Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Notti Magiche – rolig, varm, satirisk

by

Notti Magiche
Betyg 4
Cinema Made in Italys öppningsfilm på torsdag 21 mars 2019 i Stockholm
Regi Paolo Virzì

Notti Magiche är en underbar både rolig, varm och satirisk hyllning eller skildring av italiensk film. En bitterljuv påminnelse om den storhet italiensk film en gång hade men ännu inte lyckats återerövra. Filmen är en av de filmer som hyllades mest i hemlandet under 2018 och är öppningsfilm för den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy: Fyra dagar med Italiens bästa nya filmer.

Tre unga lovande filmmanus-författare har kommit till finalen i en manustävling skapad för att hitta begåvade manusskribenter. Finalen dit de tre bjuds in och ska få reda på vem som vunnit hålls i Rom, samtidigt som Italien spelar den ödesdigra semifinalen i världsmästerskapet i fotboll 1990 (Argentina vann över Italien med straffsparkar).

Denna ödesmättade dag för italiensk fotboll hittas en berömd filmproducent död i floden Tibern. De tre unga och lovande manusförfattare blir huvudmisstänkta. En rolig film som med humor och både kärlek och hatkärlek tar upp den italienska filmhistorien. En hel underbar film.

Fast frågan är om de tre unga manusförfattarna egentligen är misstänkta eller är de utsatta för ett spel av den finurlige poliskommissarien som utreder fallet?

För älskare av italiensk film är det en film där det vimlar av blinkningar och hänvisningar till den stora italienska filmkonsten med stora skådespelare och regissörer liksom berömda film-kultiska platser. Givetvis får både Federico Fellini och Marcello Mastroianni en släng av sleven, bland många andra. Med humor och kärlek tas filmindustrin upp, både dess avigsidor och korrupta delar liksom dess vackra sida.

De tre unga manusförfattarna är sinsemellan tre unika, olika personligheter som jag tolkar som symboler för olika förhållningssätt inom italiensk film. De tre huvudrollsinnehavarna Mauro Lamantia, Giovanni Toscano och Irene Vetere är så duktiga och kan visa ett brett register av både lycka och svärta.

Som i många italienska filmer är det mycket prat, många är snabba med att sprida ord. Det är mycket tänkvärt och symboliskt som forsar fram. Filmen är värd att ses två gånger, minst, för det finns mycket att upptäcka och fundera vidare över. Även om filmen handlar om den italienska filmindustrin och i synnerhet den forna tiden säger den en hel del om filmindustrin i stort idag.

Paolo Virzì, som regisserat, var Oscarsnominerad 2013 för Girighetens pris.

Läs mer om filmfestivalen Cinema Made in Italy

Filmrecension: The House that Jack Built – Självupptaget och provokativt om borgarklassens diskreta charm

by

The House that Jack Built
2
Svensk biopremiär: 15 mars

Länge har vi väntat. På ännu en provokation. Lars von Trier har som filmregissör gjort sig ett namn på att via sina filmer och sina uttalanden skapa provokation. I samband med filmvisningen av Melancholia i Cannes sa Trier att han förstod Hitler och hans agerande. Ett sådant uttalande tog inte lätt på juryn som bestämde sig för att i flera års tid bannlysa den danska regissören från festivalen. Med sina dryga trettio år i branschen har Trier fortsatt att utmanat sina tittare. Sexualitet och funktionsvariation, slavhandel i Amerika och manlig stympning är bara några av de teman som han med åren hunnit avverkat. Men oavsett nivå av provokation har Trier alltid lyckats balansera det konstruktiva med det spekulativa. Med The House That Jack Built rubbas den balansen.

Filmen som till ytan handlar om en seriemördare med fäbless för unga mör är i sitt bildspråk oerhört grov och bildlig. Jack, skickligt spelad av en sadistisk Matt Dillon,  stryper kvinnor på löpande band. I kylrummet där liken förvaras förbereder och arrangerar Jack sina kroppar så att de ska falla i hans smak. Han är psykopaten vars motivation drivs av en ostoppbar törst efter mera ungt blod. Här leker Trier med den omåttligt populära Crimgenren. I inledningsscenen för filmen låter han en “korkad” liftande Uma Thurman få redogöra för hur en seriemördare ska se ut och agera. Det är som uppvisning både småroligt och skarpsynt att beskåda. Men Jack är mera än en bara en genre-twist.

Vi skrapat lite på ytan och fram skymtar en tematisk berättelse om biologiska drifter, genikult och borgerskapets omänskliga ansikte. Borgarklassens diskreta charm är i Jacks/Triers händer inte särskilt diskret, utan tvärtom rätt så högljudd och vedervärdig. Jack blir sinnebilden av den förmögna människan vars förhållande till andra är obefintlig. So far so good. De teman som tas upp är i sig intressanta, men Trier tar med denna våldsprovokation sig vatten över huvudet. Balansgången som regissören så skickligt lyckats hålla bryts fullständigt. Flera av scenerna i filmen är rena provokationer som har varken något djup eller symbolisk mening.

Efter hård kritik från flera håll har Trier – den vita kränkta mannen – känt ett behov av att kunna få försvara sig. The House That Jack Built är en film om Trier. Den geniförklarade och ständigt missförstådda Auteuren. Han som gång på gång anklagats för misogynitet och rasism. Som via provokationer bannlyst från festivaler och skapat tumult. Jack blir Lars von Trier personifierad. I The House that Jack Built projicerar mediabilden av regissören som vi i tidningar och på nätet alla hört och läst spaltmeter om. Alltså alla de fördomar om Trier blir i och med Jack.. till verklighet. Varför gör han så? Jo, för att han kan och för att han tycker det är lite skoj.

I en märklig scen säger mördaren att det ständigt är mannen som får skulden för att i sexuellt sammanhang våldföra sig mot en annan person.

The House that Jack Built är som film både självupptagen och spekulativ. De grova, barbariska mordscenerna där barn lemlästat och kvinnor får kroppsdelar avskurna känns mer som utfyllnad än som faktiskt viktig stoff för den tematiska berättelsen. I filmen varvar Trier mordscener, fyra till antalet, med filmklipp på tavlor där en allvarsam Bruno Ganz föreläser om konsten, människan och varandet. Det är pretentiöst, to say the least. Och jag som egentligen älskar Trier kan inte annat än bli besviken. Visst lyckas dansken med att skapa debatt. Men filmens innehåll lämnar mycket att önska. Jack är seriemördararens våta dröm uppskruvat till hundra. Och det är ett trevande desperat försök från regissörens sida att försöka kritisera genikulter. Eller hur var det nu ? Den röda tråden är inte glasklar.


I The House that Jack Built klarläggs Triers karriär och status quo. Det kan verkar som en point i sig, att få mig att frammana den här kräkreflexen till filmrecension. Men till innehåll och i sak verkar The House That Jack Built peka mot att Lars vid 62 års ålder, nära pensionsålder, slutligen har blivit uppnått gubb-ålder. Jag hoppas innerligt att jag har fel och han han snart presenterar ett nytt utmanande icke-spekulativt filmiskt verk. Men Jack är inte den filmen. Det tafatta försöket till meta-film och filosofisk utövning lämnar en bitter eftersmak.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Sunset – Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen

by

Sunset
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi László Nemes
Manusförfattare: László Nemes, Clara Royer, Matthieu Taponier
I rollerna: Susanne Wuest, Juli Jakab, Levente Molnár, Vlad Ivanov, Evelin Dobos

Sunset är en stark filmupplevelse: Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen.

Handlingen börjar sig före det första världskriget, 1913, och vi få se hur borgarklassen börjar gå mot sin undergången. Irisz Leiter (Juli Jakab), en föräldralös ung, tjej återvänder till sin hemstad i Budapest för att söka ett jobb som modist i en berömd hattaffär som tidigare drivits av hennes nu avlidna föräldrar.

Butiken har en ny ägare, Ozkar Brill (Vlad Ivanov) som vill driva namnet under samma namn som hennes föräldrar, eftersom det har ett gott rykte och är ett förnämligt varumärke.

Affären var utsatt för en svår brand och Irisz Leiters föräldrar omkom i branden. Rykten säger att branden anlagts av Irisz bror, en bror hon inte ens kände till att hon hade.

En man Gaspar (Levente Molnár) säger sig veta var Irisz bror kan bli hittad. Brodern ska vara involverad i ett kriminellt gäng av rånare som verkar ha anarko-nationalistiska eller separatistiska sympatier och som vill få bort den arroganta tysktalande kungligheten från Wien.

Med Irisz får vi följa med på en mystisk och våldsam resa för att möta en fruktansvärd sanning om det österrikiska-ungerska riket innan dess kollaps.

László Nemes, den ungerska regissören bakom den Oscar-vinnande Holocaust-tragedin (Sauls son), kommer nu tillbaka med en stark berättelse om första världskriget i Budapest. Han använder noggranna detaljer för att återskapa Budapest från slutet av artonhundratalet och han jobbar mycket med närbilder.

Han har en högst unik struktur då kan skapar film. Långa tagningar (Long takes), närbilder med suddiga bakgrunder som låter oss uppleva vad Irisz känner. Denna stil fungerade väldigt bra i Sauls son, men det är att Nemes inte låter oss se mer av detaljer i kostymdesignen i Sunset. Jag önskar att jag kunde få se mer.

Juli Jakab är en bra skådespelerska som kan visa alla sina olika känslor i närbilder och också ofta i tystnad.

Solnedgången är en ockult film som får fram den mystiska kraften bakom konst och mode, precis som Luca Guadagninos Suspiria som berättade om frimurarnas historia gömd i ett världsberömt dansföretag, berättelser om den mystiska triangeln och illuminati.

Solnedgången förlorar sitt tempo i mitten av filmen men den hittar rytmen igen efter ett tag. Lazlo Nemes är en stor förebild för ungerska filmindustrin och Sunset är en stark, storslagen film.

Filmrecension: Us – blodig, välgjord underhållnings-skräck

by

Us
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi Jordan Peele

Us är en blodig skräckfilm, välgjord på flera sätt: bildmässigt,  ljudmässigt, med skickliga skådespelare och en handling som kan tolkas på flera nivåer. Både rolig och spännande men inte någon riktig nagelbitare. Regissören hyllades Jordan Peele för sina förra film, Get Out, som också var hans regidebut och som belönades med en Oscar.

Med Get Out visade Jordan Peele att skräckfilm kan vara både provokativ och socialt medveten. Han återvänder i Us med en ny originalmardröm som han både skrivit, regisserat och producerat. Men för att vara ärlig är den inte lika helgjuten som Get Out.

Us är en blodig skräckfilm med en hel del humor och absurda scener. Den hyllas redan av amerikanska filmkritiker men den kommer inte upp på samma nivå som Get Out där Jordan Peele var tydligare i sitt samhällskritiska förhållningssätt. Us är svårare att ta till sig. Den går att tolka på flera delvis samhällstillvända sätt. Absolut. Men den går lika bra att se som ren underhållningsskräck. Det lägger jag ingen värdering i. Skräck som underhållning tycker jag är rätt meningslöst. Jordan Peele vidareutvecklar den genren. Hans bildlösningar, ljudet, dramaturgin – allt samverkar och gör en unik och originell film tillsammans.

Us utspelar sig i nutid i kuststräckan i norra Kalifornien. I huvudrollen ser vi Oscar-belönade Lupita Nyong’o som Adelaide Wilson – en kvinna som återvänder till sitt strandnära barndomshem tillsammans med sin make Gabe (Winston Duke från bland annat Black Panther) och deras två barn (Shahadi Wright Joseph och Evan Alex) för en idyllisk sommar.

Adelaide, Addy kallad, var med om ett drama när hon var liten då hon hennes föräldrar tappade bort henne på ett tivoli på en strand. Vi möter henne som vuxen då hon är gift och har två barn. Hennes familj firar semester i ett sommarhus de hyr och hennes man envisas med att de ska träffa vänner på stranden i Santa Cruz. Addy känner starkt på sig att de inte borde åka dit. Hon vill lämna sommarhuset och åka hem. Hennes man lyssnar inte på henne. Hade han lyssnat hade de sluppit uppleva en förfärlig skräckupplevelse. Det straffar sig att inte lyssna på sin fru. Fast å andra sidan hade det inte blivit någon film.

När familjen haft en rätt hemsk dag på stranden med sina vänner, familjen Tyler med bland annat skådespelerskan Elisabeth Moss som en alkoholiserad bitter kvinna, återvänder Adeleide med familj till sommarhuset. Plötsligt under kvällen försvinner elektriciteten och utanför huset i mörkret upptäcker familjen fyra siluetter som står på uppfarten och håller varandra i handen. Dessa fyra siluetter visar sig vara förvridna kopior av Adeleide och hennes familj.

Att möta sig själv kan vara utmanande. I Us blir det mer än så, det blir en blodig kamp på liv och död då kopiorna, skuggorna, vill ta över.

Filmen har flera intressanta spår och det går att tolka in en hel del. Kanske rent av kritik mot dagens du-kan-allt-du-vill-förverkliga-dig-själv-budskap. Men filmen har samtidigt lite många stickspår som inte riktigt leder någonstans och inte följs upp. Us skulle kunna blivit ett mästerverk om några av stickspåren fördjupats och blodigheten dragits ned på. Men som skräckfilm, som underhållnings-skräck är den helt godkänd. Å andra sidan är konkurrens i populärkulturens skräckutbud inte någon större utmaning.

Cinema Made in Italy: Fyra dagar med Italiens bästa nya filmer

by

Italien är ett fascinerade filmland med många stora regissörer genom tiderna. Den 21-24 mars finns chansen att i Stockholm se sju av de mest framgångsrika och kritikerrosade filmerna från Italien förra året. Den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy öppnar torsdag 21 mars 2019 på Saga i Stockholm med den varma och absurda filmen Notti Magiche.

Notti Magiche är en svart komedi av Paolo Virzì som handlar om hur en berömd filmproducent hittas död i floden Tibern samma natt som världsmästerskapet i fotboll 1990 och tre unga och lovande manusförfattare blir huvudmisstänkta. En rolig film som med humor och både kärlek och hatkärlek tar upp den italienska filmhistorien. En hel underbar film.

Paolo Virzì, som regisserat, var Oscarsnominerad 2013 för Girighetens pris. Tre av huvudrollsinnehavarna närvarar i Stockholm under festivalen: Mauro Lamantia, Giovanni Toscano och Irene Vetere.

Cinema Made in Italy arrangerar för tredje gången. För den filmintresserade finns många tillfällen under festivalens fyra dagar att fördjupa sig i italiensk film. De sju noga utvalda filmerna får alla Sverigepremiär och de flesta visningar presenteras av regissören eller skådespelare för filmen i fråga samt avslutas med ett efterföljande samtal.

Tips om festivalen från ett pressmeddelande:
Bland långfilmsdebutanterna syns bland annat Phaim Bhuiyan, regissör och huvudrollsinnehavare i Bangla, som hade premiär på Rotterdam Filmfestival i år i Big Screen Competition. Det är en modern komedi som speglar generationsproblemen hos en muslimsk ungdom som bor i området Torpignattara i Rom. Phaim Bhuiyan kommer presentera filmen i Stockholm.

Federico Bondis film Dafne, som hade premiär på Berlins filmfestival i år i Panorama section, och vann priset Fipresci, handlar om en självmedveten ung kvinna med Downs syndrom. När Dafnes mamma plötsligt dör måste hon etablera en relation med sin pappa och de båda måste tillsammans lära sig hur man går över sina egna gränser.

Bröderna Damiano och Fabio D’Innocenzo film Boy’s Cry är en pulshöjande thriller som utspelar sig i Roms förorter. Filmen hade premiär på filmfestivalen i Berlin i Panorama section 2018 och har vunnit flera priser i Frankrike. Matteo Olivetti som spelar en av huvudrollerna finns på plats under festivalen i Stockholm.

We’ll Be Young and Beautiful av Letizia Lamartire hade premiär på Venedigs filmfestival 2018 under Settimana della Critica. Med humor och musik berättar hon om relationen mellan mor och son och om den nödvändiga och smärtsamma separationen. Precis som vilken kärlekshistoria som helst. Jacopo Cullin och Benito Urgu, de två stora rollerna i The Man Who Bought the Moon av Paolo Zucca kommer att närvara under visningen i Stockholm. I filmen lovar en sardisk
fiskare månen till kvinnan han älskar. Och män från Sardinien håller alltid sina löften.

Mer om Cinema Made in Italy Stockholm: https://www.filmstaden.se/festival/italienskfilmfestival