Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Klotter är konst – Kulturbloggen direkt från pressmöte med Ernst Billgren och Ernst Kirchsteiger

by

Klotter kan verkligen vara konst. Eller ja vad är konst? Något som är bra gjort, säger något, förmedlar tankar och känslor?

För ett tag sedan utlyste Telia en tävling för alla som klottrar när de pratar i telefon. Det skulle vara sådant där klottrande som man gör under ett härligt, långt telefonsamtal.

Måndag 6 oktober invigde Telia en utställning på Centralstationen i Stockholm med det vinnande klottrat och flera andra sköna klotterbilder.

Vinnaren heter Maria Clason och hennes tävlingsbidrag heter Trissel Trassel. Det är en skön bild med massor spännande små figurer som förmodligen avslöjar vad det långa telefonsamtalet handlat om. Där är en katt, där är en telefon och en ruggig mus, en kaffekopp och hur mycket som helst.

Jag gick runt där och kikade på vinnarbidraget och flera andra fantasifulla klotter, alla tryckta på stora affischer. I vimlet där (jag spelade in det förstås med min mobil) kan ni se några av klottren – och minst två av personerna i juryn: Ernst Billgren och Ernst Kirchsteiger.

Nej, jag har inget direktcitat från dem, för Kulturbloggen är alldeles för blyg för att bara gå fram och snacka med personer för att de är kända.

SM i telefonklotter arrangerades av Telia och när de presenterat vinnaren dök flera personer som arbetade i duo på henne. Ni vet sådana där duon där en har en kamera och en har ett anteckningsblock i handen.

Telia får nog guldmedalj i förtäring av medier, förresten. I bakgrunden i mitt filmklipp kan ni se personalen som dukat fram för de inbjudna medierepresentanterna och det bjöds på en buffé med bland annat den godaste laxröran jag smakat på länge. Kulturbloggen som är vegetarian fuskar med att äta fisk, nämligen.

Jo, av alla de klottriga bidrag som visades upp på affischer var flera jättefina och jag skulle lugnt kunna tänka mig att ha en sådan affisch uppsatt hemma hos mig. Som konst.

För några dagar sedan var Kulturbloggen inbjuden till Bonniers förlag och i mailen finns en inbjudan från AlfaBeta och nu den här pressträffen med Ernst och Ernst hos Telia. Kulturbloggen kanske börjar bli kult?

Här är fimklippet som spelades in innan allt folk hade kommit:

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Varm choklad med whisky och bullar hos Bonniers

by

Jag var för första gången i mitt liv inbjuden till Bonniers Förlag igår.

Det var med anledning av en ny bok som kommit: Leka med modernismen
Virginia Woolf och Bloomsburygruppen av Ingela Lind.

När inbjudan kom lät det väldigt spännande. Virginia Woolf var en intressant person. När jag kom dit kände jag att det var en aning annorlunda än de bokrelease-träffar jag varit på hos mindre bokförlag, som ofta haft releaserna i någon skön mörk källarlokal eller på en krog någonstans. Här var det inne i förlagshuset hos Bonnier på Sveavägen. Ett stabilt gammalt hus och med hur mycket konst som helst på väggarna.

Det var en fin releasefest med folk i kostym och stora blombuketter med sig till författarinnan. Själv kände jag inte en enda person. Jag är ju lite blygare live än bakom tangentbordet, men jag pratade med några stycken, för att ta reda på vad det var för ena. En dam hade hand om Akademibokhandeln runt hörnet.

En del behövde jag förstås inte prata med för att ta reda på vilka de var. Jan Eliasson, förre utrikesministern i s-regeringen var där. Carl Tham, tidigare folkpartist och sedan minister i s-regering var där. En av de där männen som recenserar film i Sveriges television satt i en soffa och pratade med en äldre dam. Och roligast av alla gäster: Gösta Ekman kom i slitna manchesterjeans och gympaskor.

Först fick vi ett glas med mousserande vin och små snittar med renkött (tror jag, för som vegetarian kollade jag inte in så noggrannt vad det var, eftersom jag ändå inte äter något kött).

Efter ett Ingela Lind berättat om boken fick vi gå in i ett annat rum med högt i tag och kakelugn. Där bjöds på något som Virginia Woolf och hennes vänner i Bloomsburygruppen brukade förtära när de satt och diskuterade och utvecklade tankar: nämligen varm choklar med whisky och bulle till.

Kul. Det ska jag testa någon kall vinterkväll när jag är förkyld. För jag kunde inte förtära det heller, för den varma chokladen var gjord med mjölk och jag är laktosintolerant. Bara whisky mitt på eftermiddagen kändes inte så bra att inmundiga.

Nåväl: till saken: Boken heter alltså Leka med modernismen – Virginia Woolf och Bloomsburygruppen. Skriven av Ingela Lind och så här beskrivs den på förlagshemsidan:

Bloomsburygruppen var en löst sammansatt grupp av radikala engelska författare, ekonomer, kritiker, konstnärer och historiker. De älskade varandras olikheter och drev idén att vänskapen och diskussionen är livets mening.
Gruppens höjdpunkt var de första decennierna av 1900-talet. Men jag tycker att deras estetik har blivit oerhört spännande just idag, för den erbjuder ett alternativ till den heroiska macho-modernismen och funktionalismen. Jag kallar detta alternativ ’den mjuka modernismen’ för att den har med ’den lekande människan’ att göra.
Fyra års arbete är inte mycket när man betänker hur mycket som har skrivits om dessa egensinniga personligheter – framförallt Virginia Woolf och John Maynard Keynes. Jag har nog plöjt igenom ett helt bibliotek om Bloomsberries idéer, sexuella relationer, ekonomiska teorier, förhållande till tjänare, mönster, målningar, böcker, hem och trädgårdar. Ibland har jag varit nära att storkna och känt mig vanmäktig över materialets tyngd. För jag vill ju komma åt Bloomsburygruppens lätthet.
Men oj så roligt jag har haft.

Och jag är sugen på att läsa den. Skulle vilja starta en sådan grupp här i Sverige idag, med blandat folk som byter ideer. Men så kom jag på att det är jag ju med i, via Internet. Dels en epostlista där det är smart och tänkande folk av olika de slag – och sedan via Jaiku där det går livligt till i idedebatten emellanåt.

Ingela Lind ställde upp på en liten videobloggintervju här, där hon berättar om boken och om chokladen med whisky:

Här berättar Ingela Lind om boken:

Leka med modernismen
Virginia Woolf och Bloomsburygruppen
Författare Ingela Lind
Förlag Albert Bonniers förlag
ISBN 9100120871
ISBN-13 9789100120870

Uppdatering: Nu har DN Kultur recenserat boken.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Stefan Fölster: Farväl till världsundergången (Samtal mellan Fölster och Stefan Edman)

by

Tonårsdottern får höjd månadspeng när hon kommer ihåg att släcka ljuset. Glödlamporna i bostaden är utbytta till lågenergivarianten sedan länge.

Detta berättar Stefan Fölster, Svenskt Näringslivs chefekonom i förordet till sin bok ”Farväl till världsundergången.”

Det är nästan så man ville skriva avslöjar, för det är en ny bild av Stefan Fölster som träder fram – som många av oss kanske inte hade sett tidigare. Stefan Fölster är mest känd för att han är chefekonom på Svenskt Näringsliv.

Han berättar i bokens förord att han för drygt tio år sedan sålde sin nio meters motorbåt för att istället satsa på semester med kajak. Svenskt Näringslivs chefekonom har ett engagemang för miljö- och klimatfrågor.

Jag var i början av veckan på ett intressant pressmöte då Stefan Fölster samtalade med miljökämpen Stefan Edman. Anledningen till mötet, samtalet var Fölsters nyutgivna bok.

Titeln på boken är ju rätt provokativ: Farväl till världsundergången. I sin bok för Stefan Fölster fram tankarna om att vi måste lägga an ett samhällsvetenskapligt perspektiv på hur människor lär sig leva i en varmare värld.

Han menar att anledningen till att människan inte kan stoppa växthuseffekten är att man utgår från vad människor borde göra och inte från vad de sannolikt gör – ett misstag som har visat sig ödesdigert inför åtskilliga tidigare katastrofhot.

Det känns ju lite som att han gett upp hoppet om att det går att stoppa klimatkatastrofen. Fast å andra sidan tycks han mena att det gäller att lära sig leva i den värld som kommer.

– Det är läge redan nu att planera för att leva med två grader varmare medeltemperatur, så det blir bättre när det kommer, sade Stefan Fölster då han presenterade boken.

Stefan Edman sade att han gillade boken på många sätt, till exempel höll han med om Fölsters tankar om att klimatet på jorden alltid har växlat.

– Arter kommer och går, men jorden kommer inte att gå under, sade Stefan Edman.

Edman håller också med om att medier, framför allt kvällstidningar har skrämt upp folk med överdrivna larmrapporter, som att Grönland skulle smälta bort på tio år.

Däremot var Edman kritisk mot Fölster på fem punkter och en av dem var just utvecklingen av växthuseffekten.

– Jag tycker att du lite för lättvindigt talar om att vi får en varmare planet, med tanke på att vi redan nu har 1 miljard människor som har stor brist på vatten.

Edman efterlyste också mer analys i boken om den globala marknadens logik och politikens roll.

– Även om politiken ofta är ett sorgligt kapitel, sade Edman.

En skillnad mellan de två i samtalet var synen på vad det lönar sig att göra för mindre länder, som Sverige. Fölster tog upp: ”Om Sverige drar ner på bensin och koldioxidutsläpp blir kanske bensinen billigare för någon annan som släpper ut mer”.

Fölster var också mycket mer pessimistiskt inför möjligheten att komma fram till ett avtal i Köpenhamn i december 2009 då förhoppningsvis Kyotoavtalet ska vidareutvecklas.

– Adderat är de små nationernas bidrag viktig, sade Edman.

Fölster svarade:
– Det är inte så att jag säger att vi inte ska göra något för att vi är för små: men vi måste göra rätt saker.

Fölster har tilltro till att det går att utveckla den teknik som behövs. Ett citat ur boken:

”Nu hägrar rentav en lösning på det som hela tiden varit roten till de ekologiska kriserna. Allt fler samhällen på klotet har nått en punkt där befolkningen börjar bli stabil eller rentav minskar, vilket medför något helt unikt i mänsklighetens historia. För första gången kan det bli möjligt att skapa och bevara ekosystem som inte snart förstörs av ett ökat befolkningstryck.
Att jordens befolkning stabiliseras är till syvende och sist en följd av att allt fler människor fått möjlighet att utveckla och använda ny teknik i allt snabbare takt. Det innebär också att det för första gången i mänsklighetens historia kan bli möjligt att skydda de allra flesta på jorden från klimatets nycker, oavsett om de orsakats av människan eller inte. För första gången har det blivit möjligt för världens människor att styra sina livsvillkor.
Farväl till världsundergången.”

Här är ett YouTubeklipp där Stefan Fölster berättar lite om bakgrunden till boken:

Stefan Fölster
Farväl till världsundergången
ISBN: 9100120804 / 91-0-012080-4
EAN: 9789100120801

SVD har en recension.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Kulturbloggen intervjuar mannen som är på flykt från Sverige

by

En del kanske har hört talas om bloggen Wanted. En man som lever någonstans i världen, långt från Sverige, för att han är jagad. Är han äkta? Är han en fejk?
På Facebook ifrågasätts om det verkligen är sant, att han bloggar och lever gömd.
Kulturbloggen blev nyfiken och gjorde en intervju.

1. Du är på flykt från Sverige. Varför? Vad är du efterlyst för?
Det finns två stora faktorer till att jag är på flykt. En är Polisen. Är efterlyst för bokföringsbrott och grova bedrägerier vad jag vet. (Företags plundringar) Det två olika brotten har inte med varandra att göra. Den andra faktorn är att jag har hamnat i krig, eller vad man ska säga med folk i den undre världen. Ett krig där jag är dömd att förlora.

2. Du har börjat blogga. Varför?
Min son som är i mitten av tonåren, som jag har daglig kontakt med via MSN sa ”Pappa ska inte du öppna en blogg? Du som gillar att skriva.” Öppnade en blogg utan hans vetskap.

Jag hade faktiskt ingen aning om vad blogg var innan dess. På den vägen är det. Har alltid haft ett intresse att skriva men aldrig fått ett utrymme för det. . Lite är det som ett brev till min son. Men hans mamma och jag har sagt att vi inte ska berätta något om bloggen, än hon vill vänta ett tag. Det kan vara känsligt att läsa. Själv så tror jag att ju mer frågetecken som rätas ut ju bättre. Han är inte alls ute på hal is men mycket av bloggen är ord till han. Men jag litar på hans mors omdömme.

3. Vilken ålder är du i?
Jag kan säga att jag är någonstanns mellan 32 och 37 år, vill inte säga exakt. Fick min son i tidig ålder kan jag tillägga.

4. Tror du att du kan påverka någon att inte bli kriminell? Vill du påverka någon?
Jag tror att det finns vilsna som kanske läser men att bloggen kan vara en faktor bland många om någon står vid branten. Jag vill påverka inte bara unga utan kanske påverka läsare, i att få ta del av ett annat perspektiv.

5. Mår du dåligt någon gång när du tänker på din kriminella bakgrund?
Både ja och nej. Det är en stor fråga som tagits upp på bloggen, ångest. Vill hellre svara med att läsaren får vända sig till bloggen då det är sådan svår och stor fråga.

6. Hur gör du när du bloggar för att inte bli hittad?
Internet cafer och ipadress som inte är skrivna på mig. Flyttar också runt lite då och då. Bangkok är stort. Jag har ingen identitet här utan är beroende av att andra singerar lägenheter m.m. åt mig. Har inget namn. Så det blir svårt att hitta mig.

7. Hur är din vardag och vad lever du på?
Jag kan tyvärr inte gå in på vad jag lever på, så svaret kan slå tillbaks till mig negativt.

Men jag lever knapert och min vadag är ingen vardag alls. Äter sover och skriver. Tar ibland promenader. Men rör mig väldigt bergänsat.

8. Har du någon förklädnad?
Ja, det vill jag säga att jag har. Så länge inte någon vet vem som de ska leta efter om man utgår från min blogg så har jag ett ess i skjortärmen som jag inte kan avslöja. De skulle aldrig kunna hitta mig utan mitt namn om man säger så.

9 Hur länge har du varit på flykt?
Jag har varit i Thailand nu ca nio månader men när jag åkte över gränsen var jag inte lyst. Tror att jag blev lyst för ca ett halvår sedan. I början besökte jag grannläder för att få en stämpel i passet och vara här lagligt. Men jag tog mig till mindre områden där passkontrollen knappt hade elektricitet. När jag blev lyst la jag passet på hyllan.

10. Hur kommer det sig att du kontaktade just Kulturbloggen? Försöker du lura mig?
Som alla bloggare gillar vi ju när räknaren på antal träffar ökar. Jag är inget undantag. Googlade på ”blogg diskussioner” och hamnade hos er. Surfade runt på eran sida och läste mycket intressanta texter. Därav tog jag kontakt mer er.

Nej, jag försöker inte lura dig. Önskar jag kunde styrka men jag kan inte. Hoppas att mina ord räcker. Vet att detta har ifrågasatts. Om min äkthet. Talade med min sons mamma häromdagen vi msn. Hon sa, ”Du vet ju att du är du, räcker inte det”. Jag svarade ”Jo, jag tar inte åt mig, men det känns lite lustigt, eftersom jag är jag.”

—
När jag läser den här intervjun kan jag inte låta bli att tänka på mannen som idag skriver i SVD Brännpunkt, och som åkte fast för att han fick en av världens stora banker på fall.

Andra bloggar om: , , ,

Kjell Eriksson, författare med fötterna väl förankrade i jorden

by

Kjell Eriksson, deckarförfattare från Uppsala är aktuell med en ny kriminalroman: ”Svarta lögner, rött blod”.

Den kommer i bokhandlarna 7 oktober och det är återigen uppsalapolisen Ann Lindell som är med i berättelsen.

Här är en intervju jag gjorde med Kjell Eriksson för lite drygt ett år sedan:

Möt Kjell Eriksson, författare med fötterna väl förankrade i jorden

En man som brinner för växter och som har gedigna kunskaper om växter och blommor och också är en författare som översatts till åtta språk – Kjell Eriksson är en arbetarförfattare som har båda fötterna på jorden i flera bemärkelser.
Ställ en fråga till honom om hur du får ordning på dina rosor eller vilken häck du ska välja och du får ett lika engagerat svar som om du börjar prata om arbetarklassen och kultur. Hans engagemang lyser genom ögonen och hans ivriga gester när han talar.

– I sommar ska jag börja med trädgårdsföreläsningar i min trädgård, berättar han. Det kommer alltid en massa människor förbi som är nyfikna och försöker kika in. Nu ska jag visa runt dem ordentligt. Jag håller på att bygga en damm och bäck bland annat.

Kjell Eriksson sticker ut som författare på flera sätt, bland annat debuterade han som författare först efter att ha fyllt 40 och han hade aldrig planerat eller drömt om att bli författare.

– Jag började jobba som anläggningsarbetare på olika företag och sedan skaffade jag lite jord och några plantor. Det växte och plötsligt hade jag en egen plantskola.

Aktiv facklig kämpe
Sida vid sida med hans kärlek till det som växer har han alltid varit en aktiv kämpe för facket och haft olika uppdrag inom Lantarbetarförbundet, som för några år sedan gick in i Kommunal.

Det var i det fackliga engagemanget han började skriva.

– Jag jobbade på Forsmarks kärnkraftsanläggning som trädgårdsanläggare. Lantarbetarens redaktör sade till mig att jag skulle skriva en novell, om jag vill utrycka något.

Kjell Eriksson gjorde som redaktören föreslog, skrev en novell och den publicerades.

– Sedan hamnade jag som trädgårdsanläggare på Pharmacia och då skrev jag en novell till som publicerades, den handlade om en rosplantering.

Så fortsatte det. Kjell Eriksson tyckte det var roligt att berätta om de personer han träffade och skrivandet var en naturlig del i hans fackliga jobb. Det blev mycket och olika slags texter, både från möten med människor i Sverige och runt om i olika delar av världen.

Möte med Ivar Lo-Johansson
1993, då han var 40 år, gav han ut första boken, en roman. Två år senare kom två böcker: en roman och en dokumentär om lantarbetare 50 år efter att statarsystemet försvann. Idag är hans böcker utgivna på åtta språk. I våras gavs två av hans kriminalromaner ut i USA.

När han började skriva hade han inga bekanta från kulturvärlden alls. Men den första författaren han träffade var en av de största, eller rentav den störste, inom svensk arbetarlitteratur, nämligen Ivar Lo-Johansson.

– Ivar LO hade sett att jag skrev noveller i Lantarbetaren och han bjöd in mig till Stockholm, berättar Kjell Eriksson.

De kom att umgås och Ivar Lo-Johansson hälsade på Kjell Eriksson flera gånger i Uppsala och de tog en kopp kaffe tillsammans för att växter och böcker.

– För mig var det fascinerande att möta den här giganten inom svensk arbetarlitteratur.

Och när vi då kommit in på det området finns det en obligatorisk fråga:
Vad är arbetarlitteratur?

– Litteratur som erkänner arbetarnas roll i samhället, de författare som ser att arbetarna finns inga bara som objekt utan som människor med drömmar, säger Kjell Eriksson. Det påverkar ju mitt sätt att skriva. Om jag går förbi en byggarbetsplats är det arbetskamrater jag ser.

Den naturliga känslan av att tillhöra arbetarklassen har han med sig från barnsben.

– Min mamma sade till mig: släng aldrig något, inte ens en tändsticka i trappan. Det är alltid någon som ska städa upp efter dig.

Ingen kulturnisse på tv
Denna tillhörighet bär han med sig då han träffar ungdomar. Han är ofta ute i skolor och elever, speciellt ungdomar på yrkesprogrammen i gymnasiet.

– Jag pratar med dem om en verklighet de känner igen. Mötet med mig visar att en författare inte behöver vara som en kulturnisse på tv utan kan ha samma bakgrund som deras pappa.

Just nu har Kjell Eriksson ett uppehåll från att skriva och sysslar mest med uppdrag som trädgårdsmästare där han har massor olika projekt på gång. Men så sent som i höstas höll han på med att skriva en ny deckare.

– Ja, då började jag med en deckare om kommunalpolitik – så jag har en halvklar roman om kommunalrådet som försvann. Men det blev så tråkigt och jag körde fast.

Han trivs bra med att vara sysselsatt med trädgårdsarbete. Men är samtidigt medveten om att han inte får hålla upp för långe med att skriva.

– Nej jag får inte såsa för långe. Jag har ju visserligen tryggheten med att jag kan jobba med trädgårdsarbete. Men det sliter ju en del på kroppen. Som trädgårdsarbetare har jag satt mycket sten och det känner jag av, kroppen orkar ju inte hur mycket som helst.

Kanske kommunalrådet kommer tillbaka
Han berättar också att alla åren i trädgårdar satt sina spår i sämre hörsel.

– Ja jag hör dåligt. Det beror på alla maskiner vi trädgårdsarbetare hör under dagarna, borrmaskiner med mera och jag har väl slarvat lite med hörselskydd ibland.

Att Kjell Eriksson förr eller senare kommer att sätta sig vid skrivarbordet igen kan vi nog räkna med. Det är inte omöjligt att kommunalrådet i den halvklara deckaren kommer tillbaka.

– Det måste han ju göra, en person som försvinner i en bok måste hittas.

Fast om nästa bok blir en kriminalroman eller en annan roman, det vet han inte än. Men förr eller senare blir det nog en deckare till skriven.

– Några romaner till om Uppsalapolisen Ann Lindell skriver jag nog.

Andra bloggar om: , , , , , ,