• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Eld & Blod – Historien om huset Targaryen av George R. R. Martin – ingen stor litteratur utan mer en skoluppgift vi måste ta oss igenom

5 december, 2018 by Rosemari Södergren

Eld & Blod -Historien om huset Targaryen
Författare: George R. R. Martin
Utgiven: 2018-11
Översättare: Ylva Spångberg
Illustratör: Doug Wheatley
Formgivare: Anders Timrén
ISBN: 9789188745828
Förlag: Bookmark Förlag
Serie: Eld & Blod (del 1)
Antal sidor: 395

Detta är första delen i en serie om vad som hände före de händelser som vi kan följa i den kultförklarade tv-serien Game of Thrones. Tv-serien Game of Thrones har fångar engagerade tittare världen över och under 2019 ska den sista säsongen sändas i streaming-tjänsten HBO. Förväntningarna är stora, förstås. Vem ska avgå med segern? Vem ska bli den slutliga härskaren och vem ska sitta på tronen? En av de starkaste karaktärerna som slåss om tronen är Drakarnas moder, av släkten Targaryen. Daenerys ”Dany” Targaryen, som spelas av Emilia Clarke, har i näst-sista säsongen startat en kärlekshistoria med en annan av aspiranterna till tronen, Jon Snow.

Tv-serien Game of Thrones har gett skaparna stor vinst så det är inte förvånande att serien får varianter berättelser, serier och filmer, som bygger på seriens karaktärer. När författaren till Game of Thrones nu gett ut första boken i en tänkt serie om förhistorien för Game of Thrones, med fokus på släkten Targaryen ökar mina misstankar om vem som kommer att avgå med segern i kampen om Järntronen.

I denna nya bokserie (som väl lär bli en tv-serien också) börjar handlingen 300 år före Game of Thrones då Aegon I i Västeros. Med sina systrar vid sin sida besegrade han de sju konungarikena och inledde drakarnas styre. Bokserien är berättelsen om denna släkt och dess strider och politiska maktspel då huset Targaryen försvarade sin tron och styrde världen med järnhand.

Game of Thrones baseras på romanserien Sagan om is och eld av författaren George R.R. Martin. TV-serien är skapad av David Benioff och D.B. Weiss. Martin har sagt att Sagan om ringen och Rosornas krig varit hans inspiration. Jag har inte läst de romaner som Game of Thrones bygger på. När jag nu läst den första boken i förhistorien om huset Targaryen blir jag inte direkt sugen på att läsa Sagan om is och eld. Någon stor författare är George R.R. Martin inte. Trots att jag är ett stort och engagerat fan av tv-serien Game of Thrones fick jag tvinga mig själv att fortsätta läsa Eld & Blod. George R.R. Martin dramatiserar inget, han skriver som den sämsta historiebok om de olika slagen och konflikterna. Jag drar slutsatsen att det som gjort tv-serien Game of Thrones så engagerande är att skaparna av serien haft bra manusförfattare som kunna se dramat i de trista uppräknandet av strider i böckerna.

Tv-serien Game of Thrones har spelats in i Malta, Nordirland, Island, Kroatien och Marocko. Första säsongen beräknas vara den dyraste tv-serien som hittills spelats in, och de tio avsnitten ska ha kostat mer än motsvarande 312 miljoner kronor. Game of Thrones ses även som en av världens populäraste serier genom alla tider. Serien slog 2016 rekordet för mest vunna Emmys (38 stycken) och rankas även topp 5 på IMDbs lista över topprankade serier.

Att Eld & Blod – Historien om huset Targaryen kommer att ha sina läsare är väl uppenbart. Intresset för Game of Thrones är stort, men någon stor litteratur är det inte, det är mer som en läxa eller skoluppgift man helt enkelt måste ta sig igenom.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, fantasy, Game of Thrones, Litteraturkritik, Recension

Bokrecension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg – mörk, mörk, mörk

21 november, 2018 by Rosemari Södergren

Kärlekens Antarktis
Författare: Sara Stridsberg
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100177140
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.

Kärlekens Antarktis är en av de mest berörande romanerna som getts under i Sverige under 2018. Många hade väntat sig att Sara Stridsberg skulle bli Augustpris-nominerad för den. Det var dock ett konstigt år när det gäller nomineringar till Augustpriset. Det var flera av de stora författarna som gett ut fantastiska romaner under året och som förbigicks av Augustpris-juryn.

Foto: Irmelie Krekin
Kärlekens Antarktis är en slags spegelvänd deckarhistoria. Deckare är fel ord, jag vet. Roman om ett brott är väl mer träffande. Vi får höra berättelsen om en ung kvinna som styckmördas. Hon är mördad, styckad, redan i första raden i romanen.

Det är en hemsk berättelse. Den går inte att värja sig emot. Och jag måste tvinga mig att läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet. Tvärtom. Sara Stridsberg behärskar ett mästerligt språk. Det är bilderna, berättelserna, exaktheten, detaljerna kring detta hemska öde. Det är en grym berättelse, mörkt, utan hopp och så kärlekslöst och så ensamt och så helt förfärligt.

Jag blir ledsen, sorgsen, ångestfylld av denna övergivna unga kvinna. Hon hade två barn. Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan.

Vi får följa allt genom den dödas ögon, den döda som far genom luften och ser allt. Hon irrar genom både de dödas värld och de levandes värld.

På förlagets hemsida står det om romanen:
Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.

Romanen är mästerligt skriven. Utan tvekan. Och det finns väl absolut skäl att höra en berättelse från den skändande, styck-mördade, utsatta, övergivna unga kvinnas synvinkel. Jag blir bara alltför berörd och vet inte riktigt varför jag läser den. Jag märken bland andra recensioner att många är djupt imponerade.

Expressens recension: I Sara Stridsbergs nya roman förs talan av en styckmördad och skändad kvinna.
Annina Rabe läser en störande vacker bok.

Ingrid Elam, svt:
Livet är som det är, barn tar det för givet även när föräldrar saknar begåvning för föräldraskap, även om de försvinner eller försummar. Återstår att se och höra, använda sina sinnen och navigera i tillvarons mörka vatten. Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman, här finns ingen romantisering av utanförskapet som någon gång har skymtat i hennes tidigare romaner. Här är allt intensiv närvaro och nerv, ända in i döden.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bok, Bokrecension, Recension, Skönlitteratur

Bokrecension: Slumrande minnen – en mästares hantering av ord

19 november, 2018 by Rosemari Södergren

Slumrande minnen
Författare: Patrick Modiano
Utgiven: 2018-09
Översättare: Anna Säflund-Orstadius
ISBN: 9789186497637
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Antal sidor: 100

Patrick Modiano, Nobelpristagare i litteratur 2014, behöver inte skriva tusen sidor för att förmedla något med djup som talar till mig som läsare på många nivåer. Hans senaste roman, Slumrande minnen, är i den svenska utgivningen endast 100 sidor. En nätt liten bok som går att läsa på en dag. Men låt dig inte luras. Det rymmer ett livs visdom. Varje ord är vägd på guldvåg.

Det är alltid så med mästare. Deras konst ser ut att vara skapade med sådan lätthet, som om det vara flutit på. Men oftast: ju mer krångligt och otillgängligt något är, desto sämre konstnär ligger bakom. Ju naturligare och enklare något synes vara, desto större skickligare konstnär ligger bakom.

I Patrick Modianos senaste roman Slumrande minnen får vi följa hans minnen från när han som ung man strövade längs några gator i Paris och mötte några karaktärer, ofta kvinnor men inte alltid kärleksaffärer. Det är möten som dyker upp i hans minnen och det är som livet är, hur vi minns våra liv och våra möten med människor.

Men allt är inte okomplicerat utan det finns något som tynger minnena, en röd tråd av skuld och obehag i samband med ett mord där en av dessa kvinnor är inblandade och författaren blir snart medbrottsling. Detta är romanens röda tråd.

Det som till synes är en liten roman om några minnen är så mycket mer. Det är inte en tankspridd drömmare utan ett möte med livets viktigaste frågor. Slumrande minnen är en av de allra vackraste och mest enastående romaner som släppts på svenska i år. Översättaren Anna Säflund-Orstadius har gjort rättvisa åt Modiano verk.

Lite fakta om Modiano:
Patrick Modiano, född 1945, har med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Modiano har genom åren mottagit en rad litterära utmärkelser och tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld»

Dagens Nyheter skrev om Slumrande minnen:
Vid närmare påsyn är han inte den där tankspridde, milde dagdrömmaren. Utan en tekniskt enastående skicklig författare, makalös framför allt i konsten att kombinera högt och lågt. Kioskdeckare och poesi, en chanson av Piaf, en strof av Apollinaire; allt fogas samman till en mosaik som är så fulländad att man ibland tar den för självklar och inte ser det mästerliga hantverket. … Det fina är ju att man aldrig blir färdig med detta författarskap; saknaden som infinner sig när man läst ut en bok dämpas av insikten att man när som helst kan läsa om hans tidigare.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Litteraturkritik, Nobelpristagare

Bokrecension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff – jag tröttnade efter halva romanen

14 november, 2018 by Rosemari Södergren

Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789177950981
Förlag: Bokförlaget Polaris

En hyllad debutbok av Karin Smirnoff som gett en Augustpris-nominering i kategorin skönlitteratur i år, 2018. En roman som av förlaget beskrivs som ett nutidsdrama i glesbygdsmiljö. Romanen utspelar sig i Smalånger, en by i Västerbottens kustland, mellan Skellefteå och Umeå.

Romanen har ett innovativt språk som suger in mig direkt. Den börjar med: Jag bor till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.

Författarjaget hamnar mitt i en snöstorm och möter en främling i stormen som bjuder hem henne till sitt hus. Nej det är ingen thriller. Det kunde varit det, med den inledningen. Istället får vi följa denna Jana som besöker sin tvillingbror, stannar där och tar jobb i hemtjänsten. Hennes bror har missbruksproblem och en riktig mörk historia kring en misstänkt dödsfall och andra vidrigheter rullas upp, i ganska snabb fart.

Ett par kapitel är boken jätteintressant, jag kan knappt lägga undan boken. En bit in i boken blir jag dock svår-motiverad till att fortsätta läsa. Jag känner att jag läst denna berättelse förr. Fäder som är våldsamma, grisiga, vidriga och dessutom begår sexuella övergrepp på sina barn och mödrar som ser men vägrar se, som inte ingriper, inte hindrar det hemska. Att nästan alla i den lilla byn är inblandade i allt och har sex med varandra ganska helvilt huller om buller. Är detta svensk glesbygd?

Språket är, som jag nämn, innovativt. Karin Smirnoff skriver som jag tänker mig att många på den beskrivna bygden talar. Meningarna är korta, de är enkla och mycket nära talspråket. Det är förstås ett medveten stilistiskt grepp av Smirnoff. I romanen finns inga kommatecken och stor bokstav förekommer bara i början av en ny mening. Alla egennamn skrivs ihop med liten bokstav, som ”janakippo”. De dialektala uttrycken används utan förklaring.

Det är fascinerande i början men sedan blir det mest som manér. Jag tänker på ett råd jag hört en gång om svordomar på en teaterscen. Om en karaktär svär mycket: låt karaktären svära friskt någon minut eller två: alla som ser föreställningen kommer att uppleva det som att den karaktären svär hela tiden. Det räcker att sätta svordomarna några gånger så sitter det som om de förekom hela tiden. På samma sätt tänker jag att det går att skildra glesbygdens språk med korrekt svenska. Det går att ge oss den känslan och det intrycket utan att skriva så i hela romanen.

För mig del blev jag rätt trött på romanen efter att ha läst halva. Men många litteraturkritiker håller inte med mig. Therese Eriksson i Svenska Dagbladet tycker tvärtemot mig kring detta och skriver i en recension:
Får man framställa folk på glesbygden hursomhelst? Jag misstänker att frågan skulle kunna väckas av Karin Smirnoffs roman (såvitt det fanns folk som brydde sig om hur glesbygdens människor framställdes). Personligen älskar jag att Smirnoff utan förbehåll tar ut svängarna rejält, när hon låter Jana vandra från hemtjänsten till jaktlaget, från sin traumatiska barndom in i armarna på den våldsamma John. Författaren rör sig bland människor som sällan skildras som något annat än som avskräckande exempel, och det utan att vara ett dugg spekulativ.

Sydsvenska Dagbladets recensent skrev:
Smirnoff sällar sig medstörsta naturlighet till en Sara Lidman, Torgny Lindgren och NikanorTeratologen, men med en heltigenom egen ton och djupsvart humor.

Här berättar Karin Smirnoff och hur boken kom till:

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Augustprisnominerad, Bok, Bokrecension, Glesbygd, Recension

Feminismen är ingen vacker solnedgång. Recension av feministfällan.

13 november, 2018 by Redaktionen

Feministfällan
Författare: Nina Åkestam
Utgiven: 2018-11-01
ISBN: 9789188671677

Det är något mellan mig och den feministiska debatten som skaver. Jag har försökt sätta fingret på vad, men tröttnat. En som tack och lov inte tröttnat är författaren Nina Åkestam, vars bok Feministfällan nyligen kom ut på Mondail förlag. Boken gör upp med en rad ”fällor” som gör feminismen till en mycket tråkigare ideologi än vad den behöver vara.

En fälla är Självklarhetsfällan. Allt är feminism och feminism säljer. Företag som HM kan släppa t-shirts med feministiska slogans utan att ställas till svars för hur kvinnorna har det som tillverkar plaggen. Denna fälla ger vid handen att feminismen kan bäras som en accessoar av vem som helst, då vi redan nått målet. Sanningen är emellertid, enligt Åkestam, att feminismen verkligen behöver stärka och flytta fram sina positioner.

I Självklarhetsfällan ryms också idén om att man kan vara för lite eller mycket feminism. Vad som läggs i begreppet jämställdhet skiljer sig helt klart från person till person. Men feminismen är inget smörgåsbord att mumsa från när det passar. Att påstå saker som att jämställdheten gått för långt och ändå kalla sig feminist är en omöjlig ekvation. Är samhället jämställt? Om svaret är nej måste vi fortsätta. Att Nina Åkestam efterlyser en feminism som ger resultat är uppfriskande. Jag får lust att starta en studiecirkel, skriva en motion och ställa mig på barrikaderna.

En annan fälla är Populistfällan, som lurar med löften om att känslor och instinkter väger tyngre än fakta och kunskap. Människor söker snabba svartvita svar på stora komplexa frågor. Också vad gäller jämställdhet. Det leder inte sällan till förslag som kan ”kännas rätt i magen” men som vid närmare eftertanke inte är speciellt effektiva. Förslaget om porrfilter i förskolan är ett sådant, som Åkestam tar upp. Det känns förstås bra att barn inte porrsurfar. Men hur många fyraåringar lämnas ensamma framför datorn för att kolla på porr? Kanske vore det i stället bättre att lägga energi på något som inte låter så pang på, men som får större resultat när det kommer till att våra barn ska växa upp fria från osunda könsnormer.

Populistfällan har en nära granne i Känslofällan. Vad arg hen är! Får feminister ofta höra. Åkestam vrider och vänder på känsloaspekterna. Å ena sidan är det rätt att vara arg. Hur skulle vi kunna vara annat? Samtidigt har ilskan ofta riktats fel och alltför hårt. Inte minst mot andra feminister. Åkestam nämner bland annat den kritikerstorm som debattören Kajsa Ekis Ekman fick motta när hon anklagades för att vara emot transpersoner och därefter portades som talare vid en kvinnokonferens. Författaren jämför dagens hätska klimat med tidigt 00-tal, då hon själv, omedveten om dess innebörd, använde ordet ”transa”. Istället för arga mail fick hon konkreta tips på hur om i framtiden skulle kunna uttrycka sig annorlunda. Mer kärlek och omtanke är vad som behövs, lyder kontentan. Och jag delar hennes längtan.

Åkestams kanske största bidrag är att hon inte duckar för de svåra frågorna. Ta den om kulturell appropriering, något som diskuterats mycket under senare tid. I boken tas upp hur en bloggare blivit hårt ifrågasatt när hon gått till en salong för personer med afrohår och fått håret flätat, trots att hon enligt kritikerna inte ”hörde hemma” i denna miljö. Det var en frisyr hon kunde plocka poäng på eller göra sig lustig över, kunde man läsa i olika kommentarsfält på Internet. Var gränsen går för kulturell appropriering vet jag vet inte, men som Åkestam skriver är denna och andra områden inom postkolonial teori inte anpassade för förklaringar på individnivå. Dessa analyser lämpar sig bäst som redskap för att förstå maktbalanser och system. Inte för att mobba enskilda bloggare.

Det kan heller inte vara fel att prata om att olika uttryck för patriarkalt förtryck och ojämställdhet behöver bekämpas på olika sätt. Hedersrelaterat våld, menar Åkestam, är till exempel inte detsamma som andra typer av kvinnoförtryck och kan därför inte hanteras och diskuteras som om så var fallet. Ganska självklart, kan tyckas, men trots det har frågan blivit ett slagträ som svingats fram och tillbaka mellan olika läger.

Jag plöjer boken i jakt på en väg ut från vad jag upplevt vara feminismens tråkiga korrekthet, svårnavigerade terräng och brist på lösningar. Gång på gång pekar Åkestam på det nödvändiga i att fokusera på våra handlingar. Endast då kan feminismen göras mer tillgänglig och engagerande. Bara vagt nämns olika åtgärder som behövs, och vad annat vore möjligt på 125 sidor. Utan att nämna vidare många konkreta förslag lyckas Åkestam formulera sig sakligt och inspirerande. Det är dags att kavla upp ärmarna och sluta sura, tänker jag uppfodrande för mig själv.

För feminismen är inte en vag fantasi eller drömvärld. Många av de åtgärder som krävs ligger inom konkreta områden som arbetsmarknadspolitik, familjepolitik, lag och ordning. Sådant som jag bryr mig om!

Det finns också mer eller mindre effektiva metoder, något som Åkestam lyfter. Genom att få feminismen att handla om idéer snarare än om enskilda personer blir rörelsen starkare. #Metoo är ett exempel på hur en kör av röster stämde upp mot sexismen inom en rad olika branscher. Det var inte hur de enskilda stämmorna lät var och en för sig som stod i fokus, utan kraften i rörelsen. Hur vi kommer minnas #Metoo kommer, tror jag, i hög grad att avgöras av om vi låter idéerna eller personerna få stå i fokus för det fortsatta arbetet. Att binda upp viktiga frågor vid enskilda individer gör feminismen känslig och svår att engagera sig i, medan ett mindre sexistiskt samhälle är en politisk målsättning vi alla bör jobba mot. Tillsammans, om än på olika sätt.

Feministfällan är julklappen du ska köpa till kompisen, partnern, chefen, föräldern men kanske framför allt till tonåringen som just nu ligger i de feministiska startgroparna och är redo att ta över världen.

Malin Hanson

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in