Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Oscarsnomineringarna: Storslam för The Shape of Water och svensk chans för The Square och Dunkirks foto

by

Guillermo del Toros hyllade film ”The Shape of Water” tog storslam när nomineringarna till det prestigefyllda amerikanska filmpriset Oscar avslöjades den 23 januari 2018. ”The Shape of Water” är Oscarnominerad i 13 kategorier.

The Shape of Water fick följande nomineringar inför Oscarsgalan 2018:
Bästa film
Bästa regi – Guillermo del Toro
Bästa kvinnliga huvudroll – Sally Hawkins
Bästa kvinnliga biroll – Octavia Spencer
Bästa manliga biroll – Richard Jenkins
Bästa originalmanus
Bästa foto
Bästa scenografi
Bästa kostym
Bästa ljudredigering
Bästa ljud
Bästa filmmusik
Bästa klippning

The Shape of Water har fått betyg 5 av 5 av Kulturbloggens recensent. Här kan du läsa vår recension.

”The Shape of Water” är en annorlunda saga som utspelar sig under kalla kriget i USA.
Filmen handlar om den ensamma Elisa (Sally Hawkins) som jobbar på ett statligt laboratorium. En dag upptäcker hon och hennes kollega Zelda (Octavia Spencer) ett hemligstämplat experiment och hennes liv förändras drastiskt.

Filmen har svensk biopremiär den 14 februari 2018.

För svensk del finns blev det två nomineringar. Ruben Östlunds ”The square” som vunnit Guldpalmen är nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. I den kategorin konkurrerar Ruben Östlunds film med chilenska ”En fantastisk kvinna”, ungerska ”Om själ och kropp”, ryska ”Saknaden” och libanesiska ”Förolämpningen”.

I kategorin bästa foto nominerades den den holländsk-svenske fotografen Hoyte Van Hoytema för filmen Dunkirk.

Femton svenska filmer har tidigare blivit nominerade till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Ingmar Bergman har vunnit tre gånger.
Här är hela listan:
”Jungfrukällan”, (Ingmar Bergman, 1960) vinnare
”Såsom i en spegel” (Ingmar Bergman, 1961) vinnare
”Kvarteret Korpen” (Bo Widerberg, 1964)
”Käre John” (Lars-Magnus Lindgren, 1965)
”Ådalen ’31” (Bo Widerberg, 1969)
”Utvandrarna” (Jan Troell, 1971)
”Nybyggarna” (Jan Troell, 1972)
”Ingenjör Andrées luftfärd” (Jan Troell, 1982)
”Fanny & Alexander” (Ingmar Bergman, 1983) vinnare
”Oxen” (Sven Nykvist, 1991)
”Lust och fägring stor” (Bo Widerberg, 1995)
”Under solen” (Colin Nutley, 1999)
”Ondskan” (Mikael Håfström, 2003)
”Så som i himmelen” (Kay Pollak, 2004).
”En man som heter Ove” (Hannes Holm, 2016)

Oscarsgalan 2018 kommer att bli den 90:e upplagan av Academy Awards och kommer att hållas i Los Angeles den 4 mars med Jimmy Kimmel som värd andra året i rad.

Här är filmerna som nominerats i kategorin bästa film:
”Call me by your name”
”Darkest hour”
”Dunkirk”
”Get out”
”Lady Bird”
”Phantom thread”
”The post”
”The shape of water”
”Three billboards outside Ebbing, Missouri”

Filmrecension: Downsizing – futuristiskt, komiskt drama med vässad skärpa

by

Downsizing
Betyg: 4
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regissör: Alexander Payne

Downsizing utspelar sig i en snar framtid (väldigt snar, känns det som) där jordens resurser är reducerade till en miniminivå och överbefolkning är ett av de största problemen. I ett stort teknologiskt genombrott kommer en genial norsk vetenskapsman (spelad av Rolf Lassgård) på ett sätt att krympa människor, genom en sorts lösning i en spruta krymps människokroppen ned till en storlek på cirka 10-12 centimeter. Så små människor förbrukar mycket mindre av jordens resurser, samtidigt som det för (den mycket lilla) individen innebär möjligheten till ett liv i överflödig lyx när allting man vill köpa är mycket billigare (och mindre).

Paul Safranek, spelad av Matt Damon, är en medelålders man som tycks ha fastnat i livet. Han hoppade av college för att ta hand om sin sjuka mamma och blev därför aldrig kirurg som han ville, istället är han en fysioterapeut inriktad på arbetsskador som kämpar hårt för att få ekonomin att gå ihop. Han och hans fru befinner sig i någon form av kris, de bor kvar i Pauls barndomshus och har inte riktigt råd att flytta. I många år har han tänkt på det här med Downsizing (hela krympningsprocessen) och börjar på allvar tänka på möjligheten när en tidigare klasskamrat – som han möter på en High School-återträff – tillsammans med sin fru plötsligt är tolv centimeter lång och lyckligare än någonsin. De bor i ett inhägnat kupolsamhälle vid namn ”Fritidslandet” på ett mycket soligt ställe i södra USA. De bor som (små) miljonärer i en (mini-)mansion med simbassänger och diverse lyx som attraherar hårt arbetande amerikaner. Fan alltså, om inte det här vore något för Paul och hans fru?

Således bestämmer de sig för att göra samma sak, en vägledare på Fritidslandet förklarar ivrigt nickande att deras $150.000 – som de kommer inneha efter att ha sålt av alla sina ägodelar – motsvarar tolv miljoner dollar i Fritidslandet. Att leva på, för resten av deras liv! Så de säljer allt, anordnar en stor avskedsfest med alla sina vänner och tar flyget till Fritidslandet. I ett vitt väntrum skiljs de åt, fem timmar senare ska de återförenas i ”uppvakningsrummet”. Som nya, (mycket mindre) människor. Så Paul för sin stela, lite för runda, medelålders kropp genom de vita korridorerna, får alla sina tandläggningar utplockade, får sitt hår rakat (överallt) och blir nedsövd i väntan på förvandlingen. Sedan vaknar han, groggy och illamående i uppvakningsrummet.

Ensam.

Till sin förskräckelse får han reda på att hans fru (spoiler alert) har fått kalla fötter i sista ögonblicket och nu befinner sig på flygplatsen, på väg tillbaka till Omaha. Snart följer skilsmässa och Paul befinner sig ensam i det soliga (och mycket trista) Fritidslandet, som känns som ett slags avslaget pensionärssamhälle där allting är otroligt artificiellt. Han är inte bara tolv centimeter lång och skild, han är fattigare än han var innan. Det (för honom) enorma, utlovade huset är ett minne blott och han tvingas inkvartera sig i en trist lägenhet samtidigt som han arbetar som en trist telefonförsäljare. Han förnyade inte sin fysioterapeutlicens, så det kan han inte arbeta som. På det bor han under en östeuropeisk man som har högljudda fester flera gånger i veckan.

Innan premiären hade jag inga förväntningar alls på ”Downsizing”, som jag snarare antog skulle vara en vanlig, trist Hollywoodkomedi med gäspningsrisk. Den visar sig vara allt annat.

Filmen tar en ny vändning när Paul, efter att först ha klagat högljutt, ansluter sig till sin grannes fest. Denne granne – serben Dušan Mirković, spelad av Christoph Waltz, visar sig vara det bästa som hänt Paul på länge. För första gången på en evighet lever han på riktigt, och genom Dušan lär han känna sjökaptenen Konrad och den vietnamesiska, enbenta kvinnan Ngoc Lan Tran – som arbetar som städerska i hans hus. Dessa udda personligheter drar snart ut Paul ur hans monotona, småsinta (skämt åsido) vardag och hans får snart erfara att samhället fortfarande fungerar precis likadant oberoende hur litet det är. Det finns fortfarande utländska gästarbetare som gör allt skitjobb och folk dör som flugor i miljonprogramsliknande lägenhetshus stora som skokartonger.

”Downsizing” är uppbyggd på magnifika skådespelarinsatser. Matt Damon sätter udden på den medelålders, misslyckade, småsinta Paul och lyckas bli precis den där blandningen av tråkighet, fula kläder och snällhet. Christoph Waltz gör en förträfflig gestaltning av den serbiske bedragaren och playboyen Dušan – karikatyren av en man från Balkan – och får mig vid tillfällen att brista ut i långdragna skrattparoxysmer där jag knappt kan andas och håller för munnen för att inte störa resten av publiken i salongen. Och Hong Chau, av mig senast sedd i en av mina personliga favoriter – Inherent Vice – gör filmens verkligt fenomenala skådespelarinsats som den vietnamesiska människorättsaktivisten Ngoc Lan Tran, som blev krympt av sitt lands förtryckarregim och flydde till USA i en tv-låda – där hon trots sin historia tvingas arbeta som städerska. Hon är hysteriskt rolig, smart och får en stundtals att känna en stor sorg. Framförallt är hon osentimental och framåtblickande. För sin insats är hon nominerad till en Golden Globe, som bästa skådespelerska i en biroll.

Downsizing, är en mångfasetterad historia och manusförfattarna Jim Taylor och Alexander Payne (den senare regisserar även filmen) förtjänar beröm för sitt arbete. Filmens europeiska inslag, från Norge och även från Serbien – genom Christoph Waltz karaktär – visar på en kunskap om livet utanför USA. Speciellt Christoph Waltz som Dušan Mirković får mina applåder, med ett ursprung från före detta Jugoslavien känner jag igen mig så mycket i den humorn, som måste sägas vara väldigt precis i denna film. Denna film är också ett bevis på att man inte ska haka upp sig på betyg från jättefilmsajten IMDb, där filmen inte blev särskilt belönad. Downsizing är en bra film, förvånande bra, den är unik och håller bra avstånd till de vanliga Hollywoodkomedierna. Av mig får filmen en fyra i betyg, och jag ser fram emot nästa film av Jim Taylor och Alexander Payne, som ofta jobbar ihop.

Fredrik Backmans ”Britt-Marie var här” blir film med Pernilla August

by

SF Studios gör nu film av ”Britt-Marie var här”, ännu en bästsäljande roman av Fredrik Backman. Pernilla August spelar huvudrollen som Britt-Marie och Tuva Novotny regisserar denna varma, roliga och berörande historia om kvinnan som väntat hela livet på att hennes skall börja, berättar ett pressmeddelande:

Nu är det dags för Britt-Marie att ta klivet upp på vita duken. I april startar SF Studios filmatisering av ”Britt-Marie var här” baserad på Fredrik Backmans succéroman. Efter några år i registolen tar Pernilla August återigen plats framför kameran i huvudrollen som den 63-åriga Britt-Marie. För regin svarar Tuva Novotny som tidigare har regisserat avsnitt av de populära TV-serierna ”Dag” och ”Lilyhammer” samt den norska långfilmsdebuten ”TEA”.

När Britt-Marie, 63, lämnar sin man efter 40 års äktenskap, tvingas hon göra upp med sig själv, bryta upp från gamla invanda mönster, och möta omvärlden. Britt-Marie hamnar i det avfolkade Borg, där livet för de flesta andra också tycks vara förbi. Men i Borg finns också drömmar, som väcker Britt-Maries väl undangömda framtidstro. Kanske finns det en andra chans i livet, kanske är det aldrig för sent att börja leva.

– Det ska bli fantastiskt roligt att regissera detta rörande och upplyftande feelgood-drama, säger Tuva Novotny.

– Pernilla är ”the one and only”. Det krävs en superelastisk och organisk skådespelare med en känsla för både humor och drama för att bära en sådan här roll. Det finns ingen annan med samma omfång som Pernilla, förklarar Tuva Novotny.

Precis som i den populära och berörande romanen så handlar filmen om 63-åriga Britt-Marie som plötsligt kastas ut ur sin trygga tillvaro och tvingas att börja på nytt helt själv. Det är en varm dramakomedi om att få – och ta – en andra chans i livet och om att hitta en ny plats i tillvaron tillsammans med helt nya människor.

Pernilla August har en öm blick på sin rollfigur:
– Hon är en blyg, rädd, blockerad och väldigt osäker människa som plötsligt skjuter ut sig från äktenskapet – och hittar sig själv. Plötsligt vågar denna spröda lilla person låta sig bli uppbjuden på dansgolvet – hennes utveckling är så otroligt vacker att jag ryser, säger Pernilla August.

”Britt-Marie var här” blir den andra filmen baserad på en succéroman av Fredrik Backman som SF Studios producerar. Den förra var Hannes Holms Oscarsnominerade ”En man som heter Ove” som sågs av inte mindre än 1,7 miljoner biobesökare bara i Sverige.

”Britt-Marie var här” börjar inspelningen i april i Västra Götaland. Just nu pågår rollbesättningen av övriga roller för fullt. Manus är skrivet av Maria von Heland och fotograf är Jonas Alarik (Guldbaggenominerad för ”Korparna”).

”Britt-Marie var här” produceras av SF Studios. Producenter är Gustav Oldén och Nicklas Wikström Nicastro. Det är en samproduktion med Film i Väst, TV4, Nordsvensk Filmunderhållning och Filmkameratene AS, med stöd av Svenska Filminstitutet samt Norska Filminstitutet.

”Britt-Marie var här” distribueras av SF Studios och förväntas ha biopremiär i hela Norden i slutet av 2018.

Filmrecension: GOOK – jag blir gripen, tagen, skakad

by

GOOK
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regi Justin Chon

Ett starkt drama i skuggan av kravallerna i Los Angeles 1992 då de friande domarna i Rodney King-målet har fått staden att explodera i kravaller och våld. De tre huvudpersonerna i GOOK har inte med kravallerna att göra men är drabbade på samma sätt som Rodney King-målet av den indelning av människor efter hudfärg som skapar så mycket ont.

Två koreanska bröder, Eli och Daniel, driver en liten skobutik. Denna dag då kravallerna brutit ut hänger den elvaåriga Kamilla där också. Kamilla är en afro-amerikansk flicka som helst håller till i skobutiken och hjälper de två koreanerna istället för att gå till skolan. Hon bor med sina två äldre syskon som inte tar hand om henne särskilt väl. Den här morgonen finns det inte ens någon frukost åt henne. Hon smiter till skobutiken i smyg, hennes storebror och storasyster har förbjudit henne att hänga där. Som afro-amerikaner hatar de gulingar, som de kallar amerikaner med asiatiskt påbrå.

Skobutiken ligger en bit ifrån de delar där kravallerna härjar som mest men polissirener och andra ljud från tumultet hörs dit bort. Men oroligheterna närmar sig.

Längre in i filmen förstår vi att både de två unga koreanska männen, Eli och Daniel, liksom Kamilla och hennes syskon, har drabbats av en tragedi tidigare som påverkar deras liv och relationer.

Våld göds i samhällen där människor delas in efter hudfärg och föraktar varandra, är rädda för varandra. Denna mur mellan människor gjorde att vita poliser misshandlade den afro-amerikanske taxichauffören Rodney King. Denna mur mellan människor leder till de hat och det ursinne som de fattiga och de utsatta afro-amerikaner drivs av när de sparkar på asiater. Alla är fast i det uppdelade samhället.

Som svensk, uppväxt i vårt samhälle som har en betydligt starkare stat med myndigheter som blandar sig i människors liv mycket mer undrar jag om två så unga syskon som Kamillas äldre bror och syster ens skulle få ha vårdnad och ansvar över henne. Skulle en elvaårig flicka kunna leva så utsatt här?

Filmen är i svartvit och det ger en stark känsla av dokumentär trots att det är en mycket dramatisk spelfilm känns den så naturalistisk, som om jag som ser filmen är med där. Den är filmad med en kamera som skakar lätt också, det känns som att det är medvetet för att ge intryck av att inte vara en spelfilm. Det är en film det inte går att värja sig emot. Jag blir gripen, tagen och skakad.

Filmens regissör Justin Chon (f. 1981) inledde sin karriär som skådespelare i TV-serien Jack & Bobby och har sedan synts ibland annat Twilight-trilogin, House och 21 & Over. 2015 regidebuterade han med slackerkomedin Man Up som han nu följer upp med dramat GOOK som belönades med publikpriset på Sundancefestivalen.

Ordet gook används i amerikansk engelsk för en främling, speciellt av asiatiskt ursprung. Det används nedvärderande, liknande ordet ”guling”.

Fakta från wikipedia om Rodney King:
Rodney Glen King, född 2 april 1965 i Sacramento, Kalifornien, död 17 juni 2012 i Rialto, San Bernardino County, Kalifornien, var en amerikansk taxiförare som blev känd som offer för polisbrutalitet när han under en permission från ett fängelsestraff för rån, den 3 mars 1991, blev brutalt nedslagen av ett antal poliser från Los Angeles Police Department (LAPD). En förbipasserande, George Holliday, spelade in mycket av händelsen på avstånd med en videokamera.

Filmen visar hur polismännen upprepade gånger slår King med sina batonger samtidigt som andra poliser står runt omkring utan att ingripa. En del av filmen visades senare av nyhetsmedia runt om i världen. I Los Angeles resulterade detta i spänningar mellan den svarta befolkning och LAPD och ökade på ilskan över sociala orättvisor och polisbrutaliteten.

Fyra av polismännen blev sedermera åtalade för misshandeln men friades. Den friande domen blev startskottet för kravallerna i Los Angeles 1992. I en senare federal rättegång för brott mot mänskliga rättigheter blev två av polismännen dömda till fängelse medan de två andra friades.

Filmrecension: Katie Says Goodbye

by

Katie Says Goodbye
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regi Wayne Roberts

En skildring av ett maskrosbarn som växer upp nästan helt övergivna och svikna av de som borde värna om dem. Katie Says Goodbye är en stark film som inte går att se oberörd. Den rör om i känslorna. Den är en välgjord film med enastående skådespelare. En film som berättas i stort sett utan de klichéer som vi sett i så många amerikanska filmer.

Katie är en ung kvinna ute på amerikanska landsbygden, i en liten håla i Arizonas öken. Hon drömmer om att flytta till San Francisco och att utbilda sig till skönhetsexpert och jobba med att klippa människor och sminka dem, hjälpa människor att bli vackra. Hon försörjer sig som servitris på en vägsylta och hon tjänar extrapengar genom att sälja sex till några stamkunder.

Hennes mamma är helt under isen och klarar inte av att sköta något jobb eller någon relation. Mamman stjäl regelbundet från Katie och har flera olika män som kommer hem och har sex med henne, oftast gifta män vars fruar och barn blir både sårade och arga. Mamman ställer inte upp på sin dotter ett enda dugg medan Katie försörjer sin mamma. Jag blir så ledsen över sådana skildringar. Det är så hemskt och så vidrigt. Hur kan det ens förekomma?

Katie har nästan samlat ihop tillräckligt mycket för att kunna ge sig av. Hon är så ömsint mot sin mamma att hon till och med samlat ihop en summa som hennes mamma ska ha för att kunna klara sig när Katie ger sig av. Då, när det är nära för Katie att äntligen kunna ge sig av dyker en tystlåten man upp på bygdens bilverkstad. Mannen heter Bruno och har suttit i fängelse. Katie bestämmer sig för att han är hennes livs kärlek. Hon raggar upp honom.

Mitt hjärta gråter när jag hur godhjärtad hon är. Hon kan säga till Bruno att hon älskar honom. Men han får knappt ur sig ett ord. Han är helt stel och trist. Det är en sidan stark bild av hur människor ser genom rosafärgade glasögon när de blir förälskade. Katie ser egentligen inte vem eller hurdan Bruno är.

Filmen är oerhört sorglig och det gör ont i mig att följa Katies liv, ändå förmedlar den hopp. Det finns något i Katie som är som de växter som kan ta sig fram på de mest ogästvänliga platser, som kan slingra sig fram i små sprickor i asfalt.

Katie Says Goodbye är den amerikanske regissören Wayne Roberts långfilmsdebut och utgör den första delen i en planerad trilogi där den andra delen Richard Says Goodbye är under postproduktion.

Katie spelas av Olivia Cooke, född 1993 i Oldham, Greater Manchester. Hon är en brittisk skådespelare och är främst känd för sin roll som Emma Decody i amerikanska TV-serien Bates Motel och i rollen som Rachel i Me and Earl and the Dying Girl. Håll ögonen på henne, henne kommer vi att se mer av.

Katie Says Goodbye vann Impact Award på Stockholm Filmfestival 2017.