The Shape of Water
Betyg 5
Är öppningsfilm på Stockholms Internationella filmfestival
Det kan inte bli annat än högsta betyg till filmen ”The shape of water. Filmen är ett mästerverk av regissören Guillermo del Toro, med ett djup i berättelsen, magisk visuell framtoning med intensiva färger och fulländade karaktärer.
Filmen vann nyligen det finaste priset, Guldlejonet” på Venedigs filmfestival och regissören Guillermo del Toro sa i sitt tacktal ”The Shape of Water” är en mycket personlig film för mig och den har blivit exakt som jag ville”. Den hyllade regissören är tidigare känd för filmer som ”Pans labyrint” och ”Pacific rim” som också bygger på berättelser om monster.
Du ska gå och se filmen om så bara för Sally Hawkins (Happy-Go-Lucky) rollprestation. Hon spelar Elisa, en stum städerska i 1960-talets Baltimore som bor ovanför en biograf. Hennes liv är inrutat i ett strikt schema mellan vardagssysslor i våningen och dagliga besök hos den homosexuella vännen Giles, och jobbet som städerska på ett hemligt statligt laboratorium där forskarna arbetar för att finna fördelar i det kalla krigets rymdkapplöpning. Trots att Elisa lever fångad i stumhet visar hon ett prisma av olika fasetter av sin personlighet och en mångfald av känslor. Allt avspeglas i hennes ansikte och kroppsspråk utan att ett ord yttras.
Skurken Strickland (Michael Shannon) är en sadist som lever ett dubbelliv som helyllefar i en amerikansk kärnfamilj i förorten samtidigt som han är hantlangare åt säkerhetstjänsten som har fångat en sydamerikansk fiskvarelse med övernaturliga krafter. Varelsens krafter räcker dock inte till för att fly från kedjorna som håller honom fastkedjad i en vattentank där han utsätts för tortyr och experiment.
Fiskvarelsen, som spelas av Doug Jones, är trovärdig i all sin slemmighet, med rakbladsvassa klor och gurglande läten, men jag önskar att monstret hade fått spela ut sin karaktär något mer. Uppenbarligen besitter han en gudalik förmåga men förmår ändå inte påverka sina fångvaktare eller göra något åt sin situation. Kanske är han allt för försvagad av att befinna sig utanför sitt rätta element, vattnet.
Elisa känner en omedelbar sympati för fiskvarelsen, kanske för att de båda är stumma, och hon börjar söka kontakt med hjälp av hårdkokta ägg och musik från en bärbar grammofon. Elizas och varelsens relation präglas av kärlek från första ögonblicket och erotiken är ständigt närvarande.
Musiken i filmen sätter en nostalgisk och melankolisk atmosfär med bland annat en kavalkad av gamla svartvita musikalfilmer som vännen Giles konsumerar intill besatthet, för att glömma att han börjar bli gammal, uträknad och hårlös.
Ytterligare en favorit i filmen är Elisas vän och kollega städerskan Zelda. Hon är en underbar personlighet med minnesvärda repliker som tillför ett underbart stråk av humor i filmen. ”I can do the pee, I can do the poo, but I can´t do the blood.”
Filmen är spännande och romantiskt. Filmvinklarna från midjehöjd ger en sällsynt närhet – det känns som att man är där. Färgerna är frodiga, intensiva och livfulla – liksom känslorna. Det handlar om kärlek, erotik, hänsynslöshet och ondska.
Det enda som stör mig är slutet. Jag undrar – vad hände sen?