I början på månaden avslutade Maximteatern sitt bejublade gästspel på Storan, som föga förvånande utmynnade i en formidabel publiksuccé, med fyra i det närmaste utsålda föreställningar. Anmärkningsvärt med tanke på att det normalt sett brukar vara svårt att locka folk inomhus i prunkande sommargrönska. På begäran kom den av Stefan Larsson bearbetade uppsättningen av Strindbergs Dödsdansen åter, vars tidpunkt fick skjutas fram två gånger på grund av sjukdom. Nämnde Larsson är verkligen en mångsysslande teaterman – regissör, skådespelare, konstnärlig ledare för Elverket (tillhör Dramaten) och stundom scenograf som, om jag har rätt info, jobbat med både Bergman och Norén. Kan tipsa om att regissören för denna produktion på prototypen för alla moderna relationsdramer kommer vara värd för Sommar i P1 27/7. Är befogat att inledningsvis lyfta fram hans betydelse för att hålla ihop en stjärnbeströdd ensemble. Att det var en allt annat än enkel resa fram till premiären 2014 blir uppenbart när man ser Generalrepetition – en dokumentär om Dödsdansen. (har funnits på SVT, kan numera ses på Youtube). Gästspelet från Stockholm sker i Storans egen regi och arrangeras av Willman Produktion & CAMBO Productions.
I rollerna glänser Mikael Persbrant i sin gestaltning av den förryckte artillerikaptenen Edgar och Lena Endre med sin giftpilar till repliker som den försmådda före detta aktrisen Alice, imposanta rollfigurer vilka rubbas ur sina ohälsosamma cirklar av besöket från Kurt. Thomas Hanzon spelar släktingen från Amerika vars agerande i ungdomen ledde till att de numera bittra makarna ingick äktenskap. Förmodligen första gången dessa från otaliga filmer och uppmärksammade uppsättningar på Dramaten välkända ansikten utgör ett team. Alla tre tillhör gräddan av landets skådespelare och följaktligen blivit flerfaldigt prisade. Att Persbrant med sin utstrålning är fixstjärnan råder det ingen tvekan om. En kändis och publikmagnet vars handlingar orsakat åtskilliga löpsedlar.
Efter att ha ansökt tilldelades jag en fribiljett som press. Såg föreställningen 5/6 från vänstra flanken på tionde raden under dess två timmar exklusive paus. Tiden förflöt snabbt, vilket indikerar att den förväntade laddningen infann sig. Fanns flera skäl till att jag åtrådde en friplåt. Dödsdansen vars urpremiär skedde 1900 är ett märkvärdigt kammarspel som fascinerar. Kan inte erinra mig ha beskådat pjäsen live tidigare, vilket får sägas vara anmärkningsvärt. Under pandemin gjorde Folkteatern i Göteborg en nydanande bearbetning av detta råa mästerverk och skapade en magisk virtuell version som jag följde med 3 D-utrustning i min bostad.
På SVT Play kan man för övrigt fräscha upp minnet genom att se två omtalade uppsättningar, vilka jag haft stor behållning av. Syftar dels på en inspelning från 1980 med Keve Hjelm, Margareta Krook och Tord Petersson och dels på en nästan lika berömd version av Lars Norén (hans regidebut) 1996 där makarna Jan Malmsjö – Marie Göranzon agerade med stor intensitet emot varandra. Vidare hade lusten väckts specifikt när jag såg ovan nämnd dokumentär där Stefan Larsson vid ett beramat tillfälle beskriver den bipoläre Mikael Persbrant plågad av missbruk som en mobbare. Främsta dragningskraften bestod i en längtan att få uppleva denne karismatiske skådespelare live.
Förfärad bevittnar Kurt hur makarna boendes isolerade på en befästningsö plågar varandra och försöker ingripa för att åstadkomma en förändring. För Edgar och Alice har vad som för utomstående betraktare framstår som en fullständigt ohållbart blivit en rutin när silverbröllop ska firas, en situation de inte bara vant sig vid utan accepterat som ett normalläge. Att svärtan lättas upp av flera dråpliga scener är en styrka i skildringen av bisarra beteenden. När deras vän och släkting djupt frustrerad lämnar dem åt sitt öde återgår det konfliktfyllda förhållandet till hur det var tidigare. Uppblossande känslostormarna toppade av Edgars tragikomiskt adrenalinpumpande uppvisningar har de, åtminstone för stunden, lagt bakom sig. Den asociale officeren med storhetsvansinne Persbrant förkroppsligar med hela sitt vibrerande register och hans medberoende hustru, gestaltad med lakonisk skärpa och sturskhet av den åtta är äldre Endre, framför teaterkonst av högsta snitt.
Osäker på vilket genomslag pjäsen haft internationellt. Det får dock hållas för troligt att Strindbergs snabbt skrivna verk studerats ingående av O´Neill, Tennesse Williams, Harold Pinter och givetvis Lars Norén. Finns en närmast förrädisk laddning i manus som sannolikt sporrar skådespelare att ösa ur sig själva. Återigen dags att berömma regissören Stefan Larssons insats. Tillsammans med de enormt erfarna skådespelarna har noggranna test vid rep lagt grunden för rätt nivå. Anar att Mikael Persbrant uttryck i omgångar behövts tas ner för att undvika överspel, en förmodad justering som bidragit till att uppsättningen hyllats av recensenter och getts för utsålda salonger.
Märkligt nog kan jag inte erinra mig ha sett mannen med rekord i antalet Guldbagge-nomineringar i någon huvudroll tidigare förutom Tårtgeneralen.. Kändes lite overkligt när det nu äntligen skedde. Klyschan att tiden stod still ligger nära till hands, även att timmarna liksom swishade förbi. Trollbinds av intrigen där somligt framstår som lite gåtfullt, de dräpande replikerna, narcissismen, fatalismen och inte minst samexistensen på scen av trion med Persbrant i obestridlig frontposition. I sitt pendlande från kaxigt viril i uniform till ömkligt sårbar liggandes på golvet är han outstanding, verkar njuta av ansträngningen att blotta sig på motsvarande sätt som i Fröken Julie. Min kunskap om hans komplexa persona baseras på Här har du ditt liv, tv-dokumentärer och framför allt memoarerna Persbrant – Så som jag minns det (Bonniers 2017) skrivna av Carl- Johan Vallgren. Att livet ofta rusat fram tills det tar tvärstopp blir man varse vid läsningen. Och med tanke på den diagnos, det missbruk och de allvarliga olyckor som skildras är det anmärkningsvärt att han klarat sig igenom alla prövningar. Förhoppningarna om att omslutas av intrigen och i synnerhet av Persbrants karisma infriades med råge. Magin infann sig! Vill ändå flika in en lika typisk som trist iakttagelse som något drog ner betyget. Divalater förekommer med ett undantag inte på scen. Och det handlar om att han ibland inte bryr sig om att artikulera utan istället mumlar fram repliker, vilket är djupt frustrerande när dräpande formuleringar gick mig förbi.
OBS Har under året haft stor behållning av fler gästspel på Storan. Syftar på Västerbottensteaterns samarbete med Riksteatern i Vajlett och Rut baserat på romaner av Karin Alfredsson. Pjäsen handlar om förbjuden kärlek i en frireligiös by i Västerbotten på 50-talet med fyra duktiga kvinnliga skådespelare i många roller. Dessutom en förunderlig föreställning i ord och ton på finlandssvenska med Stina Ekblad (hennes självbiografi rekommenderas) och artisten Iiris Viljanen, utifrån bakgrund i samma bygd i Österbotten fast det skiljer mer än tre decennier. En trio män med bland andra jazzbasisten Martin Höper och rocktrummisen Nino Keller ackompanjerade förtjänstfullt. Vidare ska plussas för kort men naggande god dockteater med inslag av opera ämnad för små barn, men roade lika mycket vuxna. Både rörande och rolig var Provsjungningen med Dockteatern Tittut och Folkoperan (har recenserats av annan skribent i Kulturbloggen).