Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Grattis Ruben Östlund som vann Guldpalmen i Cannes med The Square

by

Regissör Ruben Östlund tillsammans med skådespelarna Claes Bang, Terry Notary och Elisabeth Moss från The Square.
Foto: Anna Serner, Svenska Filminstitutet

Ruben Östlunds ”The square” vann på söndagskvällen filmvärldens mest prestigefulla pris, Guldpalmen, under årets festival i Cannes, berättar DN.

The square som regisserats av Ruben Östlund har Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West och Terry Notary i huvudrollerna. Den utspelar sig i konstvärlden och kretsar kring en installation i Stockholm på temat tillit. Filmen hade premiär i huvudtävlan vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Enligt Östlund vill han med filmen ”belysa sprickan i tilliten som sakta men säkert vidgas mellan människor när samhället blir alltmer individualistiskt och idealen offras”.

Filmen har redan sålts till ett 50-tal länder – däribland USA, Storbritannien, Frankrike, Brasilien, Kina och Ryssland.

Filmrecension: The New Adventures of Aladdin – finns på vod

by

The New Adventures of Aladdin
Betyg 3
Finns som vod på iTunes, Google Play och Microsoft

Två unga fattiga män som inte har något bra jobb med fast anställning har tagit tillfälligt påhugg på ett varuhus som jultomtar för att de har planerat att råna det efter stängning. Det är dock inte så lätt att vara tomte utan att vara snäll. Några barn flyger på Sam, den ena av de två tomtarna och kräver att han berättar en saga. Han vägrar men då dyker en av cheferna på varuhuset upp och då vågar Sam inte annat än att sätta sig ned med barnen och börja berätta. Det han berättar är sin egen, moderna version av historien om Aladdin och den magiska lampan och anden.

Berättelsen pendlar mellan nutiden i varuhuset och den magiska tiden med flygande mattor för Aladdin i Badgad och den har en hel del blinkningar åt andra filmer och berättelser. Filmen är ganska rolig fast lite övertydlig i sin sensmoral. I sagan lämnas det mer utrymme för oss själva att tänka och dra slutsatser, nu skrivs det lite för tydligt oss på näsan att ärlighet varar längst.

Kanske är det lite roligt för barn och unga att en gammal saga får en modern klädedräkt med hiphop och en magisk matta i form av en sportbil.

En av filmens styrkor tycker jag är växlandet mellan Sam och barnen i varuhuset och sagoberättelsen, att det blir som en hyllning till fantasin och att vi alla tillsammans kan skapa en berättelse.

I huvudrollen som den våghalsige och påhittig eAladdin ses den franska stjärnkomikern Kev Adams. Han är charmig och en duktig komiker, det är alltid givande att bli introducerad till duktiga europeiska skådespelare.

Filmen samproducerades och distribuerades av Pathé Cinema år 2015 och fick ett varmt mottagande av publiken – den drog in över 30 miljoner euro på franska biografer. Den 15 maj lanserade det europeiska initiativet för VOD-distribution Walk This Way en ny säsong av europeisk biofilm med en nyinspelning av den klassiska folksagan från Mellanöstern i alla skandinaviska länder.

Walk This Way som är ett EU MEDIA-finansierat projekt för europeisk direkt-till-VOD-biofilm inledde sin tredje säsong med The New Adventures of Aladdin som finns tillgänglig på iTunes, Google Play och Microsoft.

Däremot är väl frågan om det var så smart att släppa just denna film nu när våren börjar övergå i sommar. Att se en film med julkänsla just nu känns inte helt rätt i tiden.

Om EU-projektet Walk This Way:
Över 30 kvalitetsfilmer kommer att erbjudas i fem olika samlingar: Unexpected Love Stories (prisbelönade The High Sun), This is War (Stones for the Rampart), Documentaries (Democracy, Future Baby, Grazing the Sky), Comédies à la Carte (News From Planet Mars, One Man and His Cow, Miss Sixty och Not My Day) och Award-Winning Dramas (Saint George), samt premiumfilmen The New Adventures of Aladdin

The New Adventures of Aladdin:
Regi: Arthur Benzaquen
I rollerna: Kev Adams, Jean-Paul Rouve, Vanessa Guide,
William Lebghil, Audrey Lamy, Eric Judor, Michel Blanc

107 min/Komedi/Frankrike/Färg/Distributör: Pathé Distribution
Ålder: Från 12 år
Språk: Filmen släpps på franska med danska, svenska, norska och finska undertexter.
Tilgänglighet: Premiär på VOD (beställfilm) tisdagen den 15 maj på iTunes, Google Play och Microsoft.
Mer information om Walk This Way inklusive fullständig katalog finns på: walkthisway.cineuropa.org

Veckans filmpremiärer – 26 maj – och vad är bäst på bio nu

by

Helgen ser ut att bli en blandad väder helt, både en somrig vårhelg men samtidigt en del timmar då mörka moln kyler ned omgivningarna. Så kanske en del längtar till en skuggig biosalong efter många timmar i solen och andra kanske inte får så mycket sol utan långledigheten gör att de äntligen får tid att gå på bio. Vad är då värt att se på bio?

Veckans biopremiär var en besvikelse (dramat Inte hela världen som blev ett jämntjockt kammarspel när filmens underbarn Xavier Dolan tog sig an det. Betyg 2 i kulturbloggen) och som väntat en femte film i serien Pirates of the Caribbean (också den fick betyg 2 av kulturbloggen) – som väl roar den som älskar dessa komedier där Johnny Depp som alkoholiserade piratkaptenen Jack Sparrow formulerar roliga citat medan han springer för att rädda livet.

Den stora händelsen för många filmintresserade var förstås att Twin Peaks tredje säsong – Twin Peaks – The Return – kom på streamingtjänsten HBO Nordic tidigt på måndagsmorgonen. Fyra avsnitt blev tillgängliga under dagen. (Betyg 4 i kulturbloggen). Mardrömslik och nästan helt obegripligt, David Lynch, som dessutom själv dyker upp i en av rollerna, har än en gång lyckats slå oss med häpnad och skapat något som är unikt. Den som älskar Twin Peaks har en tv-serie att titta på.

Vad som ska ses på bio beror förstås på vad var och en har för smak. Men de filmer som går just nu på bio och som kulturbloggens skribenter gillat mest är:

Vad döljer du får mig? En italiensk hysteriskt rolig och underhållande tankeväckande film om vad som händer när några vänner på en middag bestämmer sig för en lek där alla ska få lyssna på alla telefonsamtal och sms som kommer under kvällens lopp till var och en. (Betyg 4 i kulturbloggen).

Vår tid ska komma. En mycket stark sorglig hemsk och ändå hoppingivande film om två danska små bröder som hamnar på ett fruktansvärt daghem under 1960-talet. (Betyg 5 i kulturbloggen). En film som förmodligen ingen kan se oberörd.

Guardians of the Galaxy 2 En rätt så gullig film i samma genre som Star Wars, bättre än förväntningarna. (Betyg 4 i kulturbloggen)

Och så det filmiska mästerverket Frantz (betyg 5 i kulturbloggen) – helt enkelt ett mästerverk om ung kärlek och nationalism i spåret efter andra världskriget.

Filmrecension: Risk – en dokumentär om Julian Assange – rörigt ostrukturerad

by

Risk
Betyg 2
Svensk biopremiär juni 2017
Regi Laura Poitras
Medverkande: Julian Assange, Sarah Harrison, Lady Gaga, Jacob Appelbaum, Hillary Clinton

Tala om att ha tur med tajming. Dokumentären om Julian Assange går upp på biografer strax efter att den svenska åklagaren lagt ner sin jakt på honom. Bakom dokumentären ligger den Oscarsbelönade Citizenfour-regissören Laura Poitras. Jag tror dock inte det blir någon Oscarnominering för den här dokumentären. Det har kommit alldeles för många bättre dokumentärer under senare tid. Dokumentären missar alldeles för många av de viktiga frågorna kring yttrandefrihet och medier som Wikileaks ställer på sin spets.

Julian Assange som en av frontfigurerna för Wikileaks är en kontroversiell person. Wikileaks släppte bland annat den hemligstämplade video som avslöjade hur amerikanska soldater sköt ihjäl civila människor i Irak. Att makthavare världen över, historien igenom, försöker hemlighålla information för medborgare är sorgligt sant. Ju mer transparens, ju mer medborgare världen över kan få reda på sanningen desto bättre. Där står Wikileaks för ett viktigt arbete och allra bäst resultat har det blivit när organisationen samarbetat med medier världen över.

Det finns förstås sämre följder av Wikileaks publiceringar. Det har kommit ut uppgifter som sätter människors liv i fara, när det exempelvis avslöjas namn på källor.

Det finns oerhört viktiga frågor kring mediers roll i världen och wikileaks och andra visselblåsare – jag tycker inte dokumentären går så på djupet kring dessa frågor som vi borde ha rätt att vänta oss.

En bra dokumentär berättelse om en människa ska skildra inte bara den människan utan samhället, som i dokumentären om Olof Palme som berättade så mycket om den tid då Olof Palme levde. På det sättet skulle en dokumentär om Julian Assange kunna ta ett stort grepp kring att skildra vårt tid ur mediesynvinkel.Risk nuddar vid frågorna men långt ifrån tillräckligt.

Dokumentärer gör inte heller att jag känner mig komma närmare människan Julian Assange. Biografin ”Memoarer är prostitution – En omtvistad självbiografi” som skrivits efter att Julian Assange berättar om sitt liv för en skribent gav mig betydligt mer bakgrund om hans liv.

Tyvärr har ju Julian Assange ställt sig i vägen för den hjälteroll han mer eller mindre kunde trätt in i efter att han blev jagad av svenska rättsväsendet, misstänkt för våldtäkt och/eller haft sex utan kondom trots att kvinnorna i fråga krävde det. Självklart måste den delen av hans liv vara med i dokumentären, vilket det är. Dokumentären lägger stor tid vid allt som hände då Julian Assange gömde sig för den svenska åklagaren.

Regissören Laura Poitras säger:
– Jag kan inte förstå att Julian låter mig filma det här. Jag tror inte ens att han gillar mig.

Aftonbladet berättar:
Dokumentären ”Risk” har följt Wikileaks från de tidiga avslöjandena som ansågs vara revolutionerande för den avslöjande journalistiken.
Men de senare åren visar en mörk bild av grundaren Julian Assange, som inte längre talar med ”Risks” regissör.

Jag förstår dilemmat för regissören. Redan den historien om Assange och de två kvinnorna i Sverige har debatterats ur oändliga synvinklar i svenska sociala medier där till och med några fått tag på och publicerats förundersökningen. Det måste vara fruktansvärt att bli så offentliga utfläkta som de två unga kvinnorna blivit. Att regissören bara tar Assanges syn på fallet är i och för sig begripligt. Dokumentären handlar om honom. Tyvärr skymmer den historien den viktiga frågan om USA kommer att jaga honom och ställa honom inför rätta för att Wikileaks publicerat hemligstämplade amerikanska dokument.

Den stora frågan om staters och myndigheters hemlighållande av uppgifter för medborgare och kampen för öppenhet och transparens är en av vår tids viktigaste frågor. Dokumentären pekar på detta men för ostrukturerat, för rörigt.

Filmrecension: Song to Song – årets stora filmbesvikelse?

by

Song to Song
Betyg 1
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regi: Terrence Malick
Foto: Emmanuel Lubeski
Scenografi: Jack Fisk
I rollerna: Ryan Gosling, Rooney Mara, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Natalie Portman, Holly Hunter, Bérénice Marlohe, Boyd Holbrook, Val Kilmer, Lykke Li med flera samt, i rollerna som sig själva, bland andra Iggy Pop och Patti Smith.
Filmens soundtrack innehåller musik av Patti Smith, Lykke Li, The Black Lips med flera.

En av årets kanske största filmbesvikelser? En lång produktplacering av hipstermode – vackra trådsmala (på gränsen till anorektiska kvinnor) och vackra smidiga män i en historia där sensomoralen är att de rika bara flyter omkring, gör inte ett vettigt dagsverke och ägnar sig mest åt sexorgier och vägen ut ur detta ångestfyllda överklassliv är att leva troget med sin älskade och leva på hårt arbete ute på fälten.

DSC_2102.NEF

Filmens handling beskrivs av filmbolaget:
De unga låtskrivarna BV (Ryan Gosling) och Faye (Rooney Mara) lever i ett av-och-på-förhållande. När BV söker sig till en annan kvinna, Amanda (Cate Blanchett), tar Faye i hemlighet kontakt med en av BV:s största fiender, Cook (Michael Fassbender), en karismatisk musikproducent som har snuvat BV på hans musikrättigheter. Men Cook å sin sida är besatt av att förföra den unga kvinnan Rhetta (Natalie Portman).

Handling är nästan att ta i. Filmen är upplagd som ett hopkok av drömmar, minnen, tankar och korta scener. Det är experimentellt och vågar och kunde blivit mycket bra, regissören Terrence Malick är känd för att kunna förmedla ett suggestivt poetiskt filmspråk men den här gången fungerar det inte alls. Det är övertydligt, tjatigt (hur många tusen gånger säger inte de unga tjejerna när de talar till publiken att de har ångest, tror regissören att vi fattar trögt?).

Jo det är säkert coolt för en svensk publik att se svenskarnas stora favorit Patti Smith ge råd om kärlekslivet till den unga vilsna kvinnan. Och att se Iggy Pop några sekunder kan väl vara kul, men det räcker liksom inte. Skådespelarna är vackra, oerhört fotogeniska och regissören låter kameran gå nära, nära deras ansikten och vila där länge. Okey. De är vackra, hipstervackra och de har en uppsjö av snygga kläder i klippen som snabbt växlar. Jag kan tänka mig att filmen är en dröm för modebloggare. För övrigt är det sorgligt att se Ryan Gosling spela en karikatyr på sin roll i La La Land. Nu kommer den kritiker-hyllade La La Land att för alltid ses med en besk bismak.

Jag har svårt för filmer där ingenting i filmen säger mig någonting om livet, om den inte har något att säga om samhället och inte något om existensen. Song to Song säger mig ingenting. Den ger en högst förljugen bild av människors liv. Ingen i filmen tycks behöva göra något för att försörja sig. Trots att de är musiker ser vi dem endast lätt lekfullt plinka utan större ambitioner på något instrument. Jag känner tillräckligt många heltidsmusiker för att veta att de ägnar mycket arbetstid i både studio och med musik-instrument. Musikproducenter och musiker som är stenrika har alltid jobbat hårt och mycket för det. Och även om det skulle finnas någon musiker som kan gå runt och vara rik utan att göra ett enda handtag och ägnar sin tid åt sexuella orgier eller med svår ångest så är det som det berättas i den här filmen intetsägande. Speciellt ironiskt blir det när sensmoralen blir att hitta tillbaka till sitt livs enda stora kärlek och leva ett hårt arbetarklassliv därefter för att äntligen hitta lyckan.

Att söka ett nytt filmspråk är beundransvärt. Men av en regissör som gjort storfilmer som Den tunna röda linjen och The Tree of Life och fått flera filmpriser har vi rätt att vänta mer när han dessutom har tillgång till så skicklig fotograf och scenograf och stora skådespelare.