Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Kulturbloggens tankar om boken Sociala medier av Paul Ronge

by


Paul Ronge är medietränare som utbildar makthavare och andra i hur de ska agera gentemot medier när kriser inträffar. Han har jobbat inom medier i många år och sedan några år varit aktiv bland sociala medier. I somras släppte han boken ”Sociala medier – En halv sekund från ord till handling”.

Det är en trivsam bok som bygger på samtal och intervjuer Paul Ronge haft med olika personer som är kända inom de sociala medierna. Där finns både Blondinbella, Aftonbladets Jan Helin, Fredrick Federley, Alex Schulman, Brit Stakston, Mymlan, Gudrun Schyman, Niclas Strandh (Deeped) och Christina Stielli.

Bokens styrka är att det är lågmälda samtal där de intervjuade kommer till tals, Paul Ronge håller låg profil och ställer frågorna.
Det är däremot inte en bok som tar guidar läsaren med riktlinjer, det är inte en ”gör si – gör så” bok, utan den fungerar som om jag är med där själv, hör samtalet och deltar.

Jag fick reda på en del nytt, som att Deeped varit präst.

Det är utförligt urval av intervjuade personer. Fast ibland kan jag tycka att de i flera sådana här sammanhang är samma innegäng av experter inom sociala medier som alltid lyfts fram. Att det är en rundgång, på sätt och vis.

I våras gav Brit Stakston också ut en bok där flera utvalda storheter från sociala medier var med.
Mycket är det samma urval.
Det finns en krets av gurus inom sociala medier.
Hoppas jag kan hålla mig från att ramla i samma fälla när jag nu gör en utredning om sociala medier.

Det finns en stor, stor bloggosfär och en mängd duktiga personer inom sociala medier som aldrig syns i dessa sammanhang. Jag tänker på hur Johan Ulvenlöv driver Netroots där 700 bloggare är aktiva. Johan och jag startade Netroots och tog hit Joe Trippi, som lade grunden för allt det som blommade ut under Obama-kampanjen några år sedan. Ett hundratal bloggare i Sverige bjöds in för att träffa Joe Trippi en lokal i riksdagshuset. Flera av de som drog detta lass är intressanta och har stor kunskap inom sociala emdier.

Och jag tänker på Erik Stattin som var Mr Blogg i Sverige i många år och som arrangerade stora bloggträffar.

Det finns många jag skulle vilja samtala med om sociala medier.

Men det gör ju inte Paul Ronges bok sämre. Den är rätt tjock redan. Att det finns tjugo personer till som det skulle vara intressant att läsa intervjuer med tar inte bort värdet av de samtal som finns med.
Jag tyckte om att läsa boken, mycket för att den mer handlar om tankar kring sociala medier är att det är någon bruksanvisning av hur de fungerar rent tekniskt.
Det lämnar ju dessutom utrymme för andra att göra en sådan bok. För det är jag övertygad om att det också finns behov av.

Paul Ronge berättar själv om reaktioner på boken här.
Erik Laakso, som är en av de som intervjuas i boken, bloggar om det här.

Paul Ronge:
Sociala medier
ISBN10: 917241202X
ISBN13: 9789172412026

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension av Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette – ”Jag kan bara säga att jag älskar er” av Margareta Beckman

by

Det är några synnerligen levande porträtt som Margareta Beckman nedtecknat i denna bok. Utifrån de många källor som hon har haft till förfogande redogör hon, i den utsträckning man kan med hjälp av enbart skriftliga dokument, hur vardagen tedde sig för inte enbart huvudpersonerna Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette men även de närmaste runt omkring dem.

Hon väljer genomgående att avstå från spekulationer, hon tar upp de mest omtalade och med hjälp av de källor som finns försöker hon att nysta fram sanningen så nära man kan komma efter de drygt 200 år som förflutit.

Beckman har även tilldelat olika kapitel åt olika bifigurer i relationen; Royal Suédois (det regemente som Axel slutligen efter år av åtrå förde befäl över), Madame Royal (Marie-Antoiettes äldsta dotter Marie Thérèse Charlotte) och Le Dauphin (den omtalade kronprinsen som försvann från Tempeltornet där kungafamiljen bodde sista tiden av Revolutionen innan Robespierres fall).

Deras historier involverar och i allra högsta grad påverkar Axel och Marie-Antoinette, precis som den rika korrespondens som fördes. Axels älskade pappa Fredrik Axel von Fersen, hans syster Sophie Piper, Gustav III, Marie-Antoinettes mor kejsarinnan Maria Theresia, hennes bror Joseph II och brorson Frans II samt till åtskilliga andra (personregistret i slutet är omfattande), ger läsaren en inblick i parets personliga tankar och upplevelser. Skildringar från närståendes memoarer och ögonvittnen ger ytterligare liv åt händelseförloppen som skildras i dessa två levnadsöden.

Relationen mellan de båda? Onekligen går det inte att tvivla på den starka passionen och den innerliga kärleken som uppstod mellan Axel och Marie-Antoinette. Huruvida de faktiskt var älskande i en mera köttslig tappning lär vi nog aldrig riktigt få veta – såvida någon inte kommer på ett sätt att återställa överstrykningarna i breven mellan de båda. Klart är i alla fall att tillfällen fanns det gott om och att det franska hovet nog hellre hade en diskret utlänning som drottningens älskare än en inhemsk sådan med omfattande önskningar från en ännu större ätt bakom sig. Att Axel dessutom hade Ludvig XVI:s välsignelse som nära vän och trogen undersåte till kungafamiljen är nog även det ytterligare orsak till att tro det möjligt.

Margareta Beckmans digra bakgrund som militärhistoriker märks tydligt, hon är noga med att klart fastställa datum, ort och årtal för att kronologin skall bli så korrekt som möjligt. Det gör det bara ännu sorgligare att då upptäcka den bristande korrekturen. År 1700 var inte Marie-Antoinette fjorton år, inte heller var hon en nioåring 1755. Utöver dessa missar och några övriga slarvfel är det en synnerligen intressant läsning.

Fischer & Co

ISBN 978-91-86597-03-0

Av Jessika Ahlström

Fler recensioner:
Dalarnas Tidningar
Östgöracorren
Helsingborgs Dagblad

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om Tyskland segrat – bokrecension

by

I ett av populärkulturens mest använda scenarier om andra världskriget brukar Tyskland, med Adolf Hitler i makten, besegra både de allierade och behålla makten fram till sin död. Otaliga variationer har gjorts både i litteraturen och på film.

I boken har flera kunniga historiker, och vår egen Dick Harrison, använt sig av sitt eget kunnande, att göra djupdykningar i frågan om vad som hänt om Tyskland segrat under andra världskriget. Man kan lugnt konstatera att både Europa och världen hade helt klart sett annorlunda ut.

De exempel som radas upp är många och i tidsordning. Vad hade hänt om en statskupp i Tyskland 1938 avsatt Adolf Hitler? Om atombomben aldrig hade används mot Japan? Om Sovjet allierat sig redan 1939 med västalliansen, hade det hindrat anfallet mot Polen?

Ett av de intressanta scenarier som tas upp tiden innan utbrottet, i det här fallet 1938, är en händelse då den brittiska militärattachén Sir Noel Mason- MacFarlane
frågade den dåvarande regeringen om lov att skjuta Hitler (en bilkortege med diktatorn skulle passera ca 100 meter från hans badrumsfönster). Man behöver inte vara uttalad historiematerialist för att tycka frågan är intressant. Vad hade hänt om han fått ordern att skjuta Adolf Hitler, hade kriget kunnat undvikas? Intressant nog framkom det senare att Mason- MacFarlane fick avslag för sina planer på grund av vad man formulerade som ”dålig sportsmannaanda”, mer
brittiskt än så här kan det inte bli. Lyckligtvis var det en inställning man inte behöll under kriget.

Frågorna är många och många gånger mycket intressant ställda, de flesta utgår från hur angriparen Tyskland kunde agera. Tvåfrontskriget som Hitler i realiteten var
inblandad i efter sommaren 1944, skulle oundvikligen ha besegrat tysklands arméer mycket snabbt. Men, de misstag som de allierade gjorde utnyttjades skickligt av Tyskland.

Spontant hade jag väntad mig mer av medeltidshistorikern Dick Harrison. Flera viktiga frågor ilas igenom när han brer ut förloppet om Sveriges deltagande i kriget, frågor som kan vara relevanta om ett land där den tyska kulturen var mycket framträdande i den offentliga bilden, något som försvann efter maj 1945.

Hur skulle ett, av de allierade ockuperat, Sverige sett ut när Tyskland förlorat kriget? Det är en fråga som turligt nog inte behövdes reflekteras över på riktigt men hade varit intressant att tänka över lite mer. Överlag är det en mycket intressant bok som jag rekommenderar den intresserade.

”Om Tyskland segrat” -53 alternativa scenarier
Dennis E. Showalter och Harold C. Deutsch (red.), Fischer & Co
ISBN: 978-91-85183-99-9

Av
Alexander Sanchez

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson

by

En guidad tur genom landet där pengar betyder allt. Hur bor, semestrar och roar sig de allra rikaste i Sverige? Kungligt (i ordets alla bemärkelser) om man får tro författaren. Bengt Ericson beskriver hur de rika, “rikingarna”, “finfolket”, “rikingprofilerna”, “eliten”, håller varandra om ryggen och gynnar sig själva. Allt på bekostnad av nationens sammanhållning. I kapitel benämnda ”Porträtt av en riking” ger Ericson närmare betraktelse över personer som Bertil Hult, Melker Schörling, Stefan Persson, Gerard de Geer och Ingvar Kamprads liv. I Rikemansland är hemmen överdådiga, båtarna gigantiska, privatskolorna finare än finast. Livet är fyllt av vackra kvinnor, god mat, dyr wiskey och slutna sällskap. Det låter underbart, jag vill också åka dit. Och när jag åker, tänker jag ta med mig Ericssons guidebok. Som en Loneley Planet över Rikemansland.

Förtjänar någon att vara omåttligt rik? Nej, menar författaren. Inte om du frågar Sverige och Svenskarna. OM – det inte är rikedom införskaffad med fotbollsskor (läs: Zlatan) eller via försäljning av platta paket (läs: Kamprad) – då tycker nämligen Svenne Banan att det är helt ok. Men våga inte bli rik på din fallskärm. We don´t like.

Bitvis är det mycket humor, skrivet med glimten i ögat och nära till skratt. Roligast är det när författaren konstaterar att god smak och mycket pengar (eller ett skarpt intellekt för den delen), inte alltid hänger ihop. Som i kapitlet om hur rikingarna semestrar i Torekov. Här beskriver författaren de rikas rituella sommarlunk (och man kan inte hjälpa att man undrar- har han wallraffat?):

”Man deltar i den morgontidiga processionen ner till bryggan i Torekov enbart iförd badrock, ju äldre och ju mer sliten desto bättre. Sedan doppar man sig värdigt i tur och ordning. På hemvägen köper man frukostfrallor i parkkiosken. Dessa går under namnet ”bullar” på skånska. Man strosar runt i samhället, tittar på varandra samt förfasar sig över Bertil Hults hus. Det är Torekovs största och ett övertygande bevis på att mycket pengar inte är det samma som god smak. Det rör sig om en Hollywoodinspirerad bungalow med stålsjalusier, som närmast för tankarna till en nattstängd korvgrill.[…] Man spelar golf förstås. I omgivningarna finns sex olika banor, bland annat en vid stora landsvägen mellan Båstad och Torekov. På den motsatta sidan av vägen ligger Skånes största campingplats, varför det erbjuds tillfälle att studera hur den andra halvan har det. I klubbhusets entré fastslås att inga träningsoveraller är välkomna. Det finns också bilder som illustrerar vilka typer av shorts som anses lämpliga och vilka som inte är det. Intressant nog är det de shortsmodeller förbjudna som säljer bäst i campingens butik.[…] Man förfasar sig över Bertil Hults hus igen.”

Men skrattet fastnar liksom i halsen. För vem vill inte tillbringa sommaren i Torekov? Räck upp en hand. Eller för all del- kasta första stenen.

Trots att boken bitvis känns som en bilaga i en kvällstidning, får jag inte det jag vill ha – mer skvaller. Ericson avslutar alltför många anekdoter med ”och det vet vi ju hur det gick” eller ”sedan gick det snett på andra håll”, utan att riktigt knyta ihop. Ericsons har också en irriterande ovana att via fotnoter agera berättarröst åt sina egna ord. Att fara fram och tillbaka bland asterisker, framförallt i de första kapitlen gör läsningen rörig.

Den nya överklassen lämnar en besk smak efter sig. Besk eftersom klasskillnaden mellan dem och oss, är så total. Besk eftersom snuskigt rika (män) och deras ryggdunkande känns så oaptitlig. Men också bitter, eftersom Ericsons ton är så missunnsam.

I min värld, är avundsjuka tristare än frosseri. Därför är det, mot slutet av boken, nästan att jag tycker sämre om Ericson och hans trista ton, än om Arne Mårtensson och hans nitton meter långa segelkryssare och 225 miljoner på banken. Och det är synd. För man vill verkligen inte gilla finfolket & co.

Den nya överklassen är utgiven av Förlag: Fischer & Co

Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson ( ISBN: 9789186597016)

Relaterat: Göteborgsposten och Corren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension av Bingo Rimér med Hugo Rehnbergs En flickfotografs bekännelser

by

Från illitterat ungdomsligist via uselt betald assistentlön, betalda lyxsemestrar i Las Vegas till framgångsrik tvåbarnsfar och entreprenör. Det är imponerande, hatten av. En riktig ”The American Dream” saga. Förutom faktumet att det rör sig om en svensk. Frågan är om det gör det hela ännu mera imponerande eller lätt tragiskt. Hur som helst så är white trash alltid i grunden white trash.

Samtidigt är boken en kaskad av omogenhet. Omdömeslöshet, sex, droger och festande går ut över arbete, relationer och emellanåt, även framgången. Varenda svenne med drängmentalitet skulle känna igen sig, även om festandet i den här storyn ligger på en överklassnivå istället för stamhaksnivå.

Likt en lättläst kapitelbok betar Bingo av sitt liv genom att göra ett kapitel av olika eror av sitt liv. Illustrerat av svartvita foton insprängt i texten och två samlingar med glossiga färgfoton känns det mer som om man läser en barnbok än en egentlig biografi – skriven av en lagom dålig porrnovellsförfattare. Visst finns det med vissa sexscener och en hel del andra ganska så utsvävande händelser men för att vara flickfotograf och dessutom kalla sig för en Hugh Hefner-wannabe så känns beskrivningarna synnerligen blasé. Kanske är det för att Bingo själv både har en stark integritet vad det gäller känslolivet men nog också egentligen är ganska trött på den ständiga upprepningen av wow-upplevelser som avsugningar, serieslickningar och annat som han sett och upplevt har inneburit för bonddrängen. Att det dessutom är mest mingelfoton och privata bilder istället för särskilt många av hans ”triumfer” är ju också en sak för tyckande. Skall det nu röra sig om flickfotografen så känns det väl mer relevant med just sådana bilder. Bingo är dessutom skicklig på det han gör.

Hef har varit föredömet med sina Playboy bunnies och identiska kloner. Det märks. Så gott som varenda tjej (jag kan tyvärr knappast kalla dem för kvinnor) som omnämns ser ut som Barbiekloner. Platinablonderade, inopererad silikon, rådjursögon, restylane-läppar och en i övrigt rak kroppsform. Största skillnaden är väl att Bingo nog föredrar den hårlösa looken snarare än Hefs naturligt håriga skrev. På ett sätt är det ganska tragiskt att det finns så många tonårsflickor som söker den här formen av uppmärksamhet, påminnande ganska mycket om östblocksannonserna efter räddande män, å andra sidan så är det väl kanske inte så svårt att förstå när drängmentaliteten styr Sverige. Att idag få cred för att både vara intressant utseendemässigt och intellektuellt verkar vara svårt. Antingen blir man en glamour girl eller så skall man sälla in sig i ledet av tråkkläder och genusuppfattningar. Jag vill inte vara alltför fördomsfull (jag känner flera från ”båda” lägren) men visst sjutton känns glamouren betydligt mera lockande?

Samtidigt så får man stifta en bekantskap med den sidan som Bingo nog själv helst inte visar för så många. Sidan av honom som är oerhört familjär, djupt emotionell och en ansvarstagande far. Man kan läsa mellan raderna att systrarna och hans barn är det viktigaste och oavsett hur frånvarande han är från sitt eget hem så är det ändock väsentligt för honom, precis som partnern han gärna ser dela det med honom. Arbetsmyran och festprissen har en rejäl motpol i den här sidan, som nog inte alltid är så lätt att balansera.

Helt klart har han hunnit med mycket i sitt ännu ganska så unga liv, 35 är inte gammalt. Det är dock en sent mogen man som man får bestifta bekantskap med. Det är inte förrän efter 32 som han faktiskt börjar bli ”vuxen” på riktigt. Inte heller boken utvecklas mot mera underhållande och intressant förrän de sista kapitlena. För att säga som hans far; ”Du kommer att sluta på Komvux bland taxichaufförer och prostituerade” – nja, kontor, Hells Angels och glamour girls blev det istället.

Av Jessika Ahlström

En flickfotografs bekännelser
Författare: Bingo Rimér med Hugo Rehnberg
ISBN:978-91-7461-007-9

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,