Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Spider-Man: Homecoming – varm, rolig och underhållande

by

Spider-Man: Homecoming
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 juli 2017
Regi: Jon Watts

Superhjälte-genren är som den är, den har sina delar av berättelsen som inte stämmer med hur vi uppfattar verkligheten. Det är okey, för det är själva grunden. Spider-Man, eller som karaktären hette i början, Spindelmannen, har dock alltid varit en serie som handlar mycket om mänskligt psyke och sinne. Ibland har dessa berättelsen nästan blivit för fokuserade på ångest. Spider-Man: Homecoming balanserar perfekt mellan dessa sidor och är mer en berättelse om att vara tonåring och vilja ta vuxen ansvar än en överdriven superhjälte-actionfilm.

I fokus är den femtonårige Peter Parker som går i skolan och några månader tidigare gjort sin debut som superhjälten Spider.Man, i filmen Captain America: Civil War.

Peter Parker som fortfarande är oerhört exalterad över sin upplevelse med the Avengers har återvänt hem till sin moster May (Marisa Tomei), under sin mentor Iron Man/Tony Starks (Robert Downey Jr.) uppsikt.

På nätterna smyger en tonårige Peter Parker ut, tar på sig sin superhjälte-dräkt och försöker hjälpa människor och sätta dit kriminella. Han vill så gärna utföra hjältedåd med det blir mest att hitta stulna cyklar. En natt vänder allt när han upptäcker rånare som har vapen med en styrka som tyder på att de är skapade av utomjordiskt material och han får ta itu med kriminella som är betydligt farligare än cykeltjuvar.

Visst är mycket förutsägbart i filmen men långt ifrån allt – och karaktärerna är ovanligt trovärdiga för att vara i den här genren. Skurkarnas ledare Vulture (spelas av Michael Keaton) är begriplig, han är inte rakt igenom ondskefull och Spider-Man är en ung pojke som inte är någon färdig superhjälte.

Det är en rolig, varm och riktigt underhållande film med en lång rad duktiga skådespelare, både i de stora rollerna och i birollerna. Det är kvalitet rakt igenom på varenda roll.

Att det lär bli en uppföljare är väl givet.

Filmrecension: En flodhäst i tesalongen

by

En flodhäst i tesalongen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juli 2017

En medelålders bitter surgubbe som lever på whisky och som tycker att han är guds gåva till mänskligheten och är säker på att han själv har rätt jämt fast han egentligen är en tragisk äcklig alkoholiserad figur som förstör allt som är vackert. Vi har sett dessa karaktärer i film och deckare många gånger. Den här gången är han journalist, Ted Wallace (föredömligt spelad av Roger Allam), närmare beskrivet: en teaterkritiker som avskedats efter att aspackad rest sig under en föreställning och skällt ut de usla skådespelarna.

Denna jobbiga journalist träffar sin guddotter Jane på en pub och hon ber honom undersöka några fall av mirakler som ska ha skett på en avsides herrgård. Jane själv ska ha blivit frisk från den leukemi som läkarna sagt ska döda henne inom tre månader.

En film kan ha de mest fantasifulla karaktärerna och sagofigurer och icke-naturliga händelser – men om det presenteras med en egen logik då godtar vi som tittare även de mest otroliga förutsättningar. Denna film bygger på en grundförutsättning som inte är direkt trovärdig. Om Jane upplever att hon blivit mirakulöst fri från sjukdomen: varför hyr hon en försupen journalist för att undersöka om det verkligen är ett mirakel?

Skådepelarna ger filmen den ena poängen i betyget och i synnerhet Roger Allam som spelar Ted Wallace är helt enastående bra. Han är bland annat känd för sin roll som kommissarie Thursday i tv-serien Unge kommissarie Morse. Filmen bygger på en roman av Stephen Fry och ibland kan det bli lite tillgjort när en skådespelarröst ska berätta som ur en bok, men med Roger Allams röst fungerar detta perfekt.

Två saker drar ned betyget. När en film har ett budskap som blir övertydligt förlorar filmen ofta i konstnärlighet. Stephen Fry, skådespelaren och regissören som skrivit boken, är en rabiat motståndare till allt vad andlighet heter. Hans jakt på människors tro bygger dock på falska premisser. Han anklagar gud för att småflickor i Afrika får svåra ögonsjukdomar, bland annat, och för att människor krigar. Att barn får ögonsjukdomar för att människor inte tar itu med de parasiter som finns i vatten beror ju på människors prioriteringar. Alla krig beror på människor. Jag menar inte att någon måste tro på en gud eller Gud – vad jag menar är att Stephen Fry förlöjligar människors tro med oseriösa och falska argument. Denna film är helt klart skapad för att visa att andlighet och healing bara är falskspel. Och den som ska avslöja sanningar är detta försupna vrak som bara förstör allt. Det märks så tydligt att budskapet i denna film är att det inte finns något som vi inte kan mäta med vetenskapen.

Filmens andra svaghet är dess klyschor. Om det finns en en äldre man från teatervärlden som är homosexuell måste han då vara extremt fjolligt fjantig? Tydligen när Stephen Fry sitter vid spakarna. Om någon bluffar med mirakler: måste det då vara för att lura till sig sex?

Filmrecension: Pop Aye – en thailändsk roadmovie om en man och hans elefant

by

Pop Aye
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juli 2017
Regi: Kirsten Tan, Thailand

Thana är en medelålders arkitekt i Thailand. Han är på väg in i en livskris. Han har varit en hyllad arkitekt men nu ska den byggnad i Bangkok som har varit mest stolt över rivas. Dessutom är hans fru trött på honom och när han hittar en dildo bland hennes saker känner han sig totalt nedvärderad.

I sitt bedrövade tillstånd strövar han runt i stan och där träffar han på Pop Aye, hans barndoms “husdjur”, en elefant som uppträder på en gata i Bangkok. Han köper elefanten och ger sig iväg på en resa tvärs över Thailand för att återföra sin gamla vän till den lilla by där de växte upp.

Grundidén till filmen är fin och rolig med ovanliga bilder på en man och hans elefant som vandrar längs vägen för att återvända till barndomens bygd. Som i alla roadmovies händer det en hel del längs vägen och de två, mannen och elefanten, möter udda personligheter och de råkar ut för två polismän som ska eskortera dem till något slags förvar.

Kirsten Tan filmens regissör har bott i Singapore, Jeonju, Bangkok och New York. Hon berättar i ett pressmaterial om sin bakgrund och hur den påverkat den film hon ville göra:
– Jag har alltid känt mig som en vandrare. Jag vet inte riktigt var ”hemma” är för mig och jag identifierar mig ofta med de som inte passar in. Och filmen handlar i grunden om två missanpassade figurer, en man i sina bästa år och en elefant som kommit på villovägar. Och en längtar till mening och tillhörighet.

Filmen har många fina bilder från Thailand och den har sina poänger men den hade fått ännu högra betyg om filmens skapare inte fuskade med dramaturgin. Där finns scener som bara bygger på klichéer och fördomar om Thailand, scener som mer fungerar som utfyllnad än att de tillför något till berättelsen eller fördjupar beskrivningen av karaktärerna. När slutet kommer känns det som om filmen redan haft ett par avslut redan. Med mer genomarbetad dramaturgi kunde berättelsen blivit ett mästerverk.

Kirsten Tan säger:
– Livet är både sorgligt och vackert och den ena konstanten är tiden. Vi för oss framåt hela tiden, även när vi inte gör någonting. För varje sekund försvinner något, och vi kan inte göra någonting åt det. Tiden är vårt enda vittne, och när bokslutet kommer, ska vi skratta eller gråta?

Hennes citat säger mycket om filmen och de känslor den väcker – och det är bra, mycket bra. Men kunde varit ännu bättre med lite mer bearbetning av materialet.

Filmen fick priset Big screen award i den holländska filmfestivalen i Rotterdam och vann pris i Sundance för bästa manus.

Filmrecension: It Comes at Night

by

It Comes at Night
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 juni 2017
Regi: Trey Edward Shults
I rollerna: Joel Edgerton, Carmen Ejogo, Kelvin Harrison jr., Riley Keough, Christopher Abbott
Censur: 15 år

Filmen är kategoriserad som skräckfilm – men den skiljer sig från många filmer som placeras i detta fack. Här handlar det mer om smygande faror, det är en psykologisk rysare av hög klass.

En familj på tre personer, pappa Paul (Joel Edgerton), hans fru Sarah (Carmen Ejogo) och deras 17-årige son Travis, bor i ett ödsligt hus långt in i skogen. De lever i en skräckfylld framtid där en dödlig sjukdom härskar och där människor är farliga gentemot varandra. Om sjukdomen slår till dör den drabbade inom något dygn.

De är beväpnade och när de är utomhus har de ofta skyddsmask på sig för att skydda sig från den farliga smittan. De undviker att gå ut i mörker och de är helst två tillsammans när de går ut. Huset har bara en ingång, alla andra möjliga ingångar har de bommat för.

En dag försöker en ung man, Will, desperat ta sig in i deras hus. Mannen berättar att han har en fru och ett litet barn och de har hittat ett övergivet hus längre bort i skogen där de bott några dagar men nu börjar vattnet ta slut. Han ber om att få göra ett byte: han och hans fru och barn har mat. De har några getter och höns.

Paul och hans familj bestämmer sig för att öppna sitt hus för Will och hans familj. Genom att de blir flera kan de försvara sig bättre tillsammans, tänker de.

Filmen är mycket välgjord i både foto, ljud, musik och skådespelarnas insatser. Att filmen inte får ännu högre betyg beror på dess förvirrade budskap. Ibland kan en film förstöras av att budskapet blir för tydligt och skrivs oss på näsan. Men här är det tvärtom. Budskapet kan möjligen vara att det inte är något idé att försöka skydda sig när världen står i brand eller ännu värre: släpp inte in några främlingar.

Filmdistributören skriver om filmen:
I ett väl skyddat, ödsligt hus försöker Paul (Joel Edgerton), hans fru Sarah (Carmen Ejogo) och deras son Travis navigera rädsla, sorg och paranoia mot ett okänt hot som styr hela deras existens. Beväpnade, vaksamma och med knappa resurser är de redo att offra allt för att beskydda varandra och sitt hem. När ett desperat ungt par och deras lille son en dag söker sin tillflykt hos dem har de öppnat en dörr som borde ha förblivit stängd. Trots båda familjernas goda intentioner, tar panik och misstänksamhet överhanden när hotet från yttervärlden kommer allt närmre. När Paul till slut inser att priset att beskydda sin familj kommer kosta honom hans själ väcks något dolt och monstruöst inom honom.

Jag undrar om den som skrivit distributörens text har sett samma film som jag? Jag håller inte alls med om den beskrivningen. Jag kan inte tycka att något monstruöst väcks inom Paul. Det hade varit en intressant film om det var så, men nej, det är inte alls samma film som beskrivs av filmens distributör. Det betyder inte att It comes at night är dålig. Tvärtom, det är en oerhört välgjord och spännande nagelbitarfilm med oerhört skickliga skådespelare och den har en del att säga om vad människor kan göra när de inte har något val.

Filmrecension: Hemma i Hampstead – en hjärtvärmande historia

by

Hemma i Hampstead
Betyg 3
Premiär den 28 juli 2017

Emily, Diane Keaton, bor i utkanten av Hampstead Heath i den fascionabla stadsdelen Hampstead. Emily är änka med en vuxen son, James Norton, och har ett volontärarbete i butik. Hennes bekanta försöker få henne att gå på dejt och sammanför henne med en man, Jason Watkins. Hennes artig leende som långsamt stelnar vid hans uppvaktning säger mer än ord hur den uppvaktningen går.

En kväll när hon prövar en gammal kikare får hon syn på Donald, Brendan Gleeson, som badar bland näckrosorna i parken. Hamstead Heath är en stor park med skogar, dammar och sjöar. Donald bor i parken men har ingen vacker stuga, mer som ett hopplock av olika brädor till en bostad. När hon stöter på honom är han tvär och butter. Men kontakten mellan honom och Emily utvecklas. Parken skall exploateras av ett byggbolag. Donald får slåss för sin rätt att bo kvar i det kyffe han byggt för länge sedan och det blir Emily som stöttar och trycker på.

Historien är inte särskilt realistisk men sägs vara inspirerad av en sann historia. Filmen är gjord utan större dramatik mer som en feelgoodhistoria. Att en så etablerad person som Emily faller för någon som skulle kunna betecknas som hemlös hör ju inte till vardagshändelser. Jag tycker ändå att personerna i filmen känns äkta. Brendan Gleeson i rollen som Donald med stort skägg, stadig och kraftfull är mannen som inte krusar för någon. Envis och istadig men samtidigt en person som inte tror att han har någon chans mot samhället. Som inte ger något till samhället men inte heller begär något av samhället. En man som helst vill vara ifred. Diane Keaton är en fantastisk skådespelerska. Som välbeställd och bildad faller hon för en man som har valt att leva utanför samhället. Något som påverkar hennes egen utveckling och framför allt provocerar omgivningen.

Trots det lättsamma anslaget kan man ändå fundera på varför det är så provocerande med personer som ställer sig utanför samhället. Främst är dock filmen underhållande och hjärtknipande. En lättsam historia med kärlek efter medelåldern med flera utmärkta skådespelare. Regissören Joel Hopkins har gjort ett bra jobb.