Ben Afflecks film Argo tillhör en av förra års mest hyllade, både i USA och Sverige. Filmen berättar den smått otroliga historien om hur en CIA-agent, med hjälp av en minst sagt fantasifull plan, lyckas smuggla ut några amerikanska diplomater ur Iran i början på 80-talet.
Svenska filmkritiker hyllar filmens autenticitet och spänning. Expressens Mats Råstedt ger Argo fyra av fem getingar och skriver att ”en stor del av berättelsens styrka ligger i det faktum att den så tydligt skildrar starten på den värld vi lever i”.
Jag håller med Råstedt, men skulle vilja lägga till ett par ord. Ty vi lever i en värld där hotet mot demokratin företräds av muslimska fanatiker, och dessa skildras i det mediala utrymmet som en kollektiv och hotfull massa redo att inta västerlandet om vi inte passar oss. Argo gör precis detta på ett så onyanserat och ansvarslöst sätt att det förvånar mig att ingen verkar ha reagerat särskilt starkt. En film som så tydligt stigmatiserar en hel nation och utmålar invånarna till vettlösa fiender förtjänar att synas lite extra. Särskilt med tanke på den politiska kontext vi befinner oss i. Det är känsliga tider mellan Iran och USA vilket gör att filmen fyller ytterligare en funktion förutom i egenskap av underhållning. En något otäckare sådan, om vi tänker på det.
Ben Afflecks brott med Argo är inte att han skapar en spänningsfilm, utan hur han gör det. Det är i hans reproducerande av den stereotypa bilden av Den Andre som skon klämmer. Att en svensk kritikerkår står och applåderar så att popcornen yr, helt omedveten om detta faktum, gör mig fundersam.
“Den Andre“ som begrepp skapades av filosofen och författaren Simone de Beauvoir för att beskriva det avvikande, det som inte är vi. Senare används begreppet i diskurser kring identitet och kultur. En effektivt stigmatisering av Den Andre kan enkelt användas som redskap till att skapa polarisering och främlingsfientlighet gentemot andra kulturer och livsåskådningar. Lyckas man måla upp bilden av Den Andre som ett hot, kan bilden användas i politiska syften.
Journalisten Christian Catomeris skriver i boken ”Det ohyggliga arvet” om bilden av Den Andre att: ”Det annorlunda betonas, det likartade förbigås med tystnad. Synsättet bygger på en hierarkisk världsbild, där den ena gruppen/kulturkretsen ofta placeras i centrum och överst i rangordningen.”
Argo fungerar på ett sätt som en Alice i underlandet-historia. Vi befinner oss längst ner i hålet och kan inte ta oss ut. Vi är de amerikanska diplomaterna och vi måste därifrån. Vi kommer att dö om vi stannar på den här platsen, i det här landet. Det är samma land som enligt FN:s atomenergiorgan IAEA utvecklar kärnvapen, vilket amerikanska medier snabbt uppmärksammat.
Det är samma land som hatar demokrati och kvinnor. Som talar högt och skränigt, som bränner flaggor och hatar frihet. Samma land som vill döda oss!
Dessutom piskar Affleck ständigt upp stämningen. Han låter iraniernas åsikter vara närmast obskyra. En kvinna i slöja klipps in då och då, där hon läser upp monotona anklagelser gentemot USA. Kanske fungerar dessa scener som Afflecks alibi? En kvinnoröst som talar om orättvisa. Men vi ser ändå, svart på vitt, vad som sker i filmen. Hennes ord betyder knappast något, oemotsagda eller ej, då amerikanska liv hotas. Det finns ingen förståelse, bara rädsla. Den Andre talas om och inte med.
Till suggestiv musik blir iraniernas aggressiva tonfall en viktig ingrediens i spänningsskapandet. Då vi inte förstår vad de säger, blir hotet än mer skrämmande. Det är ett medvetet filmiskt knep, uppenbart för de flesta som inte stänger av hjärnan per automatik då bakdelen träffar biostolen. Genom att porträttera iranierna med hotfull musik, skramlandes med kulsprutor och högljudda, skapar Affleck en effektiv hotbild. Rädslan för De Andra, och hjälplösheten i att vara vilse i en kultur främmande för oss, ska inte underskattas. Med denna rädsla kan man styra opinionen, vinna val, bygga imperier och starta godtyckliga krig. Är fienden tillräckligt långt borta från oss, blir hen lättare att stigmatisera och bomba sönder. En avhumaniserad fiende behöver man inte fälla några tårar över.
Daniel Lindvall på Arbetaren är den kritiker som är skarpast i sin ton mot Argo. Han menar att: ”Med Tony Mendez har Ben Affleck gett den amerikanska imperialismen dess samtidigt naknaste och mest sympatiskt leende liberala ansikte.” Det är en bra poäng. Sympatiska huvudroller gör underverk för inlevelseförmågan och vad de kan tänkas representera hamnar därmed i skymundan.
Förutom Lindvall ekar det dock oroväckande tomt. Visserligen tycker många svenska kritiker att filmens patriotism är problematisk. Men det är ändå inget hinder eftersom det är en ”perfekt Hollywoodthriller” (enligt Daniel Ålund på Upsala Nya Tidning som smäller till med högsta möjliga betyg). Ålund avslutar sin recension: ”Men någon gloria sätts inte på USA, filmen visar tvärtom tydligt hur den amerikanska regimen själva försatt sig i situationen som lett fram till Ayatollah Khomeinis maktövertagande och det kraftiga hat mot Amerika som kulminerade med ambassadockupationen.” Jag håller med. Till viss del.
Filmens intro består av färggranna storyboards där den politiska bakgrunden förklaras. Det är filmiskt och snyggt. Samtidigt skapar det en stark kontrast till filmens verklighet. Från en färggrann inledning där det politiska spelet förklaras med distans, blir det plötsligt allvar, nära och ”på riktigt” då USA:s ambassad stormas av en blodtörstig folksamling. Det är en effektiv scen. Det är här och nu som räknas. Som åskådare identifierar vi oss direkt med diplomaterna och deras rädsla inför den annalkande faran.
För visst, Argo är spännande. Kameran sveper över mörkögda massor som hela tiden verkar tränga sig närmre, samtidigt som en skakig kamera fångar de rädda amerikanarnas panikslagna ansikten. Vilken mardröm! Hotet om halshuggningar återkommer fler än en gång.
Men vad vet jag. Film kanske bara är film? Kanske räcker det för kritiker att gå på gratisbio, avkunna sitt betyg och skriva ”vilken nagelbitare!” oavsett filmens intentioner, öppna som dolda. Kristoffer Viita på SVT Kultur påminner i alla fall i sin recension om att Affleck inte ville göra en politisk film, men understryker samtidigt att Afflecks manus är politiskt.
Jag håller med. Film har alltid varit resultat av sin tid. En skapelse av de rådande stämningarna, oavsett om filmen är ett historiskt drama eller en modern actionfilm. Den franska författaren och historikern Catherine Coquery-Vidrovitch skriver i ”Kolonialismens svarta bok” att filmen som konstform i hög grad var en förmedlare av kolonialtidens klichéer då det begav sig. Redan pionjär-bröderna Lumiére skojade runt med nedvärderande stereotyper när filmen var ung. Coquery-Vidrovitch betonar att stereotyperna inte dog i samband med avkoloniseringen, utan fortsatte. Ända till våra Oscarsdagar, skulle jag vilja flika in.
Edward W. Said, som mer eller mindre startade den postkoloniala diskussionen med sitt inflytelserika verk ”Orientalism”, menar att araben/muslimen på film och television alltid förekommer i ett stort antal (så länge det inte handlar om en extra ond skurk, då får han tid att håna hjälten). Allt som oftast föreställs araben/muslimen som uppretade folkmassor som skriker och gör irrationella gester. Said menar vidare att bakom detta döljer sig det osynliga hotet om jihad. Said avslutar stycket i sin bok ”Orientalism” med att skriva: ”Slutsats: en skräck för att muslimerna (eller araberna) tänker erövra världen.” Hans bok är från 1978. Inte kan väl hans ord vara lika aktuella idag? Har vi inte kommit längre än så?
Vi kan ju alltid fråga Oscarsakademin om detta. Eller om det känns för långt bort, varför inte den samlade svenska filmkritikerkåren?
I en nyckelscen på flygplatsen tvingas de amerikanska diplomaterna (förklädda till ett filmteam) åt sidan medan en stor, arg och skäggig iransk soldat står och skriker på dem. Genom att förneka publiken undertexter skapas bilden av Den Andre än tydligare. När samma soldat i ett senare skede börjar prata engelska, funderar jag lite på varför han inte gjorde det från början. Hade det inte fungerat lika bra till den suggestiva musik som signalerar fara och undergång? Nej, så klart inte.
Men Argo är baserad på verkliga händelser! Ja, det är den faktiskt. Ändå är den högst manipulerande. ”Nyckelscenen” på flygplatsen skedde överhuvudtaget inte. Våra hjältar blev inte föremål för misstänksamma, högljudda och aggressiva militärer med stora skägg och kulsprutor. I stället gick diplomaternas flykt ”smooth as silk” enligt Tony Mendez egen CIA-rapport (finns att läsa på webben för den intresserade). Men det är klart. Liksom de flesta svenska recensenter påpekat så får man svälja slutet för att köpa filmen. Vilket de unisont verkar ha gjort utan någon bitter eftersmak. I stället ursäktar de flesta kritiker, som i alla fall är medvetna om hur problematisk filmen är, Argo med att den är spännande som en 70-tals thriller. Med samma resonemang skulle man kunna ursäkta rasistiska stereotyper i komedier med att de är roliga. Men det kanske man gör, vad vet jag.
Att CIA-agenten Tony Mendez, av italienskt, irländsk och mexikanskt ursprung, spelas av helvita regissören Ben Affleck, är ett annat problem. Detta tar amerikanska skribenten And Palladino upp i en artikel om ämnet på Tailslate.net. Låt mig, i stället för att recitera hans problematiserande kring frågan, lyfta ett citat från hans artikel som jag tycker är tänkvärt: ”The heyday of obvious propaganda may be behind us, but films that serve as propaganda still get made, and that is precisely what Argo has become. By striping away the true identities of those involved, the movie only serves to foster racist attitudes, undermine Canadian valor, and could go so far as goad Americans into supporting yet another war with a Middle Eastern country.”
Det skulle vara beklämmande om Argo vinner en Oscar för bästa film 2012. Jag försöker dock att vrida och vända på det. Tänker att det kanske startar någon form av debatt hos filmkritiker, att filmens halvskumma budskap och intentioner skulle synas och diskuteras. Kanske till och med att bilden filmen förmedlar av Iran och dess invånare skulle ifrågasättas av de som ser igenom sådant här.
Eller… vänta nu…
Argo fuck this movie.
Text: Robert Warrebäck
Sannas säger
Bästa analys och bästa kritik. Du behövs i kulturkritiken.
Lycka till!
sannas