• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Swedish Music Hall of Fame – Åtskilliga inval förbryllar

12 februari, 2016 by Mats Hallberg

2016 års SMHoF-utställning_väggen

Siw Malmkvist, Karl Gerhard, Kent, Leila K, Sven-Ingvars, Owe Thörnqvist, Monica Dominique, Denniz Pop och Barbro Hörberg – dessa artister valdes in i Swedish Music Hall of Fame för betydande insatser inom svensk populärmusik. Vid en presskonferens torsdag den 11 februari presenterades 2016 års invalda. (Här berättar vi om den nyheten.)
Kulturbloggens skibent Mats Hallberg funderar kring dessa inval och konstaterar: Åtskilliga inval förbryllar,

Här är Mats Hallbergs krönika om det tredje invalet av artister och musikskapare till Swedish Music Hall of Fame:

I somras cyklade jag för första gången i Stockholm.. Mitt mål var att besöka ABBA-museet. Jag var inte riktigt klar när belysningen slocknade, vilket ju markerade att det blivit stängningsdags. Att jag spenderade så lång tid där, berodde inte på den för mig överskattade kvartetten med global appeal. Huvuddelen av tiden ägnades istället åt att studera de musikvideos som speglade var sitt deccenium. Att där utöver ta till sig material om Polarpriset och SMHOF – jämte glasmontrar kring svenska musikikoner – var också oerhört givande. (Påpekade vid utgången för en person på museet ett faktafel gällande Tältprojektet.)

Jag som alltid gillat listor funderade efteråt mycket över egendomliga inval. Publicerade aningen upprörd ett inlägg på facebook, i vilket jag ifrågasatte vissa bedömningar samt lanserade 15 personer eller band. Har lyssnat och läst om musik i närmare fyrtiofem år. Är inte längre skivsamlare men har fortsatt gå på konserter och festivaler regelbundet. Senaste åren har jag recenserat flitigt, främst här i Kulturbloggen och emellanåt i Orkesterjournalen. Ett antal gånger har det blivit intervjuer och porträtt har jag skrivit många. I jämförelse med vännen Leif Wivatt på radio Göteborg (vars åsikter om Swedish music hall of fame borde väga tungt), vore det fel att framställa mig som orakel. Av Kulturbloggens lista över fjolårets 100 bästa låtar var det bara ett fåtal jag kunde identifiera. Men musik har otvivelaktigt varit en väsentlig ingrediens i mitt liv.

Man är oseriös om man påstår att man hört allt som är värt att höras. Min poäng är att ingen av de ytterst välförtjänta namn jag pläderade för kom med i den tredje invalsomgången som idag 11/2 offentliggjordes.. Hur kunde jag hamna så fel? En jurys resonerande är alltid mer eller mindre outgrundligt. Till denna gång kunde allmänheten föreslå sina kandidater, men den numera femhövdade juryn med aktade Jan Gradvall i spetsen är vad jag förstår ensam ansvariga.

För att komma i fråga ska artister, grupper, låtskrivare och producenter ha gjort betydande insatser inom svensk populärmusik. Utmärkelsen instiftades för att spegla bredden och rikedomen i Sveriges musikhistoria. Man ska ha skivdebuterat för minst tjugo år sedan och i statuterna finns också kravet att hälften av berömdheterna ska vara kvinnor. Barbro Hörberg är en outsider värd applåder vars motsvarighet utgörs av skygga tidigare invalda sångerskan Stina Nordenstam. En annan större överraskning är Monica Dominique, vars mångsidighet ändå från Solar Plexus varit häpnadsväckande. Att kritikergunstlingarna Kent nu redan hamnat i finrummet är inget att förvånas över. Jag uppskattar också allvarsmännen från Eskilstuna. I övrigt förstår jag inte riktigt hur juryns ledamöter tänkt. Vissa genrer är löjligt underrepresenterade, särskilt jazz och folkmusik. Verkar som man helt missat den höga nivån som jazzmusiker befunnit sig på, en anledning till att internationella stjärnor gärna vill spela live med våra inhemska storheter. Ska noteras att invalet av legendaren Anders Burman borgar för att herrarna Fred, John och Pugh indirekt är med; fast att deras namn saknas är självklart otillfredställande.

Avslutningsvis några retoriska frågor. Varför anses Jussi Björling tillhöra kategorin populärmusik? Är det vettigt att hävda att Carola, Sivan och Leila K historiskt sett gjort tillräckligt betydande bedrifter? Är det inte pinsamt att den föga stimulerande racergitarristen Yngwie Malmsten är den ende instrumentalisten?

Apropå gårdagens fadäs från Polarprisjuryn avseende priset i kategorin populärmusik, kan meddelas att jag tillverkat min artikel assisterad av ljuvliga toner från dubbel-CD:n The Philsosophers´s stone med Van Morrison. Han är en favorit hos både mig och Kulturbloggens redaktör, någon som i den bästa av världar borde tilldelats Polarpriset för länge sedan. Max Martin skulle aldrig komma nära Van the man, ens om hans försökte.

Inval 2016
Siw Malmkvist
Karl Gerhard
Kent
Leila K
Owe Thörnqvist
Monica Dominique
Denniz Pop
Barbro Hörberg
Sven – Ingvars

Mina förslag
Lars Gullin
Tommy Körberg
Börn J:son Lindh
Pugh Rogefeldt
Eldkvarn
Merit Hemmingson
Monica Törnell
Lill Lindfors
Lena Wilermark

Bubblare: Ale Möller, Povel Ramel, Lina Nyberg, Dag Vag, Arne Domnerus, Kajsa Grytt.

Arkiverad under: Krönikor, Musik Taggad som: Swedish Music Hall of Fame

Debatten om Eichmannföreställningen: Måste ett drama ses med förkunskaper?

29 december, 2015 by Redaktionen

ulvesoneichmann

En föreställning om en nazist som dömdes till döden sätter igång en debatt som får mig att fundera kring om en teaterföreställning måste skildra sanningen, vilket i sin tur får mig att fundera kring dagens teaterkritik och vem som är dess målgrupp och varför.

Adolf Eichmann var nazist och SS-officer och den chef som planerade logistiken för hur miljontals judar forslades till läger där de avrättades. Eichmann lyckades fly till Argentina men greps många år efter andra världskriget, ställdes inför rätta, dömdes till döden och avrättades 1962 i Israel. På Stockholms stadsteater spelas föreställning ”Samtal före döden” av den danske dramatikern Adam Price som bygger på ett påhittat samtal mellan Eichmann och en av de judiska domarna, timmarna före avrättningen. Domaren besöker Eichmann i ett sista försök att förstå vad som skapat detta monster, hur kan en man medverka till att mörda miljontals människor. Johan Ulveson spelar Eichmann och hyllas av teaterkritiker för sitt spel – men däremot har föreställningen i övrigt skapat en ganska hätsk debatt.

Under föreställningen ställs  frågan om det Israel gör mot palestinierna också är ett grovt brott mot mänskligheten. Är det nazisterna gjorde mot judarna ett brott mot mänskligheten som i sin grymhet slår allt annat? Spelar det någon roll hur många oskyldiga som dödas på grund av sin nationalitet? Är det finare när Israel dödar palestinier än när nazisterna dödade judar? Eller för den delen, frågorna fortsätter hos mig som publik: är amerikanska drönar-attacker där oskyldiga också drabbas eller terrorattacken mot World Trade Center inte lika förfärlig?

DN:s legendariske teaterkritiker Leif Zern reagerade på detta och skrev i sin recension av föreställningen:
… innan Eichmann får sista ordet och ställer sin israeliske domare mot väggen med en fråga som jag trodde att man skulle slippa på Stockholms stadsteater femtiotre år efter Adolf Eichmanns dödsdom: ”Vad tror du ni kommer att göra mot palestinierna i framtiden?”

Om denna horribla replik över huvud taget hör hemma i detta historiska sammanhang borde den åtminstone bli föremål för något slags gestaltning och inte kastas in i handlingen fem i tolv.

Manusförfattaren svarade:
Leif Zern och de andra kritikerna missförstår den centrala diskussionen i pjäsen.
…
Pjäsen vill diskutera ”den vanliga människans” medverkan i nazisternas obegripliga folkmord genom att ge gestalt och röst åt Adolf Eichmann. Eichmanns repliker är naturligtvis inte uttryck för författarens personliga åsikter om vare sig Förintelsen eller Palestinakonflikten.

Det mest intressanta i dramatikerns förklaring är för mig:
Pjäsen försöker också skildra en människa som inte själv är i stånd att mörda, och känner obehag inför det fysiska massmordet, men som icke desto mindre utan problem kan mörda tusentals med hjälp av logistik utförd vid skrivbordet.

ulvesonigenFör mig är denna föreställning och den debatt som den satt igång ett exempel som göder min inställning till teaterkritik. Jag tycker att en föreställning måste kunna ses, betraktas och bedömas helt fristående från alla tidigare uppsättningar av samma pjäs och utan ha läst den bok som en föreställning bygger på eller känna till alla bakgrundsfakta om händelser som har anknytning till pjäsen. Det betyder inte att jag menar att en föreställning inte ska ha anknytning till samhällsfrågor eller verkligheten. Tvärtom om.

För mig är det viktigt att teater, film, ja all kultur har något att säga mig. Det behöver inte vara något samhällskritiskt, det kan handla om existentiella frågor, om livet, vad är att leva, vad är att älska, att hata, att sörja, att dö, att ha barn, att ha föräldrar, att ha jobb, att ha makt, att vara maktlös, att skapa, att förstöra … ja livets olika ingredienser.

En första frågan är för vem en teaterkritiker skriver. För regissören? Skådespelarna? Kollegor? Teatervetare? Oerhört kunniga vana teaterbesökare? Ofta tycker jag att teaterkritiker skriver för dessa grupper jag nu nämnt.

Att ha någon eller flera av dess målgrupper för sin teaterkritik är givetvis inget fel. Jag tycker inte det finns något som är rätt eller fel i ämnet. Det som är viktigt är dock att ha klart för sig vem som är ens målgrupp.
Målgruppen för mig som teaterkritiker här på kulturbloggen är inte de mest kunniga inom teaterhistoria, det är inte andra teaterkritiker, inte skådespelare, regissörer, producenter. Mitt mål är att läsare som börjat fundera på att det kanske kunde vara intressant att gå på teater ska läsa det jag skriver och bli nyfiken gå på en föreställning,

Jag tycker att varenda föreställning och för den delen varenda film, tv-serie och bok, ska kunna bedömas helt fristående från tidigare versioner. Den som går på en teaterföreställning ska inte behöva känna till massor omkring pjäsen i förväg. Föreställningen ska ha något att säga den teaterovane.

Givetvis är det inget fel att teaterkritiker i sina recensioner drar upp hänvisningar till tidigare uppsättningar av samma drama och liknande. Inte ens om målgruppen för en recension är ovana teaterbesökare. Men en föreställning ska ändå först och främst stå för sig själv och bedömas för sin egen skull. Tycker jag.

På samma sätt tycker jag att det inte är så intressant om och huruvida Eichmann var en banal mellanchef eller inte. För det där debatten börjat hamna. Filmkritikern Hynek Pallas är en av de många som utifrån föreställningen diskuterar Eichmanns ansvar och han skriver i DN (utan att ha sett föreställningen):
Jag har inte sett pjäsen, men är sedan länge intresserad av dess premiss: Adolf Eichmann och den banala ondskan. Därför reagerade jag på ett inlägg av pjäsens danske upphovsman, dramatikern Adam Price (DN 14/12) som ägnar sig åt denna bakgrund och menar att hans kritiker har missförstått den.
…

Dessa saker – inklusive karikatyren av den grådaskige smådumme mellanchefen – är en lika viktig förklaring till missbruket av ”banalitetstanken” om Eichmann, som de hjälper oss att förklara hur man kunde lämna kommunismens fasor bakom sig så hastigt 1989. Inget system har väl tett sig så byråkratiskt långtråkigt och fullt av mellanchefer som socialistländernas? Människor skickades till Gulag av tunnhåriga herrar på tråkiga kontor för att de protesterade mot upplösandet av sin idrottsförening. En bättre kuliss för människoförstörande får man leta efter.

Det är smått absurt att en teaterföreställning nu diskuteras utifrån något helt annat än vad den är. Föreställningen kan inte vara ett inlägg om hurdan Eichmann var. Föreställningen kan inte vara ett försök att förklara just Eichmann. Den är ett drama om en man som är på väg att avrättas för att han varit i ledningen för att organisera ett gigantiskt massmord och i dramaform får vi se och höra och känna hur en sådan man försöker förklara sig själv. Huruvida Eichmann skulle använt sig av dessa ord är helt oväsentligt i sammanhanget. Den som ser föreställningen ska inte behöva känna till all litteratur som finns i diskussionerna kring Eichmann. Föreställningen ska stå för sig själv.

Om den sedan gör det, det är en annan fråga, som jag redan tagit upp i min recension.

Arkiverad under: Krönikor, Scen

Gåsmamman versus Bron

17 december, 2015 by Rosemari Södergren

gasmamman

Bron, den dansk-svenska tv-serien har hyllats av många kritiker. Den tredje säsongen har nyligen avslutats på Sveriges Television. Gåsmamman är en tv-serie med åtta avsnitt som går på C More. Gåsmamman har en imponerande lista över medverkande skådespelare som Alexandra Rapaport, Gustaf Hammarsten, Shebly Niavarani och Magnus Roosmann plus andra artister som Tommy Körberg och Grynet Molvig.

Gåsmamman har i reklamen inför seriestarten marknadsförts som en serie i klass med Bron. Jag tycker inte det är någon korrekt jämförelse. Serierna har inte likheter. Det betyder inte att Gåsmamman skulle vara dålig. Båda serierna är bra, fast på helt olika sätt. I reklamen står bland annat att Gåsmamman är den bästa serien sedan Bron. Nja, säger jag. Jag tycker Gåsmamman slår Bron på de flesta punkter. Gåsmamman är helt enkelt bättre.

Gåsmamman handlar om trebarnsmamman Sonja (spelas av Alexandra Rapaport) som lever ett bekymmersfritt liv med sin älskade familj. Maken Fredriks marijuanaverksamhet ger familjens ekonomi en guldkant. Familjen bor i ett fint hus i Stockholm och varifrån familjen får pengarna bryr sig Sonja inte så mycket om. Hon är dessutom uppväxt med en pappa som också försörjer sig med kriminella affärer.

Tillvaron slås dock i spillror när Sonjas man skjuts ihjäl mitt framför ögonen på deras yngsta son Linus. Sonja tvingas att öppna sina ögon och ta reda på vad hennes man sysslade med och hon tvingas in i ett livsfarligt spel med både den organiserade brottsligheten och polisen för att skydda sina barn. Hon kan inte längre vara säker på vilka som är hennes vänner och vem hon kan lita på.

Skillnaderna med Bron är stora.
Bron är en tydlig svensk-dansk produktion där handlingen utspelar sig i både Sverige och Danmark och där skådespelarna är från båda länderna. Gåsmamman känns väldigt svenskproducerad även om det finns några få norska skådespelare med och en liten, liten del av handlingen i de senare avsnitten utspelas på norsk mark.

Huvudpersonerna i de två serierna skiljer sig rejält. Saga i Bron är polis och har Asperger, vilket skildras med att hon har svårt att ha någon nära relation till någon människa och hon är helt utan känsla för vad som är rätt att säga i olika situationer. Hon är helt ärlig utan förmåga att bädda in något på ett snyggt sätt. Saga skildras också på ett sådant sätt att vi som tittare aldrig kommer henne nära, det är svårt att identifiera sig med henne, även om de flesta av oss tittare sympatiserar med henne. Vi kommer aldrig in i hennes tankar. Sonja i Gåsmamman är däremot en karaktär som jag dras in i. Som tittare upplever vi världen, samhället och händelserna med henne. Vi kommer henne nära, ibland så nära att jag vill skaka om henne och säga till henne att inte gå på vissa saker.

Bron har tre säsonger, de första två säsongerna hör ihop som en helhet och säsong tre är fristående. Jag tycker att säsong 3 var bäst. Det är rätt ovanligt att en serie kan överträffa sig själv. Gåsmamman har jag svårt att tänka mig en säsong två på. Fast, osvuret är bäst.

Bron är absolut en bra serie med duktiga skådespelare, fast Sagas problem med Asperger blir tjatigt och överdrivet skildrat i alla säsongerna. Jag känner alldeles för många människor i det verkliga livet som har Asperger för att tro på Brons skildring av Saga. Det är svårt att tro på att de övriga poliserna skulle tillåta en person med så stora problem få jobba med så stort ansvar. Tyvärr är det svenska arbetslivet för trångsynt för att kunna acceptera en sådan kollega. Våldet som sker i Bron är svårt att tro på, alla säsongernas mördare är svåra att tro på som verkliga.

Båda serierna har en mängd duktiga skådespelare, som gör bra ifrån sig. Båda serierna är spännande. Men Gåsmamman är en mycket mer trovärdig berättelse och därför känner jag mer för karaktärerna. Där är en hel del våld också i Gåsmamman, rå våld, men det sker på ett sätt som är trovärdigt. Den enda karaktären jag har svårt att tro på är Shebly Niavaranis polisman. Det beror inte på skådespelarens insats, han är duktig och gör rollen bra. Det är hur rollen är skriven som gör att den är svår att tro på.

Gåsmamman är producerad av Endemol Sweden i samarbete med C More och Discovery Networks. Richard Holm (Johan Falk-filmerna) har regisserat och för manus står Camilla Ahlgren (”Bron”) och Martin Asphaug (”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”).

Urpremiären för tv samt streaming var på C More 26 november 2015, och två nya avsnitt har sänts varje vecka under fyra veckor, det vill säga serien innehåller totalt åtta avsnitt. Från och med deras premiärdatum streamar man avsnitten när man själv vill. Serien kommer till Kanal 5 våren 2016.

Arkiverad under: Krönikor, Scen

River, Homeland och Bron: visar att människor med funktionshinder borde ha rätt till arbetsliv

12 december, 2015 by Rosemari Södergren

river_stellanskarsgard

Vi är många som följer tv-serierna Homeland och Bron, två tv-serier som har var sin kvinna som huvudkaraktär. Inte vilken slags kvinna som helst utan en kvinna med ett stort psykiskt funktionshinder, men som inte hindrar henne från att vara mycket duktig. Fast viss möter hon mycket motstånd och många svårigheter på grund av sitt psykiska besvär. Detta gäller både huvudkaraktären Carrie i Homeland som Saga i Bron. Och det gäller också kommissarie River i den nya tv-serien River på Netflix, fast det nu är en man som har huvudrollen, Stellan Skarsgård spelar River. Alla dessa tre karaktärer har ett krävande arbete och samtidigt har de svåra psykiska funktionshinder eller sjukdomar/besvär. Kanske kan dessa serier öppna allmänhetens och arbetsgivarnas och arbetskamraternas ögon för att människor med olika psykiska besvär kan utföra arbetsuppgifter minst lika bra som de som inte har sådana besvär. Jag upplever att många bemöter människor som har hallucinationer eller Asperger som om de vore ”utvecklingsstörda”, vilket de inte på något sätt är. Att människor som är ”utvecklingsstörda” också kan klara av olika arbeten är också en viktig fråga i samhället. Men det jag just nu tar upp handlar om att den som har någon form av psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder mycket väl kan klara av ett arbetsliv, om vi bara vågar låta människor som inte är som medelmåttan komma in i samhället.

I dagens Sverige råder en svår och utbredd diskriminering. Då menar jag inte av människor av olika hudfärg (det är ett annat ämne): nu tänker jag på att kraven i Sverige är att passa in i mallen: att vara diplomatisk i alla lägen, leende, lättsam, inte på något sätt sticka ut, vara social och trevlig, ja helst ska alla vara snygga och välklädda också. Se dig omkring på din arbetsplats: hur beter ni er om någon inte följer mallen? Hur annorlunda får en människa vara mot medelmallen? Var ärlig nu. Är det OK med en arbetskamrat som ibland vill koncentrera sig på en arbetsuppgift och inte svara i telefon på en mängd andra frågor? Är det accepterat med en arbetskamrat som ibland talar till osynliga figurer? Vad händer om ni får en arbetskamrat som är väldigt upp i varv och envis?

Carrie i Homeland har vad som idag kallas bipolär sjukdom.
homelandseason5Homeland är en flerfaldigt prisbelönad dramathriller med Claire Danes i rollen som CIA-agenten Carrie Mathison. Serien är rafflande, mycket spännande och samhällskritisk. Carrie håller sin sjukdom under någorlunda kontroll med hjälp av mediciner. Samtidigt vet hon att om hon slutar ta medicinen kan hon tänka mycket snabbare och prestera mycket mer. Det vill säga tills det brister och hon går upp i maniskt tillstånd.

Saga Norén på länskrim i Malmö i Bron har svår Asperger. Ibland överdrivs väl hennes symptom, kan jag som känner många som har Asperger, tycka. Ibland tänker jag att serien kan försvåra för de som har Asperger eftersom Saga beskrivs rätt överdrivet.

Saga-norenSofia Helin som gör rollen som Saga Norén har i ett brev om Saga Norén till tittarna efter finalen i Bron III skrivit:
Saga Norén är annorlunda, jobbig, krävande och ganska otrevlig. Om hon fanns i verkligheten skulle inte så många tycka om henne. Många skulle inte förstå sig på henne. Dom skulle antagligen känna obehag och kanske rädsla inför någon som är och fungerar så annorlunda. Dom skulle inte orka med henne.

Inne i många av oss finns det en känsla av utanförskap, en känsla av ensamhet och av att inte riktigt höra hemma. Jag tror ytterst att det är den känslan som gör att så många sympatiserar med Saga. Att vi önskar att hon slapp undan sin stora ensamhet.

På ett sätt håller jag med Sofia Helin. Vi är alla på något sätt annorlunda – och dagens mall för hurdana vi ska vara stryper och kväver egenskaper i oss alla. Vi har ett ogeneröst sätt att se på varandra och detta grundläggs redan i skolan med ett betygssystem som är alltför krävande och inte tillåter barn vara barn – och inte tillåter människor att vara de unika individer de är.

Samtidigt lider både Saga, Carrie och River har svåra funktionshinder, hinder som idag är alltför höga för de flesta att ta sig över för att komma in i arbetsliv och sociala situationer.

Tv-serien River som nyligen släppts på Netflix har Stellan Skarsgård i huvudrollen som en kriminalpolis som har ett svårt psykiskt besvär. Han hör och ser hallucinationer. Ofta är de hallucinationer han har människor som avlidit. I början av serien är det lite svårt att riktigt veta ifall det han ser är verkliga manifestationer av döda människor, alltså huruvida River är medial och kan kommunicera med de som gått ur den fysiska existensen. Men rätt snart är det tydligt att det han har är hallucinationer. De personer som visar sig för honom och talar till honom vet bara det han själv vet i sitt undermedvetna, en del av dem vill honom väl, andra vill honom illa.

Han har lyckan nog att få en medarbetare som inte skräms av att River hög och ser vad andra inte ser.

Hur många skulle klara av att på sitt arbete ha en kollega som av och till talar till något som för dig är osynligt?

Där har nog de flesta av oss stora fördomar. Det är dags att vi får lära oss mer, att förstå mer, att acceptera mer. De som har hallucinationer behöver inte alls vara farliga och de är inte ointelligenta, de kan klara att arbete. Om vi bara inte vore så rädda utan vågade erbjuda dem att prata med oss istället.

Tänk om dessa tre tv-serier kan öppna lite på det som skymmer och hindrar oss att se medmänniskan också i den som inte passar in i dagens krävande mall för att duga på en arbetsplats. Tänk om vi kan börja få ett värld där var och en får vara unik. Där alla inte behöver vara likadana.

Arkiverad under: Krönikor, Scen

Bob Hund – Årets hemliga gig på Riche 9 december

11 december, 2015 by Mats Hallberg

bobhundbild

Bob Hund
Riche, Stockholm 9 december 2015

Är i Stockholm under en semesterdag. Hade sett på krogens hemsida  att det vankas exklusiv spelning, utan att namnet avslöjas. Medan jag äter varmrätt på Riche hör jag soundcheck, kan ändå inte identifiera bandet. Tidigare år har storheter som TSOUL och The Hives lirat. Jag luskar vidare. Får reda på att de som rätar ut frågetecknet i annonsen är självaste Bob Hund, vars succéartade turné jag gav full pott i Göteborg. Länken från Kulturbloggen distribuerades faktiskt av PR-anvarig till gitarristen Conny Nimmersjö. Var  hur mäktigt som helst att genomstrålas av deras samarbete med symfoniker och flera körer. Nu blev det en helt annan grej, som Jonas Jonasson sa till mig efteråt.

Det var återigen deras avskalade nakna arrangemang som gällde. Jämfört med den gigantiska laguppställningen i Göteborgs Konserthus för halvannan vecka sedan råare och på sätt och vis fattigare. Att jag formulerar mig så här, möjligen en aning knasigt, beror nog mest på att jag inte kan deras nyaste material, var nytt för mina öron i Göteborg. Och jag bär med mig, vad jag förmodar kommer vara, outplånliga minnen från nämnda projekt. Stimulerande då att som en total motvikt, för första gången uppleva dem i så här intimt format.

Lilla Baren är absolut inte idealisk för högljudd livemusik, de flesta stod lika ihoptryckta som resenärer i ett japanskt pendeltåg. Hade gjort en deal med vakten eftersom gästlista inte fanns, men konstigt nog syns ingen större kö  när jag anländer från nationalscenen intill. Kommer in utan problem, fast det blir för klaustrofobiskt att stå uppe i baren. Ljudet var helt okej, det vill säga dräglig decibelnivå. Och intensiteten var fullkomligt uppenbar. Tomas Öberg i sedvanlig Zorro-mask, var liksom resten av bandet i högform. Han tog förstås chansen att dansa på bardisken, vränga av sig sin T-shirt och göra snygga övergångar i mellansnack. Öberg välkomnade oss genom att tala om att ”det är en ära att spela i centrala Stockholm.” Jag stod som sagt mestadels några trappsteg nedanför, bakom en pelare nära utgången. Kompet var närmast mig. Kan vara främsta anledning till att jag vill lyfta fram en instrumentalist ur ett supertajt kollektiv. För första gången slog det mig att Mats Hellquists basgångar är ytterst väsentliga för rockorkestern sound. Mannen vars vätskeförråd behövde fyllas på flera gånger, var en primus motor. Kickade igång deras urstarka låtar. En annan sak jag inte kunde undgå att notera, var hur man låtit sig inspireras (knyckt åtskilliga takter?) av Talking Heads i gungande Hollywood nästa.

Hur det lät? Kanon är det klyschiga svaret. De remarkabla texterna gick fram förträffligt tack vare en sångare som vet hur man fraserar.  Satt extra fint att få höra Nu är det väl revolution på gång? I denna miljö. I en repertoar där allt höll hög klass, blev det som mest euforiskt i Rocka billigt.

Harduingetmankandansatill – så långt ifrån politik man kan komma enligt frontmannen- och extranumrets (Folk)musik för folk som inte kan bete sig som folk kom hack i häl. Andra godbitar: Hjärtskärande rätt, nya singeln Blommor på brinnande fartyg, Åh döds, Det överexponerade gömstället och Tinnitus i hjärtat. Eftåt satt flera ”efterhängsna” melodier kvar i skallen. Jag till och med drömde på hotellrummet om detta unika indieband.

Arkiverad under: Krönikor, Musik Taggad som: Bob Hund

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in