Boyhood
Betyg: 5
Biopremiär: 26 september 2014
Under 2000-talet har ordet ”epic” (samt den svenska översättningen episk) blivit ett av de mest felanvända – då ofta i sammanhang där film och TV-spel diskuteras. Slagfält, breda vyer över sol och hav eller andra storslagna upplevelser misstas för just episka. Men egentligen har ordet härkomst från det grekiska dramat och avser en berättelse som spinner över en längre tid – som Dantes resa genom de sju helvetescirklarna eller Homeros irrfärder. De är båda storslagna berättelser, men också episka i dess riktiga bemärkelse.
Vad som från början gick under projektnamnet ”12 Years” ändrades senare till Boyhood eftersom manusförfattaren och regissören Richard Linklater oroade sig för att den skulle blandas ihop med Steve McQueens slavdrama 12 Years a Slave – vilket såklart var ett väldigt smart och logiskt drag, även om dess originaltitel beskriver detta episka projekt alldeles utmärkt: under 12 år har Richard följt skådespelaren Ellar Coltrane (som spelar sonen Mason) och regissörens egna dotter Lorelei Linklater (som spelar Masons syster Samantha) genom deras uppväxtperiod upp till college och den splittring som oundvikligen sker inom familjer förr eller senare.
Med risk för att någonting skulle hända de båda ungdomarna, som misshandel eller överkörd av fordon, var Richard beredd att skriva om manus för att passa den nya verkligheten – vilket påvisar sann passion, innovation och inte minst mod. Det gör också att greppet om att återvända till samma skådespelare under väl valda episoder i deras liv fungerar så mycket bättre än om de använt fyra-fem olika skådespelare för att gestalta de olika tidsperioderna. All utveckling är naturlig, och lutar sig inte mot sminkning eller maskering för att låtsas någonting den egentligen inte är.
Vad händer då under alla dessa år? Livet. Syskonkärlek och syskonbråk. Moderns kamp med jobbet, att behöva ta hand om barnen och dessutom hela hushållet. Som om det inte vore nog är hennes relationer minst sagt problemfyllda med alkohol och misshandel. Vilket bara antyds, och inte riktigt visas – vilket är ett delikat sätt att påvisa problematiken utan att vältra sig i dess grafiska smutsighet och därmed sprida normaliseringen av kvinnovåld. Men hennes olyckliga relationer till män drabbar inte henne, utan även barnen som ständigt tvingas flytta och aldrig hinner rota sig i skola och med vänner. Vilket gör det ännu jobbigare för betraktaren, som ser hur väl hon försöker med jobb och sina barn – hur drabbad hon är av allting, och trots att hon bara vill väl skiter allt ihop sig. Vilket är mästerligt fångat av såväl regissören som skådespelarna.
Mot slutet, när barnen ska flytta hemifrån och splittra den union som mot all förmodan hållit dem enade genom vått och torrt, brister det för mamman. Allt hon haft ska nu tas ifrån henne. Ändå vet hon att det är det enda logiska. Hur vackra blommorna än är blåser bladen tillslut bort med vinden. Ändå blir uppbrottet så starkt, trots att båda de och betraktaren vet att de kommer kunna mötas igen. Om ett år eller tolv.