Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Premiär vad beträffar att absorbera auran från Mikael Persbrant (Maximteatern gästspelar ånyo på Storan)

by

I början på månaden avslutade Maximteatern sitt bejublade gästspel på Storan, som föga förvånande utmynnade i en formidabel publiksuccé, med fyra i det närmaste utsålda föreställningar. Anmärkningsvärt med tanke på att det normalt sett brukar vara svårt att locka folk inomhus i prunkande sommargrönska. På begäran kom den av Stefan Larsson bearbetade uppsättningen av Strindbergs Dödsdansen åter, vars tidpunkt fick skjutas fram två gånger på grund av sjukdom. Nämnde Larsson är verkligen en mångsysslande teaterman – regissör, skådespelare, konstnärlig ledare för Elverket (tillhör Dramaten) och stundom scenograf som, om jag har rätt info, jobbat med både Bergman och Norén. Kan tipsa om att regissören för denna produktion på prototypen för alla moderna relationsdramer kommer vara värd för Sommar i P1 27/7. Är befogat att inledningsvis lyfta fram hans betydelse för att hålla ihop en stjärnbeströdd ensemble. Att det var en allt annat än enkel resa fram till premiären 2014 blir uppenbart när man ser Generalrepetition – en dokumentär om Dödsdansen. (har funnits på SVT, kan numera ses på Youtube). Gästspelet från Stockholm sker i Storans egen regi och arrangeras av Willman Produktion & CAMBO Productions.

I rollerna glänser Mikael Persbrant i sin gestaltning av den förryckte artillerikaptenen Edgar och Lena Endre med sin giftpilar till repliker som den försmådda före detta aktrisen Alice, imposanta rollfigurer vilka rubbas ur sina ohälsosamma cirklar av besöket från Kurt. Thomas Hanzon spelar släktingen från Amerika vars agerande i ungdomen ledde till att de numera bittra makarna ingick äktenskap. Förmodligen första gången dessa från otaliga filmer och uppmärksammade uppsättningar på Dramaten välkända ansikten utgör ett team. Alla tre tillhör gräddan av landets skådespelare och följaktligen blivit flerfaldigt prisade. Att Persbrant med sin utstrålning är fixstjärnan råder det ingen tvekan om. En kändis och publikmagnet vars handlingar orsakat åtskilliga löpsedlar.

Efter att ha ansökt tilldelades jag en fribiljett som press. Såg föreställningen 5/6 från vänstra flanken på tionde raden under dess två timmar exklusive paus. Tiden förflöt snabbt, vilket indikerar att den förväntade laddningen infann sig. Fanns flera skäl till att jag åtrådde en friplåt. Dödsdansen vars urpremiär skedde 1900 är ett märkvärdigt kammarspel som fascinerar. Kan inte erinra mig ha beskådat pjäsen live tidigare, vilket får sägas vara anmärkningsvärt. Under pandemin gjorde Folkteatern i Göteborg en nydanande bearbetning av detta råa mästerverk och skapade en magisk virtuell version som jag följde med 3 D-utrustning i min bostad.

På SVT Play kan man för övrigt fräscha upp minnet genom att se två omtalade uppsättningar, vilka jag haft stor behållning av. Syftar dels på en inspelning från 1980 med Keve Hjelm, Margareta Krook och Tord Petersson och dels på en nästan lika berömd version av Lars Norén (hans regidebut) 1996 där makarna Jan Malmsjö – Marie Göranzon agerade med stor intensitet emot varandra. Vidare hade lusten väckts specifikt när jag såg ovan nämnd dokumentär där Stefan Larsson vid ett beramat tillfälle beskriver den bipoläre Mikael Persbrant plågad av missbruk som en mobbare. Främsta dragningskraften bestod i en längtan att få uppleva denne karismatiske skådespelare live.

Förfärad bevittnar Kurt hur makarna boendes isolerade på en befästningsö plågar varandra och försöker ingripa för att åstadkomma en förändring. För Edgar och Alice har vad som för utomstående betraktare framstår som en fullständigt ohållbart blivit en rutin när silverbröllop ska firas, en situation de inte bara vant sig vid utan accepterat som ett normalläge. Att svärtan lättas upp av flera dråpliga scener är en styrka i skildringen av bisarra beteenden. När deras vän och släkting djupt frustrerad lämnar dem åt sitt öde återgår det konfliktfyllda förhållandet till hur det var tidigare. Uppblossande känslostormarna toppade av Edgars tragikomiskt adrenalinpumpande uppvisningar har de, åtminstone för stunden, lagt bakom sig. Den asociale officeren med storhetsvansinne Persbrant förkroppsligar med hela sitt vibrerande register och hans medberoende hustru, gestaltad med lakonisk skärpa och sturskhet av den åtta är äldre Endre, framför teaterkonst av högsta snitt.

Osäker på vilket genomslag pjäsen haft internationellt. Det får dock hållas för troligt att Strindbergs snabbt skrivna verk studerats ingående av O´Neill, Tennesse Williams, Harold Pinter och givetvis Lars Norén. Finns en närmast förrädisk laddning i manus som sannolikt sporrar skådespelare att ösa ur sig själva. Återigen dags att berömma regissören Stefan Larssons insats. Tillsammans med de enormt erfarna skådespelarna har noggranna test vid rep lagt grunden för rätt nivå. Anar att Mikael Persbrant uttryck i omgångar behövts tas ner för att undvika överspel, en förmodad justering som bidragit till att uppsättningen hyllats av recensenter och getts för utsålda salonger.

Märkligt nog kan jag inte erinra mig ha sett mannen med rekord i antalet Guldbagge-nomineringar i någon huvudroll tidigare förutom Tårtgeneralen.. Kändes lite overkligt när det nu äntligen skedde. Klyschan att tiden stod still ligger nära till hands, även att timmarna liksom swishade förbi. Trollbinds av intrigen där somligt framstår som lite gåtfullt, de dräpande replikerna, narcissismen, fatalismen och inte minst samexistensen på scen av trion med Persbrant i obestridlig frontposition. I sitt pendlande från kaxigt viril i uniform till ömkligt sårbar liggandes på golvet är han outstanding, verkar njuta av ansträngningen att blotta sig på motsvarande sätt som i Fröken Julie. Min kunskap om hans komplexa persona baseras på Här har du ditt liv, tv-dokumentärer och framför allt memoarerna Persbrant – Så som jag minns det (Bonniers 2017) skrivna av Carl- Johan Vallgren. Att livet ofta rusat fram tills det tar tvärstopp blir man varse vid läsningen. Och med tanke på den diagnos, det missbruk och de allvarliga olyckor som skildras är det anmärkningsvärt att han klarat sig igenom alla prövningar. Förhoppningarna om att omslutas av intrigen och i synnerhet av Persbrants karisma infriades med råge. Magin infann sig! Vill ändå flika in en lika typisk som trist iakttagelse som något drog ner betyget. Divalater förekommer med ett undantag inte på scen. Och det handlar om att han ibland inte bryr sig om att artikulera utan istället mumlar fram repliker, vilket är djupt frustrerande när dräpande formuleringar gick mig förbi.

OBS Har under året haft stor behållning av fler gästspel på Storan. Syftar på Västerbottensteaterns samarbete med Riksteatern i Vajlett och Rut baserat på romaner av Karin Alfredsson. Pjäsen handlar om förbjuden kärlek i en frireligiös by i Västerbotten på 50-talet med fyra duktiga kvinnliga skådespelare i många roller. Dessutom en förunderlig föreställning i ord och ton på finlandssvenska med Stina Ekblad (hennes självbiografi rekommenderas) och artisten Iiris Viljanen, utifrån bakgrund i samma bygd i Österbotten fast det skiljer mer än tre decennier. En trio män med bland andra jazzbasisten Martin Höper och rocktrummisen Nino Keller ackompanjerade förtjänstfullt. Vidare ska plussas för kort men naggande god dockteater med inslag av opera ämnad för små barn, men roade lika mycket vuxna. Både rörande och rolig var Provsjungningen med Dockteatern Tittut och Folkoperan (har recenserats av annan skribent i Kulturbloggen).

Inte första gången Kalla fakta är osaklig – Myndigheten för psykologiskt försvar anmäler Kalla fakta

by

Myndigheten för psykologiskt försvar anmäler Kalla faktas SD-granskning ”Undercover i trollfabriken”.
Det rapporterar flera nyhetskanaler, bland annat SVT och Aftonbladet.

Myndigheten påpekar att intervjuer som använts med deras företrädare har gjorts i helt andra sammanhang. Myndigheter kallar det ”anmärkningsvärt och osakligt”.

Det är inte alls ovanligt att Kalla fakta gör på detta vis. Kalla faktas reporter gjorde likadant i en så kallad granskande serie i två avsnitt tidigare i våras där Kalla fakta beskyllde Tarot-tolkare eller spiritualistiska medium för att vara orsak till en ung kvinnas självmord. Det enda ”bevis” Kalla fakta hade var ett Youtube-klipp från en kvinna som representerar sekten/kultur Starseed som inte har något med Tarotläggare eller svenska medium att göra. Kalla faktas beteende går att jämföra med om de skulle granskande kritisera Svenska kyrkan genom att använda klipp från en amerikansk mormonkyrka eller rysk församling av Jehovas vittnen. Det säger sig självt att sådant sätt att klippa ihop intervjuer är högst oetiskt.

Kalla faktas förförelse av andliga rörelsen i Sverige innehöll ett högst oetiskt reportage om en ung kvinna som hade gjort självmord. De sista fem åren hade denna unga kvinna inte haft någon kontakt med vare sig sin mamma eller sina syskon, enligt Kalla fakta. Ändå kunde då Kalla fakta slå fast att ett medium fem år tidigare hade sagt att hon inte skulle vända sig till svensk psykiatri för sin depression – och detta skulle då vara skälet till att hon fem år senare dog i sjävmord. Mycket tragiskt. Men så oetiskt av Kalla fakta. Det finns inga bevis för att det någon eventuellt hade sagt fem år tidigare skulle vara orsaken. För min del är det programmet av Kalla fakta så oetiskt och vidrigt att jag aldrig kan få något förtroende för Kalla fakta igen, tror jag.

Huruvida SD har trollfabriker eller inte och om det är trovärdigt granskat i övrigt uttalar myndigheten inte om. Och det handlar inte detta debattinlägg heller om. Däremot är det högst anmärkningsvärt och beklagligt att tv-kanaler som tv4 utger sig för att ha journalister som granskar på etiskt sätt när Kalla Fakta flera gånger klippt ihop intervjuer som inte alls är gjorda i sammanhanget som tas upp. Svensk journalistik förlorar sin trovärdighet genom Kalla Faktas beteende.

För övrigt kan jag noter att Liberalernas partiledare Johan Pehrson (L) är ute och cyklar och tangerar den svenska lagskyddade rätten att rösta utan att någon får se vad man röstar på. Pehrson vill a partier från att sprida budskap och göra reklam anonymt efter TV4:s granskning av SD. (SVT)

Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson är beredd att bort sätten att ha konto på sociala medier där man inte visar sin rätta identitet. Det skulle betyda att exempelvis kvinnor som lever under skyddad identitet inte ska ha tillgång till sociala medier.
Hur det rent praktiskt skulle gå till när ett amerikanskt företag som Meta/Facebook eller X/föd Twitter skulle kontrollera svenska identiteter är också en värt att fundera kring. Ska människor med skyddad identitet tvingas lämna sin identitet till amerikanska företag?

Man kan ha vilken åsikt som helt om trollfarbirek och huruvida SD har trollfabriker som går att jämföra med hur det ser ut i Iran, Saudiarabien och Ryssland. Jag är inte tillräckligt insatt i SD:s ageranden här. Men det måste vara möjligt att kritisera reaktioner kring avslöjandet oavsett inställning till SD.

Vem skriver teater- eller filmkritikern för?

by

Behövs teaterkritik? Behövs filmkritik? Litteraturkritik? Konstkritik? Flera kulturredaktioner har fått nedbantad budget vilket fört med sig att redaktionerna dragit ner på kritik-verksamheten.

Dramaten har bjudit in till ett panelsamtal om teaterkritik. I inbjudan står: Dramaten bjuder in till en kväll om teaterkritikens roll idag i ett förändrat medieklimat. Medverkar gör kritiker från olika dagstidningar.

De viktigaste frågorna kring teater- och filmkritikens vara eller inte vara är för vem och varför. Tycker jag i alla fall.

Dramatens inbjudan är därmed väldigt tydlig. Dramaten är med intresserad av att nå ut till den publik som läser dagstidningar. Det är ofta lika med den som har sådan inkomst att den har råd med en prenumeration. För en månadsavgift på närmare 700 kr, som är vanligt pris på prenumeration idag, är för mycket för en låglönefamiljs budget. För Dramaten är det därför tydligen viktigast att nå ut till medelklassen. För att de har råd att prenumerera.

Fast prata om klass-samhälle är näst intill förbjudet idag. Tar man upp att det är skillnad på förutsättningarna för att arbeta med kultur eller journalistisk beroende på bakgrund suckar alla och tittar bort.

När jag var elva år åkte jag buss till närmaste stad en gång i veckan för att gå en kurs i att skriva på skrivmaskin. Det var långt före dagens samhälle med datorer, surfplattor och mobiltelefoner. Mitt mål var att bli journalist. Men när jag gått ur gymnasiet vågade jag inte söka in till Journalisthögskolan, för på den tiden avgjordes vem som kom in genom tester och intervjuer. Jag var alldeles för osäker för att våga mig på det. Som tur var ändrade det sig och det gick att söka in på betyg och jag hade höga betyg, så jag kom in.

Det som slog mig direkt när jag börjat på utbildningen att där fanns en grupp elever som var självsäkra och trygga. De hade släkt som jobbade inom journalistik eller liknande. De visste hur allt gick till. Det är inte konstigt att det är så. Vi är alla påverkade av vår uppväxt, det går inte att komma ifrån. Jag kom ihåg hur konstigt det kändes på mitt första frilansuppdrag: att jag skulle få betalt för att skriva något. Att få betalt för att ha roligt. I mitt liv hade lön alltid varit sammankopplat med hårt jobb, att gå upp tidigt och slita. Tänk att det fanns människor som försörjer sig på att skriva nyheter och på att göra intervjuer och att recensera. Det var som en dröm, svårt att tro på.

Det finns mycket att säga och fundera på kring kritik av teater, film, litteratur, konst med mera kultur. Jag upprepar det jag skrev i min inledning: Vi måste veta vem vi skriver för.
Många vill inte medge att det är viktigt. De säger att de vill skriva kritik för alla. Men det är omöjligt. Den som arbetar inom teater har sin synvinkel, den som ser teater eller film ofta är inte alltid intresserad av samma sak som den som bara har råd att gå på teater en gång om året. Det betyder inte att den ena sortens kritik är finare än den andra eller att någon behövs mer än den andra.

Att kultur i alla dess former är viktig för människor och mänskligheten tror jag alla mina läsare håller med om i alla fall. Och denna övertygelse binder samman alla kulturarbetare, alla kritiker oavsett bakgrund. Det är jag säker på. Genom kulturen får vi möta andra världar och situationer än de vi lever i, vi får möta olika sätt att tänka och känna och vi får möta oss själva.

Men beroende på vår bakgrund ser vi olika saker i en föreställning, i en film, i ett konstverk, i en roman eller en essä och så vidare. Jag minns när jag såg den kritiker-hyllade filmen Call Me By Your Name och Timothée Chalamets karaktär hade sex i sängen med en persika. Jag kunde inte låta bli att inse att hans familj hade anställda som skulle ta hand om tvätten efter honom.

Jag har många exempel på att den som kommer från en ekonomiskt trygg bakgrund inte ser samma saker som den som vet att han/hon/hen måste betala sin hyra och köpa mat till sina barn. Därför behövs olika slags kritiker, med olika bakgrund.

Jag tycker det är viktigt att det finns teater-, film-, konst- och litteraturkritik som vänder sig till olika målgrupper och jag önskar att den svenska nationalscenen också vill nå ut till de som inte har råd att prenumerera på dagstidningar.

I vilket fall som helst: att veta vem man skriver för är ett viktigt första steg. Och det ena är inte finare än det andra.

Varför drar ägarna och cheferna ner på bevakningen av kultur? Varför väljer de som kan bestämma att kulturredaktionerna på de traditionella medierna ska minska på antalet filmer och teaterföreställningar som recenseras? Orsaken sägs vara ekonomiska skäl.

Vad måste göras när ekonomin blir sämre? Vad måste de flesta göra i sådana situationer, såväl företag som privatpersoner? Se över utgifter och intäkter.

Här är några små tankar kring utgifter och intäkter.

Traditionella medier utsätts för hård konkurrens idag om annonsörer. Ändå är det dyrt att annonsera i de stora tidningarna som Dagens Nyheter. Kanske det vore en vinst för dem att istället för att ta 50.000 kr för en annons och få två annonser, vilket skulle ge 100.000 kr, kunde de ta 40.000 kr och få fyra annonser, vilket skulle ge intäkt på 160.000 kr. Siffrorna är förstås tagna i luften och inte de riktiga priserna. Det är själva principen jag tar upp. Lägre priser kan ge fler annonsörer som också återkommer.
Samma sak gäller med avgiften för en prenumeration. Sänk priset och få fler prenumeranter.
Sedan finns det andra sätt att få fler annonsörer intresserade. Ta bort betalväggen på fler artiklar så fler läser dem.

För att rädda skogarna och träden vore det dessutom bra att trycka färre tidningar och satsa mer på online-versioner.

Utgifter går också att se över. Medier har ett viktigt uppdrag i en demokrati. Det går inte att äta att man har viktiga uppdrag, det är sant, men hur höga löner måste cheferna och ägarna ha? Hur stora vinster måste de ta ut? Visst finns det saker att skära i där.

Men istället för att ta itu med sina egna intäkter och utgifter väljer många tidningsägare att angripa konkurrenten Google, berättar Dagens PS:
Det är Googles fel att Europas medier går på knäna.
Om det inte vore för att sökjätten snedvridit konkurrensen på annonsmarknaden hade de kunnat tjäna mer på sin journalistik, spenderat mindre på dess annonstjänst – och återinvesterat pengarna i verksamheten.
Det menar 32 mediabolag utspridda över 13 europeiska länder som nu stämmer Google på 2,1 miljarder euro, skriver Reuters.

Oscarsgalan: Storslam för Oppenheimer men bottenbetyg för TV4

by

Frågan måste ställas: Varför sänder inga seriösa svenska tv-kanaler denna gala?  Det finns ett stort filmintresse i Sverige. Även om den film som hyllas på Oscarsgalan inte är all film är det ändå en stor, stor filmfest. I år var den kommersiella tv-kanalen tv4 som sände galan. Vilket var katastrofal, tv4 får bottenbetyg, minus 100.

Först och främst utsatte de oss tittare för bedrägeri. Jag betalar tv4 play plus för att slippa reklam. Men jag överöstes av reklamsnuttar, om och om igen. När jag emellanåt kikade på någon som sände Oscarsgalan via Youtube såg jag att det var flera intressanta saker vi som följde galan via tv4 inte fick se för att kanalen prompt skulle hälla över oss trist reklam.

Det är femte året i rad nu som TV4 sänder Oscarsgalan med Pär Lernström som programledare. I år fick han sällskap av Emma Molin.

Det är femte året i rad som TV4 sänder galan med Pär Lernström som programledare – och den här gången får han också sällskap av Emma Molin som enligt Wikipedia är född 16 maj 1979 i Västerhaninge, är en svensk skådespelare, manusförfattare, komiker, regissör och programledare.

Duon får hänga med på bottenbetyget. Visserligen beror bottenbetyg mycket på att jag blev lurad att betala för att slippa reklam och ändå utsattes för reklam men betyget beror också på sändningen i sin helhet. Duon, Lernström och Molin, var mer noga med att berätta om vilka filmer som var deras favoriter och vilka skådespelare de inte tycker om än att ge oss intressanta bakgrunder och fördjupningar. Jag saknar när kunniga Nils Petter Sundgren kommenterade sändningen.

Som tittare är det obehagligt när programledare som Molin hela tiden hyllar en film (Poor Things) som jag upplever som oerhört makaber och mår illa av att se. Visst, Molin är inte ensam om att gilla denna hemska film, men att hela tiden upprepa det.

Jag hoppas och önskar att en seriös tv-kanal vill sända Oscarsgalan nästa år.

Oppenheimer, filmen om atombombens fader, vann sju statyetter bland annat det tyngsta: bästa film. De två svenskhoppen Ludwig Göransson och Hoyte van Hoytema, vann sina förhandstippade statyetter för musiken och fotot. Huvudrollsinnehavaren Cillian Murphy hem priset för bästa manliga huvudroll i Oppenheimer och Robert Downey Jr för sin biroll i samma film.

Bästa utländska film vann ”The Zone of Interest” och dess brittiska regissören Jonathan Glazer slog ett slag för freden i sitt tacktal. The Zone of Interest fick betyg 5 av Kulturbloggens recensent.

Bästa dokumentärfilm gick till 20 dagar i Mariupol som utspelas i Ukraina.

2024 års Oscarsvinnare:

Bästa film:
”Oppenheimer”

Bästa internationella film:
”The zone of interest”, Jonathan Glazer (Storbritannien)

Bästa regi:
Christopher Nolan för ”Oppenheimer”

Bästa kvinnliga huvudroll:
Emma Stone för ”Poor things”

Bästa manliga huvudroll:
Cillian Murphy för ”Oppenheimer”

Bästa kvinnliga biroll:
Da’Vine Joy Randolph för ”The holdovers”

Bästa manliga biroll:
Robert Downey Jr för ”Oppenheimer”

Bästa originalmanus:
Arthur Harari och Justine Triet för ”Fritt fall”

Bästa manus efter förlaga:
Cord Jefferson för ”American fiction”

Bästa originalmusik:
Ludwig Göransson (”Oppenheimer”)

Bästa originallåt:
”What was I made for?”, Billie Eilish och Finneas (”Barbie”)

Bästa visuella effekter:
”Godzilla minus one”, Takashi Yamazaki, Kiyoko Shibuya, Masaki Takahaski, Tatsuji Nojima

Bästa ljud:
”The Zone of Interest,” Tarn Willers och Johnnie Burn

Bästa foto:
Hoyte van Hoytema (”Oppenheimer”)

Bästa produktionsdesign:
James Price, Shona Heath, Zsuzsa Mihalek för ”Poor things”.

Bästa filmredigering:
”Oppenheimer”, Jennifer Lame

Bästa makeup & hår:
Mark Couler, Nadia Stacey och Josh Weston (”Poor things”)

Bästa kostymdesign:
Holly Waddington (”Poor things”)

Bästa dokumentärfilm:
”20 dagar i Mariupol”, Mstyslav Chernov

Bästa kortdokumentär:
”The last repair shop”

Bästa animerade långfilm:
”Pojken och hägern,” Hayao Miyazaki, Toshio Suzuki

Bästa kortfilm:
”The wonderful story of Henry Sugar,” Wes Anderson, Steven Rales

Bästa animerade kortfilm:
”War is over! Inspired by the Music of John & Yoko”

Bästa julklapparna – enligt Kulturbloggen

by

Sällskapsspel är utsett till årets julklapp. Det är både ett bra val men också ett sämre val.
Att spela tillsammans, att samlas och göra något sådant tillsammans, ger gemenskap. Absolut. Som Svensk Handel skriver: Årets Julklapp är en gåva som förenar och skapar samhörighet för svenska folket. Årets julklapp 2023 är sällskapsspelet.

Men dyra sällskapsspel är ganska dyra. I alla fall för alla de som inte tillhör Riksbankschefens samhällsgrupp. Varje gång riksbankschefen höjt räntan har det drabbat alla låg- och medelinkomsttagare som fått det allt svårare att få ekonomin att gå ihop medan räntor höjs och matpriser stiger. Egentligen är det huvudlöst att höja räntan som vapen mot inflation. Det som händer när allt blir dyrare är att den stora massan måste hålla igen, köpa mindre, spendera mindre vilket drabbar småföretagare. De riktigt stora elefanterna, som riksbankschefen, bankchefer och deras gelikar, kan fortsätta sina trygga liv. Om matpriser och restaurangbesök går upp i pris spelar ingen roll för dem. Det tar de igen lätt genom att kunna köpa hus billigare. Riksbankschefens strategi är helt klart lämpligt för en egen debattartikel där vi granskar vad den ställt till med. Det kommer. Och det har med kultur att göra också. Men det tar vi i en egen krönika.

Ämnet för dagen är vad Kulturbloggen rekommenderar som julklapp eller nyårsgåva.

Sällskapsspel kan vara kul och trevligt. Utan tvekan. Men alla har inte en gemenskap under jul de kan spela spelen med. Alla har inte så många att fira jul med.

Att fira jul på alternativa samlingar är ett bra alternativ för den som inte vill sitta ensam. Många kyrkor arrangerar julfirande. Tyvärr ofta med hundförbud. Den som är ensam och har hund kan inte alltid komma på deras julfiranden.

Jag har därför ett eget förslag till vad Kulturbloggen anser vara Årets bästa julklapp. Och då kan det lika gärna vara en julklapp åt sig själv som till någon annan.

Kulturbloggen rekommenderar är KULTUR-upplevelser. Ge dig själv eller några andra KULTUR.
Kultur – berättelser där vi får komma in i människors innersta. Vi får se saker ur olika perspektiv, får uppleva platser vi aldrig varit på och kanske aldrig kommer till. Vi får känna med olika karaktärer och deras. Film, teater, böcker, musik, konst – det är nödvändigt för människans mående, för både hjärta och hjärna.
Det går att köpa biljetter till olika arrangemang men också presentkort. Presentkort till film, till teater, till bokhandel med mera. Och hur mycket det får kosta kan helt anpassas efter den egna ekonomin.

Genom att ge bort KULTUR-upplevelser stöder vi både varandra och alla som jobbar med KULTUR.

Nu betyder inte det att jag gör tummen ner för sällskapsspel. För min del väntar nog någon omgång av spelet Ticket to Ride. Sällskapsspel är en form av kultur också.