Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Recension av Jag är ditt fan in i döden av Coco Moodysson

by

”London 2009. På en mörkgata står en grupp förhoppningsfulla fans och väntar på Robert Smith, sångare i det legendariska bandet The Cure. Bland dem som står där finns KevinTheCurefan, IfOnly2Night och Juice4Cure, alla hängivna beundrare av The Cure som har lärt känna varandra genom fansidor på nätet. Medan natten blir mörkare och kallare undrar de om Robert Smith verkligen kommer?”

Så står det på baksidan av seriealbumet Jag är ditt fan ända in i döden av Coco Moodysson.

Har det äntligen blivit dags för tidernas bästa band att få den respekt de förtjänar?

Som hängivet Cure-fan tycker jag naturligtvis att boken är intressant. För det första så är det tydligt att serietecknaren Coco Moodysson måste vara ett fan av The Cure. Samtalen mellan fansen är trovärdiga och som hämtade ur något forum på nätet.

Något jag gillar är hur serien är uppbyggd som en nedräkning av de tio mest förekommande orden i bandets låtar. Gissa vilket ord som kommer på första plats!

Serien utspelar sig under The Cures senaste konsert i London som Kulturbloggen för övrigt var på.

Om man ska se till ett vidare perspektivet handlar serien om kändisdyrkan och besatthet över huvudtaget vilket innebär att du inte måste tycka om The Cure för att kunna uppskatta boken (även om det naturligtvis är en fördel).

Coco Moodysson har en egen blogg som ni kan besöka här.

Tre böcker jag inte kunde slita mig ifrån: De sex misstänkta, Mirakelmannen och Just Kids

by


Just Kids, biografin om Patti Smith av Patti Smith, De sex misstänkta av Vikas Swarup, författaren till Slumdog Millionaire och Mirakelmannen, en deckare av Jonas Moström.
Tre böcker som kommit ut i vår och som alla tre varit sådana berättelsen att jag inte kunde slita mig från boken när jag börjat läsa.

De sex misstänkta
Vikas Swarups debutroman Slumdog Millionaire blev filmatiserad och vann en hel rad Oscarstatyetter och också den finaste för bästa film. Uppföljaren – ”De sex misstänkta” är en hel annan slags bok. Den utspelar sig också i dagens Indien men är mer en deckarhistoria. En rik korrumperad ung man som med hjälp av inflytelserika vänner inom rättsväsendet friats från flera grova brott, bland annat mord och vållande till andras död, blir själv mördad,ihjälskjuten, på en stor fest. Sex personer grips av polisen, alla sex har ett skjutvapen på sig. Berättelsen rullas upp genom dessa sex personers berättelser.
Det är ett svårt sätt att berätta en historia på, men Swarup har koll på berättelsen och den var så fängslande att jag inte ville lägga ifrån mig boken.

Jag hade till och med förmånen att få träffa författaren i fredags och intervjua honom. Han är indier och arbetar som diplomat och är placerad i Kobe i Japan. Hans arbete kräver långa arbetsdagar, ofta kommer han hem sent på kvällen. Ingen chans att han då orkar skriva, berättade han.
– Jag vill ju träffa familjen också, sade Vikas Swarup.
Han ägnar istället helgerna åt att skriva.

Han är inte den typen som skriver om och skriver om.
– När jag väl börjat skriva har jag klart för mig väldigt mycket av vad som ska hända, berättade han.
Och så sade han att han ser sig själv mer som historieberättare än författare.

Nå, i vilket fall som helst fungerar hans böcker som spännande berättelser för mig.
Lite från bokförlagets hemsida om boken ”De sex misstänkta”

Vikas Swarups hett efterlängtade andra roman har inspirerats av verkliga händelser och är både en rafflande bladvändare och en insiktsfull skildring av dagens Indien. Hans fantasifulla och mångfasetterade berättelse kommer att tillfredsställa alla läsare som uppskattade den hyllade debuten Vem vill bli miljardär? (Slumdog Millionaire). Den djärvt och knipslugt hopfogade romanen De sex misstänkta är ett verk av en mästerlig historieberättare

.
Chang Weng har också bloggat om boken.
.

Just Kids av Patti Smith
Robert Mapplethorpe var en amerikansk fotograf som dog i aids 1989, 42 år gammal. Han var pojkvän och sedan nära vän till Patti Smith, speciellt när de båda var i tjugoårsåldern och levde tillsammans i konstnärskvarteren i New York, fattiga och sökande efter genombrott som konstnärer.
När Robert dog lovade Patti Smith honom att hon skulle skriva ner deras historia. Nu, mer än tjugo år senare, har hon förmått sig till att skriva berättelsen.
Så egentligen är det inte en biografi över Patti Smith utan lika mycket om Robert och framför allt är det en fantastisk skildring av New York och konstnärsgrupperna i utkanten av samhället under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Det var också en sådan bok jag inte kunde slita mig ifrån och när jag nu läst den har jag bestämt mig för att jag ska läsa fler biografier om människor i vår tid och framför allt om rock- och popmusiker.
Jag tror att de flesta som recenserat ”Just Kids” är lika fångade av boken. Göran Greider recenserade den i DN:

Det är underligt att läsa om New York dessa år. Känslan är så stark av att klubbarna, konstnärerna, artisterna, poeterna hör till en lika svunnen värld som Apollinaires och Picassos Paris i början av förra seklet.

Skildringen av livet på Chelsea Hotel, där man får möta hälften av alla hjältar som folk i min ålder i det avlägsna Skandinavien någonsin kan ha haft, är som en dagbok från drömmens insida: Janis Joplin, Allen Ginsberg, Sam Shepard. I lobbyn står Patti med en uppstoppad kråka som hon köpt och in genom dörren kliver Salvador Dalí och ser sig nervöst omkring tills han får syn på den där kråkan och leende säger till henne att också hon är som en kråka. ”Tja, bara en helt vanlig dag på Chelsea”, konstaterar Patti Smith. I trappan upp till en fest sitter den blyge Patti och möter där en ännu blygare Jimi Hendrix.

Fler recensioner av Just Kids: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Mirakelmannen
Jonas Moström är en intressant författare som jag upptäckt på senare tid. Det här är en deckare i en serie om flera med bland annat kriminalkommissarie Johan Axberg som en av de två huvudkaraktärna.

Om du är nyfiken på Jonas Moström såg jag att han ska vara med och inviga Sture Bibliotek, som är ett bibliotek i tunnelbanan i Stockholm. Invigningen är på tisdag 18 maj från 18.30 vid Östermalmstorgs tunnelbana.

Författaren presenterar sig själv på sin hemsida:

Jag är född 1973 och uppvuxen i Bräcke, Jämtland. Nu bor jag sedan några år med min familj i Stockholm där jag arbetar som husläkare på en vårdcentral. Romanen som jag skrivit, Dödens pendel, utspelar sig till stora delar på sjukhuset i Sundsvall, där jag gjorde min AT-tjänstgöring i två år innan jag fick min läkarlegitimation.
Min berättelse har två huvudpersoner; kriminalkommissarie Johan Axberg och hjärtläkare Erik Jensen. Båda blir indragna i jakten på en seriemördare som härjar i staden, och handlingen rör sig mellan polishuset, stadens nyöppnade kasino och lasarettet.
Att jag valde sjukhusmiljön som utgångspunkt för min berättelse var självklart. Ingenstans är den sköra tråden mellan liv och död så påtaglig som här. Dramatiska och rörande människoöden utspelar sig varje dag inom sjukhusets väggar. Dessutom finns här en ständig ström av olika människor i de till synes ändlösa korridorerna.

Han har en blogg också där han berättar om sina böcker. Här berättar han om ”Mirakelmannen”:

Första dagen på sin påtvingade tjänstledighet blir kriminalkommissarie Johan Axberg kontaktad av en barndomsvän, Mattias Molin, som han inte haft kontakt med sedan han flyttade från den lilla byn Bråsjö i Medelpad vid elva års ålder.

Mattias vädjar till Johan att han ska besöka honom. Han har något viktigt att berätta om olyckan då en annan barndomsvän, den så kallade mirakelmannen Chris Wirén, drunknade under en fisketur.

Wirén var chef för Symfonikliniken – ett hälsocenter som ger alternativ vård till obotligt sjuka personer för skyhöga belopp. Wirén skapade sig ett världsrykte när han botade en Hollywoodstjärna från skelettcancer trots att alla läkare sa att det var omöjligt. Nu vallfärdar rika personer från jordens alla hörn till Symfoniklinken för att bli friska från sjukdomar som läkarvetenskapen inte klarar av.

Jag har som sagt läst en bok tidigare i serien och med båda böckerna var det likadant: berättelsen grep tag i mig och jag försökte få chans att sjunka ner ensam med boken så fort tillfälle gavs. Moström har ett trovärdigt sätt att skildra människorna och det känns som om jag kommer dem nära och begriper mig på dem, fast jag blir arg på dem ibland för att de inte gör som jag skulle gjort. Men det är ju just därför det kan bli en berättelse, för att människor far iväg och inte beter sig så klokt alla gånger.

De sex misstänkta
Swarup, Vikas
Originalets titel: Six suspects
Översättning: Helena Sjöstrand Svenn & Gösta Svenn
ISBN 978-91-7002-791-8

Just Kids
Författare: Patti Smith
ISBN 10: 9185251879
Förlag: Brombergs
Utgivningsdatum: 2010
Originaltitel: Just Kids
Översättare: Ulla Danielsson

Mirakelmannen
Författare: Jonas Moström
ISBN 9185801941
ISBN-13 9789185801947

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Bevis för vänstern liv – recension av: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället

by

Bevis för vänstern liv

Först maj 2010: De glesa skaror som tågar under röda fanor för tankarna mer till missväxt än skördeår jämfört med firandet av arbetarrörelsens dag när jag var liten. Men naturligtvis har Göran Greider rätt i sin nya bok: historien de senaste 30 åren borde ha lett till en skördetid i dag, en naturlig följd av den ekonomiska och ekologiska krisen.

Så är det ju inte, vänstern har tvärtom förlorat fotfäste och dess företrädare framstår som avvikande. Om de framstår alls. Lika litet inföll den väntade skördetiden efter andra världskriget; vänstern – särskilt kommunisterna – trodde att folk efter de mörka årtiondena skulle dra slutsatser om kapitalismen och rösta med vänstern. I boken ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” är det de gångna årtiondenas betoning av konsumtion som analyseras.

Men analyserna i boken spänner över ekonomiska maktförhållanden, uppväxten i den lilla sörmländska industristaden, jordens klimat, privata ställningstaganden för miljön, nyliberalism, identitetsförskjutningar i det svenska klassamhället, socialdemokratins oförmåga att forma ideologiska utgångspunkter inför valet och texter av Clash och Pasolini i sitt sammanhang. Bland annat.

Göran Greider har som uttalad ambition att ingjuta hopp och självförtroende i vänstern. Jag tycker att det lyckas, att de många trådarna fogas samman på ett stilistiskt oerhört säkert vis. Framför allt känns det upplyftande att han så uppenbart hyser den största tilltro till sina läsares förmåga att hänga med – i samma anda som Rosa Luxenburg och Antonio Gramsci, för övrigt två av de ”vänstermedvetande” som lyfts fram i boken.

Jag tror att Greider förmår formulera mycket av det som många med ett vagare vänstermedvetande ”känt”, men själv inte förmått analysera eller klargöra ens för sig själv. Än mindre för en omvärld där den sortens resonemang knappast är hårdvaluta.

I de stora tidningarna har ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” fått ett minst sagt ljumt mottagande. I Aftonbladet skriver Anders Johansson att Greider vill nytt men tänker gammalt: ”känner igen mig i Greiders reaktion hösten 2008: den förlösande skadeglädjen över de vanligtvis så självsäkra ekonomernas flackande blickar, tillfredsställelsen i att se en nyliberal världsbild falla samman inför öppen ridå. :http://www.aftonbladet.se/kultur/article7051318.ab

När Sveriges största morgontidning publicerar en recension av boken – en dag för tidigt, inte på första maj som är första recensionsdag – är det den inlånade recensenten Ann-Charlotte Marteus, ledarskribent i Expressen, som skriver eftersom Göran Greider även är medarbetare i DN Kultur. Hon finner en nyfiken, känslig och sympatisk individ som är avväpnande självgenomskådande – och skriver för långt om sina drömmar, ibland karaktäriserade som makalösa i sin brist på verklighetsförankring.

Nu är Göran Greider själv redan inne på det spåret i boken – den egna produktiviteten – och verkar vara van att den möter skepsis. Jag tycker att kritik av slaget som antyder att förmågan att skriva snabbt, och i olika genrer, står i motsats till kvalitet är totalt ointressant. Möjligen skulle man kunna önska att Greider dragit ihop texten tajtare ibland. Men han är ju inte nyhetsreporter.

Han har sökt förklaringar till dagens samhälle i de närmast föregående årtiondenas ekonomiska och politiska utveckling. Och det är där jag alltid tror det är mest fruktbart att söka förklaringar, oavsett om det handlar om hur nazisterna kom till makten i 1930-talets Tyskland eller hur Sverigedemokraterna lockar väljare i dag. Med dunkla teorier om allt ifrån nationalkaraktärer till hemliga sammansvärjningar blir allt oftast bara mer dunkelt.

”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” analyserar alltså främst det som varit och det är bra så. Den öppnar därmed upp för framtiden och visar att andra samhällsstrukturer är möjliga utan att visa på en detaljkonstruktion eller vara en skrift med ett nytt partiprogram för SAP. Det kanske vore önskvärt i och för sig men då i annan bok.

Göran Greider är en av få som konsekvent talar om klass. När vi mindre namnkunniga försöker möts vi nästan undantagslöst av tillrättavisningar av typen att kön och etnicitet också måste vägas in och talas om. Jo visst, men någon gång kunde det kanske vara intressant att tala om det som jag, och många andra, upplever som det som går först?

Själv tänker jag i alla fall börja nämna en grupp vid dess, i min mening, rätta namn efter att ha läst boken och det är arbetarklassen. Som, vilket Greider också påpekar, närmast försvunnit som begrepp under den period han skildrar – språkbruket speglar en förändring i samhället; ”arbetarklass” har en inneboende laddning av styrka, självständighet och medveten vilja till förändring helt olik ”underklass”, ”lägre socialgrupper” eller – vidriga begrepp – White trash.

Min läsning av boken är naturligtvis präglad av att jag har ungefär samma referenser som författaren. Men mindre liksom, jag har ju inte läst så mycket… Något av det fina med ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” är emellertid att den väcker nyfikenhet på sådana tänkare och poeter jag bara känner till namnet. Ibland känns boken lite som marxistisk grundkurs och det sagt som något positivt. Många har fått verktyg att gå vidare med sina egna analyser tack vare kurser av det slaget.

Mer tvärsäkert kan jag hålla med om att det socialdemokratiska partiet i Sverige måste formulera idéer och visioner, inte bara hoppas att medelklassen ska rösta på partiet tack vare att de själva kortsiktigt tjänar några hundralappar på det. Jag tror att folk vill ha något mycket mer än så av politikerna. Och jag tror att människor är sig rätt lika i det fallet.

Till sist ser jag det som en central mening när Göran Greider skriver att ”Missnöjet är alltid grunden för sociala förändringar.” Som ord har det blivit negativt laddat, ett epitet som klistras på fackliga företrädare inte minst, eller en ”gnällig vänster” i stort.


Det samhälle Greider beskriver hyllar ju ”det positiva”, de individuella lösningarna på alla möjliga och påhittade problem, där lycka är något som var och en själv ska skapa genom allt från olika slags ensidig kosthållning, för att gå ner i vikt, till meditativa bad i hemmaspa och ständiga ombyggnader av fullt funktionsdugliga kök och badrum.

Men missnöje kan föda handling på ett helt annat vis, leda till något som ger tillfredsställelse på ett djupare plan. Slutsatsen efter att ha läst boken är att det är hög tid för ett samhälle med mer missnöje – för vänsterns sena skördetid.
/Lilly Hallberg


BOKTITEL: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront
ISBN 978-91-7037-492-0

Relaterat: Göteborgsposten
Sveriges Radio

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den röda grevinnan – En europeisk historia

by

Yvonne Hirdmans bok ”Den röda grevinnan” är en dotters berättelse om sin mor och samtidigt 1900-talshistoria. Och som läsare är det mycket spännande att följa Charlottes liv, ofta i händelsernas centrum.

Biografins centrala delar kartlägger händelser i det förflutna, innan tiden som fru Charlotte Hirdman och mor till tre barn i Hökarängen. En annorlunda, ”utländsk” mamma med ett förflutet, mitt i Folkhemmet – med vilkas förgrundsgestalter hon kom att leva intimt samman med, för övrigt.

Utgångspunkten är Yvonne Hirdmans ganska dunkla kunskap om sin mor. Att mamman faktiskt var grevinna talade barnet Yvonne om för de inflyttade kamraterna i efterkrigstidens förort. I boken följer hon den sedan länge döda moderns levnad, söker svar bland så väl släktingar som Tredje Kommunistinternationalens personakter och de egna byrålådorna.

Charlotte Schledt föddes i Estland, som då tillhörde Tsarryssland. Familjen flyttade sedan till de östra utmarkerna av imperiet Österrike-Ungern och levde då nära fronten under första världskriget. Hon gifte sig med en fattig baltisk greve, Alexander Stenbock-Fermor, och dansade i Weimartidens Berlin tiden innan nazisterna tog över makten. För att sedan förälska sig i en kommunist och fly till Moskva och så åter fly, nu som en av de sista innan den stora terrorn inleddes.

Efter två år i Paris lämnar Charlotte 1939 också den staden och for tillbaka, norrut, ”som en flykting som korsade sina gamla spår” med dotterns ord. Via Köpenhamn till Norge och väntad av vänner, orolig för att barnet i magen ska märka av hennes sinnestämning – kall och orörlig.

Författaren Yvonne Hirdmans berättelse om sin mor berör naturligtvis för att det är en skickligt iscensatt historia där många av de enskilda delarna har stor inneboende sprängkraft. Men också för det rörande sättet på vilket hon närmar sig sin mamma, med både respekt och kärlek – de olika vinklarna tillåts få utrymme, dagens synsätt skriver aldrig över gårdagens.

Historien är öppet berättad, lämnar inga svar som slås fast en gång för alla men öppnar för en förståelse som också gäller vår samtid. Charlottes liv är fascinerande just för att det verkligen är en europeisk historia, som undertiteln lyder. Det påminner mig om Göran Greiders skildring av Rudolf Meidner, med den liknande undertieln ”Ett 1900-talsliv” – i båda fallen handlar det om personer som, om än mycket olika, levt nära och över gränser både bildligt och bokstavligt.

Det är också mycket intressant att ta del av Yvonne Hirdmans historiebeskrivningar – folkbildande i fin bemärkelse – av de platser och tider där modern levt. Och, inte minst, av ett rikt bildmaterial vars sista bilder både rymmer Charlotte ensam, på resa i det sönderbombade Europa strax efter krigsslutet, och hela hennes svenska familj samlad i den nya lägenheten på Cigarrvägen.

Yvonne Hirdman var tidigare professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet och därefter professor i genushistoria vid Stockholms universitet. Nu är hon verksam på samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola och vid Stockholms universitet. ?Hon har i många år forskat om välfärdsstat och genusordning.

/Lilly Hallberg

Titel: Den röda grevinnan En europeisk historia
Författare: Yvonne Hirdman
Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-419-7

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och pressmeddelande på Newsdesk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kristian Lundberg: Yarden – jag tror på allt

by

Kristian Lundbergs berättelse om arbete utan arbetsrätt är till en början så mörk att jag tappar andan och knappt orkar ta mig vidare. Men samtidigt så svår att lägga ifrån sig att jag sträckläser den och till slut faktiskt ser ljuset – i solidariteten mellan människor, mellan arbetarna trots allt och bortom alla floskler.

Yarden är namnet på ett företag i Malmös hamn där en grå jättemassa av människor utför ett slitsamt, otacksamt och ofta meningslöst flyttande och skötande av bilar. De är på väg någonstans, bilarna alltså – nya ägare, nya länder. Arbetarna är däremot fast i malströmmen och samtidigt totalt ointressanta som individer för arbetsgivaren, de kan bytas ut nästa dag eller nästa vecka.

Kristian Lundberg skriver avskalat och osentimentalt om en klassresa nedåt, med blicken hos den som varit någon annanstans – i berättarjagets Krister Lundbergs fall i medievärlden, som skribent. Det är motsatsen till ett självvalt studieprojekt hos underklassen, det handlar krasst om uteblivna uppdrag, möjligheter, om restskatt och akut brist på pengar.

Och Kristian Lundbergs förvåning känns äkta: Är det så här det ser ut nu, där nere? När han var yngre var det ju så lätt att få ett okvalificerat arbete med förhållandevis bra villkor. Rena drömjobben sett ur dagens perspektiv.

Det är skrivet med äkta omtanke också om andra, främst sonen men också vännerna i det som först enbart framstår som ett landskap utan ljus. Efterhand träder de fram, blir individer och vänner med egna historier och liv. Och som kan försvinna helt plötsligt när arbetsgivaren, inte sällan på helt godtyckliga grunder, fått för sig att någon begått något brott – eller helt enkelt har fel attityd.

”Yarden” är också en berättelse om en barndom i skuggan av en psykiskt sjuk mor och en far som givit sig av, om möjligheterna tack vare läsandet och – om klass, om de inte så välstädade skrymslena i samhället under folkhemmets guldålder. Då och nu, fast förankrat på olika platser och i olika årtionden men alltid trovärdig.

Det är också en Malmöskildring som är påträngande och storartad i sin sparsmakade stil, alltid exakt. Det är lätt att känna ”just så är det, just så var det” om allt från den tidiga morgontimmens tid för eftertanke och utsikten på en bro till bemanningsföretagens cyniska resonerande om de mänskliga brickorna nere i hamnen.

Krister Lundbergs berättelse ”Yarden” är en bok som rosats av kritikerkåren. Som läsare går det inte att komma ifrån frågan vad du gör när du vet att det som berättas är sant. Går det att fortsätta utan att protestera?

/Lilly Hallberg

Relaterade recensioner:
Svenska Dagbladet
Göteborgs-Posten
LO Tidningen
Sydsvenskan

Övrigt relaterad: Dagens Nyheter

BOK
Författare: Kristian Lundberg
Titel: Yarden – En berättelse
Förlag: Symposion
ISBN-nummer: 978-91-7139-838-2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,