Tid. Vad den gör med oss och vi med den.
Författare: Rüdiger Safranski
Utgiven: 2016
ISBN: 9789171734969
Daidalos
…och så var det föreläsaren som gjorde misstaget att fråga sina studenter vad tid är.
Jag har inte tid är en vardaglig och vanlig fras när man vill berätta att man har händerna fulla och även ett tydliggörande att man har viktigare saker för sig och därmed inte heller vill bli störd. Vad man kanske inte tänker på är att detta betraktat lite närmre är ett våghalsigt antagande. Ibland menar vi till och med att vi har tid! Hur skulle det egentligen se ut, om vi innehade tid liksom vi kan inneha andra saker? Var lagras den i sådana fall? På hårddisken eller i frysfacket? I en kakburk? Underklädslådan? Mysteriet tätnar…
Rüdiger Safranski har i sin bok Tid – Vad den gör med oss och vi med den givit sig in i en kamp med något av det mest svårfångade jag kan tänka mig: Tid. För vad är tid och vad gör den med oss? Hur försöker vi bemästra detta undflyende något som vi har en känsla av att förstå men som när vi försöker förklara det tvingar fram tandgnissel och lösa hårtestar? Det är en fråga som sysselsatt mången filosof. Detta är emellertid inte ett renodlat filosofiskt verk. Här har vi exempelvis svårförstådd astrofysik, analyser av hur tid fungerar samt struktureras i ett kapitalistiskt system och utläggningar om vad egentid skulle kunna vara.
Rüdiger, tidigare utgiven på svenska med böcker om Nietzsche, Hegel, Schopenhauer, återkommer till dessa även i denna bok. Naturligtvis har portalfiguren när det kommer till att förstå tid Augustinus en framskjuten position sina Bekännelser skriver han:
Vi förstår ordet, när vi talar om tiden. Vi förstår det också, när vi hör någon annan tala därom. Vad är alltså tiden? Om ingen frågar mig vet jag det. Om jag försöker förklara för den som frågar mig, vet jag det inte.
Men det är inte bara filosofer eller filologer som frekventerar sidorna. Vi har fysiker (naturligtvis Einstein), författare och poeter samt sociologer som Marx. Det är vad som gör det till en så initierad och intressant bok. Den har en bredd som får läsaren att reflektera kring tiden som en del av ett modernt samhälle, hur vi till vardags förstår och förhåller oss till den. Tid är inte bara ett abstrakt något utan även en mänsklig skapelse och överenskommelse som vi sedan tagit för givet. Scheman, tidtabeller, det vardagliga språket utgår från en gemensam uppfattning som inte alltid är särskilt väldefinierad (”snart”, ”länge sedan”, ”framöver”) men som ändå gör att vi kan förstå varandra.
Kanske kan man säga att tiden blivit mekaniserad, fångad i ett ur, och att ett helt samhällssystem byggts upp kring denna metod. Rüdiger spårar urets, här förstådd som en metafor, uppkomst tillbaka till industrialiseringen och begynnelsen av det samhälle vi lever i. Sekunder är något som jagas inom allt från produktion till pengatransaktioner som sker via automatiserade datasystem. Att fundera kring tid och kanske lyckas ana något kring dess natur kan vara en trevlig förströelse, men jag kan tänka mig att bokens främsta förtjänster ligger just i hur den öppnar upp för analys av hur denna mekaniserade tid är själva fundamentet i vårt samhälle. Vi är slavar under uret både som metafor och som någonting konkret. Det är även en källa till stress och försöker man ta sig loss från dess grepp försöker man samtidigt lösgöra sig från samhällets normer. En grundläggande sådan är att vi ses som ett enhetligt jag som har bäring över tid – vi är, återigen som överenskommelse, den samme idag som när vi var barn. Vilket vi naturligtvis inte är, men det skulle vara svårt att navigera utan denna idé. Ett rättssystem, för att ta ett övertydligt exempel, skulle inte fungera utan detta antagande.
Livet följer en utstakad tidtabell. Under min uppväxt fick jag ofta höra att när det kom till skolan, gällde det att ligga i fas med planeringen och på så vis inte ”missa tåget”. Och tågen följer, är den initiala idén åtminstone, en tidtabell vars stationer utgörs av barndom, skoltid, karriär, pension och en slutstation som är lika mystisk som tiden själv. Nu skumpar jag visserligen fram i en godsvagn, men ändock! Den rör sig framåt även om den antagligen blir min likvagn.
Boken är populärvetenskaplig och jag undrar om det som kännetecknar just det populärvetenskapliga är tempot. Boken uppehåller sig nämligen inte särskilt länge vid varje tanke men det är inget negativt. Den har en tydlig framåtrörelse snarare än ett lugnt och uppbromsat tempo som ibland kännetecknar filosofiska utläggningar. Det blir underhållande, om man får uttrycka sig så. Det är förhållandevis lättillgängligt och pedagogiskt och att skriva så är ett konststycke i sig.
Det finns många funderingar kring tiden som har religiösa undertoner. I Augustinus fotspår går det i Mäster Eckharts Predikningar I (inte skrivna av Mäster själv utan nedskrivna av lyssnare) läsa
Tar jag ett stycke tid, är det varken i dag eller i går. Tar jag emellertid ett nu, inbegriper det i sig all tid. Det nu i vilket Gud skapade världen, det ligger lika nära den tid som det nu i vilket jag just talar, och den sista dagen i detta nu är lika nära den dag som var i går.
Augustinus tänkte sig, som jag förstår, att vi i själen kunde fånga både då-, nu- och framtiden. Själen kanske är minnet, vi minns det förflutna och funderar kring det framtida. Kanske är nuet ingenting annat än skärningspunkten mellan det förflutna och det ännu icke inträffade. Är tiden något vi inte upplever annat än som minne och siande. Nutiden, ögonblicket, i sig är inte möjligt att förnimma än annat som ett minne. Mäster Eckhart var inne på något liknande.
Eller som László F. Földényi skriver i Medusas blick:
När människan sjunker ned i tiden är hon sällan närvarande; hon sätter sin lit till framtiden och drar sin näring ur det förflutna, det flyktiga ”nuet” tillmäter hon ingen betydelse. ”Nuet” betraktar hon som något ogripbart, som en logisk absurditet, och håller det för uteslutet att det existerar, ty så snart ordet ”nu” är uttalat har det redan blivit förflutet. I de utomordentliga ögonblicket visar det sig att det som hon tidigare höll för omöjligt tvärtom mer än väl är möjligt: ’nuet’ frigör sig.
Jag kommer på mig själv att le gott när jag läser om astrofysiska teorier om hur allt, det vi kallar universum, sakta dras isär. Vad innebär egentligen 1066 år? Eller svarta hål som dras isär, och innan dess har galaxer avlägsnat sig från varandra, blivit ensamma massor av materia som inte kommer hålla ihop på sikt. Människans jämmer är rätt patetiskt, ett ”komiskt sprattel”, med detta i åtanke. Men man behöver inte ha det och det rimliga är att fokusera på våra belägenheter och upplevelser.
Kanske förstår vi tiden på ett annat sätt om vi ser på en video där naturens stora förändringar sker inte i ultrarapid som vi upplever dem, utan i en uppskruvad hastighet som får årstiderna att växla på sekunder. En cyklisk tid är enkel att förstå, särskilt när den inte är långsam.
Hur som haver, så är Rüdigers bok läsvärd och om man nu ämnar köpa någon sådan en inte alls oäven julklapp. Främst för dess bredd, men även tack vare tempot som är behagligt. Språket är både lättillgängligt och kärnfullt och behandlar tid på ett diversifierat och genomtänkt vis. Läs om du har – tid.
Jag vill avsluta med ett stycke ur en sång som en klass 2a sjöng:
Ingenting kommer undan örnens skarpa blick – inte ens en skugga som försvann innan den gick.
