kombattanterna från det så kallade brit-pop kriget tillbaka. Och även om Albarn och hans kumpaner gör allt de kan för att framstå vitala rent musikaliskt går det inte att undkomma att både Blur och Oasis numera är distinkt brittiska uttryck. För där båda banden fortfarande är relevanta och har förmåga att skapa masspsykos på valfri fotbollsstadium i Storbritannien har Blur samt Noel och Liam Gallagher varit delegerade till chockerande små arenor då de lämnar hemlandet. Därför är det omöjligt att inte se Blurs återförening som något annat än en hoppfull och naiv föreställning kring att 1990-talet aldrig tog slut och att England fortfarande dominerar vad gäller kulturell relevans.

Men Blur är – och var, en mycket annorlunda grupp mot de uppkäftiga bröderna Gallagher. Något som tydliggörs under dokumentärens gång. Blur är till sin struktur snarare besläktat med U2, där alla bandmedlemmar spelar en avgörande roll, även om Albarn utgör gruppens kreativa centrum. To The End vill inte heller vara någon övergripande studie i bandets historia, istället är allting centrerat kring inspelning av skivan The Ballad Of Darren och repetitionen inför turnén som inleddes 2023. Detta gör det hela aningen mer tillgängligt för icke-fans – inklusive undertecknad. Istället blir det en resa i gruppdynamik och en – överlag, god inblick i det arbete och de procedurer som sker innan konserter av skalan gigantisk äger rum.

Det är framförallt fascinerande att se parallellerna mellan bandet och publiken inför den stundande konserten, hur spänningen och nervositeten förekommer hos båda parter och den faktiska ångest som framträder sekunderna innan bandet kliver på scen. Dessa ögonblick må ha setts förut i andra dokumentärer men är alltid lika intressant att beskåda. Scenariot att spela inför tiotusentals hängivna fans är ett fåtal förunnat och att få en kort inblick i skeendet innan scenen förblir fascinerande.

Trots dessa intressanta moment lämnar själva filmen en hel del att önska vad gäller det hantverksmässiga och strukturella. Även om det förekommer en rad intervjuer med bandmedlemmarna känns de många gånger om oerhört ytliga. Regissören Toby L. har erfarenhet från ett fåtal konsertfilmer och musikvideos men inte mycket mer. Att det därmed uppenbarar sig en stark känsla av ovana och okunnighet är föga förvånande. To The End använder en simpel tredelad struktur som på ett klumpigt sätt rör sig mellan sina akter. De privata stunderna då bandmedlemmar tvivlar, och ifrågasätter sig själva och sin roll i bandet, kortas ned för att avancera filmen till nästa sektion. Detta leder till att ett antal sekvenser där de traumatiska delarna av bandets historia berörs – som drogmissbruk och stridande kreativa viljor, destilleras ned till tradiga montage där bandmedlemmarnas diverse intervjuer förvandlas till ödesmättade berättarröster, stunder som blir till ett hopplöst navelskådande.

Det görs inte heller några ansträngningar att tydligt differentiera eller förtydliga vad som gör Blur unika, varken musikalsikt eller som grupp. Några vidare intima porträtt av medlemmarna är det inte tal om, istället känns filmen som ett alster för de som redan är frälsta.

Som dokumentär betraktat är To The End ytterst konventionell men därmed också funktionell. Om filmen ger tillräckligt med insikter och djupdykningar i ämnen som de mest dedikerade följarna drömt om är upp till de mer bevandrade tittarna att besvara. Men med tanke på att filmen är tänkt att ackompanjera en två timmar lång – och ytterst kompetent, konsertfilm från en av spelningarna på Wembley Stadium, får det hela ses som ett ytterst attraktivt paket för de som vidhåller att Girls and Boys trumfar Don’t Look Back In Anger alla dagar i veckan.

Beetlejuice Beetlejuice
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Tim Burton

Beetlejuice från 1988 är idag i huvudsak ett fascinerade dokument vad gäller Tim Burtons utveckling som regissör. Den visar på ett utvecklingsstadium för Burtons visuella identitet. Batman från 1989 innebar en mer definitiv visuell stil för Burton, framförallt skulle den gotiska arkitekturen och användandet av skuggor komma att följa med i många år framöver. I Beetlejuice finner vi istället spår av Pee-Wee’s Big Adventure, en av regissörens mer undangömda filmer, och som i mångt och mycket visar på ett helt annat utseende än det vi vant oss vid vad gäller Burton. Men Beetlejuice innehåller också flera inslag som skulle komma att bli hörnstenar för Burtons kommande filmskapande. Det finns makalösa detaljer i kostym och miljöer, galghumor och skådespelare som lever rövare, samt ett otroligt odisciplinerat berättande.

Och uppföljaren Beetlejuice Beetlejuice blir en enda lång bekräftelse vad gäller den första filmens styrkor och svagheter. Detta innebär att Michael Keaton fortfarande skiner i rollen som hysterisk galning och gör varenda scen han medverkar i till guld. Men det för också med sig allt det där andra, den grötiga berättelsen och den torra samt sömniga humorn, som förekommer i de sekvenser som är befriade från det övernaturliga, är minst lika trista och menlösa som då.

För även om ansenlig tid har förflutit och Tim Burton gjort ett multum filmer – av högst varierande kvalitet, verkar tiden ha stått still vad gäller Beetlejuice. Där andra uppföljare tar tillfället i akt att använda digitalteknik och moderna bekvämligheter för att förhöja filmupplevelsen väljer Burton att – närmast tjurskalligt, göra allt i sin makt för att stanna kvar i åttiotalet. I ett antal intervjuer har han talat om hur han i uppföljaren önskade minimera användandet av digitala specialeffekter, samt att han – aktivt, värjt sig från att förvandla filmen till en simpel nostalgitripp. Burton påstår till och med att han inte ens skall ha sett om den första filmen som förberedelse inför arbetet med uppföljaren. Det finns därmed en ambition att röra sig framåt och att inte se till det förflutna.
Vad gäller att inte förlita sig på green screen eller datorer för att framställa den bisarra och morbida värld som Beetlejuice Beetlejuice utspelar sig i blir resultatet halvdant. Förvisso får vi fantastiska kostymer av den geniala Colleen Atwood och lika genialiskt smink och mask, men en stor förändring från den första filmen gör det visuella avsevärt mindre fängslande och fascinerande än för trettio år sedan. För till skillnad mot föregångaren har uppföljaren filmats med digitalkameror, detta innebär en sylvass skärpa som – tyvärr, leder till att den förvridna scenografin och mycket av de praktiska effekterna inte alls ter sig särskilt imponerande. Många gånger om påminner Beetlejuice Beetlejuice snarare om ett besök på valfritt spökhus på ett nöjesfält, med uppenbara kulisser som befolkas av plastiga monster och kreatur, detta eftersom det saknas några analoga element i fotot som kornighet. De gånger som det förekommer specialeffekter av den digitala sorten lämnar de också mycket att önska.

Även om Burtom påstår att han gjort allt i sin makt för att inte stirra sig blind på föregående film går det inte att undkomma att det många gånger känns som en ganska klumpig kavalkad i igenkänningshumor och halvdana referenser. Det är som en författare vars minne inte är helt tillförlitligt och där denne – omedvetet, tycks kopiera sig själv. För flera aspekter känns inte som någon kärleksfull tillbakablick utan som ren och skär repetition.

När vi inte har att göra med repetition får vi tyvärr något än mer svårsmält, nämligen den värsta sortens utfyllnad i form av Jenna Ortega och Winona Ryders mor- och dotter- relation. Ännu en gång framstår Burtons personliga hype och löften gällande uppföljaren som ihåliga. Exempelvis har Burton ondgjort sig över tanken på att behöva göra karaktären Beetlejuice det minsta politiskt korrekt. Men då det kommer till relationen och dynamiken mellan Ryder och Ortega nyttjar Burton den mest uttjatade och – provokativt, lata personregin som existerar. Ortegas karaktär känns som skapad från en form, där trotsålder och överdrivet självförtroende skapar en platt rebell som liknar en patetisk karbonkopia av Ariana Greenblatts roll från Barbie.

Winona Ryder har också haft gladare dagar, ännu en gång är det ett överspänt och stelt skådespel som känns livlöst och oengagerat. Detsamma kan dock sägas om Burtons regi i de scener som inte innehåller skräckelement eller en totalt galen Michael Keaton. Humorn är stelbent och regin avslagen och inte det minsta energisk. Berättelsen är i det närmaste ett kaos som bär med sig otroligt tveksamt tempo och ett händelseförlopp som är fullkomligt kaotiskt, många gånger känns filmen tom andra gånger överfylld.

Vad som räddar Beetlejuice Beetlejuice från total irrelevans är den alltid superba Michael Keaton. Denna gång tillbaka i en av sina mest hysteriska roller och precis lika magnetisk och förförisk som för trettiofem år sedan. Varenda scen då Keaton förekommer har en explosiv intensitet, energi och humor – som faktiskt fungerar. Detsamma kan sägas om Willem Dafoe som också bjuder på komiskt guld. Att Burton och Keaton tidigt beslutade att reducera mängden sekvenser med den titulära gasten kan nog vara ett av de sämsta kreativa besluten på länge då Keatons närvaro omvandlar filmen från något av ett sömnpiller till en sprudlande glädjebomb.

Utan Michael Keaton och Willem Dafoe hade Beetlejuice Beetlejuice behövts begravas djupt under jord och kategoriseras som ytterligare ett misslyckat modernt Burton projekt. Men den entusiasm som förmedlas då dessa medverkar är i det närmast omöjlig att värja sig ifrån.

Führer och förförare
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Joachim A Lang
Skådespelare Robert Stadlober, Franziska Weisz, Fritz Karl

Med en förförisk propaganda kan staten övertyga vem om vad som helst. Man behöver inte förtiga sanningen helt och hållet, men den skall bara presentera om den tjänar statens intressen. Därför är tryckfrihet farligt menar Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Han talar då om auktoritära stater och diktaturer som i detta fall Hitlers Tyskland, det Tredje riket som nazistiska ideologer kallade det. Men för att vara övertygande måste propagandan ses som måleri och propagandaministern måste vara en stor konstnär.

Detta sätt att se på propaganda genomsyrar filmen som i stor utsträckning utgår från autentiskt material som propagandafilmer, filmer och bilder från koncentrationsläger, massavrättningar, tal, brev, skrivelser och upprop. I närmast dokumentär form får vi följa det förfärliga och närmast obegripliga som utspelades i Tyskland mellan åren 1938 och 1945, alltså fram till Hitlers självmord. I filmen får vi möta förövarnas och förförarnas föreställningsvärldar och metoder för att förföra befolkningen, följarna. Framför allt är det relationen mellan Hitler och hans folkförförare, Joseph Goebbels, som är i centrum. På Hitlers order sprider han ständigt nya lögner till det tyska folket men också till ledare och medborgare i andra länder.

Innan krigsutbrottet handlar propagandan om att Tyskland är fredsälskande och vill leva i fred med alla andra länder. Vid krigsutbrottet då Tyskland trots alla löften till övriga Europa invaderar Polen byter propagandan spår. Det fredsälskande Tyskland är tvingat att försvara sig mot Polen som enligt propagandan angriper Tyskland. När Hitler sluter en icke-angreppspakt med Stalins Ryssland handlar propagandan om hur bra det är och när Hitler bryter pakten med Ryssland försöker man övertyga befolkningen om att det är nödvändigt för Tysklands överlevnad. När Tyskland angriper resten av Europa handlar propagandan om att förbereda det tyska folket för nödvändigheten av det förestående kriget. När den tyska ”krigslyckan” vänder får man inte berätta sanningen för de tyska folken, ja egentligen inte ens för Hitler. Trots nederlag efter nederlag och trots att Tyskland håller på att falla sönder går kriget enligt propagandan fortfarande framåt. När det blir uppenbart att Tyskland håller på att förlora handlar propagandan om att kriget trots allt kan vinnas om befolkningen övertygas om det totala krigets är nödvändigt.

Goebbels propaganda har också en avgörande betydelse för att vända befolkningen mot Tysklands judiska medborgare och för förföljelserna av den judiska befolkningen i Tyskland och resten av Europa. Han gör allt för att sprida Hitlers antisemitiska och hatiska propaganda exempelvis genom iscensättning av massmöten, utkommendering av folkmassor, flaggviftning, demagogiska tal och produktion av olika antisemitiska filmer som ”Jud Süss” och ”Der ewige Jude”. Filmer och tal vars mål är att legitimera och förbereda folket inför förföljelserna och massmorden.

Visserligen håller Goebbels inte alltid med Hitler, men han gör ändå alltid som Hitler vill. I filmens säger han att Hitler är ett geni som alltid vet vad som var bäst. Inför det tyska folket iscensätter han om och om igen Hitler som den store ledaren, som skall rädda Tyskland, som en karismatisk ledare och hjälte som gör allt för Tyskland och för tyskarna i alla länder.
Langs syfte med filmen är inte enbart att ge en autentisk skildring av 30- och fyrtiotalens Tyskland och Europa utan också att demaskera dagens förföriska politiska propagandister. Med en av förintelsens överlevare Primo Levis ord säger han, ”Det har hänt – och följaktligen kan det hända igen.” Kan det hända igen? Svaret på den frågan är att det har hänt tidigare och det händer igen. Det pågår just nu såväl i Europa som i andra delar av världen. Visserligen inte på samma sätt utan i andra former. Goebbels tänkande förefaller återskapas bland många av dagens ledare. Yttrandefrihet, tryckfrihet, demokrati och fri press hotas. De oppositionella medborgare och journalister som inte ställer upp på de auktoritära staternas sanningar förföljs, fängslas och mördas. Människor förföljs, hotas och känner sig hotade. Goebbels föreställningsvärld lever vidare i delvis nya former men ändå, lever vidare.

Hade det varit möjligt att undvika massmorden och kriget genom diplomatiska förhandlingar med Hitlers Tyskland. Det är naturligtvis en hypotetisk fråga. Men sett till det autentiska materialet i filmen är det tveksamt om det skulle ha varit möjligt. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain försökte och trodde att han hade lyckats. Men han blev lurad. Stalin ingick en icke-angreppspakt med Tyskland som Hitler bröt. Enligt Hitler var förhandlingarna och överenskommelser enbart tillfälliga eftergifter och taktiska drag på vägen mot hans övergripande mål som framkommer redan i hans bok ”Mein Kampf” (1925). Hans mål har alltid varit att mörda den judiska befolkningen och utrota kommunismen, ”de röda grisarna”. På motsvarande sätt kan man fråga sig i vilken utsträckning som det är möjligt att lösa dagens konflikter så länge som de som just nu sitter vid makten sitter vid makten. Frågan gäller exempelvis Rysslands krig mot Ukraina och konflikten mellan Israel och Palestina. Skulle förhandlingar med Putin kunna leda till fred eller skulle det enbart visa sig vara tillfälliga eftergifter på vägen mot Putins övergripande mål att i någon form inom ramen för Ryssland återskapa Sovjetunionen.

Führer och förförare är en viktig film om en mörk tid i Europas historia. Men den ställer alltså också frågor om vad som pågår i samtiden. Varnar den oss helt enkelt för det som pågår nu. Skådespelarnas rolltolkningar är imponerande och trovärdiga.Det gäller särskilt Robert Stadlober som spelar Goebbels. Filmen är både viktig och bra, men inte lysande vilket gör att den får en fyra på en femgradig skala.

Skogsdjuren
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Marjolaine Perreten

En förtrollande söt berättelse om några näbbmöss som måste ge sig iväg för att hitta ett nytt hem. Denna barnfilm för barnen att ta med vuxna på är animerade på ett tilltalande, inbjudande nästan naivt manér som känns varmt och välkomnande. Och fantasifullt.

Filmen visas med en förfilm där djur tävlar i en slags cykeltävling där de plockat upp olika cykel-likande fordon. Den är helt underbar. En räv, en björn, en sköldpadda, en mus, ett piggsvin, en orm – alla hittar sitt fordon och en del tar med hela familjen på flaket. En del djur samlas vid målgång för att välkomna dem och andra följer tävlingen sittandes på en trädgren och lyssnande på en mobiltelefon. Sköldpaddan drar in sitt huvud när det går i full fart. Något djur stannar för att ta upp passagerare. Ingen har egentligen särskilt bråttom. Kanske har vi människor en del att lära av djuren. Allt kanske inte alltid behöver gå så fort och tävlingar kanske inte alltid handlar om att vara först.

Huvudfilmen är knappt 40 minuter och visas med svenskt tal vilket gör att den passar bra för de mindre barnen att ta med någon eller några vuxna på. Som alla bra familjefilmer engagerar den och säger något både till barn och vuxna.

Näbbmössens hem förstörs av en översvämning. Det är något som händer i världen och förmodligen kommer att hända ännu mer med tanke på miljöförändringarna och glaciärer som smälter. En näbbmus-familj som överlevde fast deras hem blev helt förstört ger sig av. Längs vägen möter de olika djur och olika karaktärer.

De svenska rösterna fungerar bra. De olika näbbmus-barnen har tydliga olika personligheter. Det är välgjort. Berättelsen är inte så skrämmande, vilket jag tycker är ett plus, speciellt med tanke på att den så tydligt vänder sig till de mindre barnen. Det är lite för många tecknade filmer för barn som alltid ska avslutas med en stor kamp mellan den onda och de goda. Det är skönt att se en barnfilm där inte någon är den onde, elake. Livet går inte svart och vitt, människor är kapabla att göra dumma saker och bra saker.

Jag tycker också mycket om de varma färgerna som genomsyrar skogen. Det blir spännande och äventyrligt och kan säkert få barn och vuxna att se på skogen och djuren med nya nyfikna ögon och se fantasi och äventyr. Att djurens liv också är en symbol för livet för oss människor är givet och filmen öppnar för många samtal med barn. Idag finns många barn som antingen själva varit med om att ge sig av från ett land till ett annat, eller så har de vänner och kamrater på förskolan eller skolan som har den upplevelsen. Denna film berättar om det på ett mjukt sätt utan pekpinnar