”Segraren står ensam” – visst är det en titel på en bok som låter intressant, lockande att läsa?
På baksidan av boken står:
I ”Segraren står ensam” återvänder Paulo Coelho till de viktiga teman som hittas i ”Elva minuter” och ”Zahiren”. Vi får en spegelbild av världen vi lever i, där vår strävan efter rikedom och berömmelse till varje pris, hindrar oss från att se det våra hjärtan verkligen önskar.
Jag fastnade för Paulo Coelho när jag läste ”Alkemisten”. Jag läste flera av hans böcker efter att jag läst ”Alkemisten”. Ingen av böckerna kom upp i samma nivå och klass som ”Alkemisten” men de fungerade att läsa, i alla fall.
Nu mer ”Segraren står ensam” gick jag tvinga mig själv att läsa klart boken.
Den var så dålig.
Först och främst svarar den inte alls upp till det som baksidestexten utlovar. Handlingen i romanen är förlagd till staden Cannes i Frankrike i samband med filmfestivalen. En helsjuk knäpp ryss har fått för sig att han ska mörda flera personer för att på så sätt få tillbaka sin fru som övergett honom för en annan man.
Men så som Paulo Coelho beskriver den här ryssen, Igor, är det inte trovärdigt för fem öre. Ingen läsare kan väl köpa att Igor på fullt allvar kan ha lyckats så otroligt med sina affärer och samtidigt vara så extremt sjuk i skallen.
Ingen av karaktärerna i romanen är trovärdigt, Coelho beskriver dem alldeles för ytligt.
Han skriver på ett ytligt sätt överhuvudtaget och anstränger sig inte att litterärt få oss att uppleva något själva. Han skriver oss på näsan hela tiden, skriver att människorna är ytliga och beräknande istället för att framställa det litterärt så vi själva kan upptäcka något.
Coelhos mest framgångsrika bok Alkemisten har sålts i 46 miljoner exemplar.
Kanske han skulle nöja sig med det och inte skriva fler böcker. Det är skrämmande att när en författare väl slagit igenom kan de producera vilken skit som helst och ändå få det tryckt och översatt till mängder av olika språk. Efter att ha tvingat mig själv igenom ”Segraren står ensam” ska jag hålla mig långt från andra böcker av Coelho ett tag.
Jag visste inte att han verkar vara väldigt speciell. Wikipedia har en del intressant att berätta:
Han föddes i Rio de Janeiro där han också utbildade sig till jurist tills han 1970 övergav sina studier för att resa genom Mexiko, Peru, Bolivia och Chile, samt Europa och Nordafrika.
Två år senare återvände han till Brasilien och började komponera sångtexter och arbetade bland annat med Raul Seixas. Han berättade senare i en intervju att deras samarbete kom att påverkas av att han under den här tidsperioden kom i kontakt med Aleister Crowleys kontroversiella verk. Det rörde sig inte endast om musik utan kom att innefatta planer på att skapa ett ”Alternativt Samhälle” som skulle bli ett anarkistiskt samhälle i Minas Gerais baserat på Crowleys idéer. Projektet ogillades av medlemmar av den brasilianska militären som lät fängsla alla som var inblandade i planerna. Det påstås att Seixas och Coelho torterades under fångenskapen. Coelho lämnade sedan gruppen efter en övernaturlig upplevelse.
Senare träffade han i Nederländerna en person som han kallar för ”J” och som kom att förändra hans liv. Coelho närmade sig kristendomen och blev medlem i den fiktiva katolska gruppen Regnus Agnus Mundi med ”J” som sin ”Mästare”. 1986 vandrade han längs den populära pilgrimsrutten till Santiago de Compostela och genomgick sin slutgiltiga inträdesrit.
Segraren står ensam
Författare
Paulo Coelho
Översättare Örjan Sjögren
Originaltitel: O vencedor está só
ISBN 9170282005
ISBN-13 9789170282003
Läs även andra bloggares åsikter om recensioner, böcker, religion, etik, Coelho
Jag tycker faktiskt att ’Veronika Bestämmer Sig För Att Dö’ var bättre än ’Alkemisten’. Men du sätter verkligen huvudet på spiken med orden ”Han […] skriver att människorna är ytliga och beräknande istället för att framställa det litterärt så vi själva kan upptäcka något.”. Jag tycker verkligen att det är konsten i ett bra författarskap, att låta läsaren själv reflektera över det lästa och ta lärdom. Att inte peka finger, utan använda sig av en mer aristotelisk utlärningsmetod….
Aristoteles var ju dessutom nogrann med att belysa vikten av komplexa karaktärer för att uppbygga en god roman, vilket du också påpekar inte var väl gjort i denna roman…
Jag kanske faktiskt helt och håller hoppas över att läsa denna! Tack för att du besparat mej en veckas bussturer av mitt liv som kan bli mer välspenderade! 🙂
Ska snart sätta tänderna i ’pilgrimsresan’ dock. Mer självbiografisk, bilket ju faktiskt känns väldigt intressant efter att ha läst det där wikipediautdraget…
Vad tyckte du om elva minuter?
Har tyvärr inte läst Elva minuter. Nu när jag blev så besviken på Segraren står ensam, vet jag inte om jag vill läsa något mer av Coelho.
Jag håller absolut inte med om era utlåtanden. Alkemisten är för mig mest en skiss där det mesta sägs mycket tydligt och klart. Vilket nog är orsaken till dess framgång. Även personer med brister i språk och utveckling kan ta till sig dess budskap.
I senare böcker däremot finns beudskapet under ytan på ett helt annat sätt. Den historia som berättas fungerar mest som en ram för det Coehlo ger uttryck för.
Att någon kan läsa Segraren står ensam och inte uppfatta de viktiga frågorna kring hur vi förhåller oss till varandra, status och sanningen förvånar mig.
Budskapet kommer fram men det är övertydligt, oengagerande och inte särskilt litterärt framställt. Övertydligt, som sagt.
Segraren står ensam…. Blir enbart j-vligt irriterad! Vilken totalt oengagerande, osannolik, ytlig, clichéspäckad, puckad idioti! Ok, nu läser jag inte utan råkar lyssna på den (talbok) och då hänger det ju väldigt mycket på uppläsaren, i detta fall Magnus Roosman. Han är säkert en utmärkt skådis men här är uppläsningen även den träig, entonig, nyansfattig och tyvärr helt oengagerande. Lessen, men lägger av här! Ska dock kolla in författaren tidigare verk lite till, har några pocketar i hyllan ser jag. /MD