Spider-Man: Homecoming
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 juli 2017
Regi: Jon Watts
Superhjälte-genren är som den är, den har sina delar av berättelsen som inte stämmer med hur vi uppfattar verkligheten. Det är okey, för det är själva grunden. Spider-Man, eller som karaktären hette i början, Spindelmannen, har dock alltid varit en serie som handlar mycket om mänskligt psyke och sinne. Ibland har dessa berättelsen nästan blivit för fokuserade på ångest. Spider-Man: Homecoming balanserar perfekt mellan dessa sidor och är mer en berättelse om att vara tonåring och vilja ta vuxen ansvar än en överdriven superhjälte-actionfilm.
I fokus är den femtonårige Peter Parker som går i skolan och några månader tidigare gjort sin debut som superhjälten Spider.Man, i filmen Captain America: Civil War.
Peter Parker som fortfarande är oerhört exalterad över sin upplevelse med the Avengers har återvänt hem till sin moster May (Marisa Tomei), under sin mentor Iron Man/Tony Starks (Robert Downey Jr.) uppsikt.
På nätterna smyger en tonårige Peter Parker ut, tar på sig sin superhjälte-dräkt och försöker hjälpa människor och sätta dit kriminella. Han vill så gärna utföra hjältedåd med det blir mest att hitta stulna cyklar. En natt vänder allt när han upptäcker rånare som har vapen med en styrka som tyder på att de är skapade av utomjordiskt material och han får ta itu med kriminella som är betydligt farligare än cykeltjuvar.
Visst är mycket förutsägbart i filmen men långt ifrån allt – och karaktärerna är ovanligt trovärdiga för att vara i den här genren. Skurkarnas ledare Vulture (spelas av Michael Keaton) är begriplig, han är inte rakt igenom ondskefull och Spider-Man är en ung pojke som inte är någon färdig superhjälte.
Det är en rolig, varm och riktigt underhållande film med en lång rad duktiga skådespelare, både i de stora rollerna och i birollerna. Det är kvalitet rakt igenom på varenda roll.
Att det lär bli en uppföljare är väl givet.