Film

Hope
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 25 september
Regi: Na Hong-jin

Det är genuint svårt att förstå varför Hope kan stoltsera med att vara en av de få filmer som fått äran att delta i tävlan för en Guldpalm på Cannes filmfestival. Det är en plats – tävlingssektionen, som uteslutande läser högt över filmer med kommersiell fernissa och som gärna dyker ned i det svårmodiga och diffusa vad gäller begriplighet.

Hope känns därför som en jättelik trojansk häst, en film som vissa verkar tro är nästa Parasit men som i praktiken är en renodlad actionkomedi. Formmässigt har den mer att göra med de mest bombastiska storfilmer från Los Angeles, inte Seoul. Inte heller finns det några överdrivet djupa allegorier eller filosofiska undertoner, såvida tittaren inte gör en oerhörd och extrem efterkonstruktion.

Det hela har ett enda syfte, att underhålla. Och vad gäller att uppfylla den uppgiften är det endast att applådera regissören Na Hong-jin. Hope är skandalöst roande många gånger om, detta genom en otroligt säregen humor som lyckas vara genomgående löjeväckande men också extremt charmant. Kaoskomik blandas med förväxling och ett sanslöst roligt avföringsskämt som verkligen inte borde vara så bra som det faktiskt är. Detta svetsas sedan ihop med extremt intensiva och adrenalinstinna actionscener som bjuder på mer – samt bättre explosioner, än vilken Michael Bay-produktion som helst. Visuellt är det också ytterst unikt med ett foto och en scenografi som drar sig åt det avskalade, moderna men också vardagliga, det är dämpade färger och ett par mycket vackra bilder på skogslandskap.

Skådespeleriet är i också närmast perfekt avvägt för situationen, de kopiösa mängder trams som delas ut hade i en västerländsk produktion känts oseriöst, fånigt och tröttsamt – se Zach Creggers nyligen släppta Resident Evil. Här tyckas aktörerna snarare få inspiration och styrka av de helt grundlöst fåniga scenariona, och det hela känns otroligt löst och ledigt utan att någonsin tangera att bli ofokuserat.

Allting ser ut att vara ett stycke helt ypperlig underhållning men det hela stöter på onödiga och helt självförvållade fel. Ingen kan ha undgått den helt sanslösa speltiden på två timmar och fyrtio minuter, det innebär att Hope är längre än Goodfellas och endast 12 minuter kortare än The Odyssey. Denna oerhörda tidsinvestering måste därför kunna motivas någorlunda, och även om det aldrig blir tråkigt så pågår ett antal actionscener alltför länge och flera segment känns repetitiva. Även om berättelsen är avsedd att inte tas på allvar är arbetet med själva karaktärerna alltför tunt och lyckas inte ens göra dem funktionella, de förblir yrkesroller och karikatyrer knappt möjliga att komma ihåg namnen på. Om det inte vore för det professionella skådespelet hade hela karaktärsgalleriet lika gärna kunnat vara samma person, så pass platt är det.

Hope stoltserar också med att vara den hittills dyraste sydkoreanska produktionen någonsin. Detta märks av i actionscenerna som bjuder på superba biljakter och ett antal inslag ser ypperliga ut, realiserade med fantastiska effekter. Men filmens icke-mänskliga deltagare klarar sig betydligt sämre. Här nyttjas specialeffekter som saknar all form av realism, inte blir det bättre av att animationerna är stela och rycker som valfri karaktär ur ett fallerande TV-spel.

Dock är det värsta snedsteget att filmen inte har något avslut utan slutar innan den tredje akten. Redan nu talas det om en uppföljare men med tanke på filmbranschens ytterst lynniga natur vad gäller att faktiskt producera uppföljare till dyra projekt känns detta som en klen tröst för att inte få ett klimax.

Hope är många gånger absurt underhållande men faller på målsnöret för att kunna kallas utomordentlig, den hypotetiska uppföljaren förblir därför nästan essentiell att hoppas på.

Bortglömda ön
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Joel Crawford, Januel Mercado
I rollerna Svenska röster: Felicia Eriksson, Joel Adolphson, Liliy Wahlsteen, Julie Yu, Elvira Norberg, Anna Robertson, Editha Domingo, Vincent Werner mfl.
Originalröster: H.E.R., Liza Soberano, Dave Franco, Lea Salonga, Manny Jacinto, Dolly De Leon, Jenny Slate

En animerad berättelse som vänder sig till barnfamiljer – och jag säger bara: ”stackars barn”. Ska de överösas av en film som är tröttsamt överaktiv och där nästan alla konflikter hela tiden löses med våld? Tror filmens skapare att yngre personer, som barn, inte klarar av ha lugna stunder för att hinna tänka och känna efter? Måste verkligen allt gå i högsta fart hela tiden? Det är inte ofta det händer när jag ser en film: men den här gången var det så: jag längtade till att filmen skulle vara klar så jag kunde resa mig och gå iväg. Det var en pina att se hela filmen.

Skolflickan Jo har en livlig fantasi och när hon berättar något för klassen som hon själv är övertygad om är sant blir läraren förargad. Fast allra mest uppretad blir läraren för att Jo fokuserar sin berättelse på hemskheter och jo planerar att avsluta med att hälla målarfärg över klasskamraterna. Jo är ett barn som inte kan ta det lugnt med något. Det ska vara full fart och gärna farligt samtidigt. I vårt samhälle skulle hon få flera så kallade diagnoser med olika bokstäver i. Men i den fiktiva filippinska värld där hon lever verkar det inte förekomma resurslärare eller extra resurser till barn som inte riktigt klarar av att vara i klassrummet. Jo har inga gränser.

När hon sitter och väntar på att komma in till rektorn för att få en utskällning kommer klassens plugghäst, Raissa , dit också och ska också få en tillrättavisning av rektorn. Raissa har nämligen sagt emot läraren som med kunskap visat att en del i Jos berättelse måste kunna stämma. Jo och Raisa blir bästa vänner, ingen av dem har haft någon bästis tidigare. Det upplever mycket tillsammans, men alltid i full fart och sådant som Jo bestämmer. Raissa bara hänger med. Mest av allt älskar de två flickorna att höra Jos mormor berätta om en hemliga, magisk ö. Ön Nakali är en mystisk ö som ingen vet var den finns och på den vimlar det var magi och mytologiska varelser. Jos mormor berättar om äventyr hon upplevt på Nakali, för en gång för länge sedan hittade mormor portalen dit. Jo och Raissa lovar varandra att de också ska hitta portalen dit någon gång.

Tiden går och snart ska de ta examen på High School och Raissa ska ge sig iväg till USA där hon kommit in på en av de finaste tekniska utbildningarna. För Jo ser inte framtiden lika ljus ut. Hon lyckas aldrig behålla något jobb och nu ska hon snart förlora sin bästa vän, tänker hon. När Raissa flyttar till USA kommer hon att få många nya vänner och glömma Jo, tänker Jo. Sista kvällen innan Raissa ska flyga till USA har hennes mamma varnat henne för att träffa Jo. Mamman menar att det alltid blir trubbel när Jo blandar sig i något. Jo lyckas ändå få med sig Raissa ut och vad händer då? Helt förutsägbart, som det mesta i denna film: de hittar portalen till den magiska ön.

På ön träffar de förstås alla möjliga figurer, både sådana som blir vänner i äventyret och farliga karaktärer. Allra farligast är Den Fruktade Manananggalen, en hemsk varelse som glöder av ondska. Det är sådant här som gör mig så trött, att så mycket ska vara svart eller vitt, ont eller gott – och dessutom ska allt gå i allra högsta hastighet.

Ok, filmens skapare vrider på det hela några minuter i slutet så allt blir inte helt svart eller vitt, men för min del räddar det inte filmens intryck för mig. Ska barn verkligen se sådant här, där handlingen flyger iväg med högsta växeln hela tiden. Jag medger att det finns en liten knorr på slutet som ska vara en slags ursäkt för alltihop med, nja, det köper jag inte. Ingen ska behöva, oavsett ålder, stå ut med en handling som denna.

The Uprising
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Manus och regi Paul Greengrass

Vanligtvis när en film börjar med en förklarande text brukar den ha en bredare betydelse i filmen och dess handling – men här får vi det serverat att halva landet lamslagits av antingen död i spår av pesten eller sorgen av anhöriga som dött av den för att senare ha liten till ingen betydelse alls. Det sätter en märklig ton i filmen som gör mig lite osäker på dess anförande. När filmens huvudperson kort och gott kallad Ploughman (spelad av Andrew Garfield) introduceras för oss är det på en lerig åker där han just plöjer och förbereder för sådd och där han också har begravt sin fru och barn. Dock har pesten ingen vidare koppling till filmens handling utan hade kunnat förklaras i en kort dialog senare varför de är döda. Nu känns det mest som en etablering utan vidare utbetalning. Det drar egentligen inte ned filmen speciellt mycket heller då det inte direkt rör till storyn heller på något sätt och det är väl egentligen det viktiga. Dock blir det lite fel på fokuset i filmen, liksom när en inledande skatteindrivning från order av kungens råd då de inte vill skatta handelsfolket utan istället låter det falla nedåt i ledet till de som redan har väldigt lite till nästan ingenting att leva på vilket leder till grymheter och våldsamheter. Vilket får vår ploughman att slå tillbaka och börja det stora upploppet – men det är som sagt inte helt klart vem han vill slå upp mot. Men som tur är lyckas filmen snabbt nog finna sitt fokus i handlingen så framåtrörelsen känns bra därefter.

Paul Greengrass – filmens manusförfattare och regissör – har tidigare gjort spänningsfilm som Jason Bourne och Green Zone men även mer nutida katastroffilm som United 93 om ett av planen som kapats 11e september 2001 men som avvek från terroristernas plan tack vare de modiga passagerna ombord men också Netflix-filmen 22 July om den ödesdigra dagen då Anders Breivik begick det hemska terroristdådet först mot Oslo men sen mot ungdomarna på politiska kampet på ön Utöya. Här är det kanske inte lika historiskt förankrat även om det bygger på en legend om upproret mot King Richard II som senare blev inspirationen till Robin Hood, vilket visar sig speciellt mot slutet. Men hur folket samlar sig, visar styrka i enighet, och inte låter det förtryckande rådet komma undan med att skinna människorna som inte ansågs vara sina egna utan livegna till markägarna som gjorde vad de ville med dem. Hårt arbete för någon annans räkning utan att själv tjäna på det och dessutom bli nedtrampad och spottad på leder sällan till annat än uppgivenhet och förakt mot de som har stövlarna mot ens strupe. Med all rätt.
När Andrew besökte den anrika Criterion Collection-garderoben i förra året för att välja med sig några filmer att ta med sig hem sa han att han önskar att fallet av kapitalismen sker snart nog – så det känns inte långsökt att han valde denna filmen nästan som ett passionsprojekt där uppror mot övherheter, klasskillnader och maktmissbruk är någonting han uppmuntrar till liksom filmen i sig.

Filmen är mycket mörk i tonen, vilket passar tidsåldern och temat lika mycket, och snyggt filmad där både människa och natur är stora delar av fotografiet som känns hårt i sin konstnärliga porträttering som för att vidare trycka på folkets utsatthet och kamp. Vilket är väldigt snyggt i sin enhetlighet som för samman estetik och tema på ett sätt som lyfter filmen oerhört. Även ljudbilden är mörk, hård och intensiv där både tal och vinande pilar träffar en hårt i själen och hjärtat. Allt är en strid som träffar en hårt vilket ökar engagemanget och inlevelsen avsevärt. Det blir väldigt svårt att värja sig mot filmen – speciellt i flertalet av de intensivare delarna som får en känna en är där mitt i. Vilket är en konstform i sig att få till. Men här kommer allting ihop på ett sätt som verkligen gör det. Vilket också gör att det är lätt att ha överseende med filmens inledande ofokus i allt.

Foto Per Bifrost och Alexander Rynéus

En gång skall du vara en dem som levat för längesen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Per Bifrost och Alexander Rynéus

En fantastiskt foto-visuellt dokumentär som tar upp temat tvångsförflyttning. Delvis blir filmen en långsam och mjuk fundering och filmisk meditation kring död och förändring.

En betraktelse över livet och döden genom att kika genom nedläggningen av en gruvort. Medan en av världens största underjordiska järnmalmsgruvor breder ut sig under marken monteras Malmberget långsamt ned omkring sina sista invånare. Ett helt samhälle måste flyttas och allt, alla hus och allt annat, måste rivas för att mer malm ska kunna brytas. De båda regissörerna Per Bifrost och Alexander Rynéus har dokumenterat samhället sedan 2010 – och nu är Malmberget i det närmaste borta. Allt för att världen behöver malm.

Varför behöver vi malm? frågar ett av barnen. ”Kanske för jobben”, svarar det andra barnet. Ja varför måste ett helt samhälle flytta för att en gruva ska kunna bli större och mer malm ska brytas. Är det för att några ska göra mer vinster eller är det något alla behöver? Ja det är en fråga vi kan fundera på och ett underliggande budskap i filmen är de små människornas maktlöshet när de med makt beslutar något. Sakta töms Malmberget på både alla människor och hus. Husen, byggnaderna, blir dessutom totalförstörda då de rivs ner för att inget ska få vara kvar för en
av världens största underjordiska järnmalmsgruvor ska få breda ut sig utan gränser.

Livets förgänglighet eller livets ständiga pågående förändring går som en obeveklig röd tråd genom bilder och människornas prat. Existentiella frågor är ett ämne som engagerar mig. I denna film berättas mycket med bilderna och ljud. Det blir starka intryck, fast på ett lågmält sätt, som när vi ser blommor växa upp på platser som övergivits, vi får höra insekter där husen krossats och vi kan se älgar promenera på övergivna gator. Bild och ljud berättar ofta mer än vad människorna i sin tafatthet uttrycker.

Att livet förändras efter personliga katastrofer möter de flera någon gång i sitt liv,som att förlora en närstående och tvingas börja om på nytt. Kanske tvingas från hus eller större lägenhet och packa och gå igenom allt: Alla minnen som är tätt knutna till saker. Jag saknar paralleller i berättelsen till dessa uppbrott som så många upplever i livet.

Vissa delar av berättelser upplever jag också som lite för klichéartade som att två äldre män älskar dragspelsmusik. De flesta äldre idag var unga under sextiotalet och lyssnade nog hellre på Rolling Stones än dragspelsmusik.

Filmens namn – En gång skall du vara en dem som levat för längesen – är oerhört suggestivt och lockar fram många tankar, känslor och förväntningar. Bildmässigt, fotot, svarade delvis upp till dessa förhoppningar men det var ändå många möjliga vinklar ämnet som aldrig togs upp. Det finns många fördjupningar som kunde tagit plats. Dokumentären fokuserar på en mass-flytt: hur fungerar det när så många samtidigt ska lämna en plats där så många minnen finns vid platsen? Att många måste flytta samtidigt är inte det vanligaste. Att hela livet förändras och en människa måste starta om på nytt, kanske vid ett dödsfall av en närstående, får alla någon gång uppleva. Alla förlorar någon under livets gång. Där tycker jag inte heller att filmen utnyttjade det symboliska möjligheterna att berätta om att gå vidare i livet.

Dokumentären är på flera sätt filosofiska meditativ, vilket är dess styrka, men jag saknar ändå flera fördjupningar som mycket väl kunde kommit istället för en hel del som upprepas lite för mycket. Men bilderna är i sig värda att ge tiden åt att sitta ner i en biosalong och se filmen – och gärna tillsammans med någon för att efteråt kunna prata om alla känslor och tankar den väcker.

Resident Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Zach Cregger

Efter förra sommarens omtalade och säregna Weapons tycktes regissören Zach Cregger vara det största som hänt film- och skräckvärlden sedan Dario Argento och skivat bröd. Det borde göras ett antal artiklar kring hur det moderna mediaklimatet är parodiskt ivrigt att kröna individuellt framgångsrika filmskapare som arvtagare till genrens allra största, detta utan något vidare renommé förutom en enda succé. Idén att Cregger skulle ta sig an Resident Evil – en av de mest bejublade och inflytelserika skräckspels-serierna någonsin, lät som en strålande idé. Efter att Paul W.S. Anderson förnedrat sig själv, frun Milla Jovovich och de trogna fansen – som slaviskt följt med sedan det första spelet år 1996, skulle Netflix-serien dyka djupare ned i konsten att sumpa allt. Creggers inblandning sågs – och troddes, vara lösningen på alla problem, ett sätt att äntligen ge Resident Evil ära och ryggrad efter årtionden av misslyckanden på bioduken.

Men likt ett ont anande skräckfilms-offer får fansen och publiken ännu en gång en kallsup, Resident Evil årgång 2026 är en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt. Visserligen har Cregger tydliggjort att han inte avser att adaptera något befintligt material vad de olika spelens berättelser anbelangar. Narrativet må utspela sig i bekanta miljöer men samtliga karaktärer är skapta specifikt för filmen. Den kreativa friheten detta tillåter går inte att ifrågasätta, Resident Evil har tillräckligt med ikoniska monster och platser som mer än väl differentierar det från andra zombie-uttryck på film. Cregger väljer dock att se hela filmen som ett grandiost pubskämt där han och ett par omogna polare snackar trams och leker neandertalare. Humor och skräck har visat sig vara otroligt effektivt, framförallt i årets megasuccé Obsession. Cregger vill balansera mellan komplett terror – med motbjudande bilder, och galghumor som många gånger får ta mer plats än obehaget. Tyvärr är balansen mellan dessa – men mer än något annat genomförandet, komplett bedrövligt. Där Weapons hade korta och kontrollerade sektioner av denna bläcksvarta komik känns detta som ett sprinklersystem som löper amok. Humorn är alltför dominerande och inte vidare effektiv heller då den känns slapphänt och repetitiv.
De rena skräckmomenten har en initial laddning men blir snart förutsägbara och känns snart lika slarviga som komiken. Här finns en och annan referens till moment från spelserien men de känns inte kärleksfulla eller eleganta, snarare som någon pliktskyldig produktplacering. Men det kanske mest drabbande beslutet är att Cregger valt att ännu en gång samarbeta med skådespelaren Austin Abrams. Från en biroll i Weapons skall Abrams nu axla huvudrollen, en roll som är ofantligt essentiell då Abrams är den enda person vi spenderar någon som helst relevant tid med. För att humorn, skräcken och actionscenerna skall ha något effekt krävs ett skådespel som är övertygande, empatiskt, karismatiskt och framförallt behagligt att se på. Samtliga dessa kategorier är bortom bedrövliga vad gäller Abrams som gör en outhärdlig insats där han – precis som sin regissör, ser det hela som ett långt skämt. Hans karaktär är osympatisk, ointressant för att inte säga töntig utan någon som helst behövlig charm eller värme. Väldigt snart önskar man att karaktären i fråga blir zombie-föda för att på så sätt nå eftertexterna.

Filmens helt bisarra speltid på nittio minuter är också en indikation på att ingen ser uppgiften vidare seriöst, om intensiteten och tempot hade varit oupphörligt i bästa George Miller-anda hade det varit en sak, men Resident Evil känns stapplande och bränslefattig redan efter den helt perverst långa intrigen – som är lika platt som försöket att ta in Örebropartiet i riksdagen. Istället för att göra det till en hejdlös åktur där spänningen är oupphörlig och terrorn total liknar filmen snarare en åktur på en evighetslång busslinje där färden stannar varannan meter och där slutdestinationen tycks vara ljusår ifrån att nås.

Utöver det har Cregger också tappat sin visuella udd från Weapons. Istället för det hårda och kompromisslösa utseendet som var så tydligt inspirerat av David Fincher får vi nu en platt och ytterst torftig film vad gäller det estetiska, det hela ser ut att vara ämnat att sändas på TV och inte en jättelik duk.

Resident Evil är som ett enda långt måste, Cregger verkar vara hopplöst ointresserad och detsamma gäller för alla andra involverade som verkar behandla det som kvarsittning. Det är oseriöst, fånigt och genomgående komplett meningslöst. Att den enda underhållning framträder i filmens ruttna klimax understryker vilket skräp detta är.