Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Peasants – en episk roman blir ett levande konstverk

by

The Peasants
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2023
Regi DK Welchman och Hugh Welchman

En episk roman av Nobelpristagaren Władysław Reymont stiger in i konstverk som skildrar livet på den polska landsbygden – litteratur och konst möts och blir en film, rent bokstavligt dessutom. Konstverk får liv och människor och djur på tavlorna börjar röra på sig och träd rör sig i vinden. Regissörsparet DK Welchman och Hugh Welchman är tidigare kända för filmen Loving Vincent som totalt hänförde Kulturbloggens recensent och gav den betyg 5 och skrev:Årets och kanske till och med årtiondets konstnärligaste film, helt enkelt ett mästerverk och en hyllning till konsten och Vincent van Gogh. Filmen är skapad av hundra konstnärer och allt i filmen, varenda filmsekvens, är oljemålningar.

The Peasants är också skapad av handmålade oljemålningar som målats över det inspelade materialet. Det är gediget och det är en stark och sorglig berättelse om hur omöjligt det var för en kvinna att vara självständig och ha konstnärliga ambitioner i en fattig by under 1800-talet i Polen. Det är utan tvekan ett imponerande filmarbete och en episk berättelse med djup i där inget är enbart svart eller vitt men där människor som springer i flock blir fruktansvärda. Skälet till att denna film inte får betyg 5 är att de animerade skådespelarna och miljöbilderna är skakiga och ansiktena ser ut som AI-genererade bilder. Ofta är det dock fantastiskt och oerhört lyckat och det känns som att konstverk får liv framför mina ögon.

Handlingen utspelas i en liten by, Lipce, i Polen under sent 1800-tal. Jagna är en ung kvinna som lever tillsammans med sin mamma. Hon är en av byns vackra unga kvinnor men hon vill inte leva efter de regler som styr. Hon vill skapa, hon vill vara kreativ och hon vill inte gifta sig av materiella skäl. Det fick dock inte utrymma för självständiga kvinnor i en sådan by.

Byns rikaste bonde Maciej Boryna, en äldre man, har blivit änkling. Omgivningen råder honom att gifta om sig, fast han egentligen inte är så intresserad. Han är ganska nöjd med att ha vuxna barn och barnbarn. Borgmästaren övertalar honom att fria till Jagna. Att fria betyder att komma med ett rent affärsförslag till Jagnas mamma. Maciej Boryna och Jagnas mamma skriver ett avtal om hur mycket mark som blir Jagnas när de gifter sig. Därmed har Jagna inget val utan måste gifta sig.

Maciej Borynaär ingen ond man. Att Jagna inte är kär i honom är inte något stort problem, egentligen. Det som ställer till det är att Jagna uppvaktas passionerat av Maciejs äldste son Antek.

Berättelsen är gripande, det tar tag i mig och jag skulle vilja träda in i konstverken, in i filmen, och prata människor tillrätta. Ge Jagna stöd. Det är fruktansvärt att se hur bybor kan lura varandra och ljuga och egga upp varandra till hat. Det är en tydlig metafor för hur hat än idag kan sätta fart och dominera en stor flock.

Berättelsens styrka är att den är mänsklig och begriplig. Med mänsklig menar jag både ur en skrämmande och ur realistisk synvinkel. Ingen är enbart god eller enbart ond, människorna drivs av olika krafter. Ibland gör människor andra illa av rädsla, ibland av bekvämlighet, det skulle kosta för mycket att bryta byns oskrivna regler.

Livet i byn är inte bara tungt och arbetsamt med patriarkala strukturer, det känns också glädje, fest och musik. Om ett samhälle enbart innebar sådant som är begränsande och grått skulle människor inte finna sig i de regler som omgärdar deras liv. Vi får också följa växlingarna mellan de fyra årstiderna. Det är mycket vackert målat, ofta har animatörerna utgått från konstverk och vi får följande med på en odyssé genom de fyra årstiderna.

Jagnas situation skulle utspelas i de flesta europeiska länder under 1800-talet – procentuellt sett bodde många fler på landsbygd än i städer under den tiden än idag. Patriarkala strukturer fanns också i städer på den tiden men var nog ännu mer utpräglade i byar.

Filmen är vacker men också mycket sorglig och ändå bubblar lite hopp under utan. En episk romanserie blir ett levande konstverk.

Filmrecension: Dune Part Two – en förstklassig science fiction

by

Dune Part Two
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 februari 2024
Regi Denis Villeneuve

Där satt den! Denis Villeneuve lyckas äntligen tillföra en länge saknad lekfullhet som regissör. Uppföljaren till Dune är bättre på precis alla sätt och vis, det är tveklöst Villeneuves bästa film hittills.

Denis Villeneuve har länge varit oerhört skicklig vad gäller att presentera visuellt slående filmer, det kan dock ha att göra med att flera projekt har skett i samarbete med den eminente och helt gränslöst skicklige Roger Deakins, som kan kategoriseras som en av historiens bästa filmfotografer. Men även projekten utan Deakins har varit en njutning att beskåda. Dock har Villeneuve, i alla fall för egen del, aldrig kunnat leva upp till samma höga nivå vad gäller det narrativa eller emotionella. Filmer som Arrival och Blade Runner 2049 har känts som rena uppvisningar i trasigt berättade, dessutom har Villeneuve alltid haft en viss kyla och brist på passion i sina projekt, något som gjort att det känts omöjligt att fullt omfamna dem. Men ibland visar det sig regissörer kan nå ny potential, kraft och inspiration genom att knäppa upp skjortan, slänga iväg slipsen och sluta med att bibehålla ett sken av svårmod och pseudo-intellektualism.

Precis som när Sam Mendes fick göra actionfilm med Road To Perdition och sedan den mästerliga James Bond-filmen Skyfall, visade det sig att det fanns ytterligare en dimension till dennes filmskapande. Allt som krävdes var ett projekt som tillät en aningen mer lättsam hållning som Dune Part Two för Villeneuve. I en rad uttalanden har Denis Villeneuve talat om hur Dune Part Two är en avsevärt bättre film än den första. Och det är sannerligen inget ihåligt pr-snack. Den första filmen kändes som ett första steg, en prototyp för något större, mer intensivt och framförallt engagerande.

Likt de bästa av uppföljare åtgärdas bristerna, det som var ett lovande embryo blomstrar upp och blir en storslagen science fiction upplevelse. Uppföljare av hög kaliber tillåter också karaktärerna, och sina skådespelare, att växa. Även detta är märkbart, framförallt hos huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet som under åren utvecklat en fantastisk scennärvaro där han blandar ungdomlighet med glödande intensitet.

Part Two har också mer spring i benen och ter sig lösare och ledigare. Borta är tvivlet och oron för att adaptera en av de mest inflytelserika science fiction romanerna någonsin. Nu verkar samtliga inblandade njuta och det är nästan rörande hur Villeneuve denna gång vågar bejaka sin inre nörd. De pojkaktiga inslagen presenteras denna gång med en behövlig glädje och barnslig entusiasm. Framförallt så tillåter sig Villeneuve att implementera hyllningar till en rad filmklassiker, exempelvis Apocalypse Now, som om den hade stylats i en förstklassig science fiction-svid. Detta leder till ett antal otroligt välgjorda actionscener som måhända inte briljerar i sin stridskoreografi, men som istället hänför med sin otroliga skala. Ännu en gång är det rymdskepp i samma storleksordning som ett tiotal IKEA-varuhus och en fascinerande – men samtidigt obehaglig, insekts-liknande design som genomsyrar allt. Istället för att kännas som en renodlad actionfilm blir det hela snarare ett gammeldags äventyr där miljöerna spelar en oerhört viktig roll. Precis som Christopher Nolans förmåga att transportera publiken till de mesta fantastiska platser och få dem att framstå trovärdiga – genom en märklig taktil kvalité, lyckas Villeneuve göra detsamma med sin uppföljare.

Precis som sist är filmen också visuellt slående. Greig Fraser som sakta men säkert blivit en av industrins mest spännande fotografer gör ännu en gång ett strålande jobb och lyckas att förmedla både närhet och makalös skala i en sällsynt snygg kombination. Sedan har vi också nytillskott på skådespelarfronten med Christopher Walken och Florence Pugh i rollerna som kejsare respektive dotter. Walkens insats kan knappast ses som något speciellt, men Pugh är fantastisk trots relativt lite speltid. Precis som Chalamet har Pugh en superb närvaro som gör hennes sekvenser elektriska.

Filmens final är också en fest där hela magasinet töms och ordet storslaget förekommer både en och annan gång för att beskriva vad som sker. Vad är det då som gör att Part Two inte når ett maxbetyg ? Olyckligtvis finns det brister i skådespelet även om det mestadels är solitt. Framförallt Zendaya är märkbart tam och saknar den behövliga kemin med Chalamet. Därefter har vi vår egen ’’ljuvligt talangfulla’’ Rebecca Fergusson som bjuder på ett skådespeleri som helt saknar livfullhet. Javier Bardems Stilgar förblir också ett frågetecken, där varken Villeneuve eller den spanske superaktören verkar förstå om karaktären är ett vandrande skämt eller ett viktigt tillägg till berättelsen. Utöver det går det inte att undkomma att Herberts berättelse är på gränsen till löjeväckande allvarlig. Mängden profetior och sammanbitna utläggningar om Messias går inte att svälja med hull och hår, något som gör ett antal sekvenser närmast skrattretande.

Dock är det svårt att vara alltför upprörd över dessa brister då Dune Part Two serverar en förstklassig science fiction upplevelse som förtjänar att kallas genuint episk.

Filmrecension: All Of Us Strangers – ruckel till drama

by

All Of Us Strangers
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi Andrew Haigh

Andrew Haigh är inte någon debutant eller yngling som prövar lyckan vad gäller konsten att göra film. Med tretton olika projekt bakom sig – både biofilm och TV-serier, är det ingen brist på erfarenhet. Detta borde innebära en viss kompetens, det sägs att tiotusentimmar är det som behövs för att bemästra något, en tröskel som Haigh borde ha uppnått. Men All Of Us Strangers framstår istället som ett rent amatörarbete framställt av en omåttligt pretentiös filmskapare. Om det inte vore för ett par solida skådespelarinsatser hade det hela behövt skickas direkt till återvinning.

Det är sannerligen inte en film utan meriter, inledningen ger hopp om en lågmäld och finstämd film. London, som är filmens huvudsakliga bakgrund, ramas in på ett oväntat effektivt sätt, detta genom att göra världsmetropolen oväntat anonym och själslös. Detta är ett stilfullt sätt att visa på den moderna människans ensamhet, hur storstäder – oavsett nation, blir alltmer likartade, utan någon som helst karaktär. Inramningen lyckas skapa känslan av isolering, trots att det är en stad som har en befolkning på nästan nio miljoner invånare.

Haigh lyckas också effektivt visa på vardaglig tristess, detta genom att låta oss ta del av menlös repetition av de mest obetydliga sysslor. Filmen framstår då som en potentiellt spännande studie i den nutida människans enformiga vardag. Men allt detta försvinner förfärande fort då Haigh börjar att presentera den faktiska berättelsen. Där inledningen är enigmatisk – och kräver både en och annan fundering för att pussla ihop de narrativa intentionerna, blir allt som följer en såsig och ohyggligt ointressant soppa som vältrar sig i navelskådande och utsagor som varken engagerar eller berör.

Berättelsen vill gärna skapa en konstant osäkerhet om det vi ser är verklighet eller fiktion, något som kunde ha varit effektivt om karaktärerna hade varit av minsta intresse. Men huvudpersonen Adam, kompetent spelad av Andrew Scott, är – trots multum av trauman och känslomässig ruin, fullkomligt ointressant. Saken blir inte bättre av att filmen gradvis blir mer och mer enkelspårig. Den korta tankeställaren från filmens inledning suddas snabbt bort och det hela framstår istället som en mördande tråkig essä med förutsägbara skeenden och händelser.

Det förekommer ett antal försök att skapa intimitet mellan Scott och motspelaren Paul Mescal, men dessa är lika effektiva som att försöka antända vått krut. Efter att ha sett Celine Song skapa en makalös intimitet och värme i Past Lives framstår detta som en katastrofal cirkus trots närbilder och multum av samlag. Inte blir det bättre av att Mescal agerar som om han spelar en seriemördare i en kolsvart thriller. Haighs regi känns dessutom kyligt distanserad. Inte ens i de scener då tanken är att skapa ett emotionellt fyrverkeri, blir resultatet något annat än pinsam impotens vad gäller effektiv dramatisering.

Som om inte detta vore illa nog har filmen också begåvats med ett soundtrack som orsakar allvarliga skador, både för hörseln och psyket. Kompositören Emilie Levienaise-Farrouch har försökt att efterlikna Hans Zimmers makalösa musik från The Dark Knight, men har valt helt fel element, istället för en episk ljudbild har Farrouch endast behållit ljuden av rakblad mot strängar. Det är mer eller mindre outhärdligt att lyssna till och de scener som är menade att vara närgångna och finstämda pulveriseras av denna ljudtortyr.

Räddningen kommer i två insatser från Claire Foy och Jamie Bell som båda lyckas förmedla lite behövlig värme med sitt proffsiga agerande. All Of Us Strangers är ett skolexempel på hur pretentioner och vårdslöshet kan demolera en i grunden intressant idé. Vad som återstår är ett ruckel till drama som dessutom erbjuder permanenta hörselskador.

Missa inte dessa filmer på Tempo Dokumentärfestival

by

Tempo Dokumentärfestival startar 4 mars 2024 I Stockholm och pågår till 10 mars. Programmet är som alltid välfyllt med många filmer som är mycket aktuella. Frågan är om inte festivalen till och med överträffat sig själv i år med en lång rad angelägna filmer. En del berättelser blir allra bäst berättade som dokumentär, tycker jag. Ett exempel är en av filmerna på festivalen som jag starkt rekommenderar: Bröderna Andersson.

Bröderna Andersson, i regi av Johanna Bernhardson, skildrar ett möte med fyra bröder: Kjell, Leif, Ronny och Roy Andersson. De växte alla upp i under 1940- och 1950-talet i ett arbetarklass-område i Göteborgstrakten. De bodde med sina föräldrar i två rum och kök, föräldrarna sov i det ena rummet och bröderna i det andra.

Filmen är mycket tankeväckande och säger mycket om samhällsklasser och Sverige under tiden då det så kallade folkhemmet byggdes. Många kan säkert känna igen sin egen familj eller släkt i filmen och hur olika liv bröderna eller syskonen fick. En av dessa fyra bröder blev internationellt hyllad filmregissör, Roy Andersson. En av bröderna fastnade i droger och bodde mest på gatan eller i härbärgen och dog tidigt.
Denna dokumentär låter oss komma mycket närmare Roy Andersson än jag tror att någon annan regissör skulle lyckas med. Regissören, Johanna Bernhardson, är nära släkting till Roy. Hon är dotter till en av hans bröder. Det märks att Roy Andersson är mer bekväm med henne än jag skulle tro att han skulle vara om det var en dokumentär-filmare som inte stod honom nära.

Hur kan livet bli så olika för fyra bröder? Johanna Bernhardson skildrar med värme den relation som ofta är vår längsta i livet – syskonrelationen.
Denna film är en av de bästa dokumentärer jag sett på länge.

Festivalen invigs den 4 mars med filmen: Som vi har älskat – en film om Sara Parkman. Jag har inte sett den så jag kan inte säga något om den, men med tanke den höga kvalitet på de filmer jag sett är mina förväntningar höga.

Här är några fler filmer som jag rekommenderar starkt:

Om alla bara drar
Regissör: Karin Wegsjö och Nazira Abzalova
En mycket ärlig och rakryggad berättelse om att leva i ett område som Tensta som av polis fått stämpel som utsatt och farligt. Nazira bor med sin familj i Tensta och hon trivs. Hon och hennes familj har köpt en bostadsrätt i ett lugnare område i Tensta. Hon har inrett lägenheten så hon är nöjd och känner sig hemma och hon tycker om grannarna.
En dag när hon och hennes familj varit ute och handlat och ska parkera bilen har några gängkriminella ungdomar parkerat sin bil på deras p-plats. En av dessa två unga gängkriminella viftar med ett vapen och hotar dem. Varken Nazira, hennes man eller två små barn känner dessa två kriminella.

Nazira och hennes man polisanmälde händelsen. Behöver jag ens nämna att polisen inte grep de hotfulla ungdomarna som viftade med vapen? Polisen gjorde ingenting mer än sparade anmälas som ett ärende.

Allt eskalerar. På lekplatsen och nära grillplatsen där familjerna i området brukar umgås hänger numer unga som säljer knark. När Nazira ringer polisen och ber dem åtminstone få knarkförsäljaren att flytta på sig händer ingenting.

Polis gör ingenting, politiker gör ingenting. Och våldet ökar och blir värre med döds-skjutningar både i Tensta och andra förorter. En dag blir en ung man som inte ens var med i ett gäng skjuten till döds i Tensta. Han råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Mer och mer av infrastrukturen i Tensta läggs ned. Gymnasiet som var en sådan satsning flyttar och Lidl flyttar. Ingen vill bege sig till Tensta.

Nazira älskar sitt område och trivs med sina grannar men någonstans går det en gräns vad en barnfamilj orkar med.

På Tempos hemsida står:
Om alla bara drar är en kärleksförklaring till Tensta, skildrat ur ett inifrånperspektiv.
Dokumentären är mer än så. Det är en skildring av hur polis och politiker tycks ha gett upp. En skildring av att när polis inte tar itu med när någon viftar med vapen går det inte att stoppa eskalering. När att hota med ett vapen inte längre räknas som grovt nog för att polis ska ingripa, då har samhället misslyckats. Eller om det till och med är ännu värre: när det sker i fel område finns det inga resurser. Vad hade hänt om en familj i ett område med hög medelinkomst hade blivit hotad på samma sätt? Det tål att fundera på.

Det omätbara
Regissör: Nils Petter Löfstedt
Nils Petter Löfstedts föräldrar har båda arbetat inom det som kallas ”vård och omsorg”. Den ena har arbetat som förskollärare, den andra som arbetsterapeut inom psykiatrin. När de går i pension bestämmer han sig för att skildra arbetet inom vård och omsorg, att lyfta fram alla de som arbetar där och älskar sitt jobb och är engagerade, trots att de tillhör de mer lågavlönade i samhället.
Det är en imponerande inspelning som pågått under många år. När covid-pandemin slog till fick han inte längre komma in och film på äldreboenden eller förskolor. Då fick han lösa det genom att få personal att filma. En annan stor utmaning har varit att få tillstånd att filma. Alla chefer på alla nivåer och all personal måste godkänna att han kommer in med filmteam. Föräldrar till de barn som ska filmas måste ge godkännande och alla patienter eller brukare och deras anhöriga.

Det är en stark dokumentär. I första delen möter vi flera mycket engagerade människor som jobbar där. Men allteftersom tiden går kommer problem. Vård och omsorg får mindre resurser och barngrupperna blir större och allt färre personal ska ta hand om allt fler behövande. För att inte tala om hemtjänsten som är vidrigt behandlad. Vi får se hur personal inom hemtjänsten kan ha nio minuter på sig för att duscha en behövande. Att ge medmänsklighet, att ha tid att bara prata en stund och inte behöva utföra allt i rask takt – det finns inte med i planeringen. Vad som inte tas upp är att förmodligen får de som sitter på höga chefsposter inom vård och omsorg högre bonus och mer betalt ju mer de kan skära ned på kostnader för personal.

När jag ser hur tjugo småknattar på förskolan får lägga sig på golvet på varsin liten matta som liknade yogamattor för att sova middag blir jag påmind om varför jag och mina vänner valde att ha våra barn på föräldrakooperativ. Då kunde vi välja bort så stora barngrupper och vi kunde prioritera att ha tid för våra barn.

En ung kvinna på en förskola säger i filmen att hon alltid vetat att hon vill jobba med barn. Hon vill vara med och hjälpa dem att bli bra vuxna. Det är fint sagt men jag skulle inte vilja att någon annan än jag och min man är de som står våra barn närmast. Så jag är lite skeptisk till att samhället ska ta över barnens trygghet och barnens väg in i samhället. Och värre har det blivit då resurserna minskat och det blir större barngrupper och färre personal.

I programmet står att filmskaparen Nils Petter Löfstedt skildrar den hopplösa kampen mot samtidens tidmätningar och effektivisering. Det gör han, mycket väl och tydligt. Detta är en stark dokumentär som jag hoppas når ut till många och jag hoppas den kan sätta igång diskussioner kring förutsättningarna för vård och omsorg. Att ha tid för att möta en annan människa ska inte mätas i minuter.

Meteoriten
​Regissör: Johan Palmgren och Isabel Andersson
Om det absurda i att någon kan anse sig äga rymden. Vem äger meteoriter som faller från himlen?

En meteorit föll någonstans i trakten kring Enköping och Uppsala. Många rymd-intresserade begav sig ut och letade. Två entusiaster, varav en har en rejäl akademisk examen i geologi, hittar stenen. Nu råkar det finns en greve som äger marken där denna stora järnmeteorit hittas. Stenbumlingen väger fjorton kilo. Greven anser att äganderätten är en viktig princip och han startar en rättsprocess för att kräva att han får meteoriten som de två entusiasterna skänkt till vetenskapen och Naturhistoriska museet, för att viktig forskning ska kunna göras och alla ska kunna få se meteoriten.

Greven bryr sig inte ett dugg om att de två som hittade stenen inte alls är lika rika som han utan tvingar dem att gå till domstol och betala advokater. Det är helt sjukt. Detta har hänt och händer i Sverige idag. Det är som om det vore en absurd komedi. Greven planerar ett monument på platsen där meteoriten hittades. Han bjuder in tv och tidningar för att fira meteoriten, han låter en särskilt tårta bakas för att fira meteoriten. Han gör helt klart business av det hela.

Dokumentären ställer viktiga frågor om äganderätten och visar hur vår lag har luckor som måste fyllas i. Vem äger rymden? Vad säger att en greve som ärvt sin mark och sitt herresäte har rätten till allt som rymden placerar på hans mark? Hur kommer det sig ens att några släkter kan äga mark i många generationer? Det är film som sätter igång många funderingar,

Blix Not Bombs
Regissör: Greta Stocklassa
Blix Not Bombs är ett djupgående intervjuporträtt av den svenske toppdiplomaten Hans Blix som höll världshistorien i sina händer för drygt tjugo år sedan.

Greta Stocklasa, filmens regissör, hade precis fyllt åtta år när flygplanen kraschade in i World Trade Center den 11 september 2001. Under de efterföljande månaderna såg hon hur den svenska diplomaten Hans Blix blev en central del i den globala krisen. I det nuvarande politiska klimatet får Greta idén om att höra av sig till Hans, som nu är 94 år gammal, för att se om han kan hjälpa henne förstå sig på världen.

Filmen hade världspremiär vid CPH:DOX i tävlan och är nominerad till den tjeckiska motsvarigheten till vår Guldbagge, Tjeckiska lejonet (Český lev) – en årlig utmärkelse som belönar prestationer inom film och TV. Det är den högsta utmärkelsen inom film som delas ut i Tjeckien. Juryn består av medlemmar i den tjeckiska film- och tv-akademin (ČFTA).

En stor del av filmen ägnas åt tiden efter elfte september och attacken mot World Trade Center. Iraks diktator Saddam Hussein var en besvärlig diktator. USA och flera länder hävdade att han hade massförstörelsevapen. Hans Blix, den svenske toppdiplomaten, hade egentligen gått i pension men han gick med på att leda FN:s inspektionskommission för kärnvapen för att utreda om Irak hade kärnvapen.

Vi som kan historien vet att inspektionen inte hittade några bevis för att det fanns kärnvapen i Irak men det är ju inte samma sak som att det inte fanns. USA och Storbritannien valde att attackera Irak och Saddam Hussein föll. Greta Stocklasa menar denna amerikanska invasion är orsaken till det som händer i världen idag. Men hon glömmer att Saddam Hussein var en diktator och det fanns människor som flydde från Irak under hans regim. Vi vet ju också vad han var kapabel till. Vem har glömt sasattacken i Halabja den 16 mars 1988, i samband med kriget mellan Iran och Irak. Iraks armé bombarderade då staden Halabja i Irakiska Kurdistan i norra Irak med giftgaser, vilket krävde cirka 5.000 människoliv; tre fjärdedelar av dem var kvinnor och barn.

Det är tydligt att Greta Stocklasa bestämt sig för sin bild av vad som hänt och hur det påverkat nutiden. Hon menar tydligt att om USA med allierade inte hade gått in i Irak hade världen idag varit mer fredlig. Jag har svårt att se hur hon kan dra paralleller till invasionen av Irak med Putins invasion av Ukraina. Det är trots allt två väldigt olika skeenden.

Men även om jag inte håller med om hennes analys ger filmen ger underlag för viktiga diskussioner och visar många klipp från tiden före USA:s invasion av Irak, mycket som jag som har åldern inne minns så väl. Vad jag också minns var flera tv-klipp från bland annat Iraks statliga tv där Saddam Hussein uttalade sig oerhört skrämmande med hot om vad han skulle göra med västvärlden. Sådana filmklipp finns dock inte med i filmen, så det är uppenbart att filmen skildrar regissörens åsikt. Det gör ingenting. Det är viktiga frågor som filmer tar upp och som är viktiga att reflektera kring och prata om. Och framför allt skulle världen behöva fler som Hans Blix som inte rusar in och tar beslut utan söker sanningen noggrant. Världen skulle helt klart behöva fler noggranna toppdiplomater.

Filmrecension: The Beekeeper – meningslös parentes

by

The Beekeeper
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 februari 2024
Regi David Ayer

Om man stått bakom två av det förra decenniets absoluta bottennapp är potentialen för att göra något sämre närmast omöjlig. Det är faktiskt svårt att veta om man skall känna förakt inför David Ayer som filmskapare eller stor sympati. Ingen människa kan sova särskilt gott med vetskapen att man stått bakom Suicide Squad och Sabotage. Enbart att skriva ut titlarna i text är tillräckligt för att orsaka ångest, inte bara hos undertecknad utan även hos alla som tvingades genomlida dessa två golgatavandringar till filmer. Men Ayer är inte precis blygsam med sitt ego, istället fortsätter han göra filmer som osar av självgodhet och arrogans. Och även om de senaste filmerna signerade Ayer inte har varit filmvärldens motsvarighet till Tjernobyl, är hans blotta närvaro en varningslampa.

The Beekeeper är dock inte en fullkomlig travesti, det finns en marginell spänning och ett ytligt underhållningsvärde. Man kan till och med sträcka sig så långt som att påstå att detta är bland det bättre Ayer har regisserat, dock är den beskrivningen föga behjälplig då steget från ruiner till ruckel inte borde innebära några större fyrverkeri. Men till skillnad mot Ayers tidigare bottennapp är The Beekeeper i alla fall tolererbar, det kan dock ha att göra med att filmen är ett skamlöst plagiat av Shooter regisserad av Antoine Fuquas Shooter med Mark Wahlberg. Premissen är lika intellektuell som en kokosnöt men eftersom allt är spikrakt och närmast idiotsäkert vad gäller den simpla dramatiken – endast avsedd att få våldet och skottlossningarna att kunna släppas loss, är det svårt att misslyckas. Filmens kärna, där den mest förkastliga ondskan – i form av bedragare som när sig på de mest utsatta, och det goda i form av Jason Stathams dödsmaskin, är en premiss som funkar trots de moraliska invändningarna.

Ayer lyckas skapa några av de mest förkastliga skurkarna som kan föreställas, något som givetvis är behjälpligt då de avpolletteras på diverse makabra och hysteriskt brutala sätt. Men bortsett från denna traditionella och beprövade hämndodyssé är det som brukligt då Ayer gör film. Det innebär att det är genomgående slarvigt, humorlöst och fruktansvärt pompöst. Trots att berättelsen kan förutspås av en femåring behandlar Ayer uppenbara avslöjanden som om det vore klimax från någon av Hitchcocks största stunder. Detsamma gäller actionscenerna, vad som erbjuds är lastgammalt dravel med kass koreografi och besinningslös skottlossning. Ayer är dock övertygad om att det som visas på duken är lika avgörande för mänskligheten som Covid-19-vaccinet.

Men det mest drabbande problemet är den fullkomliga bristen på all sorts humor. Även om filmen har rekordlåg trovärdighetsfaktor i allt vad logik heter, så tar Ayer det hela på blodigt allvar. Förutom en och annan fyndig och rosslande replik från Jason Statham skulle detta kunna vara en utläggning om hungersnöd i världen, det finns ingen självdistans som tar det absurda med en klackspark, istället är det sammanbitet och bistert.

Sedan har vi filmens skådespeleri som inte lär skrivas in i historieböckerna. Jason Statham fortsätter att demonstrera sina stora kunskaper i att grymta fram alla sina repliker. Men detta är att föredra i jämförelse med Emmy Raver-Lampman som tillsammans med Bobby Naderi utgör den sämsta polisduon sedan Peter Stormare och Alexis Arquette i Jonas Åkerlunds fasansfulla Spun från 2003.

The Beekeeper är ingen katastrof, bara en meningslös parentes med ytterst marginellt underhållningsvärde. Men det måste i alla fall ses som en triumf då en regissör lyckas resa sig från betyget underkänt till otillräckligt.