Film

Filmrecension: Mordet på Orientexpressen

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Mordet på Orientexpressen
Betyg 3
Regi Kenneth Branagh
Svensk biopremiär den 24 november men visas i 70mm i Stockholm, Göteborg och Malmö från och med den 20 november.

Agatha Christies deckare ”Mordet på Orientexpressen” räknas av många som en av hennes bästa böcker. Den gavs ut 1934 och är en klassisk puzzeldeckare där hjälten/detektiven i slutet av boken/filmen samlar alla misstänkt för en genomgång mordgåtan och där den skarpsinnige detektiven löser gåtan och avslöjar vem som är mördaren.
Boken har filmats fyra gånger, den mest berömda versionen är från 1974, och har en lång rad kända skådespelare i rollistan, som Albert Finney (som Poirot), Jacqueline Bisset, Sean Connery, Wendy Hiller, Vanessa Redgrave, Lauren Bacall, Ingrid Bergman (som vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll), John Gielgud, Rachel Roberts och Michael York.

Varför alls göra en ny version av ett sådant mästerverk? Ja den frågan har jag hört många ställa. Den brittiske skådespelaren och regissören Kenneth Branagh gör absolut ett godkänt filmverk. Vissa saker fungerar bättre i denna nya versionen och andra sämre. Men varje film har rätt att bedömas för sig själv och alla har inte sett någon tidigare version och kanske inte heller läst deckaren. På sätt och vis är det en fördel att inte ha läst deckaren, att inte veta upplösningen på mordet, Lite av spänningen försvinner för den som vet svaret.

Filmfotot är, som väntat, fantastiskt skickligt genomfört och att se filmen på en biograf som visar 70 mm-film är mäktigt. Tåget som far fram på hög höjd, människor som skymtas genom frusna fönster, den lyxiga första klass-restaurangen och passagerarna.

Filmen utspelar sig på 1930-talet och följer den något själv-älskande belgiske detektiven Hercule Poirot som utfört ännu ett av sina hyllade insatser som detektiv på ett tillfälligt besök i Jerusalem och ska nu resa hem för att ta en välbehövlig semester. Han hamnar på en lyxig tågresa, med Orientexpressen, genom Europa och där inträffar ett mord.

Hercule Poirot övertalas av tågföretagets ledning att försöka lösa mordet och hitta mördaren. Poirot vars inställning till livet är att allt är antingen svart eller vitt, gott eller ont, ställs här inför en situation där han tvingas omvärdera hela sin världsbild. Jag tycker Branagh har gjort en intressant tolkning av deckarhistorien genom att sätta Poirot ännu mer i fokus och låta honom möta sina egna förutfattade meningar. Kenneth Branagh gör själv rollen som Poirot och det fungerar bra, han är en skicklig skådespelare även om han haft några sämre insatser emellanåt.

Rollistan är också påkostad med flera av världens skickligaste skådespelare där utan tvekan Judi Dench, Derek Jacobi och Willem Dafoe ligger i täten. Denna trio är alltid intressanta att se. Penélope Cruz och Michelle Pfeiffer får också väl godkänt. Däremot är jag rätt trött på Johnny Depp, han har i de senaste filmerna ofta varit en parodi på sig själv – och det är han i den här också. Han hittar inte rätt i rollen.

Jag tippar att Kenneth Branagh påkostade Mordet på Orientexpressen kommer att bli en av de filmer som drar storpublik i vinter – och det är absolut en välgjord film.

Vinn Baywatch som dvd eller bluray

19 november, 2017 by Redaktionen

Baywatch är filmen som bygger på kultserien Baywatch.
Handling:
När en brottsvåg slår ner på stranden, leder Mitch Buchannon sin grupp med livräddare på ett uppdrag som bevisar att inte bara poliser kan rädda dagen. Tillsammans med en höjdartrio, bland annat olympiern Matt Brody, skippar de surfandet och går undercover för att avslöja en hänsynslös affärskvinna, som hotar att förstöra strandens framtid.

Kulturbloggen har fått tag på tre exemplar av filmen: två bluray och en dvd – som våra besökare får tävla om.

Tävlingen är avgjord, vinnare är:
Hans Holmgren, Bunkeflostrand
Åsa Holmkvist, Piteå
Antonio Guzman Larsson, Malmö

Så här gör du om du vill vara med och tävla om filmen:
Maila till
kulturbloggen snabel-a gmail punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna.
Glöm inte att skicka med din postadress, om du vinner måste vi kunna posta filmen till dig.
Du måste också ange om du vill vinna filmen som DVD eller Bluray.
Tävlingen avslutas 26 november 2017 kl 15.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.

Produktionsinfo:
I rollerna: Dwayne Johnson, Zac Efron, Alexandra Daddariom fl
Genre: Komedi
Speltid: 1 tim 56 min (extended version 2 tim 1 min)
Produktionsår: 2017
Ålder: 11 år

Den franska fimen ”Jeune Femme” är Årets vinnare på Stockholms filmfestival

19 november, 2017 by Redaktionen

Den franska fimen ”Jeune Femme” är Årets vinnare på Stockholms filmfestival. Ett pressmeddelande berättar om Bronshästen för Bästa film och övriga priser:
Juryn har nu gjort sina val för den 28:e upplagan av Stockholms internationella filmfestival. Den franska regissören Léonor Serraille tog hem Bronshästen för Bästa Film under lördagskvällens prisutdelning. Nedan följer alla pristagare på Stockholms internationella filmfestival 2017.

STOCKHOLM XXVIII COMPETITION
Bästa film: Jeune Femme av Léonor Serraille.
För dess dynamiska och skarpsinniga porträtt av en ung kvinna – en av de mest minnesvärt livfulla – ständigt på kant med sin omvärld. Denna skenbart småskaliga berättelse hittar djup och konturskärpa i det distinkta specifika – i en tillställning där komedin går hand i hand med tragedin.

Bästa regi: God’s Own Country av Francis Lee.
För dess vackert naturalistiska och diskreta närmande mot en tematisk fond av mognad, sexualitet och tolerans, såväl som sin pragmatiska och sympatiska skildring av jordbrukares dagliga kamp.

Bästa debutfilm: I’m Not A Witch av Rungano Nyoni.
För hennes vittgående unika stil och berättelse, en film som utsätter åskådaren för förut osedda miljöer och situationer, samt för karaktärer med en påfallande visionär klarhet. En oförglömlig debut som tar sig an förödande förtryck och exploatering av kvinnor både känslomässigt inkännande och med banbrytande humor.

Bästa manus: No Date, No Signature av Vahid Jalilvand och Ali Zarnegar.
För dess noggranna utforskande av outsägliga etiska frågeställningar som uppstår till följd av en oväntad tragedi, och för sin sammansatta och systematiska genomgång av skuldhantering och olika samhällsprivilegier (och bristen på desamma).

Bästa foto: Paul Guilhaume för Ava.
För dess underbart lekfulla och ombytliga visuella stil som resonerar till omfattande delar av filmhistorien, utan att försumma sin egen distinkta estetik. En filmälskares film fylld med överväldigande ikonografi och bildlösningar.

Bästa kvinnliga skådespelare: Antonia Zegers för Los Perros.
För hennes subtila och mångfacetterade skildring av en välbärgad kvinna som tar för sig av livets olika passioner och begär, samtidigt som hon ovillkorligt leds in i det förflutnas dunkla moraliska marker. En aktör vars känslor strålar briljant strax under ytan.

Bästa manliga skådespelare: Josh O’Connor för God’s Own Country.
För hans lika modiga som delikata tolkning av en karaktär som drivs av raseri men ändå har förmågan till betydande empati. En fullt inlevd prestation som fångar hela bågen med en trasig, ung man som kommer till rätta med sina omständigheter genom omsorg för människor runt omkring honom.

STOCKHOLM XXVIII DOCUMENTARY COMPETITION
Bästa dokumentär: For Ahkeem av Jeremy S. Levine och Landon Van Soest.
Denna film är en varm och intim berättelse om kärlek och tuffa omständigheter i skuggan av amerikansk polisbrutalitet. Den gestaltar på ett organiskt sätt unga människor som söker vägar att överleva mot alla odds. Filmen lämnar utrymme för publiken att dra egna slutsater och lyckas fånga livets oberäkneliga vändningar.

STOCKHOLM XXVIII SHORT FILM COMPETITION
Bästa kortfilm: Retouch av Kaveh Mazaheri.
Den vinnande kortfilmen är svår att sätta enbart en genre på. Istället transcenderar den på ett snyggt sätt socialrealistiskt drama, politisk thriller och svart komedi. Med precist justerade och problematiserande genusglasögon undersöker den traditionella idéer om kvinnors roll i samhället, såväl i Iran som i resten av världen.

STOCKHOLM LIFETIME ACHIEVEMENT AWARD
Stockholm Lifetime Achievement Award: Vanessa Redgrave
Årets vinnare av Lifetime Achievement Award har tillhört skådespelarvärldens toppskikt i fem decennier och kallats ”vår tids största levande skådespelerska” av Tennesse Williams. Hon har briljerat i såväl kostymdramer och politiska dokumentärer som verk av några av filmens största auteurer. Med häpnadsväckande kraft och stort politiskt engagemang har Vanessa Redgrave gjort skådespeleriet till sin livsgärning.

STOCKHOLM VISIONARY AWARD

Stockholm Visionary Award: Pablo Larraín
Årets vinnare av Visionary Award är en mångsidig filmskapare med stor konstnärlig precision. Med en skarp blick riktad mot Chiles historia har Pablo Larraín via enskilda människoöden och med universell räckvidd avslöjat korruption och politisk dubbelmoral på flera nivåer. Han har omdefinierat biopic-genren och vidgar ständigt våra cinematiska horisonter. Med sju briljanta filmer i bagaget står Pablo Larraín för en sant visionär filmkonst.

STOCKHOLM IMPACT AWARD
Stockholm Impact Award: Wild Roses av Anna Jadowska.
För en känslig gestaltning av en moder som vägrar att överge sitt sanna jag, och för ett porträtt av ett rasande barn som ifrågasätter ett ytterst konservativt samhälle, för en visuellt utsökt stil som kontrasterar en värld av fördomar och moralisk tvång, Stockholm Impact Award går till Anna Jadowska för Wild Roses, en metafor för människans uthållighet.

STOCKHOLM RISING STAR

Stockholm Rising Star: Gustav Lindh
2017 års Rising Star inom Stockholm filmfestival tilldelas en ung person som redan gjort ett starkt avtryck i flera filmer. Med en närhet och innerlighet i kombination med en dramatisk skärpa – lyckas han vidröra strängar i vårt inre. Vi förutspår en underbar framtid inom filmen – Gustav Lindh.

1 KM FILM
1 Km Film-stipendiat: Nyforelsket av Ville Gideon Sörman.
Årets vinnare av 1 km film stipendiet går till en regissör med en originell röst som lyckas sätta ett ansikte på de mest komplexa samtida känslorna. Med ett finkänsligt berättande mänskliggör han karaktärerna på ett sätt som intimt engagerar åskådaren.

1 Km Film Hedersomnämnande: Min Homosyster av Lia Hietala.
Ett hedersomnämnande går till en regissör som har ett absolut gehör för autentisk dialog och visar prov på stor finess för karaktärer och miljöer.

FIPRESCI-PRISET
FIPRESCI-priset: Based On A True Story av Roman Polanski.
Filmen undersöker själva processen för konstnärligt skapande som ett spel mellan konstnär och verklighet baserat på ömsesidiga manipulationer och förklädnader. Den formella glansen kombineras här med ett smidigt utarbetande av varje detalj. Så, FIPRESCI-juryn är stolt över att tillkännagiva att priset går till Roman Polanski för filmen D’après une histoire vraie (Based On A True Story).

Filmrecension: Lyubov- kärlek på ryska

16 november, 2017 by Rosemari Södergren

Lyubov – kärlek på ryska
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 november 2017

Vi bjuds in till ett lugnt, ärligt och öppet samtal om kärlek. Den ryska författaren Svetlana Aleksijevitj har intervjuat hundratals människor i Ryssland om kärlek i sin kommande bok och filmregissören Staffan Julén har skapat ett filmiskt verk där flera av berättelserna vävs in i varandra. Lyubov – kärlek på ryska är ett konstverk och en film där vi får möta vanliga människor som berättar om kärleken eller frånvaron av kärleken i deras liv. Det är underbart hur människor som inte är glamorösa Hollywoodstjärnor utan mänskliga karaktärer i olika åldrar stå eller sitta framför kameran och öppna sig, som om vi var vänner och satt tillsammans en kväll med en kopp te och pratade om livet och existensen.

I ”Lyubov – kärlek på ryska” får vi möta flera mycket intressanta människor som både upplevs unika och väldigt mänskliga, det kunde varit jag eller du eller någon i vår omgivning som öppnar sig och berättar om kärleken i sitt liv.

Det är så befriande med en kamera som kan vila på människor, en kamera som inte har en stressad fotograf som söker hela tiden söker nya vinklar, nya sensationer utan istället litar på att människorna och miljöerna kan tala till oss utan häftiga klipp.

”Hon sitter vid fönstret varje dag och väntar på mig. Var jag än är i världen, bär jag den vetskapen med mig”, berättar en röst i början av filmen. I slutet knyts säcken ihop och begreppet kärlek har vidgats och fördjupats.

Filmen är vacker, stark och mångbottnad. På ytan kan det se ut som att det enbart handlar om den passionerade kärleken mellan en man och en kvinna, men det handlar om mycket mer – och det sägs inte rent ut utan det är något som sitter i betraktarens öga. Det är mycket som sägs, men inte med ord.

Amerikanska romantiska filmer har öst över en förenklad, förljugen bild av kärleken över biopubliken i decennier. Vad är kärlek? Är det som i Hollywood: en man och en kvinna (på senare år kan det också vara två kvinnor eller två män) som möts: de har lite svårigheter av något slag och sedan övervinner deras kärlek allt och de lever i ett romantisk skimmer i evighet.

I Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, är bilden av kärlek och lycka annorlunda. Som en trettioårig kvinna berättar i filmen: ”Jag har växt upp under bra förhållanden och har lätt för att prata och har vänner. Du måste vara lycklig, säger de. Men då får jag dåligt samvete. Har jag rätt att ha lycka?”

Det sovjetiska systemet var så annorlunda att leva i än det amerikanska – och den sovjetiska och/eller den ryska litteraturen och all kultur därifrån har ett helt annat förhållningssätt gentemot människan, ett annat sätt att gestalta livets villkor. Ett sätt som är mycket mer vemodigt, mycket mer mångbottnad, mycket ärligare – upplever jag ofta. Varför är svensk film så påverkad av den amerikanska? Egentligen tycker jag att vårt svenska samhälle och hur vi lever våra liv har mycket mer gemensamt med det ryska sättet att se på livet.

Filmen är frukten av dryga tre års samarbete mellan filmregissören Staffan Julén och Svetlana Aleksijevitj. Kärleksberättelserna i hennes kommande bok utgör stommen i filmen där den ena berättelsen smittar den andra associativt och tematiskt. Likt Aleksijevitjs böcker utgår filmen från de dokumentära intervjuerna för att skapa ett verk där gränsen mellan dokumentär och fiktion upphävs, en syntes mellan journalistik och epik, dikt och dokumentär. I november och början av december visas Lyubov – kärlek på ryska på Liljevalchs konsthall där ett omfattande seminarieprogram arrangeras till filmvisningarna.

Det enda jag saknar i filmen är några homosexuella som får berätta om kärlek. Det hade passar så bra med tanke på den ryska maktens sätt att bemöta HBTQ-rörelsen.

Filmrecension: Okänd soldat – en finsk klassiker blir storslagen film om krigets jävlighet och viljan att överleva

16 november, 2017 by Birgitta Komaki

Okänd soldat
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2017
Regissör Aku Luohimies

Berättelsen om en truppenhet som kämpade under finska fortsättningskriget 1941 -1944 i skogarna i Karelen. När Väinö Linna 1954 skrev sin bok Okänd soldat låg inte kriget så långt tillbaka i tiden. Nu mer än 60 år senare har två filmer redan gjorts om boken och det här är den tredje. Det är Finlands hittills dyraste filmproduktion och kommer i år när Finland firar 100 års självständighet. När filmen hade premiär i Finland drog den en rekordpublik och väckte stort intresse. Filmens tre timmar har i Sverige förkortats till drygt två timmar.

Det är en krigsfilm med ett lerig, iskallt krig i skogen. Den visar ett krig långt från ära och berömmelse. Ett krig för herrarna mer än de soldater som hukar mellan träden eller i skyttegravar. Man gör sin plikt men man vet också vem som har nytta av kriget.

Kriget förändrar livet för soldaterna, unga karlar och pojkar. Kriget förändrar också livet för dem därhemma, hemmafronten. Kvinnor och barn som får kämpa för att överleva. Rädslan finns alltid där att maken eller sonen inte skall komma tillbaka. Det är ett krig som har satt djupa spår i den finska nationen. De som inte var födda har hört berättelser från den äldre generationen.

Men trots fasor och umbäranden så är det också en film som visar vänskap, humor och viljan att överleva. Rokka (Eero Aho) som varit med i vinterkriget är den som aldrig krusar och vet sitt värde. Aho är perfekt i rollen och man tror på honom direkt. Rokka bär upp en stor del av historien och han är en sann nationell hjälte. En person utan respekt för militärisk disciplin och med genuin medmänsklighet. Han har sällskap av Kariluoto och Koskila och många andra. Jag tycker om den här filmen för skildringen av männen. Deras vilja att överleva och att det enda sättet är att hålla ihop. Ingen ensam hjälte överlever i den Karelska barrskogen.

Regissören Ako Luohimies har gjort en fin psykologisk film som speglar storheten i den lilla människan. Han har tidigare gjort 9 långfilmer och flera TV-serier.

Filmen får mig att fundera på om det är värt att kämpa så för några skogsbackar eller nationsgränser som flyttas hit eller dit. Krigets meningslöshet. Och att krig kan vara att man krälar fram i skogen för att inta en åker. De krig man ser på TV nu är ju mest sönderbombade städer och hus som är helt förstörda. Här är skogen mäktig , svårframkomlig och fylld av tallar. Den är filmats förödande vacker och man känner att det är riktig levande natur. Men kriget drabbar allt och både människor och naturen lider. En stark film där minnet blir av människorna mer än av kanoner och tanks.

Okänd soldat är den största finska filmproduktionen hittills. Och den har slagit publikrekord i Finland. Filmen hade biopremiär i Finland den 27 Oktober och lockade inte mindre än 170.213 besökare premiärhelgen vilket gör den till den största öppningen för en finsk film någonsin.

Film

Footer

Om oss