Straight Outta Compton
Betyg: 4
Biopremiär 11 september
Gängbråk, västkustrap och bitvis politiska undertoner. Straight Outta Compton är en av de senaste årens mest mest mångbottnade musikfilmer.
Filmen om hiphop-gruppen NWA har flera lager. Dels fångar den tidsandan; hiphop-kulturens framväxt och hur det var i Compton under andra halvan av 80-talet. Men även hur en som svart riskerade att bli brutalt nedslagen av en polis bara du stod på gatan (tyvärr för det ju tankarna till händelser som inträffar i USA än idag).
I filmens inledning får vi lära känna de tre huvudpersonerna: Eazy-E som smiter från en polisrazzia, Dr. Dre som blir uppläxad av sin mamma för att ha missat en jobbintervju då han hellre vill satsa på DJ-karriären än att skaffa ett “riktigt” jobb, och Ice Cube som råkar befinna sig i en buss som blir stoppad av gangsters. Året är 1986, även om det ibland känns som att det lika gärna kunde vara nutid. Tillsammans med DJ Yella och MC Ren bildar de sedan gruppen som kommer sätta Compton på kartan. Därefter avlöser åren varandra och vi får följa med ända in i 90-talet.
Som vanligt när det kommer till den här typen av filmer är det en tydlig dramaturgi: Vi får följa gruppens uppgång och fall. Skapandet av deras klassiska debutalbum, 1988 års Straight Outta Compton, och hur de inledningsvis bara gör musik för att de brinner för det. De lever life, trashar hotellrum och när deras låt Fuck the Police får FBI att vilja sätta stopp för deras spelningar innebär det egentligen bara att de blir en starkare grupp med ett mission att lyfta fram sitt budskap: Att även minoriteter har rättigheter.
Sedan börjar musikbranschens baksida visa upp sig. Girighet och pengabråk medför en spricka i gruppen. Vi får även följa Ice Cubes solokarriär, Dr. Dres bravader med Death Row Records och artister som Tupac och Snoop Dogg, samt hur Eazy-E kämpar vidare med Ruthless Records. Filmens längd på två och en halv timme gör dock att det vid det här laget börjar kännas lite matigt – kanske är det en film som skulle göra sig ännu bättre i hemmasoffan än på en bioduk – men det fråntar inte det faktum att det är en fängslande och mångbottnad berättelse om en grupp vars karriär innehöll drama, konflikter och många, många spännande episoder.
