Film

Birdman (or the Unexpected Virtue of Ignorance)
Betyg: 4
Visas under Stockholm filmfestival, ordinarie biopremiär 9 januari 2015

Att gå från seriösa dramafilmer som Älskade hundar, Babel och 21 Grams till en humortät superhjältefilm är ett stort steg som få filmregissörer tar – men Alejandro González Iñárritu vågar ta det, och gör det med bravur. Ändå är detta ingen vanlig superhjältefilm som till exempel Spider Man, X-men eller Avengers; utan snarare en kändistät dramakomedi om en avdankad superhjälteskådis som försöker göra sig ett namn genom teatern. Riggan, som spelas av Micheal Keaton, tycks skämmas över sitt förflutna som Birdman – vars tre filmer gjort succé och älskats av många. Men ändå är det inte som honom han vill bli ihågkommen, utan som en seriös teaterregissör på Broadway med konstnärlig udd.

Sättet den är filmad på, som i en enda tagning, gör den än mer unik. Kameran är mjukt följsam och gör att konceptet fungerar: genom att koncentrera på de karaktärer, eller scener, som är viktiga för stunden ger den fokus, men genom att stanna kvar och invänta nästa aktuella posör – för att sedan flyta med den – gör att flödet blir tillräckligt kontinuerligt för att inte förstöra hela filmen. Att dessutom bibehålla humorn i denna kontext är storstilat!

Genom förberedelser inför en teateruppsättning av ”What We Talk About When We Talk About Love” får vi inte bara följa Riggan Thomas, utan även hans dotter Sam (Emma Stone) och andra personer i hans närhet; Lesley (Naomi Watts) och hans producent och nära vän Jake (Zach Galifianakis) och all den drama som pågår dem emellan. De görs intressanta och emotionellt sköra – och därmed mer trovärdiga – genom att deras nuvarande situationer backas upp med relevant bakgrundshistoria, utan att för den sakens skull kännas uppradade eller styltiga.

Intressant är hur filmen också blir ett slags diskussionsunderlag för kommersiell råkraft kontra minimalistisk konst och huruvida underhållning är mer eller mindre värd gentemot någonting allvarligt som vill säga oss någonting om kärleken, samhället och livet runtomkring oss. Att Riggan tackat nej till att göra en fjärde Birdman-film för att kunna göra denna teateruppsättning blir en suverän fond för just detta. Ändå är hans motiv större än så; han är känd, men för en enda sak och ingenting annat. Att vilja slita sig loss från en sådan roll är logisk, och vi har sett till exempel Daniel Radcliffe kämpa med samma sak efter alla Harry Potter-filmer. Det är därmed ett tema många kan känna igen och relatera till, även om de själva inte har någon som helst erfarenhet utav det. Vilket gör att såväl humorn som allvaret kring ämnet fungerar väl.

Som om allt detta inte vore nog är slutet mästerligt tvetydigt: det kan tolkas som någonting sorgligt, men även som någonting lyckligt. Han tycks följa sin inre röst mot det han verkar vara skapad för att göra: actiontäta superhjältefilmer för en storpublik. Även om det också kan tolkas som någonting negativt, då han släpper taget om sina ambitioner för att servera det han redan tycks kunna så väl, och därmed släpper drömmen om att kunna utvecklas och bli någonting mer än det förväntade. Som, i sin tur, kan vara någonting positivt. För vem ska han vara, om inte sig själv?

Gemma Bovery
Betyg: 3
Visas under Stockholm filmfestival

I en humoristisk inledning möter vi Martin (Fabrice Luchini), en föredetta Paris-bo som nu flyttat till Normandie för att ta över sin faders bageri. Hans stora passion är Gustave Flauberts mästerverk Madame Bovary – vilket också blir hans tolkning av verkligheten när hans nya grannar – Gemma och Charles Bovery – flyttar in. Han tycker inte bara att det är namnen, utan också deras beteenden som kan spåras tillbaka till den modernistiskt nydanande romanen.

Gemma, spelad av just Gemma Arterton, är också objekt för Martins något gubbsjuka förälskelse – vilket skapar en humoristisk, men allvarlig, ton av svartsjuka som drabbar hans synsätt. Hon är visserligen väldigt ladylike; diskret charmig, timid och syrligt livsglad. Det är lätt att förstå hans känslor, men att han redan är gift verkar inte bekomma honom. Istället verkar han vilja ryckas med i vad han tycker är romanens handling förflyttad till sin egna vardag, och vara föremål för Gemmas otrohetsaffär. Och visst har hon en sådan, dock inte med Martin – utan med en helt annan herre, som bor flott och tar lätt på livet. Dock blir han upp över öronen förälskad i henne och det bäddar för en dräplig situation då hon bara vill ha någonting kul för stunden. Utöver detta återfinns hennes ex, vilket skapar flera situationer där tittaren mest vill gömma sig bakom en skämskudde.

Utan att vara en rak modernisering av 1800-talsromanen, med stort fokus på mode och dess smådetaljer, är den istället ett finurligt diskussionsunderlag om kultur och dess spegling i vår egna verklighet. Speglar samhället konsten, eller tvärtom? Går det att leva i kulturklyschor eller måste vi frigöra oss från dem för att kunna leva fullt ut? Går de att applicera på våra egna liv, eller är de just klyschor för att de så väl representerar oss? Utan att vara något konstnärligt mästerverk är det ändå en mysig tankeställare väl värd att se. Men den lär inte bli ihågkommen likt dess förlaga.