Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Kristina Ohlsson tar plats bland våra främsta deckarförfattare med Änglavakter

by

En ung kvinna hittas styckad och begravd i ett skogsparti i Midsommarkransen, Stockholm. Hon identifieras som Rebecca Trolle, en student som varit försvunnen i två år.
Det är starten för Kristina Ohlssons tredje deckare. Hon har vuxit som deckarförfattare och kvalitetsmässigt är hon bättre om flera av storsäljarna.
Min egen lilla teori är att flera av de bättre deckarförfattarna efter några storsäljare blivit så stora att deras förlag inte längre får eller törs stuva om i deras utkast till böcker. Det är svårt att hitta en förklaring till varför av de stora storsäljarna blivit sådana usla skribenter efter några böcker.

Så nu håller jag tummarna för att Kristina Ohlsson fortsätter utvecklas och inte börjar slarva.

Tre poliser har de ledande karaktärerna, varav en är en kvinna, Fredrika Bergman.
Fredrika och hennes poliskollegor Alex Recht och Peder Rydh utvecklas och förändrar under böckernas gång. Peder var odräglig tidigare och fick gå i terapi hos en jämställdhetskonsult. Detta har förändrat honom och han har i tredje boken ett bättre förhållande till sin fru, som han lärt sig att kommunicera med.

Det är dessa delar av deckarna som är minst lika viktiga, de som skildrar några människors liv och öden och hur de utvecklas i sina relationer.

Kristina Ohlsson har ett bra språk och dialogerna känns äkta. Möjligen känns det att boken haltar lite i trovärdighet kring utgången: en snuffmovie som gjordes för fyrtio år sedan. Det känns inte trovärdigt riktigt och mot slutet kan jag tycka den förlorade lite i fart. Det är förstås svårt att hålla ihop en hel berättelse. Men jag verkligen fram emot nästa bok i serien. Kristina Ohlsson har tagit plats bland de främsta svenska deckarförfattarna, utan tvekan.

Änglavakter är Kristina Ohlssons tredje kriminalroman om Fredrika Bergman och hennes kollegor Alex Recht och Peder Rydh. Askungar utkom 2009 och blev snabbt en framgång både i Sverige och utomlands. Efterföljaren Tusenskönor har belönats med Stabilopriset och är nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010.

Eli läser och skriver har också recenserat Änglavakter.
Dagens Bok har också recenserat Änglavakter.

Änglavakter
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget
Serie: Fredrika Bergman 3
ISBN10: 9164203530
ISBN13: 9789164203533

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag är Ozzy – obligatorisk läsning för besökare på Sweden Rock

by

Ozzy Osbourne är största rubriknamnet på Sweden Rock i sommar, för att använda svengelska så headlajnar han festivalen.
Jag har precis läst hans biografi ”Jag är Ozzy” som sedan ett tag finns i pocketupplaga, ett format som lämpar sig utmärkt att ha i jackfickan på pendeltåget eller tunnelbanan.

Rockikoners biografier kan vara rätt tjatiga, när de skryter om alla droger de tagit och alla tjejer de haft sex med. Ibland, när jag läste skräckrockaren Marilyn Mansons biografi hade jag svårt att ens tro på det. Det var så mycket att han borde varit totalt urblåst i hjärnan för tjugo år sedan, typ.

Men i Ozzys biografi känns det äkta. Boken är väl skriven så att han berättat för Chris Ayres som sedan skrivit ned det på ett sätt att det känns som att sitta bredvid Ozzy och han själv berättar.

Ozzy berättar om sin uppväxt i det fattiga arbetarkvarten i Aston i Birmingham. Han berättar hur hans båda föräldrar jobbade och slet inom industrin. Men med sex barn var de ändå ständigt fattiga och hade ekonomiska bekymmer. Det säger mycket om orättvisorna i samhället. Arbetarklassen är nedtryckt och Ozzys analys är träffsäker: när det inte hjälper hur mycket de än jobbar blir de ändå inte av med de ekonomiska bekymren.

Black Sabbath bildades i Birmingham 1968 av Ozzy Osbourne (sång), Tony Iommi (gitarr), Geezer Butler (bas) och Bill Ward (trummor). Bandet blev känt för sina skandalösa uppträdanden och skapade något helt nytt i musikbranschen med sitt tunga beat och texter fyllda av ockultism. Deras skivor, till exempel Paranoid och Sabbath Bloody Sabbath, sålde guld- och platina många gånger om på 1970-talet och de rankas som tidernas näst bästa hårdrocksband, bara slagna av Led Zeppelin.
Men det kostade på. De var grova narkotikamissbrukare och alkoholister alla fyra. Ozzy berättar, som det känns, ärligt om den tiden. Han har också en krass syn på sig själv och menar att han är långt ifrån någon casanova, utan fick ta de tjejer som blev över.

Droger slår ut människor och gör dem knäppa, speciellt när det handlar om sådana mängder och i sådan blandning som Ozzy tog dem. Han berättar också om riktigt idiotiska saker han gjort när han varit påtänd, som när han slog sin styvdotter eller sköt ihjäl höns. Vissa saker han gjort är så vidriga att om jag varit anhörig till honom skulle jag ha svårt att förlåta. Det verkar som han delvis skrivit boken lite för att kunna be om ursäkt. Absolut något som är bra. Alldeles för många människor har svårt att erkänna att de gjort något fel.

Ozzy har ju fått en slags andra och till och med tredje chans. I och med såpserien ”The Osbournes” har han fått en utvidgad och större publik.

Jag tycker det är skönt att se ett exempel på att det går att resa sig och ta sig ur sådan skit som droglivet. Sedan kanske Ozzy inte är den person jag vill vara kompis med, han lär ha ställt upp till stöd för George Bush i ett presidentval till exempel. Men jag har fått ökad respekt för Ozzy efter att ha läst biografin.

Malin The Writer skriver i sin recension:

Jag har läst ganska många biografier genom åren, och tyvärr är det så att den ena är den andra lik. Just den här biografin tänkte jag att den nog skulle vara lite som att läsa Mötley Crues eller Marilyn Mansons biografi en gång till, men det visade sig vara något helt annat. ”Jag är Ozzy” har en hel del ingredienser som de båda andra saknar, och det är 1. Variation 2. Humor 3. Ärlighet.

Jag är Ozzy
Författare: Ozzy Osbourne
Författare: Chris Ayres
Översättare: Linnea Olsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201005
ISBN10: 9113027840
ISBN13: 9789113027845

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tuppen och havet av Sara Paborn – årets vackraste bok?

by

En 36-årig kvinna, bokens jag, beger sig till en sydsvensk ö tillsammans med sin författande pojkvän för att bo ett tag hos sin far, en man i 70-årsåldern. Livet på den vindpinade ön är dock inte så fridfullt. Pappan har fått en ny granne, en världsberömd kvinnlig naturfotograf som har med sig en mexikansk stridstupp. Tuppen gör som tuppar gör: börjar gala på morgonkvisten kring fyratiden och fortsätter några timmar.

Något måste göras, det inser både bokens jag och fadern. Pojkvännen Erlend kan dock sova utan att bli störd av tuppen, så han är inte så intresserad av att ta itu med tuppen. De allierande, dottern och fadern, kommer på den briljanta idén att fånga in en mink som håller till på klipporna vid havet. Genom att låta minken göra jobbet slipper de själva utföra det fula jobbet.

Boken var oerhört spännande att läsa, jag kunde knappt slita mig från att läsa. Den är välskriven, har en oehört flyt i berättelsen. Sara Paborn behärskar den svåra konsten att måla med bilder, dofter, känslor – utan att falla i fällan att överanvända bilderna. När jag träffade henne på en releasefest berättade hon att hon tagit två år på sig att skriva romanen och att dagarna innan den skulle tryckas strök hon 160 sidor. Det är en konstnär av stora mått som kan konsten att stryka och fila på texten, det inser jag.

Boken har flera bottnar. Den handlar om relationer, om att bli självständig, om att mötas och förlåta varandra, att gå vidare i livet, att acceptera sig själv. Jag kommer absolut att läsa om boken, den har många avsnitt som jag vill reflektera över mer.

Här ett exempel på ett litet stycke som just när jag läste det gav mig massor:

Det är som om jag drivit omkring i mitt eget liv lite för länge i väntan på att det ska börja på riktigt. Jag har sällan haft känslan av att dt varit på allvar. Jag har uppfört mig som om jag har all tid i världen. Tyvärr har jag nu insett att det mesta verkar mycket svårare än jag har trott. Det krävs inte bara begåvning. Dt krävs arbete, slit, tålamod och tur. Dessutom måste man kunna sålla bland intrycken och behålla fokus.

Sara Paborn debuterade våren 2009 med ”Släktfeber”. Den gjorde succé och hyllades och Sara Paborn fick uppdraget att sommarprata i Sveriges Radio. ”Tuppen och havet” är en självständig uppföljare där några personer återkommer från ”Släktfeber”, fast det är en helt egen berättelse som står helt för sig själv. Jag är säker på att ”Tuppen och havet” kommer att få minst lika positivt mottagande som debutboken.

Titel: Tuppen och havet
Författare: Sara Paborn
ISBN: 9789173373081
Förlag: Brombergs
Utgivningsland: Sverige

Relaterat: Åkestam.Holst

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö – en bit i en poets puzzel

by

En stor poet kan hantera ord med stor noggrannhet och har en mästares känsla för skiftningar i ord, med exakthet väljer en poet varje ord i en dikt. För en poet finns inte någon insekt, de är guldsteklar eller nätvingar eller nattsländor eller solitära getingar eller trollsländor eller kackerlackor eller skinnbaggar eller grävsteklar eller …

Det slår mig när jag läser det lilla häften Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö. Häftet är exklusivt, utgivet på Bonniers i endast 1.000 exemplar. Författaren, Fredrik Sjöberg, är insektssamlare, entomolog. Han är vän till Tomas Tranströmer, som också samlar insekter eller åtminstone gjorde med stort engagemang när han var yngre. De träffas med sina familjer och pratar om sina samlingar, men det dröjer många år innan Fredrik Sjöberg slutligen får se Tranströmers samling.

En insektssamling säger väldigt mycket mer än hur insekten ser ut. Om en insekt överhuvudtaget går att hitta inom ett område, det säger något om vilka växter som finns där just då. Det kan säga något om vilka industrier och vilka utsläpp som finns där. Genom det lilla, en liten insekt, kan mycket berättas. Det är som poesi.

Tomas Tranströmer fyllde 80 år 15 april 2011 – vilket uppmärksammats stort i de flesta större medier. Av alla fina artiklar om honom har nog ingen sagt mig så mycket om vad en bra poet är som detta lilla häfte. Dessutom är häftet så vackert, med ett hårdare papper med en svag ton av gult som ger en känsla av en mycket gammal bok i ett hemligt bibliotek med underbara bokskatter.

Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö
Författare: Fredrik Sjöberg
ISBN: 9789100126292
Förlag: Albert Bonniers förlag

Relaterat:

Omedelbart tillgänglig men ändå gåtfull. Varifrån kommer alla bilderna i Tomas Tranströmers poesi? Nathan Shachar läser ett angenämt och intressant porträtt över diktaren som i dagarna fyller 80, skriver DN om Shachars bok.

Mer relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

1Q84 av Haruki Murakami, tankar och någon slags recension av första och andra boken

by

Haruki Murakami har blivit en kultförfattare i västvärlden – och för den delen i Japan också. Hans böcker har sålt oerhört världen över och exempelvis romanen ”Norwegian Wood” har filmatiserats och släpptes på bio i våras. Nu har hans kanske allra mest omtalade bok släppts: ”1Q84”.
”1Q84” är en enda berättelse i tre volymer. De två första utkom i april i år, 2011.
När ”1Q84” släpptes i Japan sålde hela upplagan slut första dagen, och inom en månad hade den sålt i över en miljon exemplar.

Murakami är en mycket ojämn författare. Han skriver stundtals väldigt spännande, med fascinerande metaforer, men han blir ibland också övertydlig, tjatig, tar om samma saker. Hans böcker är ofta fartfyllda och spännande bitvis, men har också många delar som är sega, som känns mer som utkast och inte färdigförfattat.

Jag har nu läst de första två delarna av ”1Q84” och upplever att de är mer spännande är alla andra böcker jag läst av honom. Den handlar om två människors öden som löper parallellt: Aomame som är en trettioårig kvinna som är kampsportsinstruktör och yrkesmördare, fast hon tar bara uppdrag att mörda vidriga kvinnoförtryckande män. Tengo är lika gammal som henne och han är en matematiklärare som har ambitioner att skriva romaner. De två har träffats när de gick i småskolan, då gick de i samma klass.
Tengo får i uppdrag att skriva om en roman som är skriven av en 17-årig flicka. Berättelsen ”Luftpuppan” är en mystisk berättelse om en värld med två månar. Tengo liksom Aomame hamnar både i den världen, med två månar, en värld som är en slags parallellvärld till den vanliga världen. I den vanliga världen är det 1984 men i världen med två månar är det 1Q84.

Det finns en hel del mytiskt, mystiskt, fascinerande som Murakami lyfter på förlåten till och låter oss ana. Bara det att dra paralleller med 1984 ger ju upphov till ett sätt att tolka berättelsen.

Den kanske skummaste recension läste jag i DN, av Jonas Thente:

Men i denna – hittills – osmälta gryta av religion, metafysik och existentiella projektioner finner jag den häpnadsväckande kombinationen av buddism och keltisk – framför allt irländsk – ritualia och folktro. Irländarna hade förmodligen kallat little people för wee folk men menat ungefär samma sak. Fast bara ungefär, för vad Haruki Murakami har gjort är att skapa en helt ny mytologi av två gamla. Och han har vävt in dem i en ekande urban berättelse om alienation och rotlöshet.

Hur han kan få in buddismen i de första två böckerna, det är något jag skulle vilja höra honom utveckla. Jag är själv medlem i en buddistisk organisation sedan tjugo år tillbaka. Murakami är ovanligt västerländskt inriktad och ovanligt lite japansk för att ha blivit en världskänd japansk författare, eller bestsellerförfattare. Kanske är det för att han inte är så japansk som han slagit så internationellt?
Visst, det finns några korta passager i böckerna som kan sägas förmedla buddistiska tankar, men det är inte mycket. Eftersom jag läste Jonas Thentes recension innan jag började läsa de två första böckerna i berättelsen letade jag medvetet efter buddistiska passager i böckerna.

Nej, jag hittade inte särskilt mycket. Jag undrar om det är så att människor som inte själva är aktiva inom buddismen har en massa fördomar om vad buddism är och blandar ihop det med allt som är lita asiatiskt?

Fabian Kastner i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:

Jag kan inte påstå att ”1Q84” är något mästerverk. Men jag gillar den. Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.

När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå.

Malin the writer är liksom jag rätt skeptisk till en hel del i böckerna:

Det är inte jättespännande men jag vill ändå läsa vidare, inte för att jag direkt är nyfiken på vad som ska hända sen, utan mer på att jag väntar på att något riktigt stort ska hända överhuvudtaget. Det går lite långsamt, är lite segt. De första kapitlen var bra men sen blev det långa, långa, långa tråkiga dialoger. En person som pratar så länge att det passerar flera sidor.

En av Murakamis absoluta svagheter gör sig också ofta påmind i den här boken, och det är när han ska porträttera något erotiskt.
”Hur var Fukaeri klädd?”
”Klädd? I helt vanliga kläder. Jeans och en tunn, åtsittande tröja.”
”En som framhävde brösten?”
”Ja, nu när du säger det, så var det faktiskt så. Den framhävde hennes bröst väldigt snyggt. De såg ut som nybakade bullar.”

Jag tycker de första två böckerna var mer lättlästa och flöt på bättre än Murakamis andra böcker, men ändå känns det som att de i flera partier inte är färdigskrivna: de är för tjatiga, tar om samma saker och har inte de litterära kvaliteter som andra delar av berättelsen når upp till.

Här kan du provläsa ett avsnitt ur första boken.

1Q84 DEL 1 OCH 2
Haruki Murakami
Norstedts
Övers: Vibeke Emond
Första boken: ISBN: 9789113023083
Andra boken: ISBN: 9789113034577
Norstedts

Relaterat: Recension i Göteborgsposten och Boktoka

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,