Fönsterrutorna skallrade betänkligt plötslig när jag satt och skrev i pressavdelningen belägen i Moderna Museet. I den värsta urladdningen av drone metal och skoningslöst skrikande från Anna Von Hausswolff, kunde inte grabbarna i mediahörnan intill hålla sig. Deras kommentar blev ungefär ”Vad håller hon på med nu, slaktar en ko?” Min poäng är att ytterst få liverecensioner tillmäter kvalitet på ljudet, det värde denna avgörande faktor ska ha. Ibland under dessa tre dagar var det en fröjd, ibland en plåga. Öronproppar flitrerar tyvärr bort mycket diskant. Oavsett dessa, vill det sig riktigt illa yttrar sig felbalanserat ljud i huvudvärk och andningsbesvär. Apropå nämnda organist med goth-stämpel, överskred hon enligt obekräftad uppgift, med råge gränsvärdet för tillåten decibelnivå. Kraftwerks volym var perfekt, däremot inte den hos Air och John Grant att döma av hur det färdades dit jag satt inomhus, medan Joan Baez som förväntat höll sig i den motsatta änden av skalan.
Experter skulle kanske kunna hitta gemensamma punkter mellan de medverkande. Jag tyckte utbudet spretade lika mycket som den heterogena publiken. På och framför de två scenerna fanns många sorter och stilar, vilket ska ses som en styrka. Kan inte nog påpekas att mottagarna av den musikaliska underhållningen, bara i högst begränsat antal utgjordes av så kallade hipsters.
Beträffande en annan viktig variabel, är min åsikt att attityden – vilken smittar av sig på stämningen – är positivare på Skeppsholmen än WOW. Minns fortfarande hur trevligt och avslappnat det var på Jazz & bluesfestivalerna. Logistiken funkade, i princip ingen trängsel eller köer, förutom förstås när ikonen Patti Smith uppträdde på intima Trädgårdsscenen. Läste att vi var 9.000 under finalakten med pionjärerna från Düsseldorf, vilket är en skaplig siffra. Men jag tror inte att årets festival blev utsåld. Faciliteter som toaletter, mat och dryck fungerade antagligen nöjaktigt, hörde inga direkta klagomål. För egen del blir jag störd av att handlarna får lov att idka vad som gränsar till ocker, tänker på drickor för 30 kronor/flaskan. En annan framgångsfaktor är rätt sorts väder. Och förutom en rejäl skur lördag eftermiddag, var de yttre förutsättningarna otroligt gynnsamma. Hade inte bruk för medhavda jackor eller tjock tröja. Kan spekuleras i om det berodde på tur eller proffsig organisation. Faktum är att vi slapp longörer som försköt schemat. Enda struliga förseningen stod Kleerup för. Hoppas innerligen att Music & Arts slapp sexuella övergrepp och andra avskyvärda brott.
När andra rapporterar från festival jag varit på, uppstår ofta en omotiverad frustration, en frustration bottnande i att ha missat det mest väsentliga. Spår av den känslan infann sig även denna helg. Jag vet på förhand att jag måste sålla, ibland vila öron och kropp. Kan inte tillgodogöra mig allt utbud, gillar dessutom långt ifrån alla akter. Ansenlig tid går också åt till att skriva och uträtta bilologiska och sociala behov. Konversationer med skrivande kollegor befruktar ens verksamhet. Vad anser jag att jag missat? Tomas Andersson Wij, Michael Kiwanuka och självfallet Patti Smith på liten scen. Konstprogrammet hoppade jag helt över, bortsett från bildspelet som visades i bion. Var ett bildspel betitlat Ur Olles kamera, tekniskt ofta undermåliga foton utan skärpa med ett ändå obestridligt värde. Har fått veta att den karismatiske Olle Ljungström (1961-2016) – som skrev under ett suddigt foto ungefär ”tänk om man hade råd med en ängel” – inte ville bli hjälpt ur sitt drogberoende. Kvinnokollektivet Träningsvärk med risk för huvudvärk bjöd på en grässlänt på många garv genom snack, koreografi och ironiska sånger, påstår att de framför en politisk show i rosa.
Kraftwerk och deras 3-D show blev en värdig avslutning, gjorde mig inte besviken, även om upprepningar inte sätter sig lika djupt hos mig. Fck för mig att de förnyat sig en aning sedan jag såg dem på WOW. Ralf Hüttner och hans besättning befinner sig i en helt igenom originell och fantasifull struktur, influerad av såväl Gorgio Moroder som Steve Reich. Sigur Rós hade tydligen med sig utrustning som transporterades i tre stora truckar. På sätt och vis behövs islänningarnas förbluffande och färgsprakande LED-ljus och karga dokumentärfilmer. Falsettsången på nonsensspråk, det vinande ljudet från gitarrens stråke och de programmerade syntarna i moll; övergår från fascinerande till enehanda i längden. Dock, finalen (Popplagiò) med bombastiska eskalerande trumslag var oförglömlig.
En kollega hade synpunkter på Joan Baez kavalkad av evergreens. För egen del gillade jag konserten från en vital 75-åring, vars darr på stämbanden med ålderns rätt upphört. Patosfyllda damen med fötter trötta efter många protestmarscher, omgav sig med sin duktige son på slagverk och en superb multiinstrumentalist vid namn Dirk Powell. Borde ha blivit än mer tagen än jag blev. Att Imagine väckte anmäkningsvärt mycket bifall, berodde på att Patti Smith var med på ett hörn.