Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Ellen Fiske, regissören bakom Leaving Jesus: Frågor om existensen har alltid fascinerat mig

by

Ellen Fiske, foto: Ellinor Hallin

Vad händer när hela din världsbild krossas? Och hur skapar du en ny, när du måste ifrågasätta dina närmaste vänner och de sanningar du en gång tog för givna? I dokumentärfilmen Leaving Jesus samlas en grupp före detta religiösa fundamentalister i ett hus i San Francisco för att ta itu med vad de har gått igenom, både som aktiva fundamentalister men också som avhoppare från en församling som gav dem mening i livet. Filmen har svensk biopremiär 26 april 2024.
Kulturbloggen fick en intervju med Ellen Fiske, regissören till filmen. Intervjun är gjord via epost.

I ett pressmeddelande om filmen skriver du:
Jag längtar ofta efter känslan av en större gemenskap och kan ibland avundas människor som identifierar sig som religiösa eller andliga. Min egen svensk-engelska ateistiska uppväxt, med föräldrar som drivits av en stark politisk övertygelse snarare än en religiös, har spelat en avgörande roll. Frågor om existens och större mening har alltid fascinerat mig och jag känner mig ofta som en desperat sökande tonåring under ytan.
Den här filmen handlar dock inte om mig eller min existentiella kris.
Jag kan ändå inte låta bli att fundera: går det att koppla bort sig själv och sina känslor kring det existentiella? Denna dokumentär är ju en slags varning för en form av religion eller förhållningssätt till religion och tro.

Ellen Fiske:
– Jag har aldrig kopplat bort mina egna känslor kring det existentiella, tvärtom har dessa tankar varit en ingång och drivkraft i mitt arbete. Men filmen handlar inte om min historia utan deltagarna på retreatet. Jag hoppas att filmen kan berätta om universella frågor som vi alla möter som människor, trots att deltagarna varit med om någonting väldigt specifikt. Med det sagt är det klart att berättelserna filtreras genom mig och min blick och formas av alla som jobbat med filmen.

Varför och hur fick du reda på retreaten?
– I min examensfilm från STDH följde jag en grupp ensamstående pappor i Skottland, Lone Dads (2015). När papporna kom in på mer existentiella frågor tyckte jag att det blev som mest intressant. Jag började göra research på gruppterapi med en sådan inriktning och hittade senare The Journey Free retreat online. Jag tog kontakt med Marlene som leder terapin och började intervjua henne på distans. När jag och min fotograf Pia Lehto åkte dit visste vi först inte om det skulle finnas en film men kände ganska snabbt att deltagarnas berättelser gjorde starkt intryck på oss. Även om det byggde mycket på ett återberättande om vad de varit med om som aktiva i samfunden så fanns det också ett skeende i själva rummet, i nuet som var intressant att skildra.

Foto från filmen

Hur lång tid tog det att göra filmen? Du har ju inte filmat från retreaten utan du följer upp flera av deltagarna på andra platser, i deras vardagsliv.
– Det har tagit sex år från första inspelningen till premiär. Tiden har varit en nyckel för att bygga förtroende med medverkande och hitta en dramatisk båge i deras liv och berättelser. Sen har det varit pandemi och jag har fått två barn under de här åren, vilket har lett till att vi haft längre uppehåll i projektet. Klipprocessen var också lång, då det tog ett tag att hitta fram till formen med så många medverkande och ett så stort ämne.

Jag är nyfiken på scenen där två mormoner ringer på hos Dan, som bor i Seattle. Hände det när ni var där eller hur fixade ni den?
– Mormonerna bodde i samma lägenhetshus som Jeff och var och knackade dörr i området. De var på väg in i Jeffs trappuppgång då min fotograf Pia Lehto fick syn på dem från parkeringen. Vi hann precis fånga dem och lyckades be om tillstånd och förbereda dem för att vi ville filma mötet. Jag blev positivt överraskad när de tackade ja och att de faktiskt undvek kameran med blicken under hela besöket! Mötet visade sig senare vara känslosamt då det påminde Jeff både om det han saknar från kyrkan och det som gjorde att han lämnade. Missionärerna kom tydligen tillbaka ett par gånger till och Jeff bläddrade en del i The Book of mormon.

Retreatledaren jämför att tro på gud med fundamentalism ser hon inte möjlighet att tro utan fundamentalism. Jag reagerar på det. Vad tänker du?
– Jag hoppas att de som ser filmen kan ha förståelse för uttalandet i sammanhanget, då deltagarna lämnar ett hårt hållet förhållningssätt till tro och religion. För många (men inte alla) av deltagarna är det ganska svartvitt, antingen så tror de och tillhör sina samfund eller så lämnar de och blir ateister/humanister etc. En mellanväg kan vara svår då de är rädda att falla in i gamla mönster och behöver bryta med sitt förflutna. Några hittar till en annan trosuppfattning, andra förkovrar sig i vetenskap eller filosofi och vissa identifierar sig som troende men på ett nytt sätt. Till exempel Isabel som lämnat pingstkyrkan i Norge identifierar sig idag som andlig men har valt att inte tillhöra kyrkan.

I lokalen finns föremål från andra religiösa inriktningar som new age och shamanism. Har de något med retreaten att göra eller vad den helt enkelt vara inhyrd i en lokal som drivs av någon nyandlig grupp?
– Föremålen har inte med retreaten att göra utan tillhör lokalen som annars hyrs ut till olika grupper i San Francisco. Dock är det flera av deltagarna som har praktiserat meditation och mindfulness vilket också var en del av övningarna på retreatet.

Vad har du fått för reaktioner när filmen visats? Finns det några grupper som kontaktat dig och vill visa den tillsammans med samtal? Jag tänker att det kan finnas intresse för det. Det finns ju människor som brottas med problem efter att ha lämnat grupper som Jehovas Vittnen, Knutby, Scientologerna med flera.
– Fler har kommit fram och sagt att de känner igen sig i deltagarnas berättelser. Vi har blivit kontaktade av en hemlig facebookgrupp i Sverige med hundratals medlemmar som vill se filmen. Nu i dagarna kommer tio deltagare från USA till Sverige för att vara med vid visningar och samtal kring filmen. Filmen kommer bland annat vara en del av konceptet Psykologer tittar på film, visas i samband med samtal med Queer-rörelsen inom kyrkan och med Sektpodden där en av poddmakarna lämnat Knutby församling. Det ska bli spännande att ta del av samtalen och vilka frågor som uppstår.

På retreaten fanns deltagare från samfund och kyrkor som normalt inte definieras som fundamentalistiska, som Pingstkyrkan och Katolska kyrkan. Jag tänker att fundamentalism kan finnas i många sammanhang. Vad tänker du?
– Ordet “fundamentalist” är ganska svårt tycker jag eftersom att de, som du skriver, inte alla nödvändigtvis kommer från fundamentalistiska sammanhang. Det är dock ett ord deltagarna använder själva och som jag upplever används på ett annat sätt i USA där människor faktiskt kan identifiera sig själva som fundamentalister.

Vad tänker du om de existentiella frågorna? Du berättar att du är uppväxt med politik och ateism. När man möter de svåra frågorna om liv och död och svår sorg. Räcker politik och ateism då?
– Jag tror att det är väldigt individuellt. Trots att svår sorg är en del av livet kan det vara lika tungt och ogreppbart för alla människor, oavsett tro. Men en idé om något större kan absolut vara en tröst när man ställs inför de stora livsfrågorna. Min uppväxt må ha varit “ateistisk” men vi diskuterade ändå existentiella frågor. Jag tror att alla människor har perspektiv och tankar kring livet och döden även om man inte tror på Gud. Tvärtom är det dessa frågor jag vill lyfta genom filmen. Inte minst i vår värld just nu som för många upplevs dystopisk är längtan efter gemenskap och större mening stark. För mig som inte identifierar mig som andlig är den mellanmänskliga kontakten bärande.

Vill du berätta något om din existentiella kris? Har du hittat någon väg som passar dig?
– Jag har så länge jag kan minnas funderat mycket över de stora frågorna i livet och saknat ett samtal om dem. Jag närmar mig nu 40 och har gått igenom flera faser i mitt liv som bestått av kärlek, död, barn och sjukdom. Erfarenheter som de flesta liv rymmer. Jag känner ibland en saknad av sammanhang, plats och kontext för att möta dessa utmaningar. Genom filmen har det dock öppnats upp för samtal om de stora frågorna och jag hoppas att filmen väcker liknande tankar hos publiken.

Leaving Jesus – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Fyra döttrar – en fruktansvärd, omskakade skildring av kvinnors förtryck av kvinnor

by

Fyra döttrar
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Kaouther Ben Hania

En fruktansvärd, omskakande berättelse om hur kvinnor kan vara kvinnors värsta fiender. Vi får följa Olfa, en mor i Tunisien, och hennes döttrar som berättar om sina liv, om hur de två äldsta av fyra systrar, 15 och 16 år gamla, gav sig av till IS för att de blivit fundamentalistiska islamister och ville ge sitt stöd till detta våldsamma kalifat.

Filmen är en semi-dokumentär. Olfa är mor till fyra döttrar. Hennes två äldsta döttrar stack när de var 15 och 16 år gamla. De gick med i IS och gifta sig med IS-krigare. Olfa och hennes två yngre döttrar är redo att berätta om sina liv och vad som hänt för filmskaparen Kaouther Ben Hania. För att kunna spela in berättelsen får två skådespelerskor ta på sig rollerna som de två äldre systrarna. Olfa och de två yngre ska spela sig själv med undantag för de scener som är allra mest känsliga för Olfa, då träder regissören själv in i rollen som Olfa. I några scenen finns män med som också gestaltas av skådespelare.

Olfa var tuff som liten. Hennes mamma bodde ensam med henne och hennes systrar och det gjorde att män ofta kom och försökte ta sig in till dem. Olfa klädde sig därför som man/pojke och hindrade män att komma in. När Olfa själv gifte sig vägrade hon ställa upp på att ha sex med mannen och gifts bort med. Istället slog hon honom så han blödde och hon torkade blodet från hans ansikte med bröllops-sängens lakan för att kunna visa upp blodet som bevis på att hon var oskuld.

Att en så tuff kvinna sedan blev värsta förtryckaren mot sina döttrar är jobbigt att se. Det ger också en förklaring till hur och varför kvinnoförtrycket i länder som Tunisien, Dubai, Iran, Afganistan och Saudiarabien med flera länder kan fortsätta. Kvinnor kan vara minst lika hårda mot andra kvinnor som män för att upprätthålla hedersregler och kvinnoförtryck.

Helt klart ser vi på denna film med olika ögon beroende på vem vi är. Från filmbolaget beskrivs filmen så här: En intim resa fylld av hopp, uppror, våld och systerskap som ifrågasätter själva grunden för våra livsstrukturer.

Berättelsen är intim, vi kommer väldigt nära Olfa och hennes döttrar. Hopp? Nja, det är mer tvärtom. När kvinnor kan göra så mot varandra: hur kan då kvinnor bli fria? Våld – ja Olfa är våldsam och slår sina döttrar friskt. Systerskap? Ja men är det positivt när systrar drar iväg med varandra till IS?

Vad som också är obehagligt är inte bara det fysiska våldet som är nära hela tiden utan också det psykiska, att framför allt mamman men ibland också döttrarna, kallar varandra för horor och slynor. Det är otäckt hur totalt hjärn-tvättade de är av det kvinnoförtryckande patriarkatet. Läskigt är också att de inte tycks förstå vad IS faktiskt stod för, eller står för. IS finns fortfarande, fast inte med lika stor makt som när de hade kalifatet. IS begick folkmord gentemot yazidier och hade flickor som slavar och dödade många i sitt skräckvälde. Att gå med i IS och stödja den rörelsen är att hjälpa en grym terrororganisation, det går inte att komma ifrån.

Jag förstår egentligen inte hur Olfa går med på att berätta och visa upp sitt liv. Hon bör ju vara fullt medveten om att hon är ett stort skäl till döttrarnas beslut att bli islamister. Rahma, den av döttrarna som blev mest hardcore islamist, var ett tag gothare, sminkade sig med svart och hade färgat håret och träffat killar. Olfa piskade henne för att få henne att sluta med det. Ja hon piskade henne, riktigt hårt och mycket.

Det är rätt svårt att ens ta till sig att en kvinna som Olfa, som när hon gifte sig vägrade ställa upp upp på att ha sex med sin man på bröllopsnatten, själv blev värsta förtryckaren av sina fyra döttrar. När hon så småningom ändå skilde sig från sin man mötte hon en ny man som gjorde sexuella övergrepp på hennes döttrar som fortfarande var barn och de vågade inte ens berätta det för sin mamma. Hur etiskt är det att låta henne visa upp sig på detta sätt? Jag vet inte. Det tangerar vid någon gräns, känner jag.

Det är hemskt att se hur beroende mamman och de fyra döttrarna är av varandra, trots att de egentligen förstör livet för varandra. Det går inte att ta in. Det är en tragisk skildring av medberoende.

Filmen talar till känslor och är mörk. Kanske kan den vara en ögonöppnare för människor som inte förstår vilket förtryck det ligger i religioner där kvinnor inte får vara som de är utan måste bära klädsel som döljer deras ansikten och kroppsformer. Sådana regler för kläder för alltid med sig regler som låser in kvinnor och tar ifrån dem de mänskliga rättigheter som både män och kvinnor borde ha. Det finns inga religiösa sammanhang där kvinnor har strikta regler om sina kläder där kvinnor är jämställda med män. Denna film är en omskakande skildring från en verklighet som många kvinnor lever i.

Filmrecension: Stormskärs Maja – kunde blivit episkt men nu mest slarvigt hantverk

by

Stormskärs Maja
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Tiina Lymi

Tanken är att göra en svepande, grandios och oerhört romantisk berättelse som spänner över flera årtionden. Rent spirituellt finns det flera paralleller med Jan Troells två
Wilhelm Moberg-adaptioner Utvandrarna och Nybyggarna. Förvisso utspelas inte Stormskärs Maja på andra sidan jorden men flera tematiska likheter är slående. Det är ett gift par som slåss mot omöjliga odds och där flera situationer prövar livhanken och där vardagen består av kolossala utmaningar. Förhållandet mellan de två huvudpersonerna är också central och blir det primära drivmedlet för berättelsen.

Många gånger om så kolliderar världsomskapande händelser med det vardagliga och skapar massiv friktion. Flera paralleller finns också till ett annat Troell-projekt, Maria Larssons Eviga Ögonblick, som fokuserade på en oerhört självmedveten och målinriktad kvinna som befann sig på en tid och plats som skydde både hennes ambitioner och kön. Även här har vi en huvudperson vars excentriska manér och tankegångar går emot det dåvarande samhällets normer.

Det låter som uppgjort för något storslaget, speltiden på nästan tre timmar understryker också de oerhörda visionerna. Men likt ett klassikt fuskbygge faller allt samman då gummit möter asfalten. För väldigt snart uppenbarar sig den faktiska filmen och dess olika attribut som visar sig vara av ohyggligt låg kvalité. Filmskapare har olika grader av precision och försiktighet då det kommer till att göra film. En del älskar att måla med bred pensel, andra föredrar en skalpell. Ingen av metoderna är rätt eller fel, det beror helt och hållet på i vilken kontext den tillämpas. Men Tiina Lymi som står som regissör har ett rekordartat klumpigt sätt att göra film på. Om vi bortser från att filmen är fullkomligt ointressant visuellt, att scenografi och kostym känns som hämtade från en bod på Skansen, är den övergripande regin förfärande inkompetent. Den livsviktiga romansen – eller de många viktiga nyanser som genomsyrar huvudpersonen, kan inte ens kallas amatörmässiga. Istället har vi att göra med ett handlag som inte ens skulle platsa på en mässa för gycklare. Lymi undviker allt det varsamma och subtila, varenda sekvens presenteras med ett burdust brölande. Personregin är mer eller mindre obefintlig, och då Lymi inte kan tygla filmen som hon vill tar hon till kreativt våld. Varenda beståndsdel av Stormskärs Maja är ihopsatt med en motorsåg och slägga. Istället för att ta sig tiden och låta berättelsen utvecklas naturligt så forceras ständigt händelseförloppet vilket resulterar i en film som känns ofokuserad och stressad. Den klippning som används är minst lika brutal, klippning av den bra sorten skapar flöde, ett liv och en sorts magnetisk kvalité. Detta är istället som att åka på en motorväg bestående av otaliga potthål, det skakar, gör ont och leder till en färd mer helvetisk än den Orfeus tvingades till.

Jag kan inte påminna mig en film som varit såhär rumphuggen och opolerad vad gäller berättarteknik. För att kompensera för bristen på det mesta får vi ett motbjudande soundtrack som gnäller och skär i öronen. Delar som är avsedda att vara intima och finstämda dränks av denna ljudtortyr som passar lika väl som huligantutor på en begravning.

Först i mitten av berättelsen lugnar det ned sig, där får sekvenser och personer lov att i alla fall andas. Då stabiliserar det hela sig en aning och blir högst mediokert men inte outhärdligt. Tyvärr så kommer Lymi på att detta inte går an och avrundar denna mer drägliga sekvens på ett förkastligt vis. Och då det emotionella vulkanutbrottet ska komma blir det endast en patetisk knallpuff. I filmens kanske viktigaste stund, som är menad att slita publikens hjärta i stycken, får vi se den mest skrattretande inkompetens jag sett sedan Rambo Last Blood försökte vrida om tårkanalen.

Amanda Jansson i huvudrollen gör sitt bästa för att skapa ett mångfacetterat och komplext porträtt av den inte helt enkla Maja. Men det hjälper föga då Tiina Lymi leker rövare och regisserar Jansson som om det hela vore ett utdraget skämt.

Stormskärs Maja må har episka kvalitéer men dessa avrättas kallblodigt av värdelös regi och ett allmänt hantverk som lämnar det mesta att önska.

Filmrecension: Stella – ohyggligt och tragiskt och mycket tankeväckande

by

Nebenstrasse vor Feinkost Strauss.
Mai 1943 Stella lernt Rolf Isaakson kennen.
Stella Goldschlag (Paula Beer)

Stella
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Kilian Riedhof
I rollerna Paula Beer, Jannis Niewöhner, Damian Hardung, Joel Basman, Maeve Metelka

Ibland är verkligheten hemskare och mer tragisk än det påhittade. Berättelsen om judinnan Stella Goldschlag är så ohygglig att jag inte kan skaka av mig den. Paula Beer gör rollen äkta och trovärdig och jag vill gråta när jag tänker på hennes liv och vad hon gjorde och vad hon utsattes för. Vad kan människor förmås att göra för att överleva?

Stella handlar om en ung tysk judinna som växte upp i Berlin. Hon var ung under andra världskriget och älskade musik och jazz i synnerhet. Hon var sångerska i ett svängigt jazzband där de andra musikerna liksom hon var judar. Vi får följa hennes utveckling från att knappt tro på vad nazisterna gjorde mot judar till att vilja fly och till att bli torterad och tvingad att förråda andra judar.

Det är lätt att sitta i trygghet och se en skildring av utsatta och jagade människor som flyr för sina liv och säga att man aldrig skulle förråda sina egna. Men vad händer när en pistol riktas mot ens huvud och det handlar om att ha någon chans att överleva.

Stella lyckades skaffa sig ett falsk id-papper och med det kunde hon ta sig runt i Berlin, gå på café och leva ganska normalt. Hon var ung, ville ha kul och var ganska oansvarig, som många unga kan vara. Eftersom hon var blond och hade blå ögon kunde hon tas för en tyska. Men en dag blev hon förråd av någon som kände henne och hon hon greps av Gestapo.

Hos Gestapo blev hon slagen och torterad. Gestapo hotade med att skicka hennes föräldrar till Auschwitz om hon inte gick med på att hjälpa Gestapo att hitta judar. Hon tvingades inte bara att ange judar utan hon skulle också leta upp dem på stan och på caféer. Från september 1943 till slutet av kriget skickade Stella Goldschlag hundratals andra judar till Gestapo.

Filmen skildrar inte bara Stellas tragiska liv utan också nazisternas fasansfulla behandling av judarna och vi får en inblick i hur hatet till judar kunde gödas och frodas – det har sorgligt nog en hel del likheter med de judehat som spruckit upp runt om i Sverige och i västvärlden under senare år. Det finns stora likheter med hur Israel beskrivs idag och hur judarna beskrevs då i Nazi-Tyskland. Jag får en stor klump i magen när jag tänker på att terrorgruppen Hamas dödade mer än tusen människor och tog både män, kvinnor och barn som gisslan. Detta hat som fortfarande florerar världen över mot judar, det är skrämmande. Ja frågan är mer komplicerad än så, förstås. Många som inte stöder Hamas har fått sina hem förstörda i Gaza. Också frågan om Stella och andra judar som förrådde sina egna är inte glasklara att ta ställning till. Situationer kan vara rätt komplicerade. Det är bra med filmer som denna, som kan lyfta fram frågor på djupet och inte beskriva allt förenklat i svart eller vitt.

Paula Beer i rollen som Stella är enastående. Hon ger liv och gestaltar den unga, levnadsglada, emellanåt ytliga Stella och sedan den erfarna kvinnan som sett livets mörkaste sidor. Ibland ljuger hon för sig själv, det är enda sättet för henne att överleva. Det är inte alltid lätt att manövrera med en moralisk kompass när liv och död står på spel. Stella var både en förövare och ett offer. Detta är en stark film och den går inte att glömma i första taget.

Filmrecension: Sommar utan vår – en fullkomligt fantastisk berättelse

by

Sommar utan vår
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Nuri Bilge Ceylan

För att citera Svenska spel, ”plötsligt händer det”. Från ett land vi sällan får se kulturella yttringar ifrån – än mer sällan film, kommer en svepande och fullkomligt fantastisk berättelse som på ett vördnadsfullt och stilfullt sätt lyckas demonstrera att det finns rent episka kvaliteter i ämnen och platser som tycks vara mer eller mindre obetydliga.

Sommar Utan Vår har dock inte gått förbi obemärkt under fjolåret. Efter en bejublad premiär på Cannes filmfestival – där filmen också tog hem pris för bästa kvinnliga skådespelare, har filmen sannerligen en hög profil. Flera så kallade festivalfavoriter kan visa sig vara otäcka kallsupar, något märkligt sker på de glamorösa festivalerna, en sorts tillfällig hysteri där alltför många filmer hyllas till skyarna. Då filmerna gradvis letar sig ut till allmänheten börjar nykterheten framträda och bejublade favoriter från franska rivieran blir istället stora frågetecken som få – om någon, tar notis om.

Tack och lov är detta inte fallet med Sommar Utan Vår. Regissören Nuri Bilge Ceylan har – till skillnad mot hyllade västerländska regissörers sätt att skildra alldagliga livsöden, en fantastisk uppriktighet och respekt både för sin berättelse och för publiken. Där vi idag har alltför många själviska exhibitionister, som endast konstruerar filmer för att på enklast möjliga väg roffa åt sig Oscarsnomineringar, är det en ynnest att se en film som inte har tillstymmelse till några sådana cyniska ambitioner eller agendor. Bilge Ceylan går istället in med allt han äger och har, han iscensätter allt som om det vore den sista sekvensen han någonsin regisserar. Men istället för att kännas överspänd eller sammanbiten vilar det ett lugn över precis allting. Det behövs inga stora gester, tårdrypande musik eller överdrivet emotionellt skådespel i tron att det skall ge berättelsen substans. Omsorgen och precisionen som vilar över hela filmen är häpnadsväckande. Även om det inte förekommer några bombastiska sekvenser som skakar om hela berättelsen från en dramatisk synvinkel, känns varje trevande steg och obetydlig konversation som nyckelscener.

Berättelsen må vara definitionen av alldaglig, platsen den utspelar sig på likaså. Trots det lyckas Bilge Ceylan att koppla ett järngrepp om tittaren genom att suga in oss i en värld som är utan en enda extraordinär faktor men där dramaturgin och sättet berättelsen förmedlas är trollbindande. Faktorer som att ett antal karaktärer är långt ifrån sympatiska eller att filmen har ett ohyggligt långsamt tempo glöms bort då Bilge Ceylan har en otroligt varsam hand som leder publiken genom speltiden på nästan tre och en halv timme.

Sedan går det inte att undkomma att Sommar Utan Vår är fantastisk från ett visuellt perspektiv. Precis som övriga filmen är inget överdådigt eller pampigt, istället är fotot och miljöerna fantastiskt attraktiva i all sin enkelhet. Filmens fotografer Cevahir Sahin och Kürsat Üresin väljer också att bryta mot flera normer vad gäller komposition, sättet de placerar färger som vanligtvis är menade att dra åt sig blickar på oväntade ställen. Detta leder till att publiken tvingas insupa allt och söka sig efter de viktiga punkterna, något som gör att miljöerna och de eviga snölandskapen känns genuint levande och inte bara som en karaktärslös bakgrund.

Och utöver det fantastiska utseendet och den snillrika personregin har filmen också en oväntat effektivt underfundig humor som ackompanjerar den allmänna melankolin och ensamheten på ett fantastiskt sätt. Det enda som håller tillbaka Sommar Utan Vår från att vara en fullkomlig upplevelse är den tredje akten som är aningen utdragen och inte så pass utvecklad och fascinerande som de första två tredjedelarna. Dock är det svårt att älta över det då vi har att göra med en mestadels fantastisk film som läxar upp de flesta vad gäller förmågan att skapa stor dramatik från det mer eller mindre helt obetydliga.