Slutspel – En teaterchef checkar ut
Ronnie Hallgren
Utgiven 2021-10-09
ISBN 9789189401020
Bokförlaget Korpen
Ronnie Hallgren har en exceptionell lång karriär bakom sig med konkret ansvar för institutionsteatrar i Västra Götaland. Ansvaret har manifesterats genom yrkesbeteckningarna konstnärlig ledare, chef och vd. Göteborgaren född 1948 har blivit regionen och staden trogen, fast beslutsfattandet inom konstens hägn startade som konstnärlig ledare för Unga Teatern i Malmö, knuten till Malmö Stadsteater. Där verkade Hallgren i egenskap av regissör i tio år efter att ha genomgått regiutbildning på Dramatiska Institutet. Den långa chefsperioden inleds på Landstingets Barn- och ungdomsteater i Älvsborg, det vill säga Älvsborgsteatern i Borås. Fortfarande anställd där rekryteras han till Bohusläns Teater i Uddevalla, när kris och till och med nedläggning föresvävade som reella hot. Hallgren pendlar bokstavligt talat mellan teatrarna. Försöker få dem att fungera och utvecklas under uppkomna problem. Vi får veta mycket om inriktning, anslagsansökningar, omorganisation och kreativa processer. Mest känd är den meriterade teatermannen för att ha varit vd på Göteborgs Stadsteater respektive flaggskeppet GöteborgsOperan. Har dessutom varit professor i scenisk gestaltning vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.
Att hans reflektioner i självbiografins form alls blev skrivna beror på hittade anteckningsböcker. Upptäckten gjordes på jakt efter regimanus till Beckets pjäs Slutspel, vars premiär jag närvarade på och recenserade, vilket Hallgren noterat och gillat i sociala medier. Noggranna bearbetningen av sparade anteckningar resulterade i en tillbakablickande, behändig bok på 220 sidor. Ett häftat danskt band som ryms i rockfickan. Språket ringar träffsäkert in hans tankegångar och upplysningar, utan att varken bli knapphändigt eller alltför komprimerat. Istället lika rappt som insiktsfullt skrivet. Ett antal anekdoter i form av oftast smärtsamma minnen från uppväxten, ramar in och sätter i perspektiv. Utgör en gripande relief om en imponerande karriär trots påvra omständigheter. Vikten av att ha haft tillgång till en stöttande mamma framgår med önskvärd tydlighet. För några år sedan såg jag premiären av De ensligas allé , en monolog av Carina M Johansson interfolierad av livemusik skriven av Bob Dylan. Framgår i recensionen att jag blev tagen. Till saken hör att den trasige själ Johansson berättar om, var syskon till både nämnda skådespelare och Ronnie Hallgren. Mamman , hjältinnan, finns med på ett hörn i uppsättningen.
Visst hade det varit intressant att läsa mer om framväxten av olika framgångsrika uppsättningar, på bekostnad av spelet bakom scen. Att framställningen några gånger blir lite intern, mest känns angelägen för kulturbyråkrater och branschkollegor får man ha överseende med. Hallgren och dennes överordnades beslut har ju positivt (eller i värsta fall dess motsats), påtagligt påverkat inriktningen på institutioner ”kulturtanter” och vi andra dras till. En olöslig nackdel med memoarer, är att andras omdömen saknas. Hade varit intressant att som appendix låta en handfull av de personer Hallgren jobbat länge med uttala sig.
Att Hallgren månat om att vara en synlig och lyhörd chef framgår utan tvekan. Men fungerar strategin i praktiken? Hade med mig Slutspel vid besök på Operans restaurang när deras goda lunch inmundigades. Berättade om författarens gärning när notan kom, För den medelålders kvinnan på restaurangen ringde, underligt nog, ingen klocka. Eftersom jag haft nöjet att ofta frekventerat Stadsteatern (recensent, publikombud, intresserad privatperson), har det fallit sig naturligt att ibland utväxla några ord. Har hänt att Hallgren -vid tidpunkt inte längre anställd – i förtroende yppat åsikter om uppsättningar, ett förtroende jag uppskattat mycket. Visar om inte annat att Hallgren är engagerad, utrustad med respektfyllt beteende.
Läsaren får reda på att teaterchefen brunnit för att introducera dans för målgruppen barn, vilket gett ringar på vattnet. Vidare att kulturutbyten, särskilt med organisationer i Afrika haft ett avgörande inflytande där han varit verksam. Blev många resor till en helt annorlunda miljö, flera berömligt genomförda projekt. Jämställdhet omsatt i praktiken visar sig vara en revolutionerande tankefigur. Det idoga initiativet genomsyrar en chef som varit öppen med sin egen läggning. Sambandet är inte självklart, men kan ha bidragit till hans iver att förändra ingrodda strukturer. I slutet av boken luftas berättigat missmod gentemot trångsynta politiker. Om möjligt ännu mer vrede läggs på byråkraters tröstlösa begär efter evidens, fakta. Man sympatiserar fullt ut med en platschef, vars vardag alltmer kräver redovisningar omvandlade till mätbara, kvantifierbara förhållanden. Styrdokument, måluppfyllelse och mätindikatorer till förbannelse! Inflationen av cirkeldiagram får honom att storkna, slå bakut. Konstnärliga visioner medges inte utrymme i futtig sifferexercis, vars konsekvens, enligt en erfaren teaterchef, i värsta fall blir en snara runt konstens frihet.
Långt in i läsningen fastnar jag för en passus om introspektion. Författaren undrar vem som finns till hands för en chef vars tro på sin förmåga kan vackla, särskilt när konflikter måste lösas. Vem tröstar chefen, en chef vars uppgift det är att lyssna på personalens problem. skriver Hallgren. I backspegeln anser han för det mesta att han agerat klokt. Men vidgår också att några gånger blev det fel, eller förhastade åtgärder.
73-åringen framstår som en person med förunderligt gott minne, även i beaktande av att hågkomsterna kunnat vidimeras av antecknings-/ dagböcker. Underligt att han inte ger uttryck för mer tvivel. Memoarerna är omdömesgilla, någon trätobroder hängs inte ut. Ett undantag skymtar fram. Handlar om en självcentrerad, komplicerad verksamhetsledare för Operans ryktbara danskompani, vars beteende utlöser en svårbotad konflikt. Visst är det lite kittlande att få skeenden beskrivna inifrån av någon som varit med och bestämt inriktning, på högtstående inrättningar besökta i olika funktioner. Ska ånyo understrykas att språket är inbjudande läsvänligt i en intressant redogörelse, vars stoff är förvånansvärt kort hållet. Inte minst med tanke på allt Ronnie Hallgren varit med om. Den remarkabla resan han gjort från en bakgård i Majorna till chefsstolar med makt och inflytande till konstens fromma.