Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Två böcker för dig som vill starta ett nytt liv vid årsskiftet

by

Att röra på sig mer, träna mer och äta bättre – det är väl de kanske vanligaste nyårslöftena. Om du är den personligheten som blir peppad av att ha en bok eller två med råd och stöd har Kulturbloggen två tips på under året nyutgivna böcker som både är vackra och förmedlar många bra råd och tankar.

Maten från min by – Ayurveda för din hälsa av Janesh Vaidya har fått en synlig placering i vårt kök. Så vi regelbundet och lätt kan bläddra i den för inspiration när vi lagar mat.
Ayurveda är en slags filosofi kring hur mat ska anpassas till varje människas kropp.
Men att vara kunnig i Ayurveda behövs inte för att använda boken. Den är fylld av fina recept på såväl varmrätter som sallader och desserter och sylt. Du kan lära dig göra väldoftande blåbärssylt med vanilj, mangosylt med mynta och äppelsylt med ingefära.

Alla recept är vegetariska och där finns tydliga tabeller som hjälper dig att hitta ditt element och eventuella obalanser, och symboler som guidar till de optimala recepten för just dig. Dessutom får vi tips på hur vi kan anpassa recepten för hela familjen även om elementen skiljer sig åt. Men boken går alldeles utmärkt att ta till sig utan att vara mästare på Ayurvedas principer. Jag har inte orkat lära mig hur jag fungerar enligt Ayurveda men har ändå stor nytta av recepten.

Boken är en vacker matresa till Indien med recept som ger härliga smak- och doftupplevelser och bättre hälsa. Redan när jag bläddrar i boken känner jag dofter och smaker, så smakfullt är boken gjord med fina bilder och bra text.

Kokboken innehäller 100 unika recept från författarens hembygd, anpassade för svenska råvaror och tillagningssätt. I boken hittas soppor, sallader, curry- och ris­rätter, biffar, mellanmål, frukostmat, smoothies, juicer och specialiteter från Kerala.

Alla recept har komponerats för att skapa bättre balans i kroppen. Rätterna är fria från gluten, laktos, raffinerat socker och animaliska produkter.

Att äta bra är en del i att få en bra hälsa. Lika viktigt är att röra sig på rätt sätt. Att motioner och flåsa är en sak, men också att mjuka upp kroppens leder och muskler. Jag är ingen yoga-expert och jag är ofta ganska stel. Men när jag har tid att ägna mig regelbundet år yogarörelser brukar min kropp sakta men säkert bli mjukare och jag mår bättre. Det finns en mängd olika former av yoga. Jag blev därför väldigt glad när jag hittade boken Healing Yoga – Den läkande kraften.

Healing Yoga: den läkande kraften av Jennie Liljefors tar upp yoga ur ett helhetsperspektiv där yogan får vara en metod för att läka och utvecklas. Den duktiga yogaläraren Jennie Liljefors visar hur övningar i yoga, andning och vila kan bli en kroppslig terapi. I boken finns program för att lindra stela axlar och höfter, ond rygg, problem med magen och vid klimakteriet och PMS.

Båda böckerna är oerhört vackra, fint illustrerade och har välgjorda foton. Perfekta presenter och böcker som kan ligga framme och vara guider på din väg för att förbättra din hälsa.

Maten från min by : ayurveda för din hälsa
Författare: Janesh Vaidya
Utgiven: 2017-08
Översättare: Malin Barrling
Illustratör: Kristin Lidström
ISBN: 9789113075976
Förlag: Norstedts

Healing Yoga: den läkande kraften
Författare: Jennie Liljefors
Utgiven: 2017-11
Illustratör: Mio Sallanto
Formgivare: Anna Lindelöw
Fotograf: Paulina Westerlind
ISBN: 9789188529275
Förlag: Lava Förlag

Bokrecension: The Hate U Give av Angie Thomas ‒ Amerikansk nutidsroman som berör starka ämnen

by

The Hate U Give
Författare: Angie Thomas
Översättare: Amanda Svensson
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 978-91-27-15402-5
År: 2017

THUG LIFE!

Tupacs ord, motto för stora delar av förorter världen över, kan tyckas hårda och oinbjudande. Som en formel för en kriminell, marginaliserad inre cirkel, någonting som står för ett liv utanför lagen och samhället, ett samhälle i samhället, med andra regler och normer, någonting som spär på våldsamheter och makthat, betydelselös rapparjargong som snappats upp av folk som vill ha hårda motton och enkla sanningar, smackande fraser utan verklig mening som kan kastas mot polisen, politiker och oinbjudna för att de är lätta att kasta. Men detta ‒ vilket alla som känner sin Tupac vet, och som säger detta motto med förståelsen för den verkliga innebörden ‒ är långt ifrån sant.

THUG LIFE, förklarar Khalil för protagonisten Starr, i bokens första kapitel, står för The Hate U Give Little Infants Fucks Everybody. T-H-U-G-L-I-F-E. Dessa Tupacs visdomsord, tatuerade på hans mage när han levde, betyder ungefär att det samhället ger dess svaga grupper när de är små, får det tillbaka när de växer upp. Alltså; när samhället behandlar redan marginaliserade grupper dåligt (i USA svarta, latinos, folk i kriminellt belastade områden, etc.) redan från början, får de tillbaka det negativa när dessa växer upp och mycket riktigt blir kriminella och ställer till med besvär, skjuter folk, säljer droger, kostar rättsväsendet, polisväsendet och samhället i allmänhet pengar. Khalil, en sextonårig svart kille som tvingats sälja droger för att rädda sin mamma från en lokal gangsterboss vrede, förklarar allvarligt, i sin “filosofiska ton”, detta för Starr i bilen på väg hem från en fest, bara minuter innan han utan anledning blir stoppad av en vit polis och sedan blir skjuten. Obeväpnad och utan att ha betett sig hotfullt.

På detta vis tar historien sitt avstamp. Bokens huvudperson, Starr, som bor i den lokalt ökända, kriminellt belastade afroamerikanska förorten Garden Heights men som går i en privat, vit skola, tvingas balansera sin stolthet och sin skam över att tillhöra den grupp hon tillhör samtidigt som hon måste passa in på sin skola. Därför berättar hon inte för någon om vad som händer.

Ingen vet att det är hon som är “vittnet”. Hon skäms för att förneka sin barndomsvän Khalil samtidigt som hon bara inte kan bli förknippad med det som hände. En lång kamp mot rättsväsendet, rasism och stolthet börjar, med en pappa med militanta Black Panthers-värderingar och en vit pojkvän som bor i en mansion är det inte lätt att hitta sig själv och sin egen röst. Extrema motpoler ställs ständigt mot varandra ‒ hennes pappa med ett förflutet i gäng och fängelse/hennes morbror som är polis och som under perioder agerat fadersfigur för henne ‒ hennes fattiga bakgrund med endollarburritos på Taco Bell som lyx/färd i Rolls Royce på väg till avslutningsbalen ‒ hennes nära vän Kenya vars pappa är gangsterboss/hennes vänner från skolan vars högutbildade föräldrar är miljonärer.

I denna labyrint av extrema motsatser är det lätt att gå vilse och inte minst tappa sig själv åt ena eller andra hållet, men Starr är en tjej med en klar moralkompass och till sin hjälp har hon väldigt kärleksfulla människor med olika bakgrunder.

The Hate U Give är en bladvändare. På den första kvällens läsning bränner jag av hundra sidor som upphittade tigerraketer dagen efter nyår, och på det spåret är det. Prosan är lättläst och de nutida populärkulturella inslagen kryllar det av. För folk i Sverige som ständigt sneglar över på det stora landet långt, långt där borta i väst; nästan, men aldrig riktigt inom räckhåll, med ett U som första bokstav, är det inte svårt att känna igen sig i alla referenser som slängs omkring. Inte minst för mig, som i somras kom tillbaka från ett år i USA där majoriteten av min umgängeskrets var afroamerikaner, väcker detta en igenkänning och en saknad som inte riktigt känts ordentligt på detta sätt innan nu. Detta leder till ett stort intresse och en sympati och igenkänning med Starr och hennes familj som hålls samman av sin uppfinningsrikedom, styrka och kärlek till varandra. Man är ständigt nyfiken på nästa vändning i historien och boken har en mångfald av händelser av aspekter.

Men, och det måste sägas; denna bok är avsedd för något yngre personer. Visserligen har boken legat etta på bästsäljarlistor tillhörande både New York Times och Amazon UK, så människor i alla åldrar måste tycka om den, men för en erfaren läsare framkommer den passande målgruppen. Ibland, även om många saker som händer är hemska, händer saker lite för lätt. Detta stämmer speciellt in på bokens sista del, där vissa saker blir lättförutsedda och ibland lite för feel-good, som vissa amerikanska filmer. Personligen har jag svårt för detta, men historiens mångfald och de ämnen den berör lyckas väga upp så att det inte tippar över åt det där hållet, som enligt min smak blir fånigt när det får för mycket svängrum. En annan sak som gör mig lite irriterad, vilket dock inte tillhör boken i sig, är översättningen som i vissa fall är bristfällig. Speciellt efter att själv på plats ha upplevt de slanguttryck som används låter det så fånigt när de översätts till svenska, eller ibland inte alls översätts.

Dessa två olika förhållningssätt i samma bok ställer till det lite för läsaren (och jag vet att det är svårt att översätta slang) och leder ibland till en obekväm, löjlig känsla där den skulle varit rolig eller allvarlig. Och ärligt talat, jag vet att det är en okorrigerad, tidig version, men att vid tre olika tillfällen skriva “akward” istället för “awkward” gör mig uppriktigt sagt irriterad. Där handlar det inte ens om översättning utan om att skriva av ett ord en gång till. Men nog om det, formalia är inte det allra viktigaste (men ändå ganska viktigt) och förhoppningsvis blev det rättat i försäljningsutgåvan.

Angie Thomas har i sin berättelse lyckats dra in många aspekter där den marginaliserade svarta, kvinnliga tonåringens är den huvudsakliga. Den bryter arm med långt tillbakagående makt- och rasistiska strukturer och låter röster bli hörda som sällan hörs annat än i oviktigt bakgrundsbrus eller i av det amerikanska etablissemanget förlöjligade sammanhang. Här tillåts de få legitimitet, kropp och själ vilket gör boken till aktuell, viktig och underhållande läsning som kan läsas av andra grupper än de äldre tonåringar som troligen kommer att uppskatta den mest.

Bokrecension: Barnhandlerskan av Gabrielle Wittkop

by

Barnhandlerskan
Författare: Gabrielle Wittkop
Utgiven: 2007
ISBN: 9789185000388
Vertigo

Barnhandlerskan är bland mycket annat en stilstudie av Teodicéproblemet. Mitt första tydliga minne av denna ålderstigna fråga var i Bröderna Karamazov där Ivan berättar en historia för sin broder Aljosja. Det är en fruktansvärd historia som etsat sig fast hos mig. Två föräldrar misshandlar sin dotter, tvingar henne äta sin avföring och låser sedermera in henne i ett uteförråd, detta lilla barn ”som ännu inte riktigt kan fatta vad som händer med henne i mörkret och kylan därinne på detta förnedrande ställe och som hamrar med sin lilla näve mot sitt lilla spända bröst, gråter sina stilla oskyldiga fromma blodstårar och ber till sin ’goda snälla rara lilla Gud’”.

Teodicéproblemet är kort huruvida denna goda snälla rara lilla Gud är allsmäktig eller inte. Finns Gud och denna ondska ändå grasserar, så är Gud antingen 1) inte allsmäktig eller 2) ond som vilken Satan som helst. Inte en särskilt användbar Gud, alltså.

Här nedan avslutningen på utdraget ovan:

Men varför ska man behöva kunna skilja på det där förbaskade gott och ont, om priset för detta är så högt? Inte ens en hel värld av kunskap är värt priset av ett sådant där litet barns tårar och böner till sin ”goda snälla rara lilla Gud”. Jag talar nu inte om de vuxnas lidanden; de har ju ätit av äpplet och fan kan ta dem hela bunten, men barnen, barnen! Plågar jag dig nu, Aljosja, du ser inte ut att må riktigt bra?

Nu är jag inte särskilt intresserad av Guds vara eller icke-vara, men ondskan är ständigt närvarande i världen och när det rör barn blir det extra vedervärdigt. Wittkopps Barnhandlerskan är ganska precis vad titeln avslöjar: En bok där barn säljs främst för sexuella ändamål, men som ofta har så våldsamma inslag att barnet under stora plågor i slutändan dör.

[Kunden kan] ha användning för en gnällig och förgänglig vara. Att abbé Gorgibus roar sig med att ha oralsex i två dygn eller monsieur Lepape, upphetsad som en mulåsna, skär upp magen på ett barn ända till naveln och låter henne gå hädan under väldiga skrik, det kommer på ett ut.

Boken utgörs av en uppsättning brev som barnbordellinnehavaren Margeuite under någon tid skickar till sin väninna Louise. Louise uppehåller sig på annan ort och vi får veta att också hon ämnar upprätta en liknande inrättning. Margeuite själv befinner sig i ett Paris där för-revolutionära stämningar råder och det dröjer inte särskilt länge innan bilan faller inte bara en eller två gånger. Innan dess hinner emellertid mycket hända.

Jag tänker inte ursäkta mig för en text kring boken och tänker inte avråda någon till en läsning. Det finns ingen anledning till det och vad skulle det ens fylla för syfte? Handlingen är vidrig, man mår illa och vill se bort. Men ser man bort, läser man och försöker sedan glömma, viker man också undan från en verklighet som inte försvann med dessa 1700-talsparisiska barnbordeller. Tvärtom. 1700-talsbordellerna blev bara 1800-talsbordeller. Jag hoppas detta inte är en alltför vanlig dold verklighet i Sverige, men i exempelvis Indien är det en regelrätt industri. Rekommenderar The Guardians artikel.

Övergrepp mot barn är en verklighet som existerar utan att pengar nödvändigtvis är involverade. Det här behöver belysas och de hashtags som tillkommit i svallvågorna av #metoo kan förhoppningsvis ge kraft åt de många som utsatts och utsätts för övergrepp som barn att orka berätta för en vuxen. Ett barn som råkar illa ut är ett för mycket och när det är många barn är det en fullkomlig katastrof. Jag vet inte hur man kan komma åt denna vedervärdighet – ofta är det även incestuösa övergrepp – men jag tänker mig att det inte är särskilt svårt att förstå i en samtid där barn sexualiseras i ung ålder och vuxna kvinnor förväntas klä sig som vore de yngre. Nedan en bild från kvinnoavdelningen i en berlinsk butik jag nyligen besökte:

Det är mer komplicerat än så, men att det är destruktiv realitet är bortom alla rimliga tvivel.

Åter till boken. Eller snarare Gabrielle Wittkop. Liksom denna har även Nekrofilen av henne utgivits på Vertigo. Jag skulle säga att Nekrofilen är ett verk överlägset Barnhandlerskan, men det gör inte den senare mindre läsvärd. Gabrielle, en motståndare av reproduktionsprincipen, verkar inte ha varit särskilt barnkär, men antagligen hatade hon inte barn i sådan grad att boken är en skönlitterär gestaltning av något inom henne. Något är det ju naturligtvis – inspirationen existerar ju inte avskild inom en – men det förblir fördolt vilka drivkrafterna bakom boken var.

Breven vi får ta del av är endast de som skrivs av Margeuite. Vi får alltså aldrig ta del av korrespondensen i sin helhet. Det är en sammansättning av allehanda råd i hur man får tag i barn, vilka tillvägagångssätt som är effektiva för att inte väcka uppståndelse när liken avyttras, vilka barn som är mest värdefulla och hur kunderna skall behandlas. I kort: Hur underlätta för att rika skall kunna njuta av underklassens misär och utsatthet; hur dessa skall få tillfredsställa sina sjuka våldsfetischer utan minsta betänklighet. Hemligheten ligger i, som Margeuite understryker vid åtminstone två tillfällen, att inte låta någon sorts medlidande flyta upp till medvetandenivå. Först då orkar man se på när

Madame Canillat doppade sina fingrar i blodet som hon sedan slickade av med beslöjad blick. Därefter betalade hon och gick, och övergav sitt byte vars sår mycket snabbt blev infekterade och började vara. Jesusbarnet led av hög feber, hennes kropp spändes i en båge, blev stel som trä, hon kastade huvudet bakåt på ett mycket underligt sätt med käkarna så tätt sammanpressade att man där inte skulle kunna föra in ett pilblad, och dog två nätter senare i hemska konvulsioner med fötterna alldeles böjda.

Jag kikar ut genom spårvagnsfönstret och ser en ung människa, kanske sju år, stå på plattformen tuggandes på sin macka. Jag tänker på de berättelser som skrivits den senaste tiden och som måste ha varit svåra att fästa på papper. Minns vissa av de person- och brottsbeskrivningar jag läste när jag arbetade på en sexualförbrytaranstalt. Den gemensamma nämnaren är naturligtvis män och det går inte att värja sig mot det nedslående faktorn att Mannen-Pedofilen inte ser ut eller behöver bete sig på ett specifikt sätt; att den absoluta majoriteten (jag har ännu att stöta på någon) inte anser sig ha felat. Vi kan inte veta vad begär som döljer sig i våra medmänniskor, det kan lika gärna vara en släkting eller nära vän som under vissa förutsättningar kommer våldföra sig på barn. Så är det.

Därför tänker jag mig att denna bok är ytterst aktuell och ett skönlitterärt tillskott till de genuina berättelser som dyker upp här och där. Barn säljs av sina fäder, vuxna festar på barns kroppar utan att fundera två gånger, liv förstörs innan de hunnit börja. Det som gör Barnhandlerskan så tung, är utöver ämnet den lättsamma och flytande stilen den skrivits på. Den är skriven med en angenäm stil och skulle göra sig mer än väl i en konventionell kärleksroman.

Nå. Jag vill ändå avsluta med något lustigt, den att en kund ”inte längre har någon kaross, i gengäld har han fått syfilis vilket är ett mycket ogynnsamt byte.”

– Skratta då! Vad nu!? Har skrattet fastnat i halsen? Plågar jag dig nu, Läsare, du ser inte ut att må riktigt bra?

Bokrecension: Tid. Vad den gör med oss och vi med den – Rüdiger Safranski

by

Tid. Vad den gör med oss och vi med den. 
Författare: Rüdiger Safranski
Utgiven: 2016
ISBN: 9789171734969
Daidalos

…och så var det föreläsaren som gjorde misstaget att fråga sina studenter vad tid är.

Jag har inte tid är en vardaglig och vanlig fras när man vill berätta att man har händerna fulla och även ett tydliggörande att man har viktigare saker för sig och därmed inte heller vill bli störd. Vad man kanske inte tänker på är att detta betraktat lite närmre är ett våghalsigt antagande. Ibland menar vi till och med att vi har tid! Hur skulle det egentligen se ut, om vi innehade tid liksom vi kan inneha andra saker?  Var lagras den i sådana fall? På hårddisken eller i frysfacket? I en kakburk? Underklädslådan? Mysteriet tätnar…

Rüdiger Safranski har i sin bok Tid – Vad den gör med oss och vi med den givit sig in i en kamp med något av det mest svårfångade jag kan tänka mig: Tid. För vad är tid och vad gör den med oss? Hur försöker vi bemästra detta undflyende något som vi har en känsla av att förstå men som när vi försöker förklara det tvingar fram tandgnissel och lösa hårtestar? Det är en fråga som sysselsatt mången filosof. Detta är emellertid inte ett renodlat filosofiskt verk. Här har vi exempelvis svårförstådd astrofysik, analyser av hur tid fungerar samt struktureras i ett kapitalistiskt system och utläggningar om vad egentid skulle kunna vara.

Rüdiger, tidigare utgiven på svenska med böcker om Nietzsche, Hegel, Schopenhauer, återkommer till dessa även i denna bok. Naturligtvis har portalfiguren när det kommer till att förstå tid Augustinus en framskjuten position sina Bekännelser skriver han:

Vi förstår ordet, när vi talar om tiden. Vi förstår det också, när vi hör någon annan tala därom. Vad är alltså tiden? Om ingen frågar mig vet jag det. Om jag försöker förklara för den som frågar mig, vet jag det inte.

Men det är inte bara filosofer eller filologer som frekventerar sidorna. Vi har fysiker (naturligtvis Einstein), författare och poeter samt sociologer som Marx. Det är vad som gör det till en så initierad och intressant bok. Den har en bredd som får läsaren att reflektera kring tiden som en del av ett modernt samhälle, hur vi till vardags förstår och förhåller oss till den. Tid är inte bara ett abstrakt något utan även en mänsklig skapelse och överenskommelse som vi sedan tagit för givet. Scheman, tidtabeller, det vardagliga språket utgår från en gemensam uppfattning som inte alltid är särskilt väldefinierad (”snart”, ”länge sedan”, ”framöver”) men som ändå gör att vi kan förstå varandra.

Kanske kan man säga att tiden blivit mekaniserad, fångad i ett ur, och att ett helt samhällssystem byggts upp kring denna metod. Rüdiger spårar urets, här förstådd som en metafor, uppkomst tillbaka till industrialiseringen och begynnelsen av det samhälle vi lever i. Sekunder är något som jagas inom allt från produktion till pengatransaktioner som sker via automatiserade datasystem. Att fundera kring tid och kanske lyckas ana något kring dess natur kan vara en trevlig förströelse, men jag kan tänka mig att bokens främsta förtjänster ligger just i hur den öppnar upp för analys av hur denna mekaniserade tid är själva fundamentet i vårt samhälle. Vi är slavar under uret både som metafor och som någonting konkret. Det är även en källa till stress och försöker man ta sig loss från dess grepp försöker man samtidigt lösgöra sig från samhällets normer. En grundläggande sådan är att vi ses som ett enhetligt jag som har bäring över tid – vi är, återigen som överenskommelse, den samme idag som när vi var barn. Vilket vi naturligtvis inte är, men det skulle vara svårt att navigera utan denna idé. Ett rättssystem, för att ta ett övertydligt exempel, skulle inte fungera utan detta antagande.

Livet följer en utstakad tidtabell. Under min uppväxt fick jag ofta höra att när det kom till skolan, gällde det att ligga i fas med planeringen och på så vis inte ”missa tåget”. Och tågen följer, är den initiala idén åtminstone, en tidtabell vars stationer utgörs av barndom, skoltid, karriär, pension och en slutstation som är lika mystisk som tiden själv. Nu skumpar jag visserligen fram i en godsvagn, men ändock! Den rör sig framåt även om den antagligen blir min likvagn.

Boken är populärvetenskaplig och jag undrar om det som kännetecknar just det populärvetenskapliga är tempot. Boken uppehåller sig nämligen inte särskilt länge vid varje tanke men det är inget negativt. Den har en tydlig framåtrörelse snarare än ett lugnt och uppbromsat tempo som ibland kännetecknar filosofiska utläggningar. Det blir underhållande, om man får uttrycka sig så. Det är förhållandevis lättillgängligt och pedagogiskt och att skriva så är ett konststycke i sig.

Det finns många funderingar kring tiden som har religiösa undertoner. I Augustinus fotspår går det i Mäster Eckharts Predikningar I (inte skrivna av Mäster själv utan nedskrivna av lyssnare) läsa

Tar jag ett stycke tid, är det varken i dag eller i går. Tar jag emellertid ett nu, inbegriper det i sig all tid. Det nu i vilket Gud skapade världen, det ligger lika nära den tid som det nu i vilket jag just talar, och den sista dagen i detta nu är lika nära den dag som var i går.

Augustinus tänkte sig, som jag förstår, att vi i själen kunde fånga både då-, nu- och framtiden. Själen kanske är minnet, vi minns det förflutna och funderar kring det framtida. Kanske är nuet ingenting annat än skärningspunkten mellan det förflutna och det ännu icke inträffade. Är tiden något vi inte upplever annat än som minne och siande. Nutiden, ögonblicket, i sig är inte möjligt att förnimma än annat som ett minne. Mäster Eckhart var inne på något liknande.

Eller som László F. Földényi skriver i Medusas blick:

När människan sjunker ned i tiden är hon sällan närvarande; hon sätter sin lit till framtiden och drar sin näring ur det förflutna, det flyktiga ”nuet” tillmäter hon ingen betydelse. ”Nuet” betraktar hon som något ogripbart, som en logisk absurditet, och håller det för uteslutet att det existerar, ty så snart ordet ”nu” är uttalat har det redan blivit förflutet. I de utomordentliga ögonblicket visar det sig att det som hon tidigare höll för omöjligt tvärtom mer än väl är möjligt: ’nuet’ frigör sig.

Jag kommer på mig själv att le gott när jag läser om astrofysiska teorier om hur allt, det vi kallar universum, sakta dras isär. Vad innebär egentligen 1066 år? Eller svarta hål som dras isär, och innan dess har galaxer avlägsnat sig från varandra, blivit ensamma massor av materia som inte kommer hålla ihop på sikt. Människans jämmer är rätt patetiskt, ett ”komiskt sprattel”, med detta i åtanke. Men man behöver inte ha det och det rimliga är att fokusera på våra belägenheter och upplevelser.

Kanske förstår vi tiden på ett annat sätt om vi ser på en video där naturens stora förändringar sker inte i ultrarapid som vi upplever dem, utan i en uppskruvad hastighet som får årstiderna att växla på sekunder. En cyklisk tid är enkel att förstå, särskilt när den inte är långsam.

Hur som haver, så är Rüdigers bok läsvärd och om man nu ämnar köpa någon sådan en inte alls oäven julklapp. Främst för dess bredd, men även tack vare tempot som är behagligt. Språket är både lättillgängligt och kärnfullt och behandlar tid på ett diversifierat och genomtänkt vis. Läs om du har – tid.

Jag vill avsluta med ett stycke ur en sång som en klass 2a sjöng:

Ingenting kommer undan örnens skarpa blick – inte ens en skugga som försvann innan den gick.

Bokrecension: Klas Östergrens Gentlemen – Modern svensk klassiker med imponerande spännvidd

by

Gentlemen
Författare: Klas Östergren
Utgiven: 1980
ISBN: 91-0-010803-0
Albert Bonniers Förlag

”Hej då, flickor!”

Orden kommer från Henry Morgan efter att noggrant ha knutit en svårbemästrad Duke of Windsor-knut med sin tidstrotsande slips, i omklädningsrummet på boxningsklubben Europa, efter en så lång tids frånvaro att ingen längre känner igen honom när han nu återvänt till sin forna klubb. Orden väcker givetvis anstöt hos de hårdtränande boxarna, men faktum är att denna trettiofemårige, okände gentleman kommit in och spöat dem allihop.

Året är 1979 och den fiktive, eller halvverklige, karaktären Klas Östergren befinner sig barrikaderad i en enorm, mörk och kall våning på Hornsgatan i Stockholm, med ett rakat och misshandlat huvud, ett halvglest skägg och nervösa spasmer under ena ögat. Gardinerna är fördragna och Henry Morgans ödesdigra, sedan länge bortklingade ord – ”I den här lägenheten är natten en ständig möjlighet…” – ringer fortfarande i den unge litteratörens huvud, och tycks för honom ha blivit ett slags mantra. Det senaste årets minnen yr omkring som dammkorn i ett blåsigt hörn, lösa fragment tagna ur sitt sammanhang. Vad är det egentligen som har inträffat? I ett försök att själv förstå allting, att stapla upp de fakta och minnen som fortfarande är åtkomliga bestämmer sig den plågade, egenhjärtligt isolerade ynglingen att skriva ned allt han minns. Från början.

Så tar berättelsen fart. Tillbaka till hans första möte med Henry, just denna kalla, mörka kväll på boxningsklubben Europa och hur han sedan halvt på eget bevåg, halvt som av en dold kraft snärjdes in i det nät av mystik, hemligheter och myter som omgärdar denna man och dennes bror. Sedan ännu längre tillbaka, längre än så, till födelserna, äventyren och de tragiska, oförhinderliga ögonblicken som kantat liven tillhörande Henry Morgan; jazzpianisten, boxaren, bohemen, die barmeister, the clerk, le boulevardier, kustjägardesertören och Berlinagenten – och hans bror – poeten, barnstjärnan, filosofen, alkoholisten och f.d. dårhusinlagde; den skarpt intellektuelle och hopplöse Leo Morgan. Båda barnbarn till farfar Morgonstjärna, adlig dandy och medlem i sällskapet BBB, berest, beläst, belevad, och söner till Jazzbaronen, den i Sverige närmast legendariske jazzpianisten som bytte efternamn till Morgan (det klingade bättre till jazz).

Det som, likt många saker med denna bok, särskilt imponerar mig är de tillsynes enorma, påhittade och nästan nödvändigtvis delvis upplevda referensramar som författaren haft att luta sig emot. Redan som 25-åring hade Klas Östergren ett ypperligt språk och en prosa som flyter fram i en porlande, klar, men icke desto mindre eftertänksam takt. Här går det undan, historien tickar fram och bakom varje hörn döljer sig en vändning, en konspiration, en garderob med ett rasslande skelett i, och allting snärjs ihop till ett nät som likt i en antik, grekisk tragedi oförhinderligen är på väg mot en stundande katastrof.

Men i största delen av berättelsen är katastrofen inte här än och trots tragik och smärta i liven till båda dessa bohemer, gentlemen och odågor är tonen munter och framtidens välgång alltjämt strax inom räckhåll. Henry Morgan ska bara slutföra sin pianosymfoni Europa, vittrande fragment, baserad på hans femåriga exil nere på kontinenten och sedan är det bara att hyra in sig en kväll på Södra Teatern, bjuda dit alla höjdare och så blir han snart erkänd! Och, säger han; Leo ska bara färdigställa sin nästa diktsamling, Autopsi, Klas ska bara skriva färdigt sin pastisch så här på hundraårsjubileet till Röda Rummet så kommer livet snart le mot dessa tre tillbakadragna gentlemen!

Handlingen till denna bok är tätt indragen i olika historiska skeden; Vietnamkrig, andra världskriget, kalla kriget-övningar, delning av Berlin, Beatles framgångar, den revolutionära vänsterrörelsens uppgång och fall, De Gaulles slutgiltiga triumf i Frankrike och svenskt hemligt stöd till tyska nazister. Detta påverkar starkt karaktärerna i boken, Henry blir oavsiktligt värvad som agent i Berlin, stöter på Sartre i Paris och hamnar i samma stad i ett caféslagsmål med Salvador Dalí. Henry och Klas gräver tillsammans med ett hemligt sällskap, bestående av diverse enstöringar och motborgare, efter guld som enligt en gammal karta tros finnas i en bortglömd kunglig flyktväg, rakt under det gamla lägenhetshuset på Hornsgatan. Leo blir totalknäckt efter sin misslyckade inblandning i Hogarth-affären, en farlig konspiration på svensk elitnivå där (spoiler alert) svenska mekanikföretag bröt mot den officiella neutralitetspolicyn och under andra världskriget i hemlighet levererade vapen till Tredje Rikets militärmakt. Det finns plats för så mycket i denna bok, ett oerhört brett register av upplevelser, infallsvinklar och känslor och framförallt, en hel del humor.

Berättelsen om de två bröderna och betraktaren och nyfunne vännen Klas Östergren fångar mig oundvikligen i ett hårt grepp, det är inte för inte som den efter nästan fyrtio år fortfarande räknas som ett av de mest välkända verken i svensk litteratur på senare tid. Framförallt fångas jag av dessa konspirationer, mystiska legender och myter som utspelar sig i Stockholm och nere på kontinenten under efterkrigstiden och kalla kriget, och av den breda allmänbildning och det rika språk som berättaren och den passiva protagonisten innehar. Slutet är i högsta grad öppet för spekulation och fortsättning och att läsa uppföljaren, Gangsters, som utkom år 2005, tjugofem år efter Gentlemen, blir ett måste.