• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Tre tv-serier inte värda att slösa dyrbar tid på att följa: Midnattssol, The Young Pope och Dicte

22 november, 2016 by Rosemari Södergren

midnattssol

Vi lever i tv-seriernas gyllena årtionde, tror jag. Sedan de nya streamingtjänsterna kommit, som Netflix, C More Play, Viaplay, HBO Nordic, SVT Play, tv 4 Play med flera – har många bra tv-serierna lanserats. Jag tänker att Netflix varit banbrytande på flera sätt. Genom att den tjänsten ofta publicerar en hel säsong direkt blir dramaturgin annorlunda. Förr slutade ofta ett avsnitt med en cliffhanger, något som skulle vara så spännande att tittarna bara måste se nästa avsnitt. Det kunde bli krystat många gånger. Det är skönt att slippa sådana tillgjorda avslut på varje avsnitt.

Nu kan en tv-series regissör mycket mer fördjupa karaktärerna och låta problemen som belyses få en mångsidig belysning. En säsong av en serie med kanske tio avsnitt kan gå på djupet på ett helt annat sätt än en långfilm som är på strax under två timmar kan göra.

Men att se en säsong tar lite mer tid i anspråk än en långfilm. Därför har jag blivit noggrann med vad jag väljer att ägna min tid åt. Det finns flera serier som finns tillgängliga att se nu som jag tycker är väldigt bra, som Westworld på HBO, Gisslan på SVT Play och The Crown på Netflix. Det finns dock tre serier som jag tycker är usla och som jag har svårt att få mig själv att fortsätta att följa. Sämst tycker jag om två av dessa:

Midnattssol, en slags deckarserie som visas på SVT med Gustaf Hammarsten i en av huvudrollerna.
Serien beskrivs så här på hemsidan för SVT:
Fransk-svensk thrillerserie med Gustaf Hammarsten och franska skådespelaren Leïla Bekhti. I övriga roller ser vi Peter Stormare, Richard Ulfsäter, Göran Forsmark och Jessica Grabowsky. Midnattssol har spelats in i Paris och Kiruna.
Nå nu är det där med Peter Stormare rätt mycket av bluff. Peter Stormare spelade en åklagare i Norrland som var en karikatyr av Stormare när han är som sämst. Peter Stormare är en skicklig skådespelare men i det när seriens första avsnitt lät regissören honom inte komma till sin rätt. Den stora bluffen är dock att han blir dödad i slutet av första avsnittet. Med andra ord är det inte en serie med honom, egentligen. Ifall nu inte regissör och manusförfattare väljer att låta honom återuppstå som Jesus eller använder en massa historiska återblickar. Det vet jag inte eftersom jag efter ytterligare några avsnitt inte kan förmå mig till att slösa min tid på en sådan usel serie.
Vad gör den usel?

Ett skäl är att den så uppenbart är gjord för att för en utländsk publik visa på det exotiska norra Sverige, hur samerna lever och är förtrycka av den svenska befolkningen. Det görs så uppenbart att det skrivs läsarna på näsan och när något görs överdrivet blir det inte intressant.

Ett annat skäl är den franska jättesöta skådespelerskan Leïla Bekhti. Hon är jättesöt. Och ska spela en hårdför jättetuff polis. Hon är tänkt att vara en slags drift med den traditionella polisrollen, en medelålders man som inte kan ha privata sociala relationer men är jätteskicklig i sitt jobb. Hennes poliskvinna flyr från Frankrike när hennes son dyker upp, en son som hon låtsas vara en storasyster för och som nu söker upp henne för att han fått veta sanningen. Hon flyr till Sverige för att lösa en mordgåta för att slippa ta itu med sitt privatliv. Men hon ser inte ut att vara en dag äldre än sin son. Sådant gör serien svår att tro på.

Gustaf Hammarsten som är en mycket skicklig svensk skådespelare har fått en plågsamt trist roll som är svår att tro på också. Han spelar en åklagare som är så mesig och inte kan tala för den grupp poliser han handleder. Det är helt obegripligt löjligt. OK att göra en serie där huvudkaraktärerna inte ska vara jätteskickliga och tuffa utan snarare lite klantiga, men i Midnattssol träffar det inte rätt. Det går inte att tro på. Dessutom leder väl aldrig åklagare utredningar på detta sätt?

Nästa serie som jag troligen inte kommer att orka se alla avsnitt av är The Young Pope som visar på C More Play.

theyoungpopeJude Law spelar en ung nyvald påve. Ja Jude Law är en duktig skådespelare, men i den här rollen blir han för mycket Jude Law. Han är så medveten om hur snygg han är.
Serien är påkostad och har verkligen fina foton och bildvisningar. Men det räcker. Den går inte att tro på ett enda dugg.

Skådespelarna spelar över utan att det känns som att det är meningen.

Jude Laws unga påve är vald av kardinalerna för att de tänkt och trott att han ska vara en mes som lyder deras order och han är en kompromisskandidat mellan de mer liberala krafterna och de konservativa. Är tanken. Han visar sig dock vara envis till tusan och mer konservativ än den mest konservativa och dessutom väldigt elak.

Först och främst tror jag inte det är möjligt för en påve att vara så självvådlig och ha sådan oinskränkt makt som han har i serien. Påven sitter trots allt fast i mycket som är förbestämt. Påven är inte i guds ställe.

En av många saker i berättelsen som inte går att tro på är att den unge påven bestämmer att inga foton får tas av honom och han ska aldrig visa sitt ansikte publikt. Han förklarar det med att då blir han en myt och det fascinerar människor. Det är förstås helt löjligt, det skulle aldrig gå att genomföra. Visst skulle någon ta foton på honom och sprida.

Skaparen av The Young Pope borde lära sig av skaparna till tv-serien The Crown som skildrar den brittiska drottning och som visar hur också den som sitter på en mäktig post sitter fast i bestämda regler och inte kan göra hur som helst, även om en påve säkert har mer makt än en brittisk drottning.

Den tredje serien jag är tveksam till att jag orkar se allt med är den danska deckaren Dicte där säsong 3 just nu visas på tv4 och finns på tv 4 Play. Två tidigare säsonger finns på C More Play och de är bättre än denna tredje säsong.

dicteDicte gifter sig i början av tredje säsongen med Bo som blir kidnappad i Syrien. Dicte reser dit för att betala lösensumma. Hon reser dit tillsammans med sin vän polismannen Wagner, som blir dödad. Han blir dödad på grund av Dicte. Hon kan nämligen inte följa order utan delar ut lite av lösensumman till en tjuvs son och därför blir kidnapparna rasande, eftersom det fattas en del av summan.

Det skumma är att Dicte inte verkar fatta alls att det är hennes fel. Hon går omkring och tycker att hon är världens bästa person och kan ha åsikter om andra som gör fel, men hon själv är ofelbar och perfekt.

dictebegravningenEn annan detalj i serien som stör mig är hennes dotter Rose som väl ska vara i tjugoårsåldern men ser ut som att vara minst 35 år.

Bra deckarserie ska berätta något om hur det är att vara människa eller om samhällsfrågor. Jag tycker inte serien Dicte gör någotdera särskilt engagerande.

Arkiverad under: Krönikor, Recension Taggad som: Midnattssol, SVT Play, The Young Pope, usla tv-serier

Stockholm MUSIC & ARTS – krönika med många aspekter

3 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Kraftwerk 1

Fönsterrutorna skallrade betänkligt plötslig när jag satt och skrev i pressavdelningen belägen i Moderna Museet. I den värsta urladdningen av drone metal och skoningslöst skrikande från Anna Von Hausswolff, kunde inte grabbarna i mediahörnan intill hålla sig. Deras kommentar blev ungefär ”Vad håller hon på med nu, slaktar en ko?” Min poäng är att ytterst få liverecensioner tillmäter kvalitet på ljudet, det värde denna avgörande faktor ska ha. Ibland under dessa tre dagar var det en fröjd, ibland en plåga. Öronproppar flitrerar tyvärr bort mycket diskant. Oavsett dessa, vill det sig riktigt illa yttrar sig felbalanserat ljud i huvudvärk och andningsbesvär. Apropå nämnda organist med goth-stämpel, överskred hon enligt obekräftad uppgift, med råge gränsvärdet för tillåten decibelnivå. Kraftwerks volym var perfekt, däremot inte den hos Air och John Grant att döma av hur det färdades dit jag satt inomhus, medan Joan Baez som förväntat höll sig i den motsatta änden av skalan.

Experter skulle kanske kunna hitta gemensamma punkter mellan de medverkande. Jag tyckte utbudet spretade lika mycket som den heterogena publiken. På och framför de två scenerna fanns många sorter och stilar, vilket ska ses som en styrka. Kan inte nog påpekas att mottagarna av den musikaliska underhållningen, bara i högst begränsat antal utgjordes av så kallade hipsters.

flaskaBeträffande en annan viktig variabel, är min åsikt att attityden – vilken smittar av sig på stämningen – är positivare på Skeppsholmen än WOW. Minns fortfarande hur trevligt och avslappnat det var på Jazz & bluesfestivalerna. Logistiken funkade, i princip ingen trängsel eller köer, förutom förstås när ikonen Patti Smith uppträdde på intima Trädgårdsscenen. Läste att vi var 9.000 under finalakten med pionjärerna från Düsseldorf, vilket är en skaplig siffra. Men jag tror inte att årets festival blev utsåld. Faciliteter som toaletter, mat och dryck fungerade antagligen nöjaktigt, hörde inga direkta klagomål. För egen del blir jag störd av att handlarna får lov att idka vad som gränsar till ocker, tänker på drickor för 30 kronor/flaskan. En annan framgångsfaktor är rätt sorts väder. Och förutom en rejäl skur lördag eftermiddag, var de yttre förutsättningarna otroligt gynnsamma. Hade inte bruk för medhavda jackor eller tjock tröja. Kan spekuleras i om det berodde på tur eller proffsig organisation. Faktum är att vi slapp longörer som försköt schemat. Enda struliga förseningen stod Kleerup för. Hoppas innerligen att Music & Arts slapp sexuella övergrepp och andra avskyvärda brott.

När andra rapporterar från festival jag varit på, uppstår ofta en omotiverad frustration, en frustration bottnande i att ha missat det mest väsentliga. Spår av den känslan infann sig även denna helg. Jag vet på förhand att jag måste sålla, ibland vila öron och kropp. Kan inte tillgodogöra mig allt utbud, gillar dessutom långt ifrån alla akter. Ansenlig tid går också åt till att skriva och uträtta bilologiska och sociala behov. Konversationer med skrivande kollegor befruktar ens verksamhet. Vad anser jag att jag missat? Tomas Andersson Wij, Michael Kiwanuka och självfallet Patti Smith på liten scen. Konstprogrammet hoppade jag helt över, bortsett från bildspelet som visades i bion. Var ett bildspel betitlat Ur Olles kamera, tekniskt ofta undermåliga foton utan skärpa med ett ändå obestridligt värde. Har fått veta att den karismatiske Olle Ljungström (1961-2016) – som skrev under ett suddigt foto ungefär ”tänk om man hade råd med en ängel” – inte ville bli hjälpt ur sitt drogberoende. Kvinnokollektivet Träningsvärk med risk för huvudvärk bjöd på en grässlänt på många garv genom snack, koreografi och ironiska sånger, påstår att de framför en politisk show i rosa.

Vasas flora och fauna
Vasas flora och fauna
Gjorde minst två fynd. Charmiga vemodiga finlandssvenska trion Vasas flora & fauna vars låtlista fanns uppklistrad på området. Snärtig vek pop framställd genom manlig och kvinnlig sång, akustisk gitarr och habilt pianospel. Dystre Albin Lee Meldau och hans tre musiker hade förtjänat avsevärt större publik. Det kanske han istället får på WOW. Riktigt bra låtar, en trollbindande bevekande röst och diskreta musiker som i ett fall skiftade mellan piano och trummor. Ljudet tack och lov perfekt. Kämpade mig in i bastuvarma överfulla Galeasen och hörde 2/3 av Osslers spelning, spänd på hur gitarristen lät under eget namn. En synnerligen respekterad och rutinerad upptäcksresande i mörka värrldar, gjorde med band låtar från skiva vars inspelning pågår. Den hypnotiska ganska gnissliga musiken med texter på svenska, gick bokstavligt och bildligt talat i svart. Blev särskilt fascinerad av Susanna Brandin på e-bow, en förunderlig konstruktion som trakterades med stor begåvning. Motsvarade högt ställda förväntningar! Hann bara med fem minuter av hajpade Cherrie, vilket inte räcker för att ha en åsikt.

Kraftwerk och deras 3-D show blev en värdig avslutning, gjorde mig inte besviken, även om upprepningar inte sätter sig lika djupt hos mig. Fck för mig att de förnyat sig en aning sedan jag såg dem på WOW. Ralf Hüttner och hans besättning befinner sig i en helt igenom originell och fantasifull struktur, influerad av såväl Gorgio Moroder som Steve Reich. Sigur Rós hade tydligen med sig utrustning som transporterades i tre stora truckar. På sätt och vis behövs islänningarnas förbluffande och färgsprakande LED-ljus och karga dokumentärfilmer. Falsettsången på nonsensspråk, det vinande ljudet från gitarrens stråke och de programmerade syntarna i moll; övergår från fascinerande till enehanda i längden. Dock, finalen (Popplagiò) med bombastiska eskalerande trumslag var oförglömlig.

En kollega hade synpunkter på Joan Baez kavalkad av evergreens. För egen del gillade jag konserten från en vital 75-åring, vars darr på stämbanden med ålderns rätt upphört. Patosfyllda damen med fötter trötta efter många protestmarscher, omgav sig med sin duktige son på slagverk och en superb multiinstrumentalist vid namn Dirk Powell. Borde ha blivit än mer tagen än jag blev. Att Imagine väckte anmäkningsvärt mycket bifall, berodde på att Patti Smith var med på ett hörn.

Arkiverad under: Krönikor

Herr Lows konstkrönika: ”Prickiga damen”, kul textildesign, keramisk mångfald och mycket mera

27 juni, 2016 by Redaktionen

1

Yayoi Kusama på Moderna Museet.

Semestertider. Stängt, stängt, stängt. Stockholm vilar. Men jag har hittat öppna dörrar mitt i sommaren. Kom, följ med mig in!

Yayoi Kusama: ”I oändligheten” Moderna Museet. ”Prickiga damen” sätter punkt. Efter punkt, efter punkt. Detta säregna konstnärskap har fascinerat publiken i mer än sex årtionden. Yayoi Kusama, född 1929, är fortfarande kreativ och produktiv. Vid 87 års ålder målar hon varje dag.

Moderna Museet iscensätter nu en stor utställning i många delar. Installationer, målningar, skulpturer. Konstnärens senaste verk, ”Livets hymn”, premiärvisas i Stockholm; ett svart rum med speglar, vattenbassänger och kulörta runda (naturligtvis) lyktor som skiftar färg. Mycket vackert, rofyllt och överraskande bakom ett anonymt draperi. Denna sal, för övrigt den ursprungliga delen av Moderna Museet, väcker starka minnen.

1966 visades här på golvet den enorma och mycket omtalade skulpturen ”Hon” skapad av Niki de Saint-Phalle. Samma år utförde Yayoi Kusama ”Narkissos trädgård”, en installation bestående av 1500 spegelklot, nu placerade på exakt den yta där den gravida jättekvinnan låg med särade ben. Kvinnokraften tillbaka, lika påtaglig. Men bakgrunden till Yayoi Kusamas konstnärskap är dyster, under hela sitt liv har hon lidit av hallucinationer. Yayoi har förvandlat detta sjukdomstillstånd till en mycket personlig, näst intill tvångsmässig bildvärld. Besökaren kan förirra sig bland oändliga nät, spegelrum och tusentals prickar.

Många anser att Yayoi Kusama är duktig på att marknadsföra sig själv, hon brukar jämföras med Andy Warhol i den delen. Dock är detta utan tvekan en av de mest spännande konstupplevelserna i Stockholm just nu. Bara du inte blir yr av alla prickar …

”THE NEW HUMAN” Moderna Museet. I museets nedre plan visas denna utställning, som utforskar människans livsvillkor i en snabbt föränderlig värld. Hur ser vi på oss själva och varandra? THE NEW HUMAN blickar in i en global oroshärd av religiös fanatism och politisk extremism, men lyfter också fram exempel på solidaritet och medmänsklighet. Utställningen rör sig mellan det komiskt absurda och djupt allvarliga, och på ett liknande sätt tycks människan balansera på gränsen mellan undergång och formandet av något nytt.

Detta är ett film- och videobaserat projekt med tydlig aktualitet.

”Mode i sju akter” Kulturhuset. Missade du de olika konsthögskolornas vårutställningar? Ingen fara. Hur ser morgondagens kreationer ut? Vilka metoder och uttryck arbetar dagens konststudenter med? Här får du en del av svaren. Nu visas textildesign med fokus på mode i sju avdelningar:

AKT 1 Kreationer från studenter på Beckmans Designhögskola.
AKT 2 Verk av studenter från Handarbetets Vänner.
AKT 3 En ljud- och bildinstallation med Modedoktorn Philip Warkander.
AKT 4 Verk av studenter på Konstfack.
AKT 5 Kreationer från JUNI, nytt finskt herrmode.
AKT 6 Seminarium: Modehusens estetik – tradition eller nekrofili?
AKT 7 Seminarium: Hållbart mode – en paradox?

Fantasin flödar i Kulturhuset, det är skickligt, roligt och lekfullt.

Sommarutställning, Kaolin. Sveriges enda renodlade keramikkooperativ, bildat 1978, ställer ut verk av dess medlemmar. Presentationen är överskådlig och mångfalden ger en bra bild av verksamheten. Galleriet har även en butik med verk som ständigt förnyas.

”Bilden av Garbo” Fotografiska. Stockholmsflickan Greta Lovisa Gustafsson (1905-1990) jobbade på varuhuset Pub som ung. Resten är filmhistoria. Nu presenteras den troligen största privata kollektionen av unika Garbo-fotografier, samlat under 20 år av Lars Nordin. Många av bilderna har aldrig tidigare visats offentligt. Ett hemlighetsfullt liv möter nu allas våra blickar. Undrar vad Greta skulle ha tyckt om det.

”Med färgen bortom ytan” Carl Kylberg (1878-1952) Thielska Galleriet. Det är en färgstark sommar ute på Djurgården. Thielska Galleriet har hittat helt rätt. Så här beskriver museet utställningen: ”Svepande penseldrag och vibrerande färger utmärker Carl Kylbergs målningar med landskap, figurscener och stilleben. Måleriet kombinerades med ett andligt sökande som ger hans verk ett existentiellt djup. Konstverkens upplösta former debatterades både i konstvärlden och i politiken. Utställningen visar delar av Kylbergs hela produktion, från de tidiga målningarna och skämtteckningarna från 1910-talet, barnböckerna och de mer färgstarka 20-talsmålningarna till de välkända klassiska motiven från 1930- och 40-talen.

Det tog tid innan Kylberg fick ett genombrott hos en bredare publik, men sedan 1930-talet tillhör han portalfigurerna i 1900-talets svenska konsthistoria. Utställningen lyfter fram konstnärsrollen och sätter in hans målningar i tidsandan före, under och efter andra världskriget. Kylbergs ständiga självrannsakan och sökande efter mening bortom de materiella värdena känns aktuell än idag. Med färgens hjälp strävar konstnären bortom dukens yta och kan även utmana vår egen tids fixering vid yta och konsumtion.” Det är väl formulerat och kunde inte uttryckas bättre..

”Fotosidan Masters” Galleri Kontrast. För tredje året i följd visar Galleri Kontrast ett urval av bilder från den stora fototävlingen ”Fotosidan” där medlemmar deltar med ”Porträtt”, ”Natur” och ”Ögonblicksbilder”. Resultatet, ett 70-tal fotografier, är varierat både till teknik, personligt tilltal och tema. Några bilder sticker ut, medan andra inte får mig att stanna upp.

”Akvarellsalong” Edsvik Konsthall.  Detta är en jurybedömd utställning, där etablerade konstnärer tillsammans med ännu inte kända målare från de nordiska länderna deltar. Akvarell tillhör en av de äldsta målarteknikerna och har blivit modernt igen. Arne Isacsson, Lars Lerin, Lars Holm, Gunnel Moheim, Helena Trovaj, Stanislaw Zoladz, med flera har starkt bidragit till akvarellteknikens spridning. Samtidigt pågår här den internationella akvarellutställningen “World of Watercolours” med konstnärer som Paul Sandby och William Turner.

Ingela Ihrman: “Det frodas i framtiden” Tensta Konsthall.  I en säregen bildvärld antar växter mänskliga egenskaper och nya mytologier växer fram i snåren. Ihrman intresserar sig för hur människan samspelar med andra arter. Vilken social betydelse har djur och växter i våra liv? Ihrman beskriver sitt perspektiv som etnobiologiskt, ”naturen i sig” intresserar henne inte, utan hur människan använder och uppfattar naturen. Normens gränser och stora kroppars handlingsutrymme undersöks. Fram växer en kärleksfull relation till klumpiga existenser och vildvuxna livsmiljöer. I utställningen möter vi den håriga skulpturen Jättebjörnlokan och den skulpturala kostymen Bjuvstegocefalen. Det hela formas till märkliga möten.

Ja, det blev ju en hel del till slut. Sommaren visar sig vara öppnare än jag från början trodde. Men glöm nu inte att vårda din tid. Den ädla konsten att koppla av och låta hjärnan få en paus är också viktig.

Bilderna nedan: 1, 2, 3 Yayoi Kusama på Moderna Museet. Den första bilden visar konstnärens senaste verk.  4 och 5  Modedesign i Kulturhuset. Foto: Lars Wickberg

2

3

4

6

7

Arkiverad under: Krönikor

Zach Anderson i Blues Pills ser ljust på framtiden

23 juni, 2016 by Redaktionen

När jag träffar bandets basist Zach Anderson efter spelningen är det en nöjd musiker jag får möta. Med kommande albumsläpp och lång turné ser framtiden ljus ut för Örebrobandet. Zach berättar att bandet släpper sitt andra album den femte augusti. Det är ett album de själva är väldigt nöjda med. De upplever att de tagit sig stor frihet i hur de ska utforma sitt sound. Genom att låta influenser ta större plats har de fått ett sound de är genuint nöjda med. Sångerskan Elin Larssons stora idol är Aretha Franklin och det märks på de nya låtarna då soul har fått en större plats i deras musik.

20160623_181946Zach Anderson berättar också att den här spelningen på Tons of Rock är upptakten till en längre turné med hela Europa på turnéplanen. De kommer besöka åtskilliga festivaler runt om på kontinenten, men också en hel del mindre spelningar på klubbar. Sverige får två besök i sommar: Bråvalla och Peace and Love. Blues Pills ser fram emot att möta sin svenska publik igen så missa inte detta.

Det finns också planer på en turné med klubbspelningar i Sverige men inget är bestämt ännu. Jag kommer utan tvekan se till att besöka en sådan spelning då jag tror att upplevelsen av Blues Pills blir ännu några snäpp bättre.

Även om det idag är en dag av avsked här i Halden, så är det också en dag av framtidshopp och Blues Pills är en bärare av det hoppet.

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: Tons of Rock

Bubbel av förväntningar på gudarna av Heavy Metal

23 juni, 2016 by Gästskribenter

20160623_182130
Foto: Maria Laakso Åman

 

Jag hör ett konstant brus av höga förväntningar. Kärleken till det största av alla klassiska hårdrocksband är påtaglig bland de cirka 10000 besökarna på festivalområdet. Tänk att vi står inför det slutliga avgörandet. Dagen då Black Sabbath avslutar sin långa strålande karriär. Det är inte mycket kvar nu. Några skälvande sista dagar och sedan finns inte längre det hårda, tunga och mystiska hårdrocksbandet från Aston, Birmingham, UK. Frågorna är också många  bland ”publikum” (publik på norska); Kan Ozzy fortfarande förtrolla? Exakt hur gloomy är Geezer Butler? Kommer den mest sataniska av gitarrister, kunna spela skjortan av sina yngre kollegor fortfarande. Och inte minst undrar nog de flesta, hur mår egentligen medlemmarna? Hur länge till kommer de leva med oss?

Nu är det bara två timmar till bandet går på scenen här i Halden. Det går nästan att ta på stämningen och förväntningarna. Vi kommer kunna säga till våra barnbarn att vi var där. Vi såg konserten där Black Sabbath tog avsked. Jag hoppas de alla får en gyllene ålderdom med god hälsa. Det är de faktiskt värda.

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: Tons of Rock

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in