Anna Karenina
Betyg: 4
Sverigepremiär: 15 februari 2013
Anna Karenina är ursprungligen en roman som berättar historien om societetskvinnan Anna Karenina som trots att hon är gift inleder ett förhållande med en annan man, och om hur hon sedan blir utstött av det ryska aristokratiska samhället. Parallellt utspelar sig också berättelsen om landägaren Konstantin Levin som är förälskad och vill gifta sig med Annas brors svägerska Kitty. Romanen, som utspelar sig under senare delen av 1800-talet, skrevs av den ryske författaren Leo Tolstoj och gavs ut år 1877.
Anna (Keira Knightley) åker, som en tjänst åt sin bror Stiva (Matthew Macfayden), från sin hemstad St. Petersburg till Moskva för att övertala broderns fru Dolly (Kelly Macdonald) om att stanna hos sin man fastän han varit otrogen. På tågstationen på väg dit stöter Anna på den vackre Greve Vronskij (Aaron Taylor-Johnson) som uppvaktar Dollys syster Kitty (Alicia Vikander) och attraktion uppstår. De möts senare och dansar med varandra på en bal – under en sagolik dansscen – som får även andra runt omkring att uppmärksamma deras ömsesidiga intresse. Vronskij följer sedan efter Anna till St. Petersburg och de inleder en passionerad affär framför näsan på Annas man Karenin (Jude Law). Men, affären börjar oundvikligen trappas upp, Anna förskjuts och klandras av det fina folket och sin make, och hon blir mer och mer paranioid.
Filmens scenografi är uppbyggd för att likna en teater med scen och kulisser där karaktärerna spelar upp sina till synes tjusiga liv såsom ett skådespel. Ibland inger filmen en känsla av att karaktärerna ska brista ut i ett musikalnummer, och jag får emellanåt lite Moulin Rouge/Baz Luhrmann-vibbar. Till en början förvirras jag något av den ständigt skiftande, snurrande teatern som förvandlas till olika miljöer, men när jag vant mig tycker jag om det. Den enda karaktären som får leva utanför teatern är Levin (Domhall Gleeson) som valt att bo på landsbygden vilket i filmen är filmat i ett riktigt landskap. Kanske är det för att han är den som är den som är mest äkta utav dem alla.
Anna Karenina, regisserad av Joe Wright (Atonement; Pride & Prejudice) efter filmmanus av Tom Stoppard, har fått kritik framförallt från dem som inte tycker att Aaron Taylor-Johnson är rätt i rollen som Greve Vronskij, och att han och Keira Knighley inte har tillräckligt med kemi mellan varandra. Själv (som emellertid inte har läst boken) tycker jag ändå att Taylor-Johnson gör en trovärdig prestation, och hans och Knightleys relation på filmduken fungerar; mer fängslande och rörande är dock det gryende förhållandet mellan Levin och Kitty. Därtill är det en otroligt vacker film, med makalösa kostymer, och förtrollande musik av Dario Marianelli. Den är nominerad till fyra Oscar: bästa originalmusik, bästa foto, bästa scenografi, och bästa kostym.
Text: Mikaela Gustin