Film

Arkipelag
Manus och regi av Alex Schulman
Betyg 3
Biopremiär 9 oktober 2026

Som mångårig krönikör, poddare och teaterregissör tar nu Alex Schulman även steget ut i filmvärlden med ett egetskrivet manus som baseras på egenupplevda erfarenheter där han velat åka med på en klassresa för att komma närmare sin dotter. Han verkar ha velat göra film länge men inte velat skriva ett manus han sedan bara ska få lämna ifrån sig. Något jag kan känna igen mig i. Att bära på en idé, skriva ned den och kämpa med omskrivningar och bearbetningar för att sedan bara lämna det åt sitt öde för någon annan att gestalta istället för att i bästa auteur-anda löpa hela linan ut själv och säkerställa att allting blir som en tänkt sig är fullt förståeligt och ingenting jag skulle vilja behöva uppleva själv. Det vore som att lämna över ett nyfött barn.

Som sagt bygger manuset på verkliga händelser och upplevelser, men precis som i de flesta fall är mycket också dramatiserat och förhöjt för att bättre fungera på duken (eller skärmen). På ett föräldramöte anmäler sig tre pappor – spelade av Gustaf Skarsgård, Fares Fares och Linus Wahlgren – som frivilliga att följa med på klassresan till Arkipelag där klassen ska spendera några dagar med att utforska naturen, grilla korv och annat kul. Men speciellt roligt blir det aldrig, från början är det några stökiga ungar som inte kan bete sig och ska förstöra för alla. Tankarna förs snabbt till Adolescence där stök i skolan och brist på respekt för lärare och auktoriteter är vanligt förekommande.

Dock får Fares karaktär snabbt etablera sig som fadersgestalt och slå näven i bordet för att få barnen att rätta in sig i ledet. Han gör sin rolltolkning alldeles briljant, vilket egentligen gäller de andra också, och skiner i sin ambivalenta gestaltning där han flyter mellan skön snubbe, allvarlig pappa och skogstokig våldsverkare utan att någonsin kännas ofokuserad. Hans sätt att fullkomligt byta mellan lägena utan att verka minsta sprallig eller spretig. De andra är mer rätt på och är vilka de är utan att ändra speciellt mycket på sig, vilket antagligen är för det bästa för det hade nog varit för mycket om alla var så fluida i sina karaktärsporträtt. Nu känns det mer trovärdigt och alla kan ju inte vara som honom då hade det nog tappat känsla av logik.

Samma ungar som stökar och beter sig illa blir anklagade för att mobba en av klasskamraterna. De är elaka och kastar hans mobil i utedasset. Efter att de skickas hem tidigt visar det sig att de egentligen var de som skyddade honom mot de verkliga mobbarna. Detta ska enligt intervjuer vara en av de egenupplevda delarna men här haltar också logiken som häftigast. Först framstår de som jätteelaka och hemska och sen helt plötsligt är de de enda som varit snäll och beskyddande mot honom. Situationen hade behövt betydligt mer nyans i sin gestaltning och dessutom fyllt på med vilka som de verkliga mobbarna i sådana fall är. Något sådant svar ges aldrig, en av döttrarna svarar undanflyktigt att alla i klassen hatar honom vilket kan tas som att flickorna mest är på honom – eller kanske hela klassen.

Att inte förtydliga och fördjupa hjälper inte filmen speciellt och det blir aldrig snyggt suggestivt utan mest blurrigt ofokuserat och det känns svårt att känna för någon speciell. Dock visar det sig att den mobbade också gjort mycket av sådant som de andra anklagat honom för, och dessutom använder information han fått av en av vuxna som berättat om sin egen mobbning mot honom själv, vilket gör att det ändå blir svårt att känna för honom. Det rättfärdigar visserligen ingenting, men ger ändå en bra dos ambivalens inför ett problematiskt barn som aldrig riktigt ställs till svars eller ifrågasätts utan ses som offer bara.

Jag ställer mig nog kritisk till att detta skickas iväg som Sveriges Oscarsbidrag, men det är ett väldigt snyggt filmat drama med komiska inslag som andas tidig Ruben Östlundsk karaktärsstudie, men trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut som mestadels balanserar rätt mellan humor, allvar, rätt och fel samt den samtida ökade antisemitismen. Innan jag gick filmskola gick jag en förberedande konstutbildning där vi pratade mycket om att gräva i såren och vilka bagage vi har med oss genom livet – så när det pratas om mobbning och vilken tung ryggsäck det är att bära med sig tycker jag det brinner till lite extra. Ofta kan jag känna att många scener kan kännas lite abrupta och inte alltid dras till sin spets utan avhandlas snabbt och inte alltid känslomässigt laddat – vilket dock vägs upp mer än väl mot slutet när allting verkligen landar som en bomb och allt som vibrerat under ytan nu briserar och lämnar i alla fall mig mållös.

Vi har fått försmak genom samtal om våldsamma föräldrar men ändå kommer detta som en chock. Synd om barnen som bara får lära sig våld som lösning så klart, men rättfärdigar dem inte. Vilket bara gör slutet än mer laddat och indragande. Hade bara resten av filmen varit så stark och väluppbyggt hade nog betyget blivit lite högre. Men det är verkligen inget dåligt första försök att skapa film och få oss att känna och tänka genom. Tvärtom finns en hel del att hämta här. Gott så.