Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Människan är den vackraste staden av Sami Said – en av de starkaste av de romanerna som är nominerade till Augustpriset 2018

by

Människan är den vackraste staden
Författare: Sami Said
Utgiven: 2018-08
ISBN: 9789127155022
Förlag: Natur Kultur

Sami Saids nya roman, Människan är den vackraste staden, är helt klart en av de starkaste av de romaner som är nominerade till Augustpriset 2018. Det är en berörande roman som jag har svårt att tänka mig att någon kan läsa opåverkad och Sami Said har ett språk rakt igenom som drar in mig som läsare otroligt nära huvudkaraktären. Det går inte att värja sig.

De första sidorna var röriga eftersom det är full fart direkt och det är inte traditionellt skrivet utan vi släpps in i huvudet på huvudkaraktären som heter San Francisco (ja han har namnet efter den berömda amerikanska staden) och hans tankevärld. När jag landat i hans språk och sättet att skriva njöt jag och bara lät mig själv följa med. Det är som de franska surrealisterna fast mer begripligt.

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Han söker efter det papper som betyder en väg in till frihetslandet och gemenskap. Under sitt sökande möter han andra som längtar som han. Var och en har sin strategi. Manni sdelar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, tror att män i kostym är ute efter honom. Isol har med ett vapen i väskan. Madam sköter om parken på ön efter sin framlidna man.
Och Yei är en vän som San Francisco tappat någonstans på resan och återfinner igen.

San Francisco är utan bostad, han har inga pengar och ingen familj. Han ringer vänner och bekanta och ber om ett lån och sedan går han till Western union och hoppas att någon ska ha skickat pengar. Där, i väntrummen på Western union, möter han andra människor med sedan öden som alla ska skicka eller ta emot pengar från det ”första landet” (som alltså inte kallas ”hemlandet”). Denna del av berättelsen är som en egen roman i romanen med symbolik och samtidigt en skildring av en parallell, global ekonomi.

Fakta om Sami Said:
Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med den Augustpris-nominerade romanen Människan är den vackraste staden .

Ur Sydsvenskans recension:
Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Ur Göteborgs-Posten:
Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Ur Aftonbladet:
Att börja läsa Sami Saids nya roman är som att presenteras för en fantasifull, impressionistisk och rätt speedad person. I stället för bruksprosans banala och väl inrepeterade hälsningsfraser vaknar jag till som ur en lång dvala och inser att det är en livs levande människa jag har framför mig, som dessutom har ett livs levande språk. Och att det är dags att skärpa sina sinnen. Så har det varit sedan Sami Said debuterade 2012 med prisbelönta Väldigt sällan fin – och så är det fortfarande.

Ur Expressen:
Med sin nya roman närmar sig Sami Said storheten hos P O Enquist och Mare Kandre.

Bokrecension: Slaget om Troja av Theodor Kallifatides – borde varit Augustprisnominerad

by

Slaget om Troja
Författare:Theodor Kallifatides
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100173715
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 200

Att det här mästerverket inte blev Augustpris-nominerat i år är, faktiskt, en skandal. Theodor Kallifatides roman väver samman Homeros berättelse ur Iliaden om belägringen av Troja med några människor i en liten grekisk by som var ockuperad av Nazi-Tyskland under andra världskrigets sista år.

När bomberna viner tar byns skolfröken undan barnen och berättar för dem om när Hektor och de andra trojanerna försvarade sin stad mot Agamemnon, Akilles och Menelaos som ville inta staden och hämnas att Menelaos hustru, den vackra Helena, rymt till Troja med sin älskare Paris. Striderna är blodiga och den som inte hatar krig efter att ha hört denna berättelse har ett hjärta av sten.

Kallifatides skriver så skickligt. Språket flyter fram, bubblar fram, utan hinder av pretentiösa tillkrånglade ordvändningar. När något flyter på så, till synes utan ansträngning: då kan vi vara säkra på att det ligger en mästare bakom. Det är som när en skicklig höjdhoppare flyger över ribban – det är som om han eller hon gör det utan ansträngning. Då ligger det mycket träning och skicklighet bakom.

Låt dig dock inte luras av att berättelsen flyter på enkelt och okomplicerat. Den har en djup, på flera niåver. Det är mycket som sägs mellan raderna. En stark skildring, av många, är när en tysk officer blir dödad av tre motståndskämpar varav en kunde fly. För att tvinga den grekiska befolkningen att ange vem den motståndskämpe är som flydde ska de tyska ockupanterna döda tre slumpvis utvalda män av grekerna varje dag tills motståndskämpen fångats in. Så grymt är krig, trots att de inblandade grekerna och tyskarna lever så nära varandra i vardagen.

Den grekiska byns invånare tvingas leva så nära inpå de tyska soldaterna. Borgmästaren sitter till och med på samma cafe som tyskarnas chef. Så kan vardagen fortgå trots att dessa människor är i krig med varandra.

Romanen är, precis som Homeros Iliaden, en skildring av krigets och dödandets vansinne men den handlar också om kärlek och passion och om patriarkatet. Det patriarkala samhällssystemet bär ansvar för krig och strider. Den sköna Helena var gift med Menelaos med blev förälskad i Paris. Ett helt folk, akajerna, kunde gå i krig för mannens rätt att äga sin hustru.

Berättarjaget i romanen är en tonårspojke, snart sexton år, som observerar vad som händer och reflekterar. Varje dag går han till skolan tillsammans med Dimitra, den flicka han känt sedan barnsben och som omgivningen förväntar sig att han ska gifta sig med. Men nu har han blivit förälskad i skolfröken. Han förstår att den kärleken en omöjlig och han förstår och ser att skolfröken också är förälskad men inte i honom och i något ännu mer förbjudet. Romanen har så mycket som inte sägs rent ut men som berättas på ett enastående sätt mellan raderna.

Romanen har ytterligare minst ett spår, som handlar om författande, om poesi och litteratur – hur viktiga dessa är, hur de kan få oss att överleva under de mest vidriga former.

Denna roman är bara på 200 sidor men oj vad mycket den rymmer. Den borde blivit årets Augustpris-vinnare.

Fakta om författaren:
Theodor Kallifatides föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964. Efter diverse arbeten blev han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet mellan 1969 och 1972. Därefter var han chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin fram till 1976. Sedan dess har han vid sidan av sitt författarskap medarbetat i tidningar och tidskrifter samt översatt författare som August Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén till grekiska och Giannis Ritsos och Mikis Theodorakis till svenska. Sina egna böcker har han skrivit om på grekiska.

Han har utgivit ett trettiotal skönlitterära verk. Flertalet av dem är översatta till främmande språk, bland annat engelska, franska och tyska.
Genom åren har Theodor Kallifatides tilldelats ett stort antal priser, bland annat Stora romanpriset 1982, Carl Eldh-priset 1987, Stockholm stads hedersstipendium 1988, Karin Boye-priset 2000, Stina Aronssons pris 2002 och Signe Ekblad-Eldhs pris 2008.

Bokrecension: Om Bob Dylan av Sara Danius – ett vackert försvarstal

by

Om Bob Dylan
Författare: Sara Danius
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-08
Formgivare: Nina Ulmaja
ISBN: 9789100177812
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 104 Vikt: 153 gram

Att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur 2016 väckte både uppmärksamhet och starka känslor. En del tyckte det var på tiden att vår tids poeter uppmärksammades. Antikens poesi framfördes ju muntligt, ofta till ackompanjemang av en luta eller annat instrument. Andra tyckte det var ett hån mot de författare som skriver skönlitterärt, varav de finns flera framstående amerikanska som borde fått priset i stället. När det dessutom dröjde innan det kom någon reaktion från Bob Dylan offentligt ökade debatten och diskussionen i medier.

Sara Danius, som var Svenska Akademiens ständige sekreterare under denna stormiga tid gav tidigt i höstas ut en vacker, behändig lite skrift där hon berättar om hur mycket gick till bakom kulisserna i samband med att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Sara Danius berättar också om tankarna bakom varför han tilldelades detta förnämliga pris.

Boken är vacker, jättefin, i ett behändigt litet format. Den består vara av 104 sidor och väger bara 153 gram. Den är lätt att bära med sig i fickan. Trots att den inte är tjock är den ändå fylld av innehåll. Trots att språket är okomplicerat och flyter på lättläst är varje ord vägt på guldvåg, det märks och känns.

Jag tillhör de som var lite skeptiska till valet av Bob Dylan som pristagare. Inte för att hans poesi skrivs och framförs till musik utan för att min favorit i denna genre var Leonard Cohen. Jag kan absolut hålla med om att musiker kan betraktas som vår tids poeter. I viss mån, i alla fall. Jag har aldrig riktigt fastnat för Bob Dylans musik och texter. Det betyder ju inte att jag inte förstår att han betyder mycket för många. Jag förstår Sara Danius resonemang om att Bob Dylan på flera sätt är en arvtagare till Shakespeare, Blake, Rimbaud, Kafka och Lorca.

En rolig scen som Sara Danius berättar om är när Bob Dylan tog emot sitt pris under en privat träff utan mediers insyn med ledamöter från Svenska Akademien. Där stod Sture Allén, Kjell Espmark, Katarina Frostenson, Per Wästberg, Horace Engdahl, Bo Ralph, Peter Englund, Anders Olsson, Kristina Lugn, Tomas Riad och Klas Östergren på rad för att få skaka hand med sin idol.

Bob Dylan är väldigt skygg. Han vill inte gärna vara i offentligheten. Sara Danius skildrar detta på ett berörande sätt. Hon berättar att hon förstått att han var skygg, men när hon såg honom i verkliga livet, begrep hon hur skygg han faktiskt var, där han går klädd ofta med huva som döljer honom.

Sara Danius tar också upp att Bob Dylan inte var den förste, inte den ende och troligen inte heller den sista som får Nobelpriset i litteratur som dröjer med att svara och som inte kan komma till den stora festliga utdelningen. Ett exempel är när dramatikern Samuel Becket fick Nobelpriset. Det tog lång tid att få svar från Becket och han kom inte heller.

Denna lilla bok är oerhört välskriven och rolig att läsa, även om jag gärna hade läst mer om hur Akademien resonerade när de gav Dylan priset och om de fanns någon som var mer pådrivande och någon som var skeptisk eller emot. Men dessa uppgifter är det väl tystnadsplikt kring och de är nog hemligstämplade för lång tid.

Vad du än tycker om att Bob Dylan fick litteraturpriset är denna lilla bok intressant att läsa. Om Bob Dylan av Sara Danius är ett vackert och berörande försvarstal.

Bokrecension: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri – räkna med en Augustprisnominering

by

Pappaklausulen
Författare Jonas Hassen Khemiri
Utgivningsdatum 2018-08-16
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100176303

Ännu en enastående roman om mänskliga människor i nutidens Sverige av en av vår tids mest fascinerande och begåvade språk-lekare och författare, Jonas Hassen Khemiri. Få författare kan så utforska språket som han. Hans debutroman, Ett öga rött, går på djupet med språk och skapar nästan ett nytt språk. Den användes runt om i landet i skolor för att öppna ungdomarnas förståelse för vad som går att göra med språk och för att inspirera till att utforska språkets möjligheter.

I Pappaklausulen får vi följa framför allt en yngre man som är pappa till två småbarn, en fyraåring och en ettåring, vi får följa hans syster och hans pappa. Vi får också kortare inblickar i några människor omkring dem. Trots att vi aldrig får namnet på en enda av karaktärerna kommer de oss nära, kanske rent av närmare än i många romaner där vi har både namn och utförligare beskrivningar. Det är en berättelse om några liv idag, några liv som vi säkert kan känna igen oss i en hel del och vi känner med dem och lider med dem och skrattar med och åt dem.

Jonas Hassen Khemiri tar oss in i deras tankar, deras känslor, deras förhoppningar och deras livslögner. Vi kommer dem närmare än de är nära sig själva.

Dessa tre personer, pappan som är en son, pappan som är farfar och systern som blivit gravid men inte vill behålla barnet, har en rätt krånglig familjesituation. Den yngre mannen är perfektionist, han vill göra allt in i minsta detalj rätt och korrekt. Kanske är det för att han aldrig känt sig accepterade och älskad av sin pappa. Pappan som är en farfar är en riktig tjurskalle. Att han älskar dottern är uppenbart. Men missförstånd blir det ändå, både mellan honom och dottern och ännu mer mellan honom och sonen. Det är lätt att säga att det är en dysfunktionell familj. Men det är att inte se helheten, att blunda för hurdana vi människor är. De flesta har nog livslögner, precis som dessa, för att klara sig igenom livet.

Bokförlaget skriver om boken:
En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

För mig är dessa korta rader inte alls den bästa sammanfattningen. Romanen kan läsas på flera nivåer och egentligen är det allt det som sägs mellan raderna som är det viktigaste. Jag tror att många reagerar på den äldre mannen i boken och bara ser honom som en tjurskalle. På samma sätt som alldeles för många missförstår romanen och filmen En man som heter Ove. Vad båda dessa två romaner skildrar helt mästerligt, helt enastående är en förälder som förlorat ett barn och vad det gör med föräldrar som förlorar ett barn.

Lite fakta om Jonas Hassen Khemiri:
År 2015 tilldelades han Augustpriset för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är den första svenska författaren som har fått en novell publicerad i det amerikanska magasinet the New Yorker.
Jonas Hassen Khemiri, född 1978 i Stockholm, har skrivit romanerna Ett öga rött, Montecore, Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns, samt samlingsboken Invasion! med pjäser och noveller. Khemiri är översatt till fler än tjugofem språk och har bland annat tilldelats Borås Tidnings debutantpris, Sveriges Radios romanpris, Tidningen Vi:s litteraturpris och en Village Voice Obie Award.

Jag räknar med att det blir en nominering till Augustpriset för denna roman.

Foto: Pierre Björk
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.

Bokrecension: Pandornas dal

by

Pandornas dal
Författare: Eric Ericson och Susanna Wallstén
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789188629456
Förlag: Orosdi-Back

Vem älskar inte pandor? Pandor är väldigt söta djur och vi är nog många som upprörts över hur de är utrotningshotade när bambun försvinner. Jag minns den stora ledsna pandan jag sett i en bur i London Zoo.

Jag blev oerhört intresserad när jag hörde om en barnbok om pandor, Pandornas dal”. Boken är tänkt vända sig till nio- till tolvåringar och den är en slags spänningsroman.

I centrum för handlingen står pandan Albert som är en agent i organisationen Fraction de Panda som kämpar för att förbättra tillvaron för pandor. Nu är han ute på sitt livs viktigaste uppdrag att upprätta ett eget samhälle för pandor på en isolerad ö.

Boken har en del roliga fantasifulla inslag. Pandorna rör sig ute bland människor och eftersom människor inte vill glo på andra personer så upptäcker människorna inte att de är pandor.

Albert och hans panda.kollegor och de människor som också stöder deras kamp möter förstås på motgångar av olika slag: i form av dubbelspel och människornas försök att stoppa dem. Albert och hans kollegor jagas av nitiska poliser, österrikiska jägmästare, utsvultna hundar och blodtörstiga babenbergare.

Boken har sina intressanta delar, bäst är just de som lockar fantasin, som tanken på att pandor skulle kunna gå omkring bland oss människor.

Däremot tycker jag boken av och till är för mycket lärobok, den pekar finger lite för övertydligt ibland, ja det blir rätt trist emellanåt att läsa. Berättelsen har som syfta att belysa viktiga frågor som global uppvärmning, hållbarhet och etik. Det blir för övertydligt emellanåt, på bekostnad av utrymmet för fantasin. Det är som att författarna inte litar på att läsarna själva kan dra konsekvenser och tänka själva.