Film

Filmrecension: Phoenix – En mästerligt mänsklig film

4 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Phoenix
Betyg 5
Svensk biopremiär 21 augusti

En dramaturgiskt oerhört välgjord film som överraskar och inte alls är vad jag hade väntat mig. Nelly (Nina Hoss) har överlevt nazisternas koncentrationsläger men blivit så vanställd att hennes ansikte fått rekonstrueras med plastikkirurgi. Nu söker hon i efterkrigstidens Berlin efter maken (Ronald Zehrfeld) som kan ha angivit henne.

När jag läste om handlingen förväntade jag mig en film om hämnd, ett tema som det finns en del bra filmer kring och för den delen en hel del förutsägbara bottennapp också. ”Phoenix” är dock något helt annat. Nelly kan inte acceptera att kärleken mellan henne och hennes man inte finns kvar. Hon ger sig inte, trots att alla varnar henne från alla håll. Hon söker upp sin man, fast han förstås inte kan känna igen henne. Hon vill backa tiden, hon ger sig inte, hon är envis.
Regissören Christian Petzold, som tidigare skapat den prisbelönta filmen ”Barbara” berättar i ett pressmaterial om en text av Alexander Kluge som han haft som bakgrund till de frågor som var viktiga för filmen.

I Alexander Kluges text ”Ein Liebesversuch” (Ett experiment i kärlek) berättas om en grupp nazister i Auschwitz som tittar genom ett kikhål på ett par som enligt deras rapporter tidigare varit ett passionerat kärlekspar. De nazistiska läkarna har en plan. De vill att paret ska ha sex i syfte att avgöra om kvinnan blivit lyckosamt steriliserad. De provar allt. Serverar champagne, dämpar belysningen, kyler ner dem så att de ska krypa ihop och värma varandra. Men ingenting händer. Nazisternas misslyckade experiment är en seger för kärleken. Kärleken låter sig inte manipuleras.

Christian Petzold skriver att filmens team ställde frågor som var viktiga för filmen utifrån den texten: Går det att hitta tillbaka från nazismens nihilistiska avgrund till känslor, till kärlek, till empati och till livet?

Rent filmtekniskt och fotomässigt är filmen oerhört välgjord, suggestiva bilder och vemodigt vackra och skrämmande.

Berättelsen, dramaturgin är helt mästerligt. Den förvånar mig som tittare hela tiden och jag blir överraskad av oväntade vändningar. Jag lever mig in i handlingen och emellanåt vill jag skaka om Nelly och fråga vad hon sysslar med. Det är en sådan där film som kryper under skinnet och det inte går att värja sig och ända in i slutminuten händer saker jag inte kunde ana, fast på mjukt sätt. Det är en film utan stora åthävor om en av mänsklighetens stora tragedier. En mästerligt mänsklig film.

Filmrecension: Jimmy´s Hall – en inspirerande film om hur viktig kulturen är i kampen mot förtryck

3 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Jimmy´s Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 augusti 2015

Jimmy´s Hall är en stark film som utspelar sig på landsbygden i trettiotalets Irland och visar hur viktig kulturen alltid har varit för arbetarrörelsen – eller åtminstone var i dess början. I nutiden finns det ju tyvärr stora fackföreningar som säger sig vilja gå tillbaka till rötterna och bara jobba med avtalen på jobben. Men det är egentligen att svika sina rötter, för i början fanns det en stark medvetenhet om kulturens livsviktiga betydelse i de rörelser som kämpade för att förbättra de nedtrycktas villkor. Det finns inget som korrumperade makthavare skräms så av som när de förtryckta samlas och tillsammans utbildar sig, lär sig saker, läser, diskuterar och analyserar. När de förtryckta hittar orden och tillsammans kan utrycka sig och resa sig mot förtryckare – då bävar de som sitter på orättvist mycket makt.

Ken Loach har regisserat och han gör ofta filmer som står på de maktlösas, de förtrycktas sida. Nu målar han ett glödande porträtt av Jimmy Gralton, som i sin kamp för rätten till kultur och bildning hamnar i onåd hos både kyrka och samhällets toppar. Den katolska kyrkan bildar en ohelig allians med fascistoida rörelser för att stoppa de kulturhus han driver tillsammans med frivilliga.

Filmens handling börjar med att Jimmy Gralton återvänder till Irland efter att varit tio år i ofrivillig exil i USA. Han kommer hem till sin åldrade mor och vill leva med henne i lugn och ro och få ordning på deras lilla gård. Byborna lämnar honom inte i fred, de tjatar och tjatar för att han ska få liv i det kulturhus som han drev före sin exil. Kulturhuset drevs av ideella krafter och där dansas det och drivs olika utbildningar, där tränas boxning, läses och diskuteras poesi och i huset ljuder högljudda debatter. Både kyrkan och de styrande motsätter sig både projektet och tanken att alla människor kan skapa sig en egen åsikt.

Fotot i filmen är mycket snyggt, med mättade gröna och bruna färger. Landsbygdsmijöerna, huset och de tidsenliga kläderna är välgjorda. Det känns som att vara förflyttad dit, till den irländska landsbygden 1932. Musiken och framför allt den tidens jazzmusik lyfter också filmen.

Karaktärerna är seriöst utmejslade, där människorna är mänskliga och begripliga. Också prästerna går att förstå sig på, även om de tyvärr hjälper förtryckarna att hålla nere de fattiga och maktlösa. Med facit i hand, vi som vet hur samhället utvecklats sedan dess kan ju le åt prästerna skräck för jazzen som de beskrev som djävulsk musik från afrikaner.

I Wikipedia står om Jimmy Gralton (17 April 1886–1945) att han var en irländsk kommunistledare som blev amerikanska medborgare efter att han emigrerade dit 1909 och att han var en ende irländare som någonsin deporterats från Irland. Jag kan inte hans historia, men i filmen säger han aldrig själv att han är kommunist utan det är vad han blir beskylld för av andra. Jag tänker att det kan bero på att fakta är fel i wikipedia eller att han inte var det så uttalat under den tid då han bodde på Irland, den tid som skildras i filmen utan att han tog ställning mer tydligt därefter. Eller så har Ken Loach valt att tona ned den sidan av Jimmy Gralton för att mer fokusera på hur viktig kulturen var för arbetarrörelsen i dess begynnelse.

Denna form av kulturhus som Jimmy Gralton med vänner drev är förstås en inspiration till de Folkets hus som byggts runt om i Sverige. Jag blev väldigt nyfiken på Folkets hus-rörelsens historia efter att ha sett Jimmy´s Hall. Det måste också varit starka män och kvinnor som insåg kulturens oerhörda betydelse som kämpade för att bygga och driva dessa. Jimmy´s Hall är en inspirerande film om hur viktig kulturen är i kampen mot förtryck.

Lite fakta om regissören (från wikipedia):
Kenneth ”Ken” Loach, född 17 juni 1936 i Nuneaton, Warwickshire, är en brittisk regissör, känd för sina socialt engagerade spelfilmer, ofta i arbetarklassmiljö. Han började sin karriär med att regissera diverse TV-produktioner, bland andra socialdokumentären Cathy kom hem (1966) som tog upp det innan dess tämligen tystade ämnet hemlöshet. TV-filmen drog både tittare och beröm och Loach fick snart chansen att göra film utanför TV.

Ken Loach är en internationellt prisbelönt regissör. Bland annat har han tävlat elva gånger i Cannes och vunnit flera priser där priset för sitt livsverk samt Guldpalmen för Frihetens pris (2006) framför allt märks.

Hmm, är mediers bevakning köpt av filmindustrin eller okunnig? – Swefilmer nedlagd men öppnad med nya adress

30 juli, 2015 by Redaktionen

Swefilmer (hemsida där du kan se på filmer och tv-serier) har tvingas stänga ned efter enorma påtryckningar av filmindustrin och polis. Kulturbloggen rapporterade lite kort kring detta igår (jag erkänner att jag inte är jätteinsatt i ämnet eftersom jag aldrig sett på filmer eller tv-serier via Swefilmer, jag tycker det är jobbigt att man måste registrera sig för att se något av dess utbud. Jag föredrar de helt lagliga alternativen.)

Uppenbarligen eller troligen, är svenska mediers reportrar minst lika okunniga som jag. Massor av medier rapporterade att Swefilmer stängt. Men ingen rapporterade det enkla faktum som Emma på Opassande påpekar att sajten öppnat igen, med nu adress: http://www.swehd.com

Det är förvånande att medierna glömmer att tala om att Swefilmer öppnat igen. Och likaså är det skrämmande hur ensidigt medier rapporterar kring frågor om upphovsrätt. Svenska mediers journalister tycks gå hand i hand med upphovsrättslobbyn inom filmindustrin. Emma skriver på Opassande:

Under hela processen slogs jag av hur jäkla vanligt det är att opinion blandas med nyhetsrapportering när det gäller upphovsrättsintrång. Få undviker tillfället att skapa illusionen att titta på strömmat material på nätet skulle vara olagligt. Men det är det inte. De senaste åren har intresset ökat för att få fram lagstiftning som förbjuder det. Under tiden skapas direkt felaktiga bilder via nyhetsmedierna, som alldeles för ofta okritiskt för det vidare. Det är en enorm fördel att en lobbygrupp har denna tillgång till nyhetsspalterna.

Jag kan bara dra två slutsatser. Antingen så är reportrarna så okunniga inom sitt bevakningsområde att de inte har koll – och det är allvarligt. Det är ett problem när journalister är okunniga, ett problem för demokratin. Det är väl i och för sig en naturlig följd av att medier är så kommersiella i dagens samhälle och så åldersdiskriminerande (det är ju ett faktum att de stora redaktionerna som Expressen, Aftonbladet, DN, SVD och TT aldrig skulle nyanställa någon med livserfarenhet, aldrig skulle nyanställa något som fyllt 40 år). Antingen så är journalisterna helt enkelt så okunniga eller så går de i upphovsrättsindustrins ledband, eller så beror det på båda anledningarna. Reportrarna är så okunniga att det är lätt för upphovsrättsindustrin att hålla dem i ledband.

Emma slår också fast att det är inte olagligt att titta på film och tv-serier via dessa ”illegala” sajter.
Under tiden tycker jag att det är väsentligt att folk förstår att de inte bryter mot några lagar när de tittar på strömmat material online. Alls. Det är inte ens omoraliskt, om du frågar mig, då branschen mår utmärkt och en fascinerande symbios till och med uppstått.

Swefilmer lägger ned för gott nu

29 juli, 2015 by Redaktionen

Swefilmer är en av de streamingtjänster för film och tv-serier som nu lagts ned efter kraftiga påtryckningar av filmbranschen och i synnerhet den amerikanska filmbranschen.

Svenska Dagbladet berättar:youtube
Ola Johansson, en av Swefilmers administratörer, berättar om beslutet i en film på Youtube. Han uppger också att polisen gjorde en husrannsakan hemma hos honom tidigare i juli. Då ska hans dator, mobiltelefon och ”lite mer saker” ha tagits i beslag.
– Jag fick sitta inne på häktet i 90 timmar, säger Ola Johansson i filmen.

Swefilmer är så kallad illegal sajt. Det är gratis att se på film och tv-serier där, men Swefilmer har inte tillåtelse från filmbolagen eller tv-kanalerna att visa filmerna eller tv-serierna.

Jag har egentligen lite svårt att förstå att denna sajt, och liknande, haft så många användare eftersom det idag är rätt billigt att helt lagligt se på film och tv-serier på streamingtjänster. Netflix, HBO Nordic, Viaplay, C More … Det finns flera playtjänster som har ett vettigt utbud till hyggliga priser. Fördelen med en sajt som Swefilmer är, tror jag, att där finns utbudet från flera streamingtjänster. Men ändå: det finns mycket att se på i de lagliga tjänsternas utbud.

Däremot är jag väldigt skeptisk och kritisk till de enorma skadestånd som filmbranschen krävt att personer bakom piratsajter. Filmindustrin tjänar nog en hel del på att intresset för film ökar genom att människor lättare kan se mer film.

Filmrecension: Mission Impossible – Rogue Nation – helt klart godkänd actionrulle

29 juli, 2015 by Redaktionen

Mission Impossible – Rogue Nation
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 juli

Det är fartfyllt och stjärnspäckat på bioduken när den amerikanske actionrullen Mission: Impossible – Rogue Nation (även känd som Mission: Impossible V), i regi av Christopher McQuarrie kommer upp svenska biografer. Extra svenskintresse har filmen av två skäl: den svenska skådespelerskan Rebecca Ferguson spelar mot en av världens stora actionsskådisar Tom Cruise och den svenska skådespelaren Jens Hultén gör en av filmens bovar.

Om filmen skulle betygsättas i jämförelse med all världens olika filmer och filmkategorier skulle det nog bli det lagom betyg 3, men filmens målgrupp är trots allt en publik som vill se action – och då håller den helt klart bra klass i den jämförelsen. Det är en spännande, rolig actionrulle som i de mest spekulära, överdrivna scenerna rullar på med humor och en blinkning åt publiken. Den som är ett fan av Mission Impossible-serien blir nog nöjd – och jag som egentligen varken är särskilt förtjust i MI-filmerna eller Tom cruise lämnar också salongen med lätta steg, jag är road och har fått uppleva drygt två timmar av spännande lättsmält, rafflande underhållnings-action.

Tom Cruise-karaktären, Ethan Hunt, är illa ute. CIA-chefen Alan Huntley (föredömligt porträtterad av Alec Baldwin med lagom glimt i ögat) vill lägga ned hela hans IMF-team (Impossible Mission Force) där Hunt och kollegor allt som oftast räddar världen genom att överskrida alla regler som finns. Hunt och hans vänner och kollegor jagar det stora vidriga terrornätverket Syndikatet (tack filmskaparna bakom MI V att det är vita västerländska män som är dessa hemska terrorister) samtidigt som CIA-chefen är övertygad om att Syndikatet inte existerar utan bara är en ursäkt för att Ethan Hunt ska få leka agent.

Självklart är scenerna välgjorda, med de resurser som filmskaparen haft till sitt förfogande vore det väl illa annars. Musiken är snyggt samverkande och operascenerna från Turandot är filmiskt läckra. Skådespelarna gör bra ifrån sig, det är en lång rad stora namn utöver Cruise och Baldwin, som Jeremy Renner som William Brandt, Simon Pegg som Benji Dunn, Ving Rhames som Luther Stickell och Sean Harris som Solomon Lane, filmens huvudbov. Och så förstås svenska Rebecca Ferguson som Ilsa Faust, en kvinnlig motsvarighet till Tom Cruise karaktär Ethan Hunt. Rebecca Ferguson gör sin roll med stor framgång: undrar förresten hur mycket av kampscenerna hon gör själv, är hon så vältränad och vig?

Jens Hultén tar ett stort steg in i den internationella filmvärlden i och med sin roll som Janik Vinter, brolier-slagskämpe och mördare inom Syndikatet. Jens Hulthén har medverkat i en lång rad svenska filmproduktioner och har därmed lagt en rejäl grund som filmskådespelare. Enligt skvallerpress imponerade han på Tom Cruise under inspelningen. Jens Hulthén har tränat kampsport många år och har drivit en egen klubb, enligt wikipedia.

Dock tycker jag att filmen ibland var lite seg, den är två timmar och tio minuter lång och frågan är om den inte lätt kunde kortats ned till två timmar jämnt?

Jag är ingen stor fan av actionfilmer som i stort sett inte har något annat syfte än underhållning och jag är absolut ingen beundrare av Tom Cruise, tvärtom skulle jag önska att filmbranschen bojkottade honom med tanke på hur stort inflytande han ar inom Scientologerna och hur många människor som farit illa i denna sekts garn. Men trots hur illa jag än tycker om vad han står för: i den här rollen är han bra, han är van, rutinerad och säker – och filmens handling är lagom spännande och lagom rolig och underhållningsfaktorn fungerar. Så filmen får därför högre betyg av mig än jag själv hade förväntat mig i förväg.

Film

Footer

Om oss