Film

Filmrecension: Kokuho – Ett färgsprakande episkt mästerverk

1 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Kokuho
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Lee Sang-il

Ett färgsprakande episkt mästerverk. En riktig storfilm, en helkvälls-film på tre timmar. Det är inte många sådana filmer som kommer nu för tiden. Denna japanska film har fått miljontals japaner att vallfärda till biograferna. Den är i hög grad värd att på fyllda salonger i Sverige också. Kärlek, maffia och kabukiteater blandat i ett svindlande vackert, storslaget och djupt berörande epos som blev Oscarsnominerat och är den hittills mest inkomstbringande japanska spelfilmen.

Vi får följa två unga män i en storslagen berättelse som sträcker sig över trettio år. De har samma dröm och önskan: de vill bli inom den japanska teaterformen kabuki. Då kabuki startade i Japan under 1600-talet ansåg det styrande makthavarna i shogunatet att det fanns risk för att invånarna blev omoraliska på grund av kabuki och därför bestämdes att endast män fick uppträda på scen. Män som spelar kvinnoroller i kabuki kallas onnagata.

Föreställningarna i kabuki bygger på traditionella mytiska berättelser. Det är fascinerande att få en inblick i hur mycket träning som ligger bakom att bli en onnagata. Minsta rörelse med en hand eller minsta vickning på huvudet har sin särskilda betydelse. Att bli mästare i kabuki tar tid och kräver mycket träning.

Handlingen börjar i Nagasaki, 1964. Femtonårige Kikuo ser sin far, en yakuzaledare, mördas framför ögonen på sig. Efter ett tag tas en av landets största kabuki-skådespelare hand om honom för att träna honom till en onnagata i kabuki. Kabuki-skådespelarna är en av landets främsta inom den teaterformen och han ser Kikuos stora talang. Kikuo får växa upp sida vid sida med mästarens son som också tränas i alla bli en onnagata i kabuki.

Den två pojkarna kommer från helt olika bakgrund. Den ene är son till en yakuza, en maffialedare, medan den andre är son till en kabuki-mästare, vilket gör att han bär på ett tungt arv att förvalta. Det har ett kluvet förhållande. De förenas i sin kärlek till kabuki och sin dröm och längtar om att bli onnagata, de är både bröder och konkurrenter, de är bundsförvanter och fiender. Det är en berörande och vacker och fascinerande skildring där vi får följa deras benhårda kämpande efter att bli fulländade onnagata.

Lee Sang-ils epos hade premiär i Cannes och vann tio priser vid den japanska Oscarsgalan, däribland bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll till Ryo Yoshizawa. Fotad av Sofian El Fani (Blå är den varmaste färgen), med den japanska stjärnskådespelaren Ken Watanabe (Inception, Godzilla, The Creator) i en bärande roll.

Filmrecension: Digger – imponerande roll-prestation av Tom Cruise, som vi aldrig sett honom tidigare

30 september, 2026 by Rosemari Södergren

Digger
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Alejandro G. Iñárritu
Manus Alejandro G. Iñárritu, Oscarvinnarna Alexander Dinelaris och Nicolás Giacobone samt Sabina Berman

I huvudrollen Tom Cruise, i en roll jag aldrig har sett honom i tidigare. Tom Cruise som nästan alltid spelar ung och vältränad actionhjälte spelar nu Rockwell, en åldrad oljemiljardär som inte har något problem med att riskera människors liv för att låta oljan flöda. Han skyller på att om han stoppar oljeborrningen skulle många bli arbetslösa. Tom Cruise står för en imponerande rolltolkning. Det går nästan inte att känna igen honom, så sminkad och så förändrad spelar han.

Filmen har flera oväntade vändningar och det är till och med så att filmens distributör bett oss filmkritiker att inte avslöja för mycket, för att inte förstöra upplevelsen för publiken. Hur en film slutar brukar vi på Kulturbloggen rätt sällan skriva om i recensioner, men när det gäller den här filmen är det mer än slutet som är viktigt att inte avslöja. Filmen har sina oväntade vändningar.

Tom Cruise spelar Digger Rockwell som är världens rikaste man och därför oändligt mäktig, förstås. Den amerikanske presidenten sitter i stort sett i hans knä och gör allt Rockwell bestämmer. Rockwell enda stora kärlek är hans katt, som är 38 år. Katten är mer död än levande och Rockwell har satsat på att förlänga kattens liv längre än vad som borde vara möjligt. Det ska väl vara ett sätt att berätta att han värnar mer om sin katt som är alldeles för gammal för att leva längre än de människor som riskerar sina liv på grund av problem som uppstår vid borrningen efter oljan.

En av de viktigaste platserna där hans företag borrar efter olja är på Grönland där ett ras inträffat som inte bara dödar många på plats utan också ssätter igång en hotande katastrof, ett stort isberg är på väg mot Europa. Genom att Rockwell låtit borrningen pågå fast det fanns varningar för en stor spricka som då blev massiv och gjorde att metangas läckte från havsbotten. Detta ledde i sin tur till att ett ett enormt stort isflak lossnar och rör sig i riktning mot norra Europa.

Hur ska han agera? Går det att lura massmedier, mata dem med falska uppgifter? Kan isberget lösas upp in det når Europa? När det att bomba sönder isflaket? Idéerna från Rockwell och presidentens stab är många. Men förr eller senare nås världens medborgare av vad som är på väg att hända och Rockwell måste möta en stor publik och få dem att förstå att han är världens räddare. Det är tack vare honom som människor har jobb och som gör att de kan leva bekvämt och ha lön och kan beställa varor och mat online.

Cruise gör en bra prestation i rollen och jag skulle inte bli förvånad om han blir nominerad till en Oscar för rollen. I Digger spelar han mot flera av mina favoriter bland amerikanska skådespelare som Oscarvinnaren John Goodman och Oscarsnominerade Jesse Plemons.

Expressen skriver:
Det är en mörk, satirisk komedi och ett drama som driver med makt, ego, politik och klimatfrågor.

Det är en bra beskrivning. Filmen är absurd, den är rolig men samtidigt skrämmande eftersom den skildrar flera av de stora problemen idag med klimathotet och den stora vänskapskorruptionen bland de mäktigaste. Jag tror ingen går ut efter filmen utan att fundera och tänka kring frågorna som tas upp.

Bakgrundsfakta om filmens produktionsteam:
Bakom kameran återförenas Iñárritu med flera tidigare samarbetspartners, däribland den Oscarbelönade filmfotografen Emmanuel Lubezki, klipparna Conor O’Neill och Oscarvinnaren Stephen Mirrione, den Oscarsnominerade kostymdesignern Jacqueline West, den Oscarbelönade makeup- och hårdesignern Alessandro Bertolazzi samt den Oscarsnominerade castingansvariga Francine Maisler. Teamet inkluderar även den Oscarbelönade scenografen Dennis Gassner och produktionsdesignern Richard Johnson, den Oscarbelönade specialsminkdesignern Kazu Hiro samt kompositören Cosmo Sheldrake.

Filmrecension: Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie – berör på djupet och handlar om oss alla

29 september, 2026 by Rosemari Södergren

Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Alex Gibney

En dokumentär som genom att skildra ett personligt öde också skildrar och berättar om något som berör oss alla.

Den 12 augusti 2022 attackeras författaren Salman Rushdie på scen i New York i ett mordförsök som lämnar honom med allvarliga skador efter ett halvt liv under hot. Vi får följa Salman Rushdies liv kring attacken och rehabiliteringen av sitt liv – men samtidigt är berättelsen en av de vår samtids viktigaste skildring av en krock mellan olika samhällssystem som just nu pågår i världen, en krock de flesta vill blunda för.

Den 14 februari 1989 utfärdade Irans dåvarande högste religiösa och politiska ledare, Ayatollah Ruhollah Khomeini, ett dödshot (en så kallad fatwa) mot Salman Rushdie. Hotet och dödsdomen tillkännagavs i iransk radio efter att Rushdie publicerat sin roman Satansverserna (hösten 1988), som regimen ansåg vara hädisk mot islam. Khomeini uppmanade i sitt uttalande alla världens muslimer att avrätta Rushdie samt bokens förläggare utan dröjsmål. Rushdie fick leva gömd, under ständigt hot. På gatorna i Iran och en del andra länder gick tusentals människor ut och skrek till stöd för Ayatollahns stöd. Det var skrämmande bilder som vi kunde se i nyhetssändningar. Många som läst boken anser inte ens att den angriper islam. Men i en fri demokratisk bör väl trots allt författare och konstnärer få kritisera religioner? Sanningen är, tyvärr, att många kulturpersonligheter skruvade på sig och vågade inte ta ställning för det fria ordet. I Sverige har vi upplevt något liknande i hoten mot konstnären Lars Vilks som också hotades av fundamentalistiska muslimska krafter och fick leva flera år med livvakter, innan han oförklarligt dog i en bilolycka.

Salman Rushdie och hans fru har spelat in mycket med video och antecknat och fört dagbok. Dessa memoarer och minnesanteckningar tillsammans med filmklipp och annat från nyhetssändningar blir en stark berättelse om konstnärskap och yttrandefrihet och om en man som vågar stå upp för yttrandefrihet.

Var blir kulturen när den låses in? När konstnärer och författare och kulturarbetare av rädsla inte kan skapa fritt? Denna dokumentär går rakt in i hjärtat och går inte att skaka av sig. Den berör på djupet och handlar inte bara om en person utan om hela vårt samhälle, vår värld.

Filmrecension: Fjord – lite för kall och lite för många teman som snurrar runt på ytan

29 september, 2026 by Rosemari Södergren

Fjord
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi och manus Cristian Mungiu

Är en dask i rumpan på ett barn helt OK? Om det händer flera gånger, är det fortfarande helt OK? Det är en av de centrala frågorna eller teman i denna film. Hur hård är en dask? Hur definierar man en ”dask i rumpan”? Är fysiska tillrättavisningar av en förälder mot ett barn endast något fysiskt eller kan det ge mentala skador? Filmen ställer dessa frågor men ger oss inga svar. Jag är osäker på om det är av feghet från regissören? Jag håller med om att en dask är något man kan bagatellisera. Jag vet inte vad regissören anser – men han framställer det som rätt smått och att reaktionerna från det norska samhället är överdrivna. Kanske har jag tolkat regissörens intention fel. I vilket fall är filmen stark, berörande och ställer många intressanta frågor som är viktiga att prata om.

Fjord vann Guldpalmen som långfilm 2026 i Cannes, som är det finaste och mest prestigefyllda priset som delas ut vid Cannes filmfestival. Filmen sticker ut och är speciell. Dess berättelse är inte glasklar och hur var och en tolkar den beror mycket på ens egna värderingar.

Handlingen lyfter fram en rejäl krock mellan olika kulturer. Ett rumänsk-norskt par, Mihai och Lisbeth Gheorghiu, flyttar till en liten by i Norge med sina fem barn. Mihais föräldrar har gått bort och de vill bo närmare Lisbeths familj, bland annat för att hennes familj delar deras djupa religiösa övertygelse.

De tas emot vänligt och hjärtligt av grannfamiljen Hallberg. Mats Hallberg jobbar som rektor på den närliggande skolan medan hustrun Mia har lämnat sitt arbete som jurist för att ta hand om Mats åldrande pappa. Överlag tas den rumänsk-norska familjen emot väl i början men då personal på skolan ser att Gheorghiufamiljens tonårsdotter Elia har blåmärken som verkar komma från slag väcks misstankar om att barnen i familjen Gheorghiu uppfostras med slag ibland. Barnevernet som är en norsk motsvarighet till svensk socialtjänst pratar med Elia och hennes tonårsbror. De berättar att de får stryk ibland och att de uppfostras till att be och läsa Bibeln varje dag. Barnevernet beslutar att hämta alla fem barnen och placera dem i fosterfamiljen fram tills en domstol får ta beslut om barnen ska få komma hem till familjen igen. Mia Hallberg från grannfamiljen är jurist och hon blir familjen Gheorghius advokat vid rättegången och kämpar för att familjen ska återförenas. Mia blir därmed en slags våg mellan de två sidorna: de som anser att familjen absolut bör återförenas och en dask då och då är inget att göra någon affär av och den andra sidan som är orolig för när barn får växa upp med dask i rumpan och andra straff och med en sträng religiös uppfostran.

Mihai lyckas få med sig massor av kristna grupper som demonstrerar högljutt för att familjen barnen ska komma tillbaka till sina föräldrar. Många av de grupper som stödjer kampanjen för att familjen ska få tillbaka sina barn är extremt konservativa. Det är skrämmande. Inte heller när det gäller temat om de skrikande extremisterna visar filmskaparen sin tolkning. Det är väldigt objektivt och rent av känslokallt berättat.

Filmens berättelse har en tydlig parallell till debatten i Sverige för några år sedan då muslimska nyhetsmedier utomlands beskyllde svenska myndigheter för att ta barn från muslimska familjer.

Familjen Hallbergs rebelliska tonårsdotter Rakel förändras när hon blir vän med Elia och hennes syskon. Det är en tråd i berättelsen som fladdrar lite hit och dit och tyvärr inte riktigt får den plats den förtjänar.

Delvis blir filmen som filmad teater då regissören valt att ofta låta kameran stå stilla och låta skådespelarna agera och tala utan att kameran följer dem nära. Det är få närbilder i filmen. Det gör den speciell och för denna berättelse fungerar det bra även om det blir delvis stelt. På ett sätt är det att inte utnyttja films många möjligheter att berätta något genom att låta kameran komma nära eller gå längre ifrån och skifta fokus. Men då denna film bygger mycket på att låta oss som betraktare tänka och känna fungerar det med detta mer teatrala sätter att skapa film. Filmen har flera lager, vilket är ett plus. Samtidigt är det lite för många teman som snurrar runt på ytan om uppfostran, våld, religion, frihet och kulturkrockar.

Filmrecension: Bäst i världen – rolig dokumentär om några goa gubbar

25 september, 2026 by Rosemari Södergren

Bäst i världen
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Hampus Ekström, Jonatan Svensson

En rolig dokumentär om några som på västkusten kallas: goa gubbar. I centrum står Göran ”Kotten” Karlsson från Trollhättan som arbetade som asfaltsläggare. Ett yrke som vi sällan får se något om i filmer. Han tvingas gå i pension, vilket han inte gör med någon glädje. Men så kommer han tillsammans med sin vän Tomas och sin son Filip på att de ska tävla i VM i makrillmete. Ja det arrangeras varje år ett världsmästerskap i att fiska makrill i Fjällbacka.

Vi får följa deras förberedelser inför VM under nästan ett år. Kotten och hans vänner och hans son är personligheter som det sällan berättas om i filmer. Ofta känner jag som tittare att jag är med där, jag sitter nära dem och hör och ser dem. De är naturliga, fast de faktiskt agerar framför kameran hela tiden är det som om det inte är någon kamera där. De flesta människor som inte är vana att bli inspelade blir lite stelare framför kameran. Det känns som att vara där och jag känner nästan saltet från havet som kommer med vindarna.

Ett pressmeddelande berättar om filmens spännande bakgrund:
Den började som ett mindre dokumentärfilms-projekt som tog ännu mer fart efter ett möte med Fredrik Wikingsson, som uppmuntrade filmskaparna att utveckla projektet till en långfilm. Samtidigt blev klipp med huvudkaraktären Göran ”Kotten” Karlsson virala och har tillsammans samlat över fyra miljoner visningar i sociala medier. Det ledde bland annat till att Mauri ”Mustige Mauri” Hermundsson bjöd in Göran till avsnittet – Har hittat Sveriges märkligaste skratt -. Intresset märktes även inför premiären, då de första 450 biljetterna till galavisningen i Trollhättan sålde slut på sju minuter.

Första halvan engagerade mig mest och tiden bara flög iväg. Men under andra halvan hade jag gärna sett lite mer om deras övriga liv och inte bara när de hängde med varandra. Jag blev nyfiken på deras familjer och annat. Hur lever de när de inte pratar fiske och hur bor de? Har de alltid fiskat? Jag saknar också fakta kring fisket. Finns det fortfarande lika mycket makrill som förr? Har makrillarna inte minskat som torsk gjort? Hur mycket makrill fiskas varje år? Och jag hade gärna sett mer från arbetet som asfaltsläggare, ett yrke som vi får se alltför sällan i film och tv. Kotten säger att han älskade sitt jobb. Jag hade gärna sett mer från det jobbet. Vi har väl alla sett har delas av vägar varit avstängda för att asfalt ska förbättras. Men vilka är dessa asfaltsläggare?

Filmen hade fått ännu högre betyg om andra halvan fördjupat skildringen av dem. Om filmskaparen hade vågat lita på oss tittare. Vi vet att gubbarna gillar att dra vitsar och gärna om underlivet och vi vet att Kotten har en skratt som ingen annan och vi vet att gubbarna använder svordomar i nästan varannan mening. Det är inget fel i något av det men det tar för stor plats i helheten. Det finns ett talesätt som säger att om en person svär två eller tre gånger i början av en teaterföreställning eller något annat så kommer publiken att minnas det som att den personen svär hela tiden, fast han eller hon bara svor några gånger i början. När det visas i början behöver det inte upprepas och dras ut på. Istället kunde en del tid används till annat som jag som tittare blir nyfiken på och skulle vilja se mer av.

Men det är en underbar dokumentär om några goa gubbar som sticker ut i mängden av allt som visas på film. Fast jag vägrar att tro att de tillbringar 95 procent av sin tid enbart med gubbar: det finns kvinnor som metar makrill också. Så om det blir någon uppföljare: låt oss se några tjejer eller tanter som metar också. Ett stort plus har filmen för att den har några oväntade vändningar också. Blir de världsmästare eller inte? Ja du får se filmen. Jag tänker inte servera någon spoiler.

Film

Footer

Om oss