• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Argo och bilden av ”Den Andre” – ett par ord om kritiskt tänkande och film

13 februari, 2013 by Redaktionen

argo1

Ben Afflecks film Argo tillhör en av förra års mest hyllade, både i USA och Sverige. Filmen berättar den smått otroliga historien om hur en CIA-agent, med hjälp av en minst sagt fantasifull plan, lyckas smuggla ut några amerikanska diplomater ur Iran i början på 80-talet.

Svenska filmkritiker hyllar filmens autenticitet och spänning. Expressens Mats Råstedt ger Argo fyra av fem getingar och skriver att ”en stor del av berättelsens styrka ligger i det faktum att den så tydligt skildrar starten på den värld vi lever i”.

Jag håller med Råstedt, men skulle vilja lägga till ett par ord. Ty vi lever i en värld där hotet mot demokratin företräds av muslimska fanatiker, och dessa skildras i det mediala utrymmet som en kollektiv och hotfull massa redo att inta västerlandet om vi inte passar oss. Argo gör precis detta på ett så onyanserat och ansvarslöst sätt att det förvånar mig att ingen verkar ha reagerat särskilt starkt. En film som så tydligt stigmatiserar en hel nation och utmålar invånarna till vettlösa fiender förtjänar att synas lite extra. Särskilt med tanke på den politiska kontext vi befinner oss i. Det är känsliga tider mellan Iran och USA vilket gör att filmen fyller ytterligare en funktion förutom i egenskap av underhållning. En något otäckare sådan, om vi tänker på det.

argo2

Ben Afflecks brott med Argo är inte att han skapar en spänningsfilm, utan hur han gör det. Det är i hans reproducerande av den stereotypa bilden av Den Andre som skon klämmer. Att en svensk kritikerkår står och applåderar så att popcornen yr, helt omedveten om detta faktum, gör mig fundersam.

“Den Andre“ som begrepp skapades av filosofen och författaren Simone de Beauvoir för att beskriva det avvikande, det som inte är vi. Senare används begreppet i diskurser kring identitet och kultur. En effektivt stigmatisering av Den Andre kan enkelt användas som redskap till att skapa polarisering och främlingsfientlighet gentemot andra kulturer och livsåskådningar. Lyckas man måla upp bilden av Den Andre som ett hot, kan bilden användas i politiska syften.

Journalisten Christian Catomeris skriver i boken ”Det ohyggliga arvet” om bilden av Den Andre att: ”Det annorlunda betonas, det likartade förbigås med tystnad. Synsättet bygger på en hierarkisk världsbild, där den ena gruppen/kulturkretsen ofta placeras i centrum och överst i rangordningen.”

Argo fungerar på ett sätt som en Alice i underlandet-historia. Vi befinner oss längst ner i hålet och kan inte ta oss ut. Vi är de amerikanska diplomaterna och vi måste därifrån. Vi kommer att dö om vi stannar på den här platsen, i det här landet. Det är samma land som enligt FN:s atomenergiorgan IAEA utvecklar kärnvapen, vilket amerikanska medier snabbt uppmärksammat.

Det är samma land som hatar demokrati och kvinnor. Som talar högt och skränigt, som bränner flaggor och hatar frihet. Samma land som vill döda oss!

Dessutom piskar Affleck ständigt upp stämningen. Han låter iraniernas åsikter vara närmast obskyra. En kvinna i slöja klipps in då och då, där hon läser upp monotona anklagelser gentemot USA. Kanske fungerar dessa scener som Afflecks alibi? En kvinnoröst som talar om orättvisa. Men vi ser ändå, svart på vitt, vad som sker i filmen. Hennes ord betyder knappast något, oemotsagda eller ej, då amerikanska liv hotas. Det finns ingen förståelse, bara rädsla. Den Andre talas om och inte med.

argomitt

Till suggestiv musik blir iraniernas aggressiva tonfall en viktig ingrediens i spänningsskapandet. Då vi inte förstår vad de säger, blir hotet än mer skrämmande. Det är ett medvetet filmiskt knep, uppenbart för de flesta som inte stänger av hjärnan per automatik då bakdelen träffar biostolen. Genom att porträttera iranierna med hotfull musik, skramlandes med kulsprutor och högljudda, skapar Affleck en effektiv hotbild. Rädslan för De Andra, och hjälplösheten i att vara vilse i en kultur främmande för oss, ska inte underskattas. Med denna rädsla kan man styra opinionen, vinna val, bygga imperier och starta godtyckliga krig. Är fienden tillräckligt långt borta från oss, blir hen lättare att stigmatisera och bomba sönder. En avhumaniserad fiende behöver man inte fälla några tårar över.

Daniel Lindvall på Arbetaren är den kritiker som är skarpast i sin ton mot Argo. Han menar att: ”Med Tony Mendez har Ben Affleck gett den amerikanska imperialismen dess samtidigt naknaste och mest sympatiskt leende liberala ansikte.” Det är en bra poäng. Sympatiska huvudroller gör underverk för inlevelseförmågan och vad de kan tänkas representera hamnar därmed i skymundan.

Förutom Lindvall ekar det dock oroväckande tomt. Visserligen tycker många svenska kritiker att filmens patriotism är problematisk. Men det är ändå inget hinder eftersom det är en ”perfekt Hollywoodthriller” (enligt Daniel Ålund på Upsala Nya Tidning som smäller till med högsta möjliga betyg). Ålund avslutar sin recension: ”Men någon gloria sätts inte på USA, filmen visar tvärtom tydligt hur den amerikanska regimen själva försatt sig i situationen som lett fram till Ayatollah Khomeinis maktövertagande och det kraftiga hat mot Amerika som kulminerade med ambassadockupationen.”  Jag håller med. Till viss del.

Filmens intro består av färggranna storyboards där den politiska bakgrunden förklaras. Det är filmiskt och snyggt. Samtidigt skapar det en stark kontrast till filmens verklighet. Från en färggrann inledning där det politiska spelet förklaras med distans, blir det plötsligt allvar, nära och ”på riktigt” då USA:s ambassad stormas av en blodtörstig folksamling. Det är en effektiv scen. Det är här och nu som räknas. Som åskådare identifierar vi oss direkt med diplomaterna och deras rädsla inför den annalkande faran.

För visst, Argo är spännande. Kameran sveper över mörkögda massor som hela tiden verkar tränga sig närmre, samtidigt som en skakig kamera fångar de rädda amerikanarnas panikslagna ansikten. Vilken mardröm! Hotet om halshuggningar återkommer fler än en gång.

Men vad vet jag. Film kanske bara är film? Kanske räcker det för kritiker att gå på gratisbio, avkunna sitt betyg och skriva ”vilken nagelbitare!” oavsett filmens intentioner, öppna som dolda. Kristoffer Viita på SVT Kultur påminner i alla fall i sin recension om att Affleck inte ville göra en politisk film, men understryker samtidigt att Afflecks manus är politiskt.

Jag håller med. Film har alltid varit resultat av sin tid. En skapelse av de rådande stämningarna, oavsett om filmen är ett historiskt drama eller en modern actionfilm. Den franska författaren och historikern Catherine Coquery-Vidrovitch skriver i ”Kolonialismens svarta bok” att filmen som konstform i hög grad var en förmedlare av kolonialtidens klichéer då det begav sig. Redan pionjär-bröderna Lumiére skojade runt med nedvärderande stereotyper när filmen var ung. Coquery-Vidrovitch betonar att stereotyperna inte dog i samband med avkoloniseringen, utan fortsatte. Ända till våra Oscarsdagar, skulle jag vilja flika in.

Edward W. Said, som mer eller mindre startade den postkoloniala diskussionen med sitt inflytelserika verk ”Orientalism”, menar att araben/muslimen på film och television alltid förekommer i ett stort antal (så länge det inte handlar om en extra ond skurk, då får han tid att håna hjälten). Allt som oftast föreställs araben/muslimen som uppretade folkmassor som skriker och gör irrationella gester. Said menar vidare att bakom detta döljer sig det osynliga hotet om jihad. Said avslutar stycket i sin bok ”Orientalism” med att skriva: ”Slutsats: en skräck för att muslimerna (eller araberna) tänker erövra världen.” Hans bok är från 1978. Inte kan väl hans ord vara lika aktuella idag? Har vi inte kommit längre än så?

Vi kan ju alltid fråga Oscarsakademin om detta. Eller om det känns för långt bort, varför inte den samlade svenska filmkritikerkåren?

I en nyckelscen på flygplatsen tvingas de amerikanska diplomaterna (förklädda till ett filmteam) åt sidan medan en stor, arg och skäggig iransk soldat står och skriker på dem. Genom att förneka publiken undertexter skapas bilden av Den Andre än tydligare. När samma soldat i ett senare skede börjar prata engelska, funderar jag lite på varför han inte gjorde det från början. Hade det inte fungerat lika bra till den suggestiva musik som signalerar fara och undergång? Nej, så klart inte.

argo3Men Argo är baserad på verkliga händelser! Ja, det är den faktiskt. Ändå är den högst manipulerande. ”Nyckelscenen” på flygplatsen skedde överhuvudtaget inte. Våra hjältar blev inte föremål för misstänksamma, högljudda och aggressiva militärer med stora skägg och kulsprutor. I stället gick diplomaternas flykt ”smooth as silk” enligt Tony Mendez egen CIA-rapport (finns att läsa på webben för den intresserade). Men det är klart. Liksom de flesta svenska recensenter påpekat så får man svälja slutet för att köpa filmen. Vilket de unisont verkar ha gjort utan någon bitter eftersmak. I stället ursäktar de flesta kritiker, som i alla fall är medvetna om hur problematisk filmen är, Argo med att den är spännande som en 70-tals thriller. Med samma resonemang skulle man kunna ursäkta rasistiska stereotyper i komedier med att de är roliga. Men det kanske man gör, vad vet jag.

Att CIA-agenten Tony Mendez, av italienskt, irländsk och mexikanskt ursprung, spelas av helvita regissören Ben Affleck, är ett annat problem. Detta tar amerikanska skribenten And Palladino upp i en artikel om ämnet på Tailslate.net. Låt mig, i stället för att recitera hans problematiserande kring frågan, lyfta ett citat från hans artikel som jag tycker är tänkvärt: ”The heyday of obvious propaganda may be behind us, but films that serve as propaganda still get made, and that is precisely what Argo has become. By striping away the true identities of those involved, the movie only serves to foster racist attitudes, undermine Canadian valor, and could go so far as goad Americans into supporting yet another war with a Middle Eastern country.”

Det skulle vara beklämmande om Argo vinner en Oscar för bästa film 2012. Jag försöker dock att vrida och vända på det. Tänker att det kanske startar någon form av debatt hos filmkritiker, att filmens halvskumma budskap och intentioner skulle synas och diskuteras. Kanske till och med att bilden filmen förmedlar av Iran och dess invånare skulle ifrågasättas av de som ser igenom sådant här.

Eller… vänta nu…

Argo fuck this movie.

Text: Robert Warrebäck

 

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik

Filmrecension: Anna Karenina

12 februari, 2013 by Redaktionen

kinopoisk.ru

Anna Karenina
Betyg: 4
Sverigepremiär: 15 februari 2013

Anna Karenina är ursprungligen en roman som berättar historien om societetskvinnan Anna Karenina som trots att hon är gift inleder ett förhållande med en annan man, och om hur hon sedan blir utstött av det ryska aristokratiska samhället. Parallellt utspelar sig också berättelsen om landägaren Konstantin Levin som är förälskad och vill gifta sig med Annas brors svägerska Kitty. Romanen, som utspelar sig under senare delen av 1800-talet, skrevs av den ryske författaren Leo Tolstoj och gavs ut år 1877.

Anna (Keira Knightley) åker, som en tjänst åt sin bror Stiva (Matthew Macfayden), från sin hemstad St. Petersburg till Moskva för att övertala broderns fru Dolly (Kelly Macdonald) om att stanna hos sin man fastän han varit otrogen. På tågstationen på väg dit stöter Anna på den vackre Greve Vronskij (Aaron Taylor-Johnson) som uppvaktar Dollys syster Kitty (Alicia Vikander) och attraktion uppstår. De möts senare och dansar med varandra på en bal – under en sagolik dansscen – som får även andra runt omkring att uppmärksamma deras ömsesidiga intresse. Vronskij följer sedan efter Anna till St. Petersburg och de inleder en passionerad affär framför näsan på Annas man Karenin (Jude Law). Men, affären börjar oundvikligen trappas upp, Anna förskjuts och klandras av det fina folket och sin make, och hon blir mer och mer paranioid.

Filmens scenografi är uppbyggd för att likna en teater med scen och kulisser där karaktärerna spelar upp sina till synes tjusiga liv såsom ett skådespel. Ibland inger filmen en känsla av att karaktärerna ska brista ut i ett musikalnummer, och jag får emellanåt lite Moulin Rouge/Baz Luhrmann-vibbar. Till en början förvirras jag något av den ständigt skiftande, snurrande teatern som förvandlas till olika miljöer, men när jag vant mig tycker jag om det. Den enda karaktären som får leva utanför teatern är Levin (Domhall Gleeson) som valt att bo på landsbygden vilket i filmen är filmat i ett riktigt landskap. Kanske är det för att han är den som är den som är mest äkta utav dem alla.

Anna Karenina, regisserad av Joe Wright (Atonement; Pride & Prejudice) efter filmmanus av Tom Stoppard, har fått kritik framförallt från dem som inte tycker att Aaron Taylor-Johnson är rätt i rollen som Greve Vronskij, och att han och Keira Knighley inte har tillräckligt med kemi mellan varandra. Själv (som emellertid inte har läst boken) tycker jag ändå att Taylor-Johnson gör en trovärdig prestation, och hans och Knightleys relation på filmduken fungerar; mer fängslande och rörande är dock det gryende förhållandet mellan Levin och Kitty. Därtill är det en otroligt vacker film, med makalösa kostymer, och förtrollande musik av Dario Marianelli. Den är nominerad till fyra Oscar: bästa originalmusik, bästa foto, bästa scenografi, och bästa kostym.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Oscarsnomineringar

Filmrecension: Paradis: Kärlek

7 februari, 2013 by Redaktionen

paradis

PARADIS: KÄRLEK
Betyg: 5
Premiär: 8 februari

Theresa tycker att hon är gammal. Theresa tycker att hon är ful. Theresa vill bli älskad. Theresa vill att någon tycker att hon är vacker.

Paradis: Kärlek är en österrikisk film regisserad av Ulrich Seidl. Den tar plats på en semesterort i Kenya. Majoriteten av besökarna är kvinnor i medelåldern. De umgås, skrattar och har roligt. Samtalen de för handlar mestadels om utseende. De är tjocka. Deras bröst hänger. De har börjat tappa könshåret. Alltmedan samtalen fortlöper arbetar hotellpersonal. Kvinnorna är vita. Hotellpersonalen är svarta. Kvinnorna skrattar åt hotellpersonalens hudfärg. De skrattar åt att hotellpersonalen inte talar som dem. Hotellpersonalen skrattar också. För att de måste.

Theresa vill känna sig älskad. Theresa vill att någon rör hennes bröst på ett speciellt sätt.

Mellan solstolarna på hotellgården och stranden är ett staket uppställt. På andra sidan staketet står försäljarna. Alla svarta. I solstolarna ligger de medelålders kvinnorna. Alla vita. Staketet vaktas av patrullerande vakter. De har uniform och batong.

Theresa går ibland över staketet. Theresa vill inte köpa någonting av försäljarna som flockas kring henne. Theresa vill att någon ser henne i ögonen, i hennes hjärta.

En av kvinnorna har tagit en man i ortsbefolkningen till sig. Hon är hans Sugar Mama. Hon är i 50-årsåldern. Han är inte ett år över 30. Hon har köpt en motorcykel till honom. Hon menar att hon investerat i honom. Hon visar upp honom för sin väninna. Hon visar hans armar. Hon visar hans ben. Hon säger att han är ett fint exemplar. Hon talar om honom som om han vore ett djur. Eller en slav. Kvinnorna skrattar. Mannen skrattar också. För att han måste.

Theresa träffar Munga; en av männen ur ortsbefolkningen. Theresa tycker att han är ung och vacker. Theresa får höra att hon är vacker. Theresa berättar hur hon vill att han ska kyssa henne. Theresa berättar hur hon vill att han ska smeka hennes bröst.

Fyra av kvinnorna har tagit in en svart man till sitt hotellrum. De har gett honom pengar. De vill att han tar av sig kläderna. Mannen dansar och tar av sig kläderna. De befaller att han ska dansa på afrikanskt vis. De befaller honom att räcka ut tungan. Mannens penis är slak. De bestämmer sig för att tävla om vem som kan lyckas få den att stå. När de tröttnat på mannen ger de honom pengar och kastar ut honom. Kvinnorna skrattar. Mannen skrattar också. För att han måste.

Theresa känner sig förrådd. Theresa har gett Munga mycket pengar. Theresa har fått höra att Munga har en sjuk syster. Theresa har fått höra att Mungas syster egentligen är hans fru. Theresa sliter Munga i håret. Theresa kallar Munga feg. Theresa förnedrar Munga. Theresa slår Munga. Theresa vet att Munga inte kan slå tillbaka.

På ena sidan staketet står ortsbefolkningen. De behöver pengar. De säljer smycken till de vita kvinnorna. De uppvaktar de vita kvinnorna. De säger att de älskar de vita kvinnorna. De ligger med de vita kvinnorna. De blir hånade av de vita kvinnorna. De blir förnedrade av de vita kvinnorna. För att de måste. På andra sidan staketet står de vita kvinnorna. De köper smycken av ortsbefolkningen. De skrattar åt ortsbefolkningen. De ligger med ortsbefolkningen. De hånar ortsbefolkningen. De förnedrar ortsbefolkningen. För att de känner sig gamla och fula.

Theresa frågade aldrig om någon ville älska henne. Theresa frågade aldrig om någon ville smeka hennes bröst. Theresa frågade aldrig om någon ville kyssa henne. Theresa frågade aldrig om någon ville se henne i ögonen, i hennes hjärta.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Det blir film av David Bowie och Iggy Pops tid i Berlin

7 februari, 2013 by Jonatan Södergren

bowieiggy

Det blir spelfilm av den mytomspunna perioden mellan 1976 och 1977 då Iggy Pop och David Bowie flydde till Berlin för att spela in de klassiska albumen The Idiot och Lust for Life.

Filmen kommer heta Lust for Life, dock kommer varken David Bowie eller Iggy Pop vara filmens huvudkaraktärer. Så här lyder ett pressmeddelande:

“‘Lust for Life’ is not a traditional rock biopic, for no one dies at the end, the central character of the film will be the divided city of West Berlin itself, which in the 1970s became a magnet for artists, hedonists, and political activists of all stripes.”

Filmens manus är skrivet av Robin French som tidigare varit med och skrivit BBC-sitcomen Cuckoo medan Gabriel Range (Death of a President) kommer att stå för regin. Enligt uppgifter från Hollywood Reporter kommer filmen att bygga på Paul Trynkas biografier David Bowie: Starman samt Iggy Pop: Open Up and Bleed.

Den 8 mars släpper David Bowie sitt nya album The Next Day som också det är något av en återblick till Berlin-perioden. Kommer 2013 bli Berlins år?

Arkiverad under: Film Taggad som: David Bowie, Iggy Pop, Lust for Life

Filmrecension: Pitch Perfect

5 februari, 2013 by Redaktionen

Pitch Perfect

Pitch Perfect
Betyg: 3
Premiär: 8 februari 2013

Beca (Anna Kendrick), en alternativ tjej med ringar i öronen och svart kajal, är nybliven student på Barden University. Egentligen är hon inte intresserad av att gå på college utan vill uppnå sin dröm om att bli DJ i Los Angeles, men på grund av att hennes pappa är lärare på skolan är det där hon nu hamnat. För att mätta sitt musikbegär börjar hon jobba på skolans radiostation; där träffar hon Jesse (Skylar Astin) som också är ny och intresse väcks. Övertygad av sin pappa att han kommer stå för kostnaden för resan till Los Angeles om hon börjar engagera sig mer i skolan och aktiviteter går Beca, tillsammans med ett blandat gäng tjejer av olika karaktär, med i en av skolans a capella-grupper: The Barden Bellas. The Bellas, ledda av kontrollfreaket Aubrey (Anna Camp), vill ha revansch efter ett katastrofalt misslyckande (innefattande en projektilspya) under fjolårets a cappella-mästerskap, och målet är att vinna mot skolans regerande mästare och flickidoler – killgruppen The Treblemakers. The Bellas har dock fastnat i en slentrianmässig och daterad sångrutin, och det blir upp till Beca att mixa till det för att få in tjejerna på ett djärvare spår så att de ska kunna vinna.

Uppenbart Glee-inspirerad, men mer fräck, är Pitch Perfect till större delen en väldigt rolig och välskriven film, men stämningen blir stundvis lite obekväm och filmen missar att fullfölja flera payoffer. Det känns uppfriskande med ett färgstarkt tjejgäng som leder filmen, men vi kommer dock inte undan tydliga stereotyper och en klyschig och förutsägbar storyline; något som visserligen kommenteras i filmen vilket gör den lite självreflexiv. Det känns också som karaktärerna förblir något outforskade och vi hinner inte riktigt lära känna Beca och de andra helt och hållet, eller känna av hur hennes och Jesses spirande romans utvecklas. Roligast är Rebel Wilson i rollen som Fat Amy (hennes smeknamn för sig själv så att inte ”twig bitches like you don’t do it behind my back”) som med sin komiska timing står för de flesta av filmens kvickheter.

Det är bara så mycket man kan förvänta sig utav en film av den här genren, och med det i åtanke är Pitch Perfect en kul college-komedi och får ett plus för sina medryckande a cappella-uppträdanden.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 518
  • Sida 519
  • Sida 520
  • Sida 521
  • Sida 522
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in