Film

2014 var ett starkt filmår. För att uppmärksamma det listar Kulturbloggens filmredaktion här nedan de tjugo bästa som fick svensk premiär under året — om än så på bio, video on demand och/eller DVD/Blu-ray.

20. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)
19. Grand Budapest Hotel (Wes Anderson)
18. Her (Spike Jonze)
17. In a World (Lake Bell)
16. Pride (Matthew Warchus)
15. Mr. Turner (Mike Leigh)
14. Nånting måste gå sönder (Ester Martin Bergsmark)
13. Nightcrawler (Dan Gilroy)
12. Tom at the Farm (Xavier Dolan)
11. Två dagar, en natt (Jean-Pierre Dardenne & Luc Dardenne)

10. Under Gottsunda (Viktor Johansson)

En poetisk skildring av Uppsalaförorten Gottsunda där ungdomar tränar kampsport och tänker på krig. Distribueras av kulturtidskriften FLM – för att smal film måste pröva olika vägar ut till världen.

9. Blodsband (David Mackenzie)

Den unge Skins-stjärnan Jack O’Connell blommade verkligen ut som fullfjädrad filmstjärna under året och fängelsefilmen Starred Up (med svenska titeln Blodsband) var hans språngbräda. En okonventionell fängelsefilm och far-och-son-berättelse som verkligen tar tag i sin publik. Lär Linou Gertz recension här.

8. Turist (Ruben Östlund)

Ruben Östlund låter mansnormen bli offer för en lavin. Och det som blottas är stor skörhet. Läs Linou Gerts recension här.

7. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (Roy Andersson)

Utöver att ha startat debatt om vem som verkligen är Hugo Rask i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande och bråkat om betyg i media har Roy Andersson också hunnit med att släppa årets bästa svenska film. Linou Gerts recension från Stockholms filmfestival finns här.

6. Marias väg (Dietrich Brüggemann)

Rosemari Södergren förklarar så bra varför i sin recension.

5. Girlhood (Céline Sciamma)

Kaxigt, innovativ och sprudlande förortskildring från ett Parisiskt miljonprogram där inte unga män utgör fundamentet för berättelsen. Tjejer tar plats på ett sätt som tidigare varit män förunnat.

4. The Selfish Giant (Clio Barnard)

En smärtsam modernisering av Oscar Wildes historia med samma namn. Om brittisk underklass och dess utsatthet i det moderna samhället.

3. Nymphomaniac Volume I+II (Lars von Trier)

En storslagen, poetisk och samhällskritisk historia, berättad ur en nedslagen kvinnas perspektiv. Detta är den avslutande delen i regissörens depressionstrilogi och det är väldigt starkt.

2. Boyhood (Richard Linklater)

Att följa två skådespelare under deras uppväxt, för att göra nedslag i väl valda delar utav deras liv, och låta deras utveckling spegla karaktärernas egna är lika modigt som genialiskt. Men det speglar inte bara ett syskonpars utveckling, utan även deras mors kamp för deras bästa och hennes rätt till ett bra liv. Och det är lika pissigt, komplicerat och stundtals underbart som vi alla vet att livet verkligen är.

1. Ida (Pawel Pawlikowski)

Med snygga svartvita bilder, som nästan var och en kan ramas in och hängas upp på konstmuseum (och som påminner om gamla polska filmer), porträtteras inte bara en flickas sökande efter sina föräldrars grav utan ett helt lands öde. Ett stilbildande mästerverk.

Först så erkänner jag, stora delar av min familj älskar Håkan Hellström. Vi stod några rader från scenen på Ullevi, men vi köade inte en vecka innan. Då förstår ni ungefär vilken klass av fanatism vi talar om. Vi är helt klart målgruppen för det som nu pumpas ut från Håkan Hellström. Vi har köpt fotoboken från Ullevi, och försökt hitta oss själva i folkvimlet. Vi funderar på att köpa vinylboxen med Ullevi-konserten, Håkan Hellström låter bäst på Vinyl även om den kostar fyra gånger så mycket som CD-skivan. Musiken finns dessutom på Spotify, så vi skulle kunna lyssna utan att betala någonting. När det blev klart att konserten skulle visas som biofilm, så var vi genast med och köpte de dyra biljetterna. Det är första gången som vi betalat 200 kronor per biljett för en biofilm.
Nu när vi närmar oss biosalongen, så märks det på folks klädsel att vi inte är ensamma om att gilla Håkan. Att gå på bio iklädd sjömanskostym, har tydligen blivit det nya svarta. Kommer ihåg stämningen på Ullevi och delar av den infinner sig faktiskt i Salongen på Rigeletto fastän vi befinner oss i Stockholm. Det är kittlande tanke – att just nu, visas filmen i 24 städer i Sverige. Det räckte inte med en dag, så den visas i två dagar. Tror att många av Ullevis 69 349 personer som var på plats, kommer att vilja se filmen och minnas den där junikvällen 2014 under de två dagar som filmen visas. Enligt uppgift kommer fler att se filmen på bio än vad som såg konserten på Ullevi.

Nu till själva filmen, två timmar och en kvart, med lite mer än halva konserten från Ullevi. Vi får även följa några olika fans färd mot konserten och lite av repeterandet innan den sjunde juni. De första 45 minuterna av filmen så får du bara höra en låt live – tro och tvivel. Ljudet är skakigt i början och det verkar som de inte från början tänkt att detta skulle bli en biofilm. Håkans kommentarer under filmen stärker bilden av människan som bara spela i ett band, och som nu inte riktigt tror på att han kan livnära sig på musiken. Han är lycklig över löpsedlarna på konsertdagen och har sparat alla hemma. En helt vanlig kille, som de flesta gärna skulle ha som kompis. Dock är han lite gammal, enligt en ung tjejs kommentar under filmen, dock en välbevarad åldring.

De som köade en vecka innan konserten, tältade på taket till bion Filmstaden Bergakungen. På samma bio var Håkan Hellström på plats när filmen nu visas.

Det kommer små rop i salongen under filmen, då är det någon som känner igen sig själv eller en kompis. Ljudet under konsertdelarna av filmen är krispigt, för en gångs skull så kunde någon gärna höja ljudet lite i biosalongen. Den som var på plats på Ullevi, ger filmen ett bättre betyg än andra. Därför får denna film två betyg, en trea eller en femma, beroende på om du har några minnen från den ljusa sommarnatten den sjunde juni eller inte. Dock finns det bara en dag till som filmen visas, så har du tid över och lyckas komma över en biljett, se filmen imorgon den 16 december.

Diskografi, studioalbum:
Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000),
Det är så jag säger det (2002),
Ett kolikbarns ­bekännelser (2005),
Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005),
För sent för edelweiss (2008),
2 steg från para­dise (2010),
Det kommer aldrig va över för mig (2013).

Aktuell: Med livealbumet ”Håkan boma ye!” och filmen från samma konsert, ­”Håkan på Ullevi”, som visas på utvalda biografer i dag och i morgon. Dessutom finns det en fotobok från samma konsert.

Text: Thomas Johansson