Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Världspremiär för Anna Odells X&Y på Stockholms internationella filmfestival

by

Mikael Persbrandt och Anna Odell. Foto: Nadja Hällström

Anna Odells film X&Y får världspremiär på Stockholms internationella filmfestival.

Ett pressmeddelande:
Stockholms filmfestival presenterar årets öppningsfilm, Anna Odells omtalade X&Y med henne själv som den galna konstnären och Mikael Persbrandt som den gränslösa skådespelaren i huvudrollerna. I filmen medverkar även bland andra Vera Vitali, Shanti Roney, Sofie Gråbøl, Trine Dyrholm, Jens Albinus, Thure Lindhardt.

Anna Odells debutfilm Återträffen hade nordisk premiär på Stockholms filmfestival 2013 och har sedan dess hyllats världen över. Filmen blev bland annat dubbelt Guldbaggebelönad för bästa film och bästa manuskript samt prisades på Venedigs filmfestival.

— Längtan och förväntningarna på Odells andra långfilm är stora och vi är glada och stolta över att få ha världspremiären på vår öppningskväll, säger Git Scheynius, festivalchef på Stockholms internationella filmfestival.

I X&Y ifrågasätter och utmanar Anna Odell de mediala bilder som finns av henne och Mikael Persbrandt. Tillsammans dekonstruerar de sina invanda roller och ger sig in i en gränslös lek med sin omgivning i ett utforskande av sexuella beteendemönster, könsroller, karaktärsdrag och mänskliga sanningar.

När de börjar lära känna varandra castar de, som en del i undersökningen, alter egon. De väljer ut tre skådespelare var, som får i uppgift att gestalta och synliggöra olika karaktärsdrag.

— X&Y är en film som utforskar identitet, manligt, kvinnligt. Det är en lek med verklighet och fiktion, en kontrollerad undersökning av vad det innebär att vara människa i vår medialt gränslösa samtid. Det känns mäktigt och ärofyllt att få visa filmen på öppningskvällen av Stockholms filmfestival och jag ser fram emot att möta publikens reaktioner, säger Anna Odell.

X&Y tävlar i årets Stockholm XXIX Competition och har världspremiär tisdag den 6 november på galapremiären av den 29:e upplagan av Stockholms filmfestival. Filmen visas även på den officiella premiären av festivalen onsdag den 7 november på biograf Skandia i Stockholm.

Filmrecension: Papillon – en riktig äventyrsfilm

by

Papillon
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 september 2018
Regi Michael Noer
Manus Aaron Guzikowski, baserat på bok av Henri Charrière

Nyinspelningen av klassikern från 1973 är en riktig äventyrsfilm. Den har allt det som en helaftonsfilm ska ha. Den är spännande, den berör och den har riktigt bra skådespelarinsatser. Den är omkring två timmar och en kvart, så den är perfekt för den som vill se en längre film som ändå inte känns långsam en enda sekund.

Filmen bygger på verkliga händelser då under 1920-talet i Frankrike Henri ”Papillon” Charriere döms till livstids fängelse för ett mord han inte begått och skickas till straffkolonin i Franska Guyana. 80.000 franska fångar skickades mellan 1852 och 1953 där de fick slita under outhärdliga förhållanden. Den som försökte fly blev antingen nedskjuten och dödad eller om han fångades in levande skickad till isolering i två år – och den isoleringscellen var vidrig. Fångarna fick till exempel inte tala under hela tiden och maten var usel, magen och knappt möjlig att överleva på.

Att människor för inte mer än omkring sjuttio år sedan ansåg sig ha rätt att behandla andra människor så grymt är tragiskt. Det är hemskt att inse hur kärlekslösa människor kan vara. Visst var många av fångarna kriminella, alla var inte oskyldigt dömda men inte ens en kriminell ska tas ifrån sin totala människovärdighet på det sättet. Det är inte alltid ett fritt val att bli kriminell. Miljö och andra omständigheter skapar oss. Nej självklart är det inte ursäktat att begå mord eller att leva på att stjäla, men det är ändå inte alltid ett fritt val. Livet kan vara svårt.

Henri ”Papillon” Charriere försökte fly flera gånger men fångades in. Då skickades han till Djävulsön, en ö utanför Franska Guyana som ingen hade lyckats fly från tidigare. Den som läst boken eller sett den första filmen vet hur det gick.

I den första filmen som regisserades av Franklin J. Schaffner hade Steve McQueen i rollen som Charriere. Hans vapendragare, Dega (som fängslats för skattebrott och behövde beskydd under fängelsetiden) spelades 1973 av Dustin Hoffman. Att ersätta dessa två giganter inom filmvärlden var en mäktig utmaning – men jag tycker Charlie Hunnam som Charriere och Rami Malek klarade det med väl godkänt. Rami Malek är känd för huvudrollen i kultserien Mr Robot och Charlie Hunnam har setts i tv-serien Sons of Anarchy.

Filmrecension: Alpha – söt film om hur människan och hunden fann varandra

by

Alpha
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 september 2018

En vacker episk film om en ung man och en övergiven som blir vänner i en tid för 20.000 år sedan. En film om hur människan och hunden blev bästa vänner. Jag kan tänka att filmen är en film som alla hundälskare måste se. Visst är det en söt gullig film om hur människan och hunden fann varandra i en tid för länge länge sedan.

Miljöbilderna från naturen, vidderna och stjärnhimlen är enastående vackra och fantasieggande. Filmen utspelar sig i en tid då människan levde i stammar och naturen var grym. Det var inte lätt att överleva, kampen för tillvaron var hård. Vintrarna var grymma med snöstormar.

Keda (spelas av charmiga Kodi Smit-Mcphee) är en ung man som blivit uttagen att få följa med sin stams män på sin första jakt. När jaktsäsongen är inne följer stammens män ett spår som förfäder lagt upp för att komma till de marker där de stora hjordarna med buffel och andra djur kan jagas. Keda blir skadad och lämnas ensam kvar i vildmarken. Där möter han en vild varg som skadats och därför lämnats av sin flock.

Keda och vargen överlever tillsammans. Sakta blir de vänner och nyttiga för varandra och bildar en egen flock. Vissa scener är starkt berörande men andra syns det lite för väl hur regissör skruvar på det känslomässiga och det gulliga med djur.

Filmen är godkänd. Absolut. Men berättad på lite annat sätt, ihopklippt på annat sätt och lite annan dramaturgi i en del scener kunde den blivit helt enastående. Första delen av filmen berättas lite för segt, för långsamt, för övertydligt. En del actionscener är lite för otroliga för helheten. Men javisst, det är en underhållande film och jag som har en jättefin hund njöt av scenerna med vargen som blev hund.

I rollerna: Kodi Smit-Mcphee, Jens Hultén, Leonor Varela, Natassia Malthe, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Mercedes De La Zerda

Filmrecension: The Man Who Stole Banksy – berättar om komplikationerna med konst, politik och god vilja

by

The Man Who Stole Banksy
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 september 2018

Vad är konst och vad är gatukonst och vem äger ett konstverk? Kan konst påverka samhället och förändra världen, kan konst ta strid mot orättvisor? Dokumentärfilmen ”The Man Who Stole Banksy” tar en ordentligt titt på gatukonsten och konst i förhållande till kapitalism och politik. Många olika röster får komma till tals och som extra bonus görs berättarrösten av Iggy Pop.

Den världskände men okände Banksy åkte 2007med sitt eam till Betlehem och till de ockuperade delarna av Palestina. Han målade på den palestinska delen av muren och han ville med sina målningar sätta fokus på vad han upplevde var en stor orättvisa i världen. Han ville ge sin röst åt det palestinska folket.

Mottagandet av Banksy av palestinierna blev dock ganska splittrat. Speciellt konstverket ovan, Åsnan och soldaten, väckte raseri bland många palestinier. På bilden syns en soldat som granskar en åsnas pass. Jag tycker det är en stark bild av hur långt det gått med israelisk kontroll av palestinier, att de till och med begär att djur ska ha pass. Men många palestinier tolkar det som att Banksy framställer palestinier som åsnor. Suck. Hur svårt det är med kommunikation.

Ett annat exempel på hur olika vi tolkar bilder än bilden på den maskerade mannen som kastar en bukett blommor. Jag ser den som ett önskan att våldet ska förvandlas till fred. En av rösterna i filmen, palestiniern Walid the Beast tolkar den helt annorlunda. Han säger i filmen att den säger honom att palestinierna är beredda att kasta vad som helst på israelerna.

Verket med soldaten och åsnan utlöste sådant raseri att taxichauffören Walid tog hjälp av lokala invånare och sågade bort den provocerande målningen. Han hade samarbete med en lokal affärsman som tog hand om konstverket och sedan lade ut den på försäljning på eBay. Verket köptes av en samlare i London och det skeppades till Storbritannien, där det är inlåst och inte visas för allmänheten. Historien om väggbiten visar på ett större sammanhang, om hur det existerar en hemlig marknad för gatukonst.

Är det rätt eller fel att ta bort gatukonst för att sälja? Det finns en mängd olika röster om detta. Det finns konstintresserade som samlar på gatukonst för att förvara dem för eftervärlden och visar upp dem på museet, det finns privata samlare som köper upp för att sälja eller för eget intresse. Gatukonst håller inte för lång tid och om de ska bevaras för eftervärlden måste de skötas om. Vem äger gatukonsten? Konstnären eller den som äger väggen där konsten målats eller allmänheten som den målats för?
Filmen tar upp många viktiga frågeställningar kring konst och gatukonst i synnerhet.

Filmen är egentligen tre filmer i ett, en del som skildrar situationen i Palestina, en som tar upp själva konstverket och hur den hanterats och en som tar upp frågor om äganderätt kring konst och gatukost. Det kan vara lite negativt att ta upp tre så breda frågor, för naturligt blir något av ämnena ytligare behandlat. Jag saknar fördjupad analys av Palestinafrågan och muren. Nu framställs det som om det enbart är israeler som satt upp muren av elakhet. För fullt så enkelt är det inte. Nu tänker jag inte gå in mer på det ämnet. Palestina och Israel och muren det är en djupt komplicerad historia. Det är väl ett skäl till att filmen bara berättar den ur palestiniers synvinkel.

Filmrecension: Predator – tröttsam

by

Predator
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 september 2018

En film som är som ett tv-spel – oändligt med pangpang och skjutande. Tröttsamt. Varför göra film som är som ett tv-spel? Tja regissören Shane Black och manusförfattarna Black och Fred Dekker räknar väl med att håva in ett antal dollarmiljoner. För min del gillar jag actionfilmer – men det ska finnas någon tanke med scenerna och inte vara onödigt skjutande. Det är bara tröttsamt.

I juni 1987 hade en amerikansk science fiction-actionfilm med titeln Predator sbiopremiär i USA i regi av John McTiernan med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Handlingen i den filmen:
En grupp kommandosoldater kallas in för ett räddningsuppdrag i Centralamerika ledda av major Alan ”Dutch” Schaeffer (Arnold Schwarzenegger). Gruppen släpps ner i Guatemalas djungel innanför gränsen i fiendeland för att där spåra överlevande från en helikopter som skjutits ner. Till en början går allt som planerat, och man finner det gerillanäste där gisslan hålls.

Kommandosoldaterna blir emellertid varse att gerillasoldaterna i lägret är oskyldiga, då den ansvariga inte synes vara mänsklig. Plötsligt blir en i gruppen brutalt dödad, därefter ännu en, och sedan allt fler. Gruppen blir jagad av en fiende som inte är från djungeln – det visar sig att ”Rovdjuret” inte ens kommer från samma planet.

I denna nya film med samma namn dyker dessa hemska utomjordingar upp igen men nu ännu farligare (suck). Den här gången starkare, smartare och dödligare än någonsin.

En ung pojke råkar av misstag råkar trigga deras återkomst till jorden. Nu ska jorden räddas av ett gäng avdankade soldater och en missnöjd NO-lärare.

Handlingen skulle kunna blivit intressant om det inte var så noga med att allt skulle vara ännu farligare, ännu starkare, ännu mer förfärligt utan istället byggt på hur det skulle kunna bli om utomjordingar kommer till jorden. Fast då hade det förstås inte varit en film som byggde på en Schwarzenegger-film.

Som Predator förvaltats av regissör och producent är det bara tröttsamt pangande, ett actionäventyr där jag längtade till filmens slut hela tiden. Suck.

Kritiken utomlands har inte varit nådig heller. New York Post kallar den förolämpande usel och skriver:
Racially offensive quips, flagrant sexism and Tourette syndrome gags all contribute to this witless, scare-free junk.

Entertainment Weekly skriver:
Not only is it utterly unnecessary, it’s also surprisingly bad.

Denna nya Predator är den fjärde filmen Predator-serien, eller den sjätte om de två filmerna där Predator möter Alien ska räknas.

I rollerna: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay, Keegan-Michael Key, Olivia Munn, Sterling K. Brown, Alfie Allen, Thomas Jane, Augusto Aguilera, Jake Busey, Yvonne Strahovski