• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

En karateutövare recenserar nya Karate Kid

7 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Först och främst: jag har hört en del säga att i nya versionen Karate Kid har händelserna flyttat till Kina och istället för karate är det kungfu som pojken får lära sig. Det är inte riktigt så.
Ingen av filmerna om Karate Kid handlar om karate. Den kampsport som Pat Morita lär ut till Daniel i Karate Kid 1 till 3 och till tjejen i Karate Kid 4 (spelad av Hillary Swank är inte karate utan någon slags amerikansk mischmasch av kungfu och taekwondo.
Och i stort sett är det samma mischmasch som Jaden Smith får lära sig av Mr Han, som spelas av Jackie Chan.

Fast det spelar ingen roll. Det är en underbar liten historia i alla fall om filosofin bakom kampsporter. Nu syftar jag på det som Mr Han (Jackie Chan) lär Dre (Jaden Smith) om inställningen till livet och till kampsport.
Men: Själva kampsporten i filmen, eller framför allt den som visas upp på turneringen är en amerikansk variant som ligger ljusår från karatens och kungfuns filosofi.

Varför heter filmen inte Karate kid 5 utan enbart Karate kid, det har jag funderat på. Givetvis är kommersiella och marknadsföringsskäl tungt vägande i det beslutet. Det är säkert miljoner gånger lättare att marknadsföra en film som heter Karate kid än Karate kid 5.

Ett annat skäl till att filmen heter Karate kid är att den till stor del är samma berättelse, fast i en remake. Huvuddragen är precis samma. Ensam mamma åker med son till ny stad – den här gången till och med nytt land. Pojken blir mobbad av elakt gäng, mycket elakt gäng. Pojken blir kär i flicka, som elaka gängets ledare inte uppskattar. Fastighetsskötaren där pojken bor visar sig bakom sin haltande och gamla fasad vara en mästare i kampsport och börjar efter lite inledande strul träna pojken inför en avgörande turnering.

Skillnaderna är inte stora. Pojken, Dre, är lite yngre än Daniel-san. Jag vet inte om Dre är rätt kort för sin ålder eller varför han ser ut att vara minst två år yngre än den kinesiska fiolspelande flickan han blir kär i. Det känns lite konstigt och är lite svårt att tro på deras lilla romans. Dre ser lite för liten ut och för ung för en kärlekshistoria.

Jackie Chan gör nog sitt bästa roll hittills. Han har ju i stort sett bara spelat kampsportsexpert eller komiker i de filmer jag sett med honom. Nu är han en äldre man som haltar och har en livssorg att bära på.

Svenska Dagbladet har en intervju med honom:

Rollen som fastighetsskötaren/kung fu-mästaren Mr Han innebär betydligt mindre action och mer ”seriöst” skådespeleri än vad man är van att se Jackie Chan prestera.

– I alla år har alla vetat att jag kan göra stunts och actionscener, men få har vetat att jag också kan agera. De senaste tio åren har jag velat göra något annat. Det här var en bra chans för mig att visa den andra sidan av Jackie Chan, säger han vid en intervju i Oslo några timmar före den norska galapremiären av filmen.

Vi såg filmen på den svenska premiärdagen i en fullsatt biosalong och när vi beställde biljetterna såg vi att nästan alla biosalonger var i det närmaste fullsatta. Publiken applåderade vid flera tillfällen i slutscenen och efter filmen.

Jag applåderar också. Berättelsen håller bra för en ny version. Skådespelarna gör bra ifrån sig. Huruvida Dre spelar bra eller inte är förstås svårt att säga, han spelar nog rätt mycket sig själv: en amerikansk kille av idag. Men med den bakgrund han har med en världsstjärna som Will Smith till pappa är Jaden Smith säkert hur bekväm som helst med att agera framför en kamera.

Att berättelsen flyttat till Kina var ett bra drag. Där fanns några fina bilder och vyer från Kina och kampsporterna har en stor del av sitt ursprung just i Kina. Jag skulle gärna se en uppföljning som tog hade mer kring alla Tai Chi-utövare som finns i Kina. Vi såg några bilder från sånt i filmen, men en berättelse som vävde in det skulle vara spännande att se.

För mig som gillar kampsport och har sysslat med karate i mer än 20 år och tränar Tai Chi nu och har tränat olika kampsporter känns det förstås kul att en storfilm som handlar om filosofin bakom åter visar världen runt. Att träna kampsport som karate eller kungfu på en bra klubb kan ge ungdomar mycket: de kan ge dem självkänsla och lära dem att hitta kraften i sig själva att kämpa för sig och sin framtid. Jag vet ungdomar som varit snett ute med skolk och kriminalitet som genom att träna karate kommit in i samhället, börjat plugga och sedan fått jobb.

Men som sagt: den kampsport som utövas i turneringen har ingenting med traditionell kungfu att göra. Det är amerikansk mischmasch med fullkontakt där småungar bryter ben och knockar varandra: så går det inte till vare sig på karatetävlingar eller kungfu-turneringar.


Karolina Fjellborg på Aftonbladet gav filmen betyg 3:

”Karate kid” anno 2010 är aningen för lång, stundtals småfånig, och allt annat än oförutsägbar. Och det finns garanterat de som kommer att ta illa upp över att se barn slåss så pass brutalt som de faktiskt gör i den här filmen.

Men med det sagt; Jaden Smith är en naturbegåvning, Jackie Chan får bredda sitt gamla vanliga register – och tillsammans bildar de en ganska oemotståndlig duo.
Dessutom är både Pekingmiljöerna och slagsmålsscenerna alldeles utomordentligt snygga.

Relaterat:
IMDB om Karate Kid 2010, recension i SvD, recension i Expressen, recension i Dagens Nyheter, recension i SVT,, recension i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om kampsport, karate, kungfu, film, recension, Kina, karate kid, Jackie Chan, Jaden Smith

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Kampsport, karate, Kina, kungfu, Recension, Scen

Något att längta efter för Springsteens fans: filmen The Promise: The Making of Darkness on the Edge of Town

5 augusti, 2010 by Redaktionen


”The Promise: The Making of Darkness on the Edge of Town” är en film om hur det gick till när Bruce Springsteen och The E Street Band spelade in sitt fjärde album ”Darkness on the Edge of Town”.

Filmen har premiär på Toronto Film Festival 14 september som på sin hemsida berättar om filmen:

Grammy and Emmy Award-winning filmmaker Thom Zimny has collaborated with Springsteen on this documentary, gaining access to never before seen footage shot between 1976-1978, capturing home rehearsals and recording sessions that allow us to see Springsteen¹s creative process at work.

Filmen kommer att ges ut tillsammans med en nyutgåva av albumet senare i år, berättar SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musikfilm, dokumentär, filmfestival, Bruce Springsteen

Arkiverad under: Film Taggad som: Dokumentär, Filmfestival, Musik, Musikfilm

Nya Karate Kid har premiär på fredag 6 augusti

4 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Nedräkningen har börjat. På fredag har den efterlängtade nyinspelningen av The Karate Kid premiär. I huvudrollen ser vi Will Smiths son Jaden och som kung fu-mästare ingen mindre än Jackie Chan.

Det är inte en fortsättning på filmerna från 80-talet utan en ny version. Så det är inte samma karaktärer det handlar om. Frågan är: Kan man göra en Karate Kid-film utan mr Miyagi?

Här kan du se filmens trailer:

Arkiverad under: Film Taggad som: Jackie Chan, Jaden Smith, Mr Miyagi, The Karate Kid, Will Smith

Todd Solondz är tillbaka med filmen Life During Wartime

3 augusti, 2010 by Redaktionen

Tio år efter succén med Happiness kommer nu Todd Solondz med en uppföljare. Filmen ”Life During Wartime” har svensk premiär 6 augusti och vi får återse de tre systrarna Joy, Helen och Trish som kämpade med livet, kärleken och lyckopillren. Liksom i originalet drar sig inte Solondz för att utvinna humor ur känsliga teman som sex, religion, pedofili och terrorism.

Den amerikanske regissören Todd Solondz, född 15 oktober 1959 i Newark, New Jersey, USA, har framförallt gjort sig känd för att göra provokativa och kontroversiella filmer. Som tema väljer han ofta tabubelagda ämnen som få andra amerikanska regissörer väljer att befatta sig med.

Todd Solondz är en mästare att berätta saker utan att använda ord. Hans bildval gör halva filmen.
Vissa bildscener – som när den yngsta systern Joy virrar omkring i nattlinne säger mycket mer om hennes tillstånd är tio scener med ord skulle göra. Kanske för att bilderna tillsammans med musiken tränger in djupare och förbi tjattret av ord i tankarna, ner i det undermedvetna.

Det är en underbar bild trots att den är hemsk och ruggig och den förmedlar en stor hopplöshet, fast kanske spirar någon slags hopp i det vidriga genom att karaktärerna kommer till någon slags insikt om sanningen.
En styrka är valet av skådespelare, där de flesta ser så där vardagliga och fula ut som de flesta av oss gör. Och de skådespelare som till äventyrs inte är fula sminkas så de ser vardagsgrå ut ändå.

I rollerna:

Shirley Henderson … Joy
Michael K. Williams … Allen (as Michael Kenneth Williams)

Roslyn Ruff … Waitress

Allison Janney … Trish

Michael Lerner … Harvey

Dylan Riley Snyder … Timmy

Ciarán Hinds … Bill
Renée Taylor … Mona
Rebecca Chiles … Hostess

Paul Reubens … Andy

Emma Hinz … Chloe

Charlotte Rampling … Jacqueline

Ally Sheedy … Helen

Rich Pecci … Mark

Gaby Hoffmann … Wanda

Relaterat: Svenska Dagbladet

Uppdatering: Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmpremiärer, Life during wartime

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmpremiärer, Scen

Inception med Leonardo DiCaprio – tankar efter filmen

25 juli, 2010 by Redaktionen


Tänk dig om du kan gå in i andra människors drömmar och på den vägen ta dig ner till deras undermedvetna. Tänk vad du kan rota bland deras hemligheter. Leonardo DiCaprio spelar Cobb som är expert på att ta sig in i människors drömmar. Han anlitas av företagsledare som vill komma åt konkurrenters hemligheter. Men en dag får han ett ännu svårare uppdrag, han ska plantera in en idé via drömmen hos en ung man. Den japanske storföretagaren Saito vill plantera in idén hos Fischer, arvtagaren till den döende konkurrenten. Saito vill få Fischer att komma på tankenatt han ska splittra sitt arv.

Inception är en av sommarens mest hajpade filmer och den fick högt betyg i de flesta recensioner så mina förväntningar var höga. Regissören Christopher Nolan har också skapat bland annat Batman-filen ”The Dark Knight” och den mörka, skuggiga, dova stämningen från Batman finns också i Inception.

Leonardo DiCaprio är en duktig skådespelare och det finns inte något att klaga på i hans insatser eller i kollegornas heller. En liten bonus är att Michael Caine är med i en biroll.

När Cobb samlar ihop ett gäng för att utföra uppdraget att plantera in en tanke i Fischers undermedvetna måste de ta sig långt, långt ner i det undermedvetna. För att det ska fungera måste tanken placeras så djupt in att personer upplever det som sin egen tanke.

Cobbs gäng tar sig så djupt ner genom att skapa en dröm i en dröm och sedan där återskapa en dröm. Det är farligt att vara så långt ner. Om en person dör i en dröm på vanlig nivå betyder det bara att han/hon vaknar. Men den som dör långt ner i det undermedvetna kan vakna som en zombie med ett utraderat minne.

Vad är det undermedvetna, var är drömmarna och vad är dröm och vad är verklighet? Filmen sätter igång tankar kring detta.
Inception öppnar för många tolkningar och flera sätt att se filmen. De olika drömnivåerna kan ses som olika liv. I en av de drömnivåer som är långt, långt ner går tiden mycket snabbare än i verkligheten. Det går att åldras där, leva ett helt liv där och sedan vakna upp och fortfarande vara ung. En scen där en åldrad Cobb möter en åldrad kollega och han uppmanar honom att våga språnget så de kan bli träffas igen och vara unga tillsammans på nytt ger åtminstone mig reinkarnationsvibbar.

Filmen är inspelad och medvetet berättad så jag som tittare tvekar om vad som är dröm och verklighet i filmens berättelse. Cobb (Leonardo di Caprio) har laborerat med drömmar tillsammans med sin fru, som sedan dog. De har två små barn som han inte kan träffa eftersom han är efterlyst i USA. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag bara någon vecka tidigare hade sett Leonardo di Caprio i Shutter Island, på dvd. Där spelar han en polis som kommer till en ö där landets värsta psykiskt sjuka brottslingar hålls fångade. Det är också en film som laborerar kring frågor om hjärntvätt och vad är verklighet. Med Shutter Island så nära inpå såg jag hela tiden Inception med misstänksam inställning och undrade vad som var verkligt eller inte och vem som var död och vem som var levande.

Filmen är 2 timmar och 28 minuter lång och jag kan tycka att det är lite i längsta laget. Ibland behöver filmer tid på sig och drömbilderna var häftiga. Men kanske tio minuter av actionscenerna kunde klippts bort.

Fredrik Strage i DN önskar sig mer filosofi och mindre skottlossning. Han är uppenbarligen inne på samma linje som jag där. Han påpekar dessutom en liten brist i logiken:

Historien rusar på så snabbt och snyggt att man inte hinner fundera på logiska brister som varför det skulle vara svårare att anonymt plantera än att stjäla en idé i någons undermedvetna. ”Offret känner alltid till en idés ursprung”, påstår en av Cobbs medarbetare. Själv har jag inte en susning om varifrån många av mina idéer kommer.

För övrigt: Den jag såg filmen med tyckte den var OK, men inte lika bra som regissören Christopher Nolans film Prestige.

Jens Peterson i Aftonbladet gav betyg 4:

”Inception” säger kanske inget nytt, men den säger det bra.

När så många filmer underskattar publiken och tjatar om underlivet är det kul med någon som försöker göra underhållning av vårt undermedvetna.

Fler recensioner:
Betyg 5 i Cinecine, betyg 3 i Svenska Dagbladet. betyg 4 i Expressen, betyg 4 i Göteborgsposten, betyg 4 Sydsvenskan och betyg 4 i SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, psykologi, hjärntvätt, undermedvetna, drömmar, Inception, Leonardo di Caprio

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: hjärntvätt, psykologi, Recension, Scen, undermedvetna

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 625
  • Sida 626
  • Sida 627
  • Sida 628
  • Sida 629
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 637
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in