Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Det frågar sig Thomas Nydahl i Långsamhetens nej, som är ett försök att beskriva tidens hårda tempo och vad som kan vara ett möjligt alternativ. Hans bok belyser konsumismens, de snabba transporternas och det av oljud och reklam präglade landskapet. Mot det ställer han platsens och långsamhetens liv, ett liv där tystnaden är välgörande och eftertanken präglar vardagen.
Går det att motstå en bok med denna beskrivning?
Jag kan det i alla fall inte. Många av oss som bor i Stockholm, jobbar inom webben och med sociala medier i realtidsflödet kan känna oss fångade i en tidspuls som går alldeles för snabbt. Det kan kännas som om vi inte hinner tänka ibland, inte hinner få våra tankar och känslor i samklang med allt vi upplever. Det är ett enormt flöde som hela tiden pågår av nyheter och kulturevenemang. För oss som kulturbloggare kan det vara helt otroligt ibland, detta urval av inbjudningar till musik, teater, film och andra evenemang, som vi är bjudna på och vill gå på och vill uppleva. Men det finns en gräns för när upplevelserna inte kan bearbetas. När vi bara behöver få vara i tystnad, få gå och strosa eller skrota hemma.
Jag slängde mig över boken ”Långsamhetens nej” av Thomas Nydahl.
Det är en slags essä, indelad i en mängd kortare avsnitt med tankar om allt möjligt, framför allt om samhället.
Det här citatet skrev jag ner för det vill jag spara, det är från sidan 69:
Jag kan inte ens föreställa mig att de återkommande svältvågorna över norra Afrika ska avta, så länge vi har en ekonomisk ordning som bygger på den privata roffarinstinkten.
Det är något jag känner igen och själv har formulerat på olika sätt här i bloggen. En annan känsla jag känner igen är följande rad:
Vi samtalar oss till synes framåt, men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutas.
Jo, ibland känns samtal meningslösa, att inget riktigt blir sagt. Ibland föredrar jag att vara ensam framför att spilla bort tid på att träffa människor som jag ändå inte kan tala med på rktigt, inte kan möta med sanningen utan man bara ska spela upp att allt är så tjusigt och allt är så bra och perfekt, eller vad det nu är som ska spelas upp utan att vi ska mötas på riktigt.
Mycket i boken känns som att tala med en nära vän. Vissa delar kan jag reta mig på, och det kan ju faktiskt också ingå i vänskap. Vänskap behöver inte betyda att tycka likadant i allt.
Thomas Nydahl vägrar mobiltelefon, vilket kommer fram flera gånger i essäboken. Jag tänker att det måste finnas ett annat förhållningssätt gentemot teknik än att totalvägra. Att lära oss ta tillvara på möjligheterna att nå varandra via ny teknik utan att bli sönderstressade borde vara målet.
Ibland utstrålar Thomas Nydahl ett slags gubbig förakt för nutidens kultur som musiken och kulturskribenter.
Det finns inte en tidning vars kultursidor numera kan fånga mitt intresse, sidorna också i de mest ansedda tidningar svämmar över av förutsägbara tidskommentarer och en litteraturkritik som mest av allt är ett poserande med den egna uppsättningen präktigheter och väl inövade politiska eller sociala åsiktspaket.
Ett stycke i boken som gör mig konfunderad är när han beskriver en bussresa där han retar sig på ungdomar som bråkar på arabiska och han beskriver slöjklädda kvinnor och hur hans lilla skånska stad inte längre är sig lik. Jag vet inte riktigt vad han är ute efter där. Skulle gärna höra honom utveckla det.
Som ni kan märka är det en essäbok som väcker tankar och reaktioner – och det är bra. Jag kommer att återvända till den och fundera vidare och säkert hitta fler citat som är bra.
Författaren har själv en blogg och här har han samlat några reaktioner på boken.
Långsamhetens nej
Författare: Thomas Nydahl
ISBN10: 9197656798
ISBN13: 9789197656795
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Nydahl, bokrecension, filosofi, essä, långsamhet