Gentlemen
Författare: Klas Östergren
Utgiven: 1980
ISBN: 91-0-010803-0
Albert Bonniers Förlag
”Hej då, flickor!”
Orden kommer från Henry Morgan efter att noggrant ha knutit en svårbemästrad Duke of Windsor-knut med sin tidstrotsande slips, i omklädningsrummet på boxningsklubben Europa, efter en så lång tids frånvaro att ingen längre känner igen honom när han nu återvänt till sin forna klubb. Orden väcker givetvis anstöt hos de hårdtränande boxarna, men faktum är att denna trettiofemårige, okände gentleman kommit in och spöat dem allihop.
Året är 1979 och den fiktive, eller halvverklige, karaktären Klas Östergren befinner sig barrikaderad i en enorm, mörk och kall våning på Hornsgatan i Stockholm, med ett rakat och misshandlat huvud, ett halvglest skägg och nervösa spasmer under ena ögat. Gardinerna är fördragna och Henry Morgans ödesdigra, sedan länge bortklingade ord – ”I den här lägenheten är natten en ständig möjlighet…” – ringer fortfarande i den unge litteratörens huvud, och tycks för honom ha blivit ett slags mantra. Det senaste årets minnen yr omkring som dammkorn i ett blåsigt hörn, lösa fragment tagna ur sitt sammanhang. Vad är det egentligen som har inträffat? I ett försök att själv förstå allting, att stapla upp de fakta och minnen som fortfarande är åtkomliga bestämmer sig den plågade, egenhjärtligt isolerade ynglingen att skriva ned allt han minns. Från början.
Så tar berättelsen fart. Tillbaka till hans första möte med Henry, just denna kalla, mörka kväll på boxningsklubben Europa och hur han sedan halvt på eget bevåg, halvt som av en dold kraft snärjdes in i det nät av mystik, hemligheter och myter som omgärdar denna man och dennes bror. Sedan ännu längre tillbaka, längre än så, till födelserna, äventyren och de tragiska, oförhinderliga ögonblicken som kantat liven tillhörande Henry Morgan; jazzpianisten, boxaren, bohemen, die barmeister, the clerk, le boulevardier, kustjägardesertören och Berlinagenten – och hans bror – poeten, barnstjärnan, filosofen, alkoholisten och f.d. dårhusinlagde; den skarpt intellektuelle och hopplöse Leo Morgan. Båda barnbarn till farfar Morgonstjärna, adlig dandy och medlem i sällskapet BBB, berest, beläst, belevad, och söner till Jazzbaronen, den i Sverige närmast legendariske jazzpianisten som bytte efternamn till Morgan (det klingade bättre till jazz).
Det som, likt många saker med denna bok, särskilt imponerar mig är de tillsynes enorma, påhittade och nästan nödvändigtvis delvis upplevda referensramar som författaren haft att luta sig emot. Redan som 25-åring hade Klas Östergren ett ypperligt språk och en prosa som flyter fram i en porlande, klar, men icke desto mindre eftertänksam takt. Här går det undan, historien tickar fram och bakom varje hörn döljer sig en vändning, en konspiration, en garderob med ett rasslande skelett i, och allting snärjs ihop till ett nät som likt i en antik, grekisk tragedi oförhinderligen är på väg mot en stundande katastrof.
Men i största delen av berättelsen är katastrofen inte här än och trots tragik och smärta i liven till båda dessa bohemer, gentlemen och odågor är tonen munter och framtidens välgång alltjämt strax inom räckhåll. Henry Morgan ska bara slutföra sin pianosymfoni Europa, vittrande fragment, baserad på hans femåriga exil nere på kontinenten och sedan är det bara att hyra in sig en kväll på Södra Teatern, bjuda dit alla höjdare och så blir han snart erkänd! Och, säger han; Leo ska bara färdigställa sin nästa diktsamling, Autopsi, Klas ska bara skriva färdigt sin pastisch så här på hundraårsjubileet till Röda Rummet så kommer livet snart le mot dessa tre tillbakadragna gentlemen!
Handlingen till denna bok är tätt indragen i olika historiska skeden; Vietnamkrig, andra världskriget, kalla kriget-övningar, delning av Berlin, Beatles framgångar, den revolutionära vänsterrörelsens uppgång och fall, De Gaulles slutgiltiga triumf i Frankrike och svenskt hemligt stöd till tyska nazister. Detta påverkar starkt karaktärerna i boken, Henry blir oavsiktligt värvad som agent i Berlin, stöter på Sartre i Paris och hamnar i samma stad i ett caféslagsmål med Salvador Dalí. Henry och Klas gräver tillsammans med ett hemligt sällskap, bestående av diverse enstöringar och motborgare, efter guld som enligt en gammal karta tros finnas i en bortglömd kunglig flyktväg, rakt under det gamla lägenhetshuset på Hornsgatan. Leo blir totalknäckt efter sin misslyckade inblandning i Hogarth-affären, en farlig konspiration på svensk elitnivå där (spoiler alert) svenska mekanikföretag bröt mot den officiella neutralitetspolicyn och under andra världskriget i hemlighet levererade vapen till Tredje Rikets militärmakt. Det finns plats för så mycket i denna bok, ett oerhört brett register av upplevelser, infallsvinklar och känslor och framförallt, en hel del humor.
Berättelsen om de två bröderna och betraktaren och nyfunne vännen Klas Östergren fångar mig oundvikligen i ett hårt grepp, det är inte för inte som den efter nästan fyrtio år fortfarande räknas som ett av de mest välkända verken i svensk litteratur på senare tid. Framförallt fångas jag av dessa konspirationer, mystiska legender och myter som utspelar sig i Stockholm och nere på kontinenten under efterkrigstiden och kalla kriget, och av den breda allmänbildning och det rika språk som berättaren och den passiva protagonisten innehar. Slutet är i högsta grad öppet för spekulation och fortsättning och att läsa uppföljaren, Gangsters, som utkom år 2005, tjugofem år efter Gentlemen, blir ett måste.