Vi lever i tv-seriernas gyllena årtionde, tror jag. Sedan de nya streamingtjänsterna kommit, som Netflix, C More Play, Viaplay, HBO Nordic, SVT Play, tv 4 Play med flera – har många bra tv-serierna lanserats. Jag tänker att Netflix varit banbrytande på flera sätt. Genom att den tjänsten ofta publicerar en hel säsong direkt blir dramaturgin annorlunda. Förr slutade ofta ett avsnitt med en cliffhanger, något som skulle vara så spännande att tittarna bara måste se nästa avsnitt. Det kunde bli krystat många gånger. Det är skönt att slippa sådana tillgjorda avslut på varje avsnitt.
Nu kan en tv-series regissör mycket mer fördjupa karaktärerna och låta problemen som belyses få en mångsidig belysning. En säsong av en serie med kanske tio avsnitt kan gå på djupet på ett helt annat sätt än en långfilm som är på strax under två timmar kan göra.
Men att se en säsong tar lite mer tid i anspråk än en långfilm. Därför har jag blivit noggrann med vad jag väljer att ägna min tid åt. Det finns flera serier som finns tillgängliga att se nu som jag tycker är väldigt bra, som Westworld på HBO, Gisslan på SVT Play och The Crown på Netflix. Det finns dock tre serier som jag tycker är usla och som jag har svårt att få mig själv att fortsätta att följa. Sämst tycker jag om två av dessa:
Midnattssol, en slags deckarserie som visas på SVT med Gustaf Hammarsten i en av huvudrollerna.
Serien beskrivs så här på hemsidan för SVT:
Fransk-svensk thrillerserie med Gustaf Hammarsten och franska skådespelaren Leïla Bekhti. I övriga roller ser vi Peter Stormare, Richard Ulfsäter, Göran Forsmark och Jessica Grabowsky. Midnattssol har spelats in i Paris och Kiruna.
Nå nu är det där med Peter Stormare rätt mycket av bluff. Peter Stormare spelade en åklagare i Norrland som var en karikatyr av Stormare när han är som sämst. Peter Stormare är en skicklig skådespelare men i det när seriens första avsnitt lät regissören honom inte komma till sin rätt. Den stora bluffen är dock att han blir dödad i slutet av första avsnittet. Med andra ord är det inte en serie med honom, egentligen. Ifall nu inte regissör och manusförfattare väljer att låta honom återuppstå som Jesus eller använder en massa historiska återblickar. Det vet jag inte eftersom jag efter ytterligare några avsnitt inte kan förmå mig till att slösa min tid på en sådan usel serie.
Vad gör den usel?
Ett skäl är att den så uppenbart är gjord för att för en utländsk publik visa på det exotiska norra Sverige, hur samerna lever och är förtrycka av den svenska befolkningen. Det görs så uppenbart att det skrivs läsarna på näsan och när något görs överdrivet blir det inte intressant.
Ett annat skäl är den franska jättesöta skådespelerskan Leïla Bekhti. Hon är jättesöt. Och ska spela en hårdför jättetuff polis. Hon är tänkt att vara en slags drift med den traditionella polisrollen, en medelålders man som inte kan ha privata sociala relationer men är jätteskicklig i sitt jobb. Hennes poliskvinna flyr från Frankrike när hennes son dyker upp, en son som hon låtsas vara en storasyster för och som nu söker upp henne för att han fått veta sanningen. Hon flyr till Sverige för att lösa en mordgåta för att slippa ta itu med sitt privatliv. Men hon ser inte ut att vara en dag äldre än sin son. Sådant gör serien svår att tro på.
Gustaf Hammarsten som är en mycket skicklig svensk skådespelare har fått en plågsamt trist roll som är svår att tro på också. Han spelar en åklagare som är så mesig och inte kan tala för den grupp poliser han handleder. Det är helt obegripligt löjligt. OK att göra en serie där huvudkaraktärerna inte ska vara jätteskickliga och tuffa utan snarare lite klantiga, men i Midnattssol träffar det inte rätt. Det går inte att tro på. Dessutom leder väl aldrig åklagare utredningar på detta sätt?
Nästa serie som jag troligen inte kommer att orka se alla avsnitt av är The Young Pope som visar på C More Play.
Jude Law spelar en ung nyvald påve. Ja Jude Law är en duktig skådespelare, men i den här rollen blir han för mycket Jude Law. Han är så medveten om hur snygg han är.
Serien är påkostad och har verkligen fina foton och bildvisningar. Men det räcker. Den går inte att tro på ett enda dugg.
Skådespelarna spelar över utan att det känns som att det är meningen.
Jude Laws unga påve är vald av kardinalerna för att de tänkt och trott att han ska vara en mes som lyder deras order och han är en kompromisskandidat mellan de mer liberala krafterna och de konservativa. Är tanken. Han visar sig dock vara envis till tusan och mer konservativ än den mest konservativa och dessutom väldigt elak.
Först och främst tror jag inte det är möjligt för en påve att vara så självvådlig och ha sådan oinskränkt makt som han har i serien. Påven sitter trots allt fast i mycket som är förbestämt. Påven är inte i guds ställe.
En av många saker i berättelsen som inte går att tro på är att den unge påven bestämmer att inga foton får tas av honom och han ska aldrig visa sitt ansikte publikt. Han förklarar det med att då blir han en myt och det fascinerar människor. Det är förstås helt löjligt, det skulle aldrig gå att genomföra. Visst skulle någon ta foton på honom och sprida.
Skaparen av The Young Pope borde lära sig av skaparna till tv-serien The Crown som skildrar den brittiska drottning och som visar hur också den som sitter på en mäktig post sitter fast i bestämda regler och inte kan göra hur som helst, även om en påve säkert har mer makt än en brittisk drottning.
Den tredje serien jag är tveksam till att jag orkar se allt med är den danska deckaren Dicte där säsong 3 just nu visas på tv4 och finns på tv 4 Play. Två tidigare säsonger finns på C More Play och de är bättre än denna tredje säsong.
Dicte gifter sig i början av tredje säsongen med Bo som blir kidnappad i Syrien. Dicte reser dit för att betala lösensumma. Hon reser dit tillsammans med sin vän polismannen Wagner, som blir dödad. Han blir dödad på grund av Dicte. Hon kan nämligen inte följa order utan delar ut lite av lösensumman till en tjuvs son och därför blir kidnapparna rasande, eftersom det fattas en del av summan.
Det skumma är att Dicte inte verkar fatta alls att det är hennes fel. Hon går omkring och tycker att hon är världens bästa person och kan ha åsikter om andra som gör fel, men hon själv är ofelbar och perfekt.
En annan detalj i serien som stör mig är hennes dotter Rose som väl ska vara i tjugoårsåldern men ser ut som att vara minst 35 år.
Bra deckarserie ska berätta något om hur det är att vara människa eller om samhällsfrågor. Jag tycker inte serien Dicte gör någotdera särskilt engagerande.