• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Julegrisen av J.K. Rowling – mästerlig barnbok som är lika underbar för vuxna läsare som för barnen

31 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Julegrisen
Författare J. K. Rowling
Utgivningsdatum 2021-10-12
Förlag Rabén & Sjögren
Översättare Jan Risheden
Originaltitel The Christmas Pig
Medarbetare Johansson, Karin (form)
Illustratör/Fotograf Jim Field
ISBN 9789129736441

J. K. Rowling, författaren bakom den fantastiska Harry Potter-världen är tillbaka med en helt underbar, magisk värld som sprakar av fantasi. Den här gången vänder sig boken till en yngre målgrupp, jag kan tänka mig att den är perfekt för sjuåringar. Men oj vad den är spännande att läsa för mig som vuxen också. Helt mästerligt helt enkelt. Det är bara de riktigt stora författarna som kan skapa verk som är för barn men som engagerar och talar till oss vuxna lika mycket.

J. K. Rowling har dessutom skapat denna fantasifyllda värld och berättelse utan att blinka åt oss vuxna, utan att fylla berättelsen med hänvisningar till saker som bara vi vuxna förstår.

Berättelsen handlar om sjuårige Jack som älskar sitt gosedjur, Lilla Gis, också kallad LG. Gosedjuret, som är en gris, har tappat färgen och reparerats och fått knappar till ögon. Men LG har alltid funnits där som någon Jack kunnat mysa med under täcket och kunnat prata med om allt. Ibland är livet inte så enkelt för de minsta barnen heller. Även om Jack har föräldrar som tycker om honom och vill honom väl händer det saker som gör honom ledsen.

Mamma och pappa skiljs och efter ett tag träffar hans mamma en ny man, Brendan, som är en bra person också. Men Brendan har en tonårsdotter som inte vill ha en bonus-lillebror. På själva jul blir bonus-systern så rosenrasande på Jack att hon slänger ut hans älskade LG genom bilfönstret medan de susar fram på motorvägen.

Jack blir helt galen. Men att kasta sig ut på motorvägen går inte, förstås. Men han har planer att ge sig ut på natten för att leta upp LG på motorvägen. Den magiska julnatten visar sig vara magisk på riktigt. När Jack vaknar på natten möts han av ett tjatter från alla leksaker. Ja inte bara leksakerna utan de flesta sakerna har fått ögon och mun under julnatten och kan prata.

Till tröst för att LG blivit slängd på motorvägen fick Jack en annan likadan, fast nyköpt, gosegris. Självklart går Jack inte med på att ersätta LG. Ingen gris eller något gosedjur i världen kan ersätta LG. Den nya gosegrisen har dock en idé Jack och den nya grisen kan ge sig ut till förlorade sakernas land för att hämta LG.

Wow, vilket äventyr Rowling bjuder in oss på. Vilken fantasi hon har. Det går inte att sluta läsa. Julegrisen är mästerlig barnbok som är lika underbar för vuxna läsare som för barnen.

Enligt bokförlaget vänder Julegrisen sig till en läsålder på 6-9 år. Jag uppmuntrar alla vuxna som har tillgång till barn att läsa dem tillsammans med dem. Inte för att boken är för skrämmande, även om det är rejält spännande ofta, utan för att den är väl värd att bli läst av vuxna också. Unna dig själv detta äventyr på 278 sidor.

Ett stort plus också till bokens illustratör Jim Field som skapat magiska bilder.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Barnböcker, barnbok, Barnlitteratur, Bokrecension, Familjelitteratur, JK Rowling, magi

Bokrecension: Pastoralia och andra noveller av George Saunders – det var plågsamt att tvinga sig att läsa

29 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Pastoralia
Författare George Saunders
Utgivningsdatum 2021-08-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Niclas Nilsson
ISBN 9789100182342

Det här är nog den bok i år som varit den största besvikelsen. Jag läste om den i Dagens Nyheter att det är en samhällskritisk novellsamling. Jag kanske förväntade mig för mycket. Att klyftorna mellan fattiga och rika, mellan de maktlösa och de mäktiga, ökat världen över i takt med att kapitalismen blivit den allenarådande filosofin/ideologin kan nog alla konstatera som har sinnen att uppfatta världen med. Jag hade inte läst något av George Saunders och hoppades på en slags litteraturens motsvarighet till filmens Ken Loach. Men oj vad jag bedrog mig.

I och för sig förstår jag ju att jag inte borde trott på DN:s skribenter. DN är inte en tidning som står på de utsattas och maktlösas sida. Så om de uppfattar något som samhällskritisk bör vi kanske vara införstådda med att det inte handlar om kritik av den ordning som ställer de fattiga utanför maktens sfär.

Denna novellsamling innehåller på ett urval ur fyra tidigare utgivna samlingar: CivilWarl.and in Bad Decline, Patroralia, I Persuasion Nation och Tenth of December.

På förlagets hemsida står: Novellerna speglar ofta en utflippad men igenkännbar samtid och kan beskrivas som ett sprakande fyrverkeri av genialitet, gnistrande fantasi och svart satir.

Vad som är ett fyrverkeri av genialitet kan diskuteras och är väl mer avhängigt av betraktarens mallar. Gnistrande fantasi – ja det innehåller novellerna och svart satir stämmer också. Men novellerna känns inte som att de skildrar något som är lätt att identifiera mig med som invånare i Sverige eller Europa. Tvättbjörnar och andra amerikanska företeelser skildras. Hur ska jag överföra tvättbjörnar som symbol för livet i Sverige?

Satiren står iväg för samhällskritiken, tycker jag. Det blir mer löjeväckande och som enskilda karaktärer som väcker vårt löje. Det finns inget direkt övergripande analytiskt förhållningssätt gentemot vad som orsakar det löjliga.

Denna novellsamling har fått positiv kritik på många håll. Att svenska litteraturkritikers kår domineras av personer från mer gynnade samhällsklasser är nog lätt att visa på. Det är fortfarande svårt att ta sig in till kulturens finrum för människor från samhällets maktlösa grupper även om vi har ett skolsystem som är gratis. Men det handlar om så mycket mer än att ha bra betyg i skolan för att ta sig fram i svenska redaktioner.

Jo, jag tror att också den som har sina rötter i arbetarklass kan uppskatta denna novellsamling. Jag tror det är individuellt hur texten, orden, satiren, talar till var och en. Detta är min personliga uppfattning av denna novellsamling som inte var ett nöje att plöja igenom, som inte talade till mig. Det var plågsamt att tvinga sig att läsa hela samlingen.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bonniers förlag, Pastoralia

Bokrecension: Tunnel 29 av Helena Merriman

27 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Tunnel 29 Den sanna historien om den osannolika flykten under Berlinmuren
Författare Helena Merriman
Utgivningsdatum 2021-08-18
Förlag Bokförlaget Forum
Översättare Åsa Brolin
Originaltitel Tunnel 29
ISBN 9789137158204

En spännande, lättläst och oerhört tankeväckande sann berättelse om Joachim Rudolph och vänner och bekanta till honom som riskerade sina liv för att gräva en tunnel från Västberlin till Östberlin för att ge människor möjlighet att fly från öst. Det är en sann berättelse och flyt i berättandet, men det är klart att det inte är stor litteratur. Men det är inte därför jag väljer att läsa en berättelse som denna.

Joachim Rudolph var 22 år då han ledde projektet att gräva denna tunnel. Helena Merriman har djupintervjuat honom och flera andra och det märks att författaren fått djup insikt i vad som hände. Berättelsen är spännande trots att jag vet gruppen som grävde denna tunnel lyckades. Men det hade stora utmaningar. Det fanns många spioner från Stasi i Östtyskland i Västberlin. Vi får berättat för oss om ett annat tunnelprojekt som misslyckades då en Stasi-spion lyckades nästla sig in i den tunnelgruppen. När människorna samlades i Östberlin vid tunnels mynning greps de av Stasi.

Det är skrämmande vilket förtryck människorna levde under i Östberlin och Östtyskland. Den enorma övervakning som skedde av medborgarna där grannar kunde spionera på varandra. Ändå är detta inte så länge sedan. Muren som skilde Östberlin från Västberlin revs först 1989.

Visst innehåller berättelsen kritik av det östtyska kommunistsystemet, men jag uppfattar detta som en ärlig berättelse som också tar upp att flyktingarna kunde ha problem att finna sig tillrätta i Västberlin och det USA-dominerade kapitalistiska systemet. I Östberlin hade de trots fattigdomen ändå fri sjukvård, exempelvis.

Tunnel 29 är ett stycke viktig nutidshistoria som också är en varning för vår samtid där murar fortfarande byggs mellan människor. Boken bygger på succépodden från BBC Radio med över 5 miljoner nedladdningar.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Bokrecension: En kropp att sörja av Tsitsi Dangarembga

20 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

En kropp att sörja
Författare Tsitsi Dangarembga
Utgivningsdatum 2021-09-08
Förlag Tranan
ISBN 9789189175488

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte tyckte om att läsa den. Jag fick tvinga mig att läsa vidare. Denna roman hade jag höga förväntningar på, då den var väldigt upphaussad före utgivning.
Trettio år efter debuten ”Rotlös”, som blev väldigt hyllad, kom nu den zimbabwiska författaren Tsitsi Dangarembga med en fristående uppföljare: ”En kropp att sörja”.

Huvudpersonen i boken är en medelålders kvinna som haft förmånen att få gå på universitet då en äldre släkting kämpat för att betala studierna. Men nu har denna huvudperson fått sparken från sitt jobb på en reklambyrå, hon är jättefattig och lever på sitt avgångsvederlag. Hon har ingen egen lägenhet utan måste hitta ett rum att hyra. Hon skäms för sin situation och låtsas att hon fortfarande har jobb. Hon äter så billigt det bara går. Det är väldigt sorgligt. Visst, en bok behöver inte vara feelgood eller berätta om lycka, men här är så mörkt hela tiden. Och hon ljuger för sig själv och lurar sig själv och inbillar sig själv att hon ska lösa sin situation på det ena dumma sättet eller det andra dumma sättet.

Ett litterärt grepp i boken är att huvudpersonen hela tiden tilltalas som Du. Det är jag som läsare som det handlar. Du gör si och du tänker så. För mig fungerar inte det sättet att skriva på, det känns mest påklistrat, som ett försök att vara lite originell eller banbrytande. Jag är ledsen att jag inte tycker om boken och fick tvinga mig att läsa vidare. Det är konstigt eftersom jag egentligen uppskattar och gärna läser böcker från andra miljöer än det västerländska, men av någon anledning talar boken inte till mig.

Men att jag inte alls trivdes med att läsa denna roman behöver inte betyda att andra inte gör det. Jag såg att kritikens i Dagens Nyheter prisade boken för dessa många detaljer.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Transparant och kärnfullt om att chefa i TeaterSverige – Slutspel av Ronnie Hallgren

19 oktober, 2021 by Mats Hallberg

foto Alex Tarragüel Rubio från repetition på Göteborgs Stadsteater

Slutspel – En teaterchef checkar ut

Ronnie Hallgren

Utgiven 2021-10-09

ISBN 9789189401020

Bokförlaget Korpen

Ronnie Hallgren har en exceptionell lång karriär bakom sig med konkret ansvar för institutionsteatrar i Västra Götaland. Ansvaret har manifesterats genom yrkesbeteckningarna konstnärlig ledare, chef och vd. Göteborgaren född 1948 har blivit regionen och staden trogen, fast beslutsfattandet inom konstens hägn startade som konstnärlig ledare för Unga Teatern i Malmö, knuten till Malmö Stadsteater. Där verkade Hallgren i egenskap av regissör i tio år efter att ha genomgått regiutbildning på Dramatiska Institutet. Den långa chefsperioden inleds på Landstingets Barn- och ungdomsteater i Älvsborg, det vill säga Älvsborgsteatern i Borås. Fortfarande anställd där rekryteras han till Bohusläns Teater i Uddevalla, när kris och till och med nedläggning föresvävade som reella hot. Hallgren pendlar bokstavligt talat mellan teatrarna. Försöker få dem att fungera och utvecklas under uppkomna problem. Vi får veta mycket om inriktning, anslagsansökningar, omorganisation och kreativa processer. Mest känd är den meriterade teatermannen för att ha varit vd på Göteborgs Stadsteater respektive flaggskeppet GöteborgsOperan. Har dessutom varit professor i scenisk gestaltning vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Att hans reflektioner i självbiografins form alls blev skrivna beror på hittade anteckningsböcker. Upptäckten gjordes på jakt efter regimanus till Beckets pjäs Slutspel, vars premiär jag närvarade på och recenserade, vilket Hallgren noterat och gillat i sociala medier. Noggranna bearbetningen av sparade anteckningar resulterade i en tillbakablickande, behändig bok på 220 sidor. Ett häftat danskt band som ryms i rockfickan. Språket ringar träffsäkert in hans tankegångar och upplysningar, utan att varken bli knapphändigt eller alltför komprimerat. Istället lika rappt som insiktsfullt skrivet. Ett antal anekdoter i form av oftast smärtsamma minnen från uppväxten, ramar in och sätter i perspektiv. Utgör en gripande relief om en imponerande karriär trots påvra omständigheter. Vikten av att ha haft tillgång till en stöttande mamma framgår med önskvärd tydlighet. För några år sedan såg jag premiären av De ensligas allé , en monolog av Carina M Johansson interfolierad av livemusik skriven av Bob Dylan. Framgår i recensionen att jag blev tagen. Till saken hör att den trasige själ Johansson berättar om, var syskon till både nämnda skådespelare och Ronnie Hallgren. Mamman , hjältinnan, finns med på ett hörn i uppsättningen.

Visst hade det varit intressant att läsa mer om framväxten av olika framgångsrika uppsättningar, på bekostnad av spelet bakom scen. Att framställningen några gånger blir lite intern, mest känns angelägen för kulturbyråkrater och branschkollegor får man ha överseende med. Hallgren och dennes överordnades beslut har ju positivt (eller i värsta fall dess motsats), påtagligt påverkat inriktningen på institutioner ”kulturtanter” och vi andra dras till. En olöslig nackdel med memoarer, är att andras omdömen saknas. Hade varit intressant att som appendix låta en handfull av de personer Hallgren jobbat länge med uttala sig.

Att Hallgren månat om att vara en synlig och lyhörd chef framgår utan tvekan. Men fungerar strategin i praktiken? Hade med mig Slutspel vid besök på Operans restaurang när deras goda lunch inmundigades. Berättade om författarens gärning när notan kom, För den medelålders kvinnan på restaurangen ringde, underligt nog, ingen klocka. Eftersom jag haft nöjet att ofta frekventerat Stadsteatern (recensent, publikombud, intresserad privatperson), har det fallit sig naturligt att ibland utväxla några ord. Har hänt att Hallgren -vid tidpunkt inte längre anställd – i förtroende yppat åsikter om uppsättningar, ett förtroende jag uppskattat mycket. Visar om inte annat att Hallgren är engagerad, utrustad med respektfyllt beteende.

pressfoto – fotograf Mats Bäcker

Läsaren får reda på att teaterchefen brunnit för att introducera dans för målgruppen barn, vilket gett ringar på vattnet. Vidare att kulturutbyten, särskilt med organisationer i Afrika haft ett avgörande inflytande där han varit verksam. Blev många resor till en helt annorlunda miljö, flera berömligt genomförda projekt. Jämställdhet omsatt i praktiken visar sig vara en revolutionerande tankefigur. Det idoga initiativet genomsyrar en chef som varit öppen med sin egen läggning. Sambandet är inte självklart, men kan ha bidragit till hans iver att förändra ingrodda strukturer. I slutet av boken luftas berättigat missmod gentemot trångsynta politiker. Om möjligt ännu mer vrede läggs på byråkraters tröstlösa begär efter evidens, fakta. Man sympatiserar fullt ut med en platschef, vars vardag alltmer kräver redovisningar omvandlade till mätbara, kvantifierbara förhållanden. Styrdokument, måluppfyllelse och mätindikatorer till förbannelse! Inflationen av cirkeldiagram får honom att storkna, slå bakut. Konstnärliga visioner medges inte utrymme i futtig sifferexercis, vars konsekvens, enligt en erfaren teaterchef, i värsta fall blir en snara runt konstens frihet.

Långt in i läsningen fastnar jag för en passus om introspektion. Författaren undrar vem som finns till hands för en chef vars tro på sin förmåga kan vackla, särskilt när konflikter måste lösas. Vem tröstar chefen, en chef vars uppgift det är att lyssna på personalens problem. skriver Hallgren. I backspegeln anser han för det mesta att han agerat klokt. Men vidgår också att några gånger blev det fel, eller förhastade åtgärder.

73-åringen framstår som en person med förunderligt gott minne, även i beaktande av att hågkomsterna kunnat vidimeras av antecknings-/ dagböcker. Underligt att han inte ger uttryck för mer tvivel. Memoarerna är omdömesgilla, någon trätobroder hängs inte ut. Ett undantag skymtar fram. Handlar om en självcentrerad, komplicerad verksamhetsledare för Operans ryktbara danskompani, vars beteende utlöser en svårbotad konflikt. Visst är det lite kittlande att få skeenden beskrivna inifrån av någon som varit med och bestämt inriktning, på högtstående inrättningar besökta i olika funktioner. Ska ånyo understrykas att språket är inbjudande läsvänligt i en intressant redogörelse, vars stoff är förvånansvärt kort hållet. Inte minst med tanke på allt Ronnie Hallgren varit med om. Den remarkabla resan han gjort från en bakgård i Majorna till chefsstolar med makt och inflytande till konstens fromma.

Arkiverad under: Bokrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in